Tankar från 39:e gatan...

Ett långt farväl

Jag är sedan en vecka tillbaka i Los Angeles och jobbar med efterspelet av Michael Jacksons död. Ska inte tråka ut er med detaljer då jag antar att ni redan fått en rejäl dos Jackson de senaste veckorna. Ville bara ge en lägesrapport om vad jag håller på med. Bilden tog jag häromdagen utanför Neverland, ett par timmar norr om LA, där ju Jackson tidigare bodde. Det var faktiskt en uppsluppen stämning där och fans dansade på gatan till Michael Jacksons musik.

I morgon tisdag är det minneshögtid i idrottsarenan Staples Center samt en privat begravningsceremoni tidigare på morgonen. Sedan kan vi förhoppningsvis gå vidare.

Street Art: Shepard Fairey

Jag kan inte var helt säker på att det är konstnären Shepard Faireys verk på bilden här ovan som jag tog i Soho för ett par år sedan. Men det verkar troligt. I vilket fall som helst är den i samma satiriska stil som hans street art brukar vara i och jag gillar det.

Fairey hämtar ju bland annat inspiration från propagandabilder i det gamla Sovjetunionen och Kina. Kanske har han även gjort den här nidbilden av Hillary? Han var ju en stor supporter av Obama och gjorde på eget bevåg den illustration som skulle komma att bli en den starkaste ikonen under valet (bilden nedan).

Det visade sig ju sedan att han hade använt en bild av AP-fotografen Mannie Garcia som förlaga. Så tidigare i år stämde nyhetsbyrån AP Fairey och han har faktiskt även stämt AP. Han menar att har använts sig av ”free expression rights” och vidare säger han att hans konstverk är mycket olikt orginalbilden (kul detalj är att Garcia fotograferade många valmöten där Obama-planschen hängde utan att se att det var hans bild). Shepard menar vidare att han inte tjänat några pengar på bilden och att hans enda syfte var att hjälpa Obama att bli vald till president.

Detta är inte första gången Fairey har hamnat i trubbel på grund av sin konst. Det ligger ju lite i sakens natur när man sysslar med street art. Han har blivit arresterad många gånger och nu senast i Boston tidigare i år. Han var på väg till invigningspartyt för en stor utställning med hans konst på Institute of Contemporary Art när polisen grep honom för en nio år gammal anklagelse om att utan tillstånd ha klistrat upp affischer i staden.

Men som så många andra rebeller verkar han gå mot mainstream. I våras designade han shoppingpåsar åt lyxvaruhuset  Saks on Fifth Avenue.

Så nu kanske jag måste gå dit och handla…

Michael Jackson

Det kan väl inte ha undgått någon att Michael Jackson är död. Sorgligt, javisst! Jag kan dock inte låta bli att fascineras över den totala masshysterin som råder. Men det är väl så med kända människor, de blir en del av våra liv. Mer för vissa än för andra. Jackson hade fans över hela världen och de verkar vara mer hängivna än någon annan artists fans. Nästan som det vore religion.

Jag bevakade vid ett par tillfällen rättegången mot honom under vår-vintern 2005 i Santa Maria, Kalifornien. Bilden ovan tog jag när Jackson anländer till rättegångens första dag (efter den flera månader långa processen friades han sedan mot anklagelserna av sexuellt utnyttjande av en ung pojke). Fans från hela världen hade kommit dit för att visa sitt stöd för sin idol. Några norska tjejer antydde att de skulle attackera rättsbyggnaden med stenkastning om Michael blev fälld. De flesta var väldigt skeptiska till oss i media. Man menade att vi gav en felaktig bild av honom. Kanske hade de rätt men det går heller inte att förneka att Jackson själv bidrog till bilden av honom som lite konstig. Kommer ni ihåg bilden när han sov i en ”syrgaskapsel”? Det var han själv som skickade den till skvallertidningen National Enqiure. Och enligt uppgift så ska han också ha föreslagit rubriken ”Wacko Jacko”.

Hans genialitet går dock såklart inte att förneka. Den fick till och med en gammal punkare som jag att moonwalka över diverse ölklibbiga dansgolv när det var åttiotal.

/ T

PS. Lite semester plus en släng av skrivkramp gjorde mitt blogguppehåll längre än beräknat. Jag tackar för tålamodet hos er som har fortsatt att komma hit och mötts av samma inlägg i flera veckor. Nu kör vi igen!

East River

På bilden syns East River och Long Island City.

Jag lovar att jag ska börja uppdatera mera snart.

Verkligen!

Alabama

Alabama - 1-2 juni, 2009

Mississippi

Jag är i Mississippi och jobbar.

Värmen hänger tynger och tiden går långsammare här i The Deep South. Det går inte att få tag på en öl om det är söndag. Eller som vår servitör kallar det; Church Day.

Men bilen går bra!

 

It's life, life only...

New York: 2009:

   

   

  

Ida - en väldigt gammal Superstar

Det här är Ida, hon är 47 miljoner år gammal och hon har en stab med PR-människor som jobbar för henne.

Jag var i förra veckan på American Museum of Natural History för en presskonferens där den norske forskaren Jørn Hurum (bilden längst till höger nedan) tillsammans med sitt internationella team av experter presenterade den extremt välbevarade fossilen Ida för världen för första gången. Och vilken plats är bättre för det än New York? Här finns alla stora amerikanska nyhetsorganisationer och dessutom finns det väldigt många korrespondenter från hela världen här.

Det som är lite speciellt med Ida är att de har lyckats hålla fossilen hemlig i två år (innan det hade dessutom en privat samlare hållit henne hemlig i över 20 år) innan man presenterade henne. Och när man gjorde det i förra veckan så var det en PR-offensiv på många fronter. History Channel hade en dokumentär färdig (som under arbetets gång kallades Project Y) och bokförlaget Little Brown kom ut med en bok som man producerat under större hemlighetsmakeri än en ny Harry Potter-bok (bland annat fick bokhandlarna skriva på ett papper om att inte öppna kartongerna i förväg). Och pressen dök upp som vore det en kändisfest. ”This was definitely worth the money” hörde jag en av PR-kvinnorna säga till en kollega.

Dessutom hade de gjort en exklusiv deal med Good Morning America på ABC om att morgonen efter presskonferensen ta fossilen till TV-studion. Det gemensamma namnet för projektet är The Link som i missing link (även fast man inte tar steget fullt ut och säger att det är vad den här fossilen är). Angående lanseringen av Ida (döpt efter hans dotter) säger Hurum i New York Times: ”Any pop band is doing the same thing. Any athlete is doing the same thing. We have to start thinking the same way in science.”

Det verkar som de har lyckats med det.

Om du vill veta mer om Ida så kolla in denna hemsida dedikerad till henne.

   

När verkligheten inte duger

New York Times har i dag en intressant artikel i sin Styles-bilaga om bildbehandlingsprogrammet Photoshop. Eller kanske snarare hur programmet används av modetidningar.

Man menar att bilderna manipuleras så mycket att det ibland knappt går att känna igen personen ifråga. På den avfotograferade förstasidan här ovan ser ni tre olika versioner av skådespelerskan Reese Witherspoon. Det har väl i och för sig alltid trixats med bilder i den här typen av tidningar men nu i den digitala eran så går det ju att göra så mycket mer så mycket lättare än förr.

Och det utnyttjar man tydligen fullt ut. Men risken är ju att man skapar kvinnoideal som är helt ouppnåeliga i det verkliga livet. Den kända modefotografen Peter Lindbergh säger bland annat i artikeln att ”heartless retouching should not be the chosen tool to represent woman in the beginning of this century”.

Jag kan bara hålla med.

Han har dessutom gjort något så revolutionerande som att tidigare i år fotografera kända kvinnor helt utan smink eller retusch för franska Elle.

Artikeln driver tesen att det just nu är en backlash mot dessa överretuscherade omslag och att branschen går mot mer naturliga bilder. Själv skulle jag, som Lindbergh också säger i artikeln, inte satsa mina sista pengar på att så är fallet.

Och för er som inte är så insatta i fotografvärlden så vill jag understryka att vi som sysslar med bildjournalistik inte bearbetar våra bilder på det här sättet.

Saknar ord

Slut på ord just nu så här är tre New York-bilder i väntan på att de kommer tillbaka.

Jag vill ha en blå bil…

…eller två.

Sedan ska jag ta på mig mina blå mockaskor, Blå Himlen Blues i högtalarna och en back Pripps Blå i baggageluckan. Jag ska köra till blåkulla där jag äter Blue Point-ostron och om iPhonen har täckning ska jag kolla in vad Lilla Blå har bloggat om.

Har jag nämnt att blå är min favoritfärg?

Spilld mjölk

Man ska inte gråta över spilld mjölk heter det.

Varför kan man undra men gamla talesätt är till för att följas så jag gråter inte.

…och man har ju trots allt spillt en hel del mjölk genom åren.

Memorial Weekend i USA. Folk lämnar stan för at fira sommarens ankomst vid en utegrill. Perfekt tid att stanna kvar i stan. Och nu är det enligt modepoliserna tillåtet att bära vitt igen. Men en cool kille som författaren Tom Wolfe bär säkert sin vita kostym året om.

Kan för övrigt meddela att värmen har kommit. 28 grader just nu. Men på tisdag ska det bara bli 17. Skandal!

Svenska kungen dyker ibland upp på bild i New York Times. Uteslutande i dödsrunor över Nobelpristagare som han på bilden lämnar över nämnda pris till. Blir alltid lika stolt. I går var det dags igen (enlarge the image).

FBI har nyligen gripit tre terrorister som planerade att spränga en synagoga i Bronx samt att skjuta ner ett militärplan upstate New York. Gott så men är det verkligen terrorister? FBIs infiltratör, som är en före detta brottsling, framstår som väldigt pådrivande i hela planen. Och liksom i ett par tidigare liknande tillslag så verkar de så kallade terroristerna snarare inledningsvis varit småtjuvar som får Jönssonligan att framstå som sofistikerade. Läs mer här.

I går fotograferade jag den norska OS-hjälten Johann Olav Koss som gifte sig med sin Jeniffer i den Norska Sjömanskyrkan. Chelsea Clinton var en av brudtärnorna.

Ni ser vilken glamorös tillvaro jag för här.

Gatufoto + Henke

Om nu någon är intresserad så är jag med i det senaste numret av fototidningen Kamera & Bild. I en avdelning som kallas fotoskolan ger jag råd om gatufotografering och visar en del av mina bilder från New York.

Omslagsbilden som ni ser ovan är tagen av Karolina Henke och i tidningen finns ett stort reportage om henne. Hon började faktiskt sin fotografiska bana som assistent hos mig på S:t Eriksgatan 119. Trots det så har det ju gått väldigt bra för Karro. 

Ett tag bodde hon i New York och assisterade för Andres Serrano. Hon bodde då i den minsta lägenhet jag någonsin sett. Till och med liten för en stad som New York där de flesta som inte är miljonärer bor ganska smått. I artikeln påstås att den var tio kvadratmeter men jag tvivlar på att den ens var så stor. Men nu bor hon i Stockholm och fotograferar stora reklamkampanjer för många kända företag. Och har en större lägenhet får man förmoda.

Hur som helst, läs mer i Kamera & Bild nr 05/2009.

Alla dessa dagar - del 18

Stockholm - 6 december 2004

Varför är det så kallt?

Författaren Henry Miller kallade USA för The Air-Conditioned Nightmare. Själv längtar jag till luftkonditioneringarnas tid. Eller sommaren som man också kan kalla den. Inte för att jag använder den konstgjorda kylan så mycket. Tvärtom. Jag gillar den fuktiga hettan i New York på sommaren. Den här våren har dock, med några få untantag, varit deprimerande kall.

"Men vi går mot bättre tider. Tro mig, tro mig...."

Kärlek är vackert

Ropen studsade mellan skyskraporna upp till min lägenhet i går eftermiddag. Det är då och då demonstrationer i mina kvarter. Dels ligger det en hel del nationers FN-konsulat här och dessutom så har New Yorks guvernör sitt Manhattan-kontor ett kvarter från mig.

Jag tog med mig en kamera och gick ner för att se vad de protesterade mot eller för den här gången. Det visade sig var mot guvernör Pattersons förslag om att tillåta äktenskap mellan homosexuella. New York skulle bli den sjätte staten i USA att tillåta detta om förslaget går igenom. Connecticut, Iowa, Maine,  Massachusetts och Vermont tillåter det nu. Kalifornien gjorde det tidigare men en folkomröstning i höstas ändrade det. Och det glädjer mig att se att det precis har blivit tillåtet i Sverige.

Präster som verkade mycket arga skrek i mikrofonerna på engelska och spanska. I publiken stod folk med biblar i händerna och verkade upprörda. Många verkade vara av latinamerikansk härkomst. Det är ju ett av de områden i världen där den katolska kyrkan ökar mest. Också i USA fylls församlingarna på med latinamerikaner. Om den katolska kyrkan finns mycket att säga men det får bli en annan blogg. Tilläggas bör kanske att motståndet mot äktenskap mellan homosexuella är minst lika stort bland vita evangelister. Jag är dock övertygad om att de kommer att finna sig på fel sida om historien när allt är sagt och gjort.

Man kan ju undra vad de är så rädda för? Vad är det som är så hotfullt i två människor som älskar varandra.

Jag säger: tillåt äktenskap mellan homosexuella och tillåt adoption. Jag är säker på att de barnen kommer troligen kommer att få det genomsnittligt bättre än barn uppväxta i så kallade kärnfamiljer.

Bilden ovan tog jag i San Francisco för några år sedan och bilderna nedan är från igår.

 

Flygandets magi

I dag tar vi flygandet för givet men det är bara 103 år sedan bröderna Wright genomförde världshistoriens första flygning med en människa ombord. 36,5 meter och 12 sekunder varade den flygningen.

Jag tror inte det serverades jordnötter.

Min första flygning lär ha ägt rum i Varberg i början av sjuttiotalet. En sightseeingflygning tillsammans med pappa och morfar. Enligt familjelegenden var flygplanet till stor del byggt av spänd väv och det var bara rena turen att tre generationer män i familjen inte gick om intet. Själv minns jag ingenting av detta. Och tur är väl det kanske.

Nästa gång jag flög var det till London med mamma, klasskompisen Stefan och hans mamma. Vi skulle till London och jag var tolv år. Det var mycket traumatiskt. Jag led vid denna tid av cellskräck och undvek till exempel hissar som vore de dödskammare. Jag minns än i dag skräcken när jag gick ombord planet som jag tyckte kändes väldigt ”instängt”. Inte blev det bättre av  att det var dimma i London och vi var tvungna att cirkulera någon halvtimme extra innan vi kunde landa.

Under 80-talets andra hälft när jag var nybakad fotograf så fotograferade jag ofta trav åt Einar Anderssons Pressbild på Solvalla. På helgerna var det V-65 som skulle bevakas på olika platser i landet. Då flög jag ofta. Ibland reguljärt och ibland pyttesmå chartrade plan som även en del kuskar flög med. Kanske var det när jag såg Stig H Johansson och Tommy Hanné sitta och spela poker utan att lägga märke till luftgroparna som min flygrädsla försvann.

På nittiotalet flög jag antagligen varken mer eller mindre än genomsnittssvensken. Någon jobbresa då och då samt en och annan semester. Då gillade jag att flyga. Tyckte det var avkopplande och kanske till och med lite glamoröst.

Men efter att jag flyttade till USA har jag flugit så mycket att det nästan har blivit lika vanligt och odramatiskt som att ta bussen. Vissa perioder känns det som jag ständigt sitter på ett plan. Jag har blivit ganska bra på att koppla bort det som är jobbigt med att flyga. Förseningar, köer, mittsäten osv. Jag läser eller jobbar med bilder i datorn. Men samtidigt har ju tyvärr mycket av mystiken med att flyga försvunnit.

När jag i onsdags flög fram och tillbaka till Atlanta för ett jobb hade jag ena kameran med mig i sätet på hemresan (oftast ligger kamerorna nedpackade i ryggsäcken i ”the overhead bin”). Så dessa bilder tog jag från stol 41F på Delta flight 1792. Den tog av 18:40 från Hartsfield-Jackson Atlanta International Airport och landade på LaGuardia flygplatsen i New York klockan 21:09. 

På något sätt där uppe i det blå skymningsljuset så kom flygandets magi tillbaka till mig efter lång frånvaro. Kanske kan bilderna förmedla känsla jag fick där och då.

   

   

Farmor

Sabina Nilsson

24 juni 1918 – 13 maj 2009

Mobilen ringer när jag är på väg att hämta hyrbilen på flygplatsen i Atlanta. Det är pappa. Han berättar att hans mamma, min farmor, är död.

Mina tankar vandrar bak i tiden och jag minns ett påsklov uppe i sommarhuset i Bergvik. Jag var nog inte mer än fyra fem år. En promenad på ett par kilometer till Konsum blev ett äventyr. En bergvägg täckt av smältande is och vi var på nordpolen. Snårig skog och vi var i djungeln. En äng med fjolårs gräs och vi var på prärien i vilda västern och var tvungna att springa för snart skulle indianerna överfalla oss. Din fantasi smittade av.

Du vävde, stickade och sydde. Du målade tavlor och tillverkade prydnadsdockor. Du stekte pannkakor och hittade på sagor för oss. När Stenmark var kung i backen stickade du hans mössa till mig och Johnny och några år senare när vi var punk ifrågasatt du aldrig att vi ville att du skulle sy byxor till oss av det där spräckliga gardintyget vi hittade ibland alla dina tyger. Du hade en konstnärsjäl men som kvinnor från arbetarklassen i din generation sällan fick chansen att visa upp utanför hemmet och familjen.

Du föddes i Sveg och växte upp i Ytterhogdal där dina föräldrar var småbrukare. Det var i en annan tid som är svår att föreställa sig idag ibland mobiltelefoner och datorer. Som ung vuxen flyttade du till Stockholm och jobbade i olika matbutiker. Bland annat på Slipgatan där jag skulle komma att bo sextio år senare och handla i samma butikslokal. 1943 gifte du med min farfar Sven. Min farbror Bo föddes 1944 och min pappa Björn 1945. Flyttlasset gick sedan från Stockholm till Söderhamn i början av femtiotalet. Tre år senare flyttade ni dock tillbaka till huvudstaden. Först till Årsta och 1960 till radhuset i Farsta där du skulle komma att bo i fyrtio år och i vars kök jag tog bilden ovan.

Du jobbade många år på NK i Farsta Centrum och ni ”NK-tjejer” höll ihop långt efter pensionen och att NK i Farsta lades ner. Jag träffade flera av dem på din 90-årsdag förra sommaren.

De senaste åren bodde du på i ett äldreboende i Farsta Strand. Pensionärshem som det kallades förr och som man kanske skulle kunna tro var deprimerande. Men du levde upp där. Du såg fram emot danskvällarna och andra aktiviteter. Du trivdes i gemenskapen och fick många nya vänner. När jag var på besök sa du alltid stolt till dina vänner att ”det här är mitt barnbarn som bor i New York”. Det gjorde mig glad att höra.

Du hade ofta små ordspråk och visdomar som du delade med dig av. Ofta med humor. Ibland brukade du säga: ”Har man tur så dör man”.

Själv säger jag: "Har man tur så får man en farmor som du”.

Vila i frid farmor.

Guantanamo Bay i Montana?

Jag har ju nyligen beskrivit mina två besök till Guantanamo Bay här på bloggen. Nu har jag även varit på den plats dit fångarna kan komma att flyttas.

President Obama har ju beslutat att fånglägret på den amerikanska militärbasen i Kuba ska stängas innan året är slut. Frågan var de drygt tvåhundra fångar som sitter där ska placeras kvarstår dock.  Så fort någon amerikansk ort har nämnts som en möjlighet har lokalbefolkningen och politikerna där i enstämmig kör skrikit NEJ!!!

Den lilla staden Harding i Montana med 3 600 invånare har dock gått mot strömmen och säger nu att de vill ha fångarna dit. De har ett nytt fängelse (bilden ovan) som, av politiska skäl verkar det som, stått tomt sedan det byggdes för ett par år sedan.

Jag och reporter Anders var där i förra veckan och gjorde ett reportage om detta och jag måste understryka hur skönt det är att komma till små städer på jobb. Allt löser sig så lätt. Utan att vara föranmäld fick vi intervju med borgmästaren strax före deras council meeting (motsvarande kommunalfullmäktige). Fem minuter innan mötet, som vi sedan var med på, skulle börja fick jag med mig borgmästare Adams ut på gatan för att ta en bild (han syns på första bilden nedan). Han var lite skeptiskt till att ta dit Guntanamo-fångarna och idéen om det hade röstats igenom på ett möte han inte var med på. Nu röstades det också igenom att de skulle skicka ett brev till president Obama och erbjuda fängelset som ersättning för det på Guantanamo Bay. Borgmästaren la ner sin röst men bestämde sig dagen efter för att stödja förslaget (kan det möjligen ha påverkat lite att vi som ”internationell media”, var där? :-)).

Efter mötet drog vi med oss honom som hade kommit med idén till det hela ner till fängelset för att ta några bilder innan det blev mörkt. I släptåg hade vi en journalist från lokaltidningen. För dem var vi storyn och han fotograferade och intervjuade oss. Något som faktiskt händer då och då när vi kommer till små orter för att göra reportage.

Här kan ni läsa artikeln om oss i Big Horn County News. Ni kan också tyvärr se en bild av oss när vi jobbar. Citatet som tillskrivs mig måste jag nog erkänna egentligen sades av Anders. Men det är kanske pay back för alla namn man blandat ihop genom åren.

I artikeln står följande om borgmästarens reaktion till vår närvaro:

“On Wednesday morning, Mayor Adams told the News he was a bit astonished about having foreign correspondents in Hardin.

“I was a little taken aback by their presence,” he said, “but I answered their questions and told them how I feel about bringing these detainees to Hardin.”

   

Alla dessa dagar - del 17

Ancon, Ecuador - 8 oktober 2002