Tankar från 39:e gatan...

Inget har hänt

Inte mycket att rapportera från New York denna vecka. Har fixat i ordning lägenheten efter målningen som väl blev ganska okej men min morfar Kåge, som var målaremästare i sitt yrkesliv, kommer knappast att godkänna resultatet om han skulle ha vägarna förbi. Vissa ställen har de missat att måla på men de målade åtminstone inte över eluttagen så att de inte går att använda som de förra målarna gjorde innan jag flyttade in. Det gäller att se det positiva.

Annars har jag sorterat i mapparna på mina externa hårddiskar och märker att jag har typ sju kopior av allting. Så efter lite kastande så har jag helt plötsligt massor med extra digitalt förvaringsutrymme tillgängligt.

Så nu kan jag ta lite fler kort!

Svenska fotografer bloggar från OS

 

Vem har sagt att fotografer inte kan skriva?

Det finns minst fyra svenska fotografer som bloggar från OS i Kina (säg gärna till om jag missat någon). Intressant och underhållande läsning om hur det går till bakom scenen. Och många bra bilder att se också såklart.

Man får läsa om tidiga mornar och sena nätter med ständig hunger närvarande. Internetuppkopplingar som är sega, kameror som slutar att fungera i spöregn och missade bilder. Fula fotovästar som måste bäras och trängsel i de mixade zonerna. Och alltid på fel plats för man kan ju aldrig veta innan var det händer när det är så många evenemang samtidigt. Hur de hinner blogga är ett mysterium. Antagligen är det sömnen som förlorar ytterligare tid.

Jag tackar min fotogud för att det inte är jag som är där men å andra sidan har jag mitt lilla helvete framför mig. På söndag flyger jag till Denver för demokraternas partimöte och den officiella nomineringen av Barack Obama till partiets presidentkandidat. Veckan efter är det republikanerna och John McCain i St. Paul, Minnesota som gäller.

Det är såklart inte lika stort som OS men det pratas om 15 000 ackrediterade journalister i Denver. Och på tal om ackreditering så har jag fortfarande inte fått det där brevet som man måste ha med sig till Denver för att ens kunna hämta ut sitt press pass bakom alla säkerhetsbarrikader. Detta trots att man var tvungen att skicka in ansökan för ett halvår sedan. Jag ringde US Senate Press Photographers Gallery som har hand om det där och jo, jag har fått ackreditering säger de och brevet är på väg. Det sa de för två veckor sedan och det sa de i fredags. Vore ju kul om man fick det INNAN partimötena äger rum. Det ordnar sig säkert men känns som onödig stress som lätt hade kunnat undvikas.

Men back to the Olympics: Jag har inte följt OS så mycket i år. Verkar som om mitt sportintresse har avtagit de senaste åren. Kanske är det doping, kanske är det diviga sportstjärnors (läs: fotboll) tröttsamma uppträdande men kanske, och mer troligt, är det för att de amerikanska OS-sändningarna är jobbigt ”hjältekliché-aktiga”. De klämmer in massor av tårdrypande små porträttreportage om OS-deltagarna där alla framstår som de har vuxit upp föräldrarlösa och dessutom överlevt obotliga sjukdomar och nu alltså står på startlinjen mot alla odds. Detta trots att det mest dramatiska som hänt personen ifråga är typ att deras dvärgkanin dog när de var barn. Men med lite softade bilder, känslosam musik och en dramatisk speakerröst försäkrar de sig om att vi tittare ändå får gråten i halsen.

Dessutom sparar de många stora events till prime time så här i USA har man till exempel inte fått se hundrameters-finalerna live utan först ett halvt dygn senare vilket ju tar bort lite av spänningen.

Så jag följer OS via dessa fotografbloggar istället:

Lars Dareberg

Nils Jakobsson

Joel Marklund

Daniel Nilsson

Keep up the good work guys!

Bildvalet ovan kan kanske tyckas vara något cyniskt men det är inte menat att förringa insatsen av årets OS-deltagare (eller fotografer) men det var den enda bild jag kom å tänka på när jag skulle bildsätta detta inlägg. Det är alltså friidrottsstjärnorna Marion Jones och Tim Montgomery (som då var ett par) som jag fotograferade i Las Vegas i februari 2004. Det var innan de blev avslöjade som fuskare. Marion sitter nu i fängelse för att under ed ha ljugit i en dopingutredning och hon har lämnat tillbaka sina OS-medaljer. Tim har åkt fast för doping och blivit av med sina rekord och blev nyligen dömd till fyra års fängelse för ekonomisk brottslighet.

Hank Williams lever vidare i Nashville

Jag har varit ett par dagar i Nashville på jobb tillsammans med nya korren Anders.

Denna countrymusikens huvudstad är egentligen ganska liten och dess nöjeskvarter består bara av ett par kvarter på Broadway. Men där kan man å andra sidan gå in på åtskilliga ”hål i väggen ställen” och höra musik av hög kvallitet framförd av band du aldrig hört talats om. Ofta country men inte alltid.

Jag går in på en bar.

Ser ett bra band med fyra unga killar spela inför en ganska tom lokal där de förmedlar tidlös hjärta och smärta till de få som är där. Den kedjerökande killen som spelar ståbas ser grymt cool ut i sin ”rockabilly-punk look”. Han berättar stolt för mig han har spelat med Hank the third. ”Hank who?” säger jag och tappar antagligen all cred. Hank Williams barnbarn säger han och tänder en ny cigg. Sångaren i bandet ser ut som en blandning av Jack Black och en ung John Belushi fast han är inte fullt så tjock ännu. Han dricker Miller Lite och shots av Jägermeister mellan låtarna.

Jag går vidare.

Ute på gatan ragglar en möhippa bredvid en betydligt nyktrare grupp från flottan i välstrykta vita uniformer. En uteliggare lyckas tigga till sig ett par dollar från en av dem under en rosa neonskyllt som gör reklam för en BBQ-restaurang.

Natten är varm.

Det finns flera ställen som är fulla med folk men av någon anledning dras jag till ytterligare en bar som är nästan tom. Några få äldre par sitter utspridda i lokalen.       T-shirts och shorts. Ett klassiskt countryband står på scenen men de tar paus en minut efter att jag beställt min öl så recension uteblir. På väggen hänger en skyllt där det står ”Beer is the only reason I get up every afternoon”. Den är lite kul tycker jag.

Jag går tillbaka till hotellet.

Tidigare på dagen stötte vi på en spåman i samma kvarter som frågade om jag ville betala 25 dollar för att få veta min framtid. Jag tycker den är värd mer än så och avböjde men stannade kvar och hörde honom berätta för en norsk tjej att hon skulle gifta sig inom tio månader samt att de skulle få två döttrar. En halvtimme senare ser jag samme man putsa skorna åt en medelålders turist. Antar att det är det som kallas för flexibel affärsplan.

Vi äter lunch.

Dagen efter har vi ett par timmar att slå ihjäl och hamnar på Country Music Hall of Fame. Där stod gitarrerna på rad. Det fick mig att minnas ett besök till Hockey Hall of Fame i Toronto för ett tiotal år sedan. Där fick man se ett par hundra hockeytröjor som burits av diverse kända spelare.  Men vad annat kan de visa? Okej, det var en del hockeyklubbor också. Antar att man får skylla sig själv.

Så jag skyller mig själv.

Men kanske är jag lite orättvis, en del av museet i Nashville är intressant. Speciellt den avdelning som är ägnat åt countrymusiklegenden Hank Williams. Han dog 1953 bara 29 år gammal i baksätet av en Cadillac på väg till en konsert. Antagligen på grund ett längre alkoholmissbruk. På Hank Williams-avdelningen är det heller inte bara gitarrer utan man får bland annat se familjens första svart/vita TV och hans röda sidenpyjamas.

Jag dagdrömmer mig till fyrtiotalet.

Man får också veta en hel del om hans son, Hank Williams Jr som har en framgångsrik karriär inom countrymusiken. Fast han har en skäggig åttiotalslook som jag inte gillar. Däremot ser jag att hans son, alltså Hank Williams barnbarn, Hank lll verkar coolare. Det är alltså den Hank som bassisten nämnt kvällen innan. Hank the third har tydligen spelat i många olika punkband och spelar nu i bandet Assjack som beskrivs som en blandning av Country, punk och heavy metal. Låter som en intressant mix.

Vi åker till flyplatsen.

-------

Bildtext: På Country Music Hall of Fame i Nashville kan man bland mycket annat se en av Hank Williams scenkostymer samt en av hans gitarrer. På den lilla TV-monitorn till höger i bilden syns hans barnbarn Hank lll.

Rullande graffiti

De flesta av oss minns väl bilderna på de nerklottrade tunnelbanetågen i New York på sjuttio- och åttiotalet. På nittiotalet vann dock MTA (New Yorks motsvarighet till SL) kampen mot graffitiartisterna. Man tog helt enkelt tågen ur trafik så fort de blev sprayade och tvättade bort graffitin innan de sattes i trafik igen. Då var det inte lika kul att ägna timmar åt att spraya vagnarna när ingen såg resultatet förutom klottersanerarna och graffitin försvann från tågen.

På senare år verkar de dock ha hittat ett alternativ. Nästan alla de skåpbilar som levererar varor till butiker och kontor på Manhattan är numera fulla av graffiti. Jag tycker det är ganska snyggt men de som äger fordonen håller nog inte med. Dessutom är det ju antagligen omöjligt för dem att skåpbilarna ur trafik.

Nedan kan ni se några fler exempel på detta.

       

Jag läste i dagens tidning…

Jag vet att jag börjar låta som Tage Danielsson i Lindemansketcherna: ”Jag läste i dagens tidning”. Men den här saken är så förbryllande att jag måste skriva om den.

Läser i dag på resume.se om en bild från OS i Aftonbladet där ett ansikte i publiken har klippts in från en annan bild (något man ju inte ska göra i pressbilder). Någon på Aftonbladets sportredaktion säger: ”Det där var en riktig miss. En gammal bild blev kvar när vi lade in den nya. Tyvärr är det sånt som händer”.

Jag tror nu inte att detta är något de har gjort medvetet men den där förklaringen låter ju väldigt konstig. Kan det verkligen bli så att delar av en annan bild blir kvar när man byter?

Någon som vet?

Och jag lovar att jag snart ska börja skriva om annat än bara det som står i tidningarna. Kanske är det dagarna på Starbucks som gjort mig förvirrad. Ja, jag sitter fortfarande där men i eftermiddag har den grekiske målaren lovat att lägenheten ska vara färdigmålad.

Working for the clampdown?

Samma Starbucks och samma fönster som igår men i dag skiner solen som ni kan se. Målningen av lägenheten fortskrider sakta men säkert. Kanske blir det klart idag men mer troligt i morgon.

Jag läser i New York Times att polisen vill fotografera nummerplåtarna på alla bilar som kommer in till Manhattan. Detta skulle ta sin början år 2010 och är en del i ett förslag som polisledningen har kommit med gällande säkerheten på framförallt Ground Zero när de nya byggnaderna är på plats.

Det som många invånare på södra Manhattan hade hoppats skulle bli ett mycket mer levande och användarvänligt område än det var på tvillingtornens tid verkar nu gå i motsatt riktning. Det talas om massor av barriärer och vaktkurer bemannande med poliser samt grundlig kontroll av alla fordon.

Visst förstår jag att området är ett potentiellt mål för en terroristattack men om ett land blir allt mer slutet och paranoidt, har inte terroristerna vunnit då? Och om man som USA gör inskränkningar i människors rättigheter, som i Guantanamo Bay, för att skydda frihet och mänskliga rättigheter har man då inte själv sjunkit till samma låga nivå som terroristerna?

...och att fotografera varenda bil om kommer in via tunnlarna och broarna till Manhattan känns som en surrealistisk mardröm á la George Orwells bok 1984.

Fortsättning lär följa.

Nu tror jag att jag ska ta och gå till Starbucks på Andra Avenyn istället för lite omväxling.

Måndagssvammel från Starbucks

Jag sitter i exil på Starbucks och dricker kaffe medan lägenheten målas om. Det är ett beslut som dragits ut på i åratal. Lägenheten har inte målats sedan jag flyttade in där för drygt elva år sedan. Men när man börjar få bitar av taket i huvudet vet man att det är dags.

Den ena målaren utbrast ”catastrophic” när han fick se i vilket skick lägenheten var i och jag kände mig lika skyldig som när jag i somras gick till tandläkaren fyra år sedan senaste besöket. Jag var förberedd på en 15-20 hål så ni kan tänka er lättnaden när min tandläkare bara hittade två väldigt små hål.

Så det ska nog gå bra med måleriet av lägenheten också.

Manhattan attackeras just nu av ett magnifikt ösregn. New Yorkers och turister söker springande skydd utanför fönstret jag sitter vid och 40th Street är numera en flod som verkar börja uppe vid Park Avenue.

Regnet får mig att tänka på den av filmen Taxi Driver inspirerade Clash-låten Red Angel Dragnet där ”Travis” säger:

"Thank God for the rain to wash the trash off the sidewalk, listen you screwheads: Here is a man who would not take it anymore. A man who stood up against the scum, the filth."

Låten är på albumet Combat Rock från 1982 och i min bok är det en av de bästa skivorna någonsin (i jämn konkurens med ett par andra Clash-album).

Ser på aftonbladet.se att Per Bjurman har skakat liv i sin valblogg igen.

Han har ju en mycket bra penna (eller säger man tangentbord nuförtiden?) och bjuder ju ofta på en mer personlig tolkning av sakernas tillstånd än kanske mer traditionella politiska reportara gör. Klart läsvärd så kolla in den här.

Nu ska jag gå och köpa en kopp kaffe till. Kan bli en lång dag det här.

Tre korrespondenter

Jag brukar försöka undvika partybilder här på bloggen då de nästan bara är intressanta för dem som var där. Men bilden ovan är lite unik då den visar Verdens Gangs tre senaste USA-korrespondenter. Så jag gör ett undantag.

Från vänster (med åren som korrespondent i parantes): Roy Freddy Andersen (2002 –05), Anders Giæver (2008- ) och Kim Riseth (2005-2008).

Bilden är tagen på terrassen till den lägenhet på 81:a gatan som både Roy och Kim bott i. Det var fest där i går. Barskåpet skulle tömmas då lägenheten är uppsagd och utflyttning sker den 15 augusti. Anders har bosatt sig med familjen i Brooklyn.

Så jag jobbade först med Roy Freddy i tre år och sedan med Kim lika lång tid och nu har alltså Anders precis tagit över stafettpinnen. Det är ju lite speciellt att jobba med samma reporter i tre år. Man lär ju känna varandra ganska bra under de otaliga resorna och det känns alltid lite sorgligt när personen i fråga ska flytta hem. Men samtidigt är det spännande att lära känna en ny reporter. Alla är vi ju olika.

Roy Freddy, som är i New York på besök den här veckan, var boxare i sin ungdom, men som han brukar säga: ”boxning är ingen bra sport att vara näst bäst i”, så han blev tränare istället. Han gick upp med resultat och bilder till lokaltidningens sportredaktion så ofta att de till slut anställde honom. Han är alltid entusiastisk och har ständigt tusen nya reportageidéer som nästan alla är bra. ”Det här är en kanonstory” var en ofta återkommande fras och han har ett passionerat intresse för amerikansk politik. Roy, som numera är nyhetschef på Fredrikstads Blad, gillar att sjunga obskyra norska sånger i bilen. Kaffe (gärna kallt) och öl är hans drivmedel.

Kim dricker varken öl eller kaffe. Däremot sippar (igår var det iof snarare halsande) han gärna en finare årgångswhisky (han äger ett par tunnor i något skotskt källarvalv som står på lagring) och har hittills inte lyckats välja ett dåligt vin under våra gemensamma middagar. I hyrbilarna är det hans iPod som står för musiken. Bob Dylan är husguden men jag har också bl.a. fått höra gammal amerikansk folkmusik. Han är väldigt effektiv, utan några större problem kan han helt plötsligt ha lagt upp en sjudagars resa med en fem sex olika reportage inbokade. Han började sin journalistiska bana som fotograf men skrev också när det behövdes. När han värvades till en lite större lokaltidning trodde han att det var som fotograf men första dagen på nya jobbet visade det sig att han var anställd som reporter. Och på den vägen blev det. Kim är, som jag skrev häromdagen, en mycket duktig cyklist och har här i USA tävlat med teamet Jonathan Adler Racing. Här kan ni se hans placeringar.

Anders känner jag ju inte så väl ännu. Men jag har gjort några jobb med honom. I våras var han över i USA för ett reportage om gamla hippies i San Francisco och sommaren 2004 var han sommarvikarie på VG:s New York-kontor. Ronald Reagan dog den sommaren och vi resten till Dixon, Illinois där den före detta presidenten växte upp. Det lilla jag hunnit lära mig om Anders är att han är ett stort fan av TV-serien Sopranos samt att han är besatt av Tiki-barer (när vi var i SF tog han med mig till Tiki-fantasternas ”holy grail”, The Tonga Room på Fairmont Hotel). Så det kan bli en hel del rombaserade paraplydrinkar med namn som till exempel ”The Zombie” för mig de kommande åren. Anders var chef för VG:s ledarredaktion innan han fick jobbet som korrespondent. Han varken boxas eller tävlingscyklar men gillar att åka längdskidor så vi får hoppas på en vit vinter i New York.

Anders har precis startat en USA-blogg. Läs den här.

Pontus Höök bloggar igen

Min kollega Pontus Höök är egentligen ”the original Swedish New York photographer blogger”. När han började blogga för ungefär tre år sedan rykte jag bara på axlarna och sa: ”Blogga? Vad ska det vara bra för?”

Förra sommaren gick Pontus in i den ökända ”bloggarväggen” och upphörde med sitt skrivande. Men nu är han tillbaka med sina ofta lustiga funderingar om sakernas tillstånd nere i Greenwich Village där han bor men också från många andra platser i detta stora land som han oftast bevakar för Aftonbladets räkning.

Kolla in hans blogg här.

Fattigdom i USA

”The greatest nation on the face of the earth” är en fras som politiker här i USA, inklusive president Bush, brukar använda då och då.

Just de orden spelas upp i mitt huvud när jag och Kim åker runt i Youngstown, Ohio (bild 1 nedan). En stad vars uppgång och fall är knutet till den amerikanska stålindustrin. Vi möts av en stad där stora områden är övergivna. Det är igenbommade industrier, stängda butiker och tomma hus. Youngstowns befolkning har halverats under de senaste 40 åren.

Sedan år 2001 har Ohio förlorat 188 200 jobb.

Fattigdomen har ökat med 22 procent.

10 procent av invånarna i Ohio får food stamps för att ha råd att köpa mat.

Det är en fördubbling sedan 2001. Året då George W Bush blev president.

Några veckor senare besöker vi Inez i Kentucky. Det är ett litet samhälle som ligger i bergskedjan som kallas Appalachia. Där finns många gamla gruvsamhällen och det är ett av de fattigaste områdena i USA. På 60-talet startade president Lyndon B Johnson sitt ”war on poverty” med ett tal i just Inez. 40 år senare träffar vi James Sweeney (bild 2 nedan) som bor i ett fallfärdigt hus bara några hundra meter ifrån platsen där LBJ höll sitt tal. Han har inget rinnande vatten, ingen elektricitet och 40 000 dollar i obetalda sjukhusräkningar efter en arbetsplatsolycka.

45 procent av barnen i Martin County, som Inez ligger i, lever i fattigdom.

Baltimore är en av de fattigaste städerna i USA. Den ligger i delstaten Maryland som är den rikaste staten i landet. Där träffar vi bland annat Eileen som bor med sin 13-årige son (bild 3 nedan) i ett fallfärdigt hus med källaren full av avloppsvatten. Hyresvärden vägrar att göra någonting åt problemet. På soppköket Paul’s Place (bilden ovan) är de flesta som får mat inte hemlösa och många har heltidsjobb men lönen räcker inte till mat varje dag. Vi såg också flera familjer där.

Bara 34 procent av eleverna i Baltimores innerstad går ut grundskolan.

46 miljoner amerikaner hade 2005 ingen sjukförsäkring.

33 procent av svarta barn lever i fattigdom.

28 miljoner amerikaner får food stamps.

The greatest nation on the face of the earth?

Det finns mycket som är bra i USA och jag är ingen ”USA-hatare” men just fattigdomen här känns som en smutsig byk politiker och andra makthavare inte har lust att kännas vid. Lite ironiskt är det ju också eftersom USA gärna vill ”rädda” resten av världen.

Efter att orkanen Katrina slog till mot New Orleans och södra Mississippi chockades många av den fattigdom som fanns där och som syntes på bild i TV och i tidningar. Bush höll ett tal där han sa att regeringen skulle ta tag i problemet med fattigdom i Amerika. Men inte mycket har hänt och många har nu glömt bilderna.

Jag och Kim gjorde reportaget om fattigdom i maj och juni och i lördags publicerades det över åtta sidor (VG rules!) i helgbilagan VGHelg.

Samtidigt publicerades på VGNett ett bildspel på samma tema som jag har gjort. Det är det första bildspelet jag redigerar själv så det är inte helt perfekt men jag tycker det är bra nog att gå ut med. Och inte minst en viktig historia att berätta. Det börjar i Youngstown och går vidare till Baltimore för att sedan avslutas i Kentucky.

Kolla gärna in bildspelet på den här länken.

   

Robyn, ryssen och fotolabbet som Gud glömde

Det första jag ser efter att kommit tillbaka till New York från semestern i Sverige är att de har slagit igen 1-timmeslabbet i kvarteret där jag bor. Ett tidens tecken. Skivaffärer och fotolabb är väl antagligen digitalålderns mest tydliga offer (och detta trots att butiken i mitt kvarter försökte poppa till namnet genom att lägga till Digital).

 ...fine with me, jag påbörjade en bojkott mot nämnda fotobutik redan för tio år sedan.

Jag hade följt den svenska artisten Robyn under en dag i New York under dennes USA-lansering. Hon var cool i camouflage och vit limo. Bilderna skulle vara till Expressen Fredag (det här var på den tiden de använde bilder på ett verklig bra och spännande sätt).

Jag gick som vanligt till labbet runt hörnan med rullarna. När jag kom tillbaka en timme senare stod personalen böjda över en öppnad framkallningsmaskin. Det här ser inte bra ut tänkte jag samtidigt som ägaren, en kedjerökande ryss i övre medelåldern med väl tilltagen midja och askgrå hy, kom emot mig. Han förklarade att maskinen gått sönder medan de framkallade mina rullar. Sedan gick han och hämtade dem och visade glatt att typ 30 procent av bilderna faktiskt inte blivit förstörda.

Jag blev såklart förbannad men det var inte mycket att göra så jag tog mina skrynkliga och i vissa fall helt sabbade negativ och gick mot utgången. Då hörde jag ryssen väsa bakom min rygg att jag måste betala för framkallningen. Jag frågade om han skämtade men han sa att det fanns ju flera bilder som gick att använda. Jag bara skakade på huvudet och gick såklart därifrån utan att betala.

Jag behöver väl knappast skriva att det var sista gången jag var i den butiken. Men den låg precis bredvid den livsmedelsaffär jag brukar handla i så flera gånger i veckan såg jag den askgrå ryssen och blev påmind om när Robyn fastnade i hans framkallningsmaskin i slutet av 90-talet.

Nu slipper jag det.

VG byter USA-korrespondent

I dag har vi haft vaktavlösning på Verden Gangs New York-kontor.

VG byter korrespondent var tredje år och Kim Riseth har nu varit min vapendragare i tre år. Otroligt var tiden går fort! Känns som i går samtidigt som vi ju har hunnit med en hel del under dessa år.

Kim fick ju en rivstart med orkanen Katrina som slog till bara en månad efter han hade flyttat hit. Och vi fick lära känna varandra snabbt då vi var tvungna att dela säng flera nätter eftersom hotellrummen snabbt fylldes upp av evakuerade.

Nu sätter han sig inte på första bästa flyg hem. Nej han ska hänga kvar i New York till början av september och göra allt han inte hann när han jobbade påstår han. Sedan ska han hämta ut sin nyinköpta och från grunden renoverade Mustang av 67-års modell som han och några kompisar från Norge ska köra runt i USA med.

Efter det så ska han vara förstärkning i VG:s valbevakning så det kan bli så att hemfärden till det gamla landet inte sker förrän i mörkaste november. Det är ju kanske inte den muntraste månaden i Norden direkt men å andra sidan får han ju en mjukare övergång till vardagslivet än många andra korrar fått när de flyttat hem.

Här nedan kan ni se bilder jag tagit av Kim på olika uppdrag vi gjort tillsammans. Det är ju bara ett litet axplock men de visar ju vilken variation det kan vara på jobben här.

Tack för tre intensiva och fantastiskt roliga år Kim och lycka till i framtiden!

VG:s nya korrespondent heter Anders Giæver och honom kommer ni nog att få lära känna här i bloggen framöver.

På bilden ovan är jag och Kim fotograferade i Havanna av en gatufotograf med en antik kamera. Han framkallade bilden på plats under ett svart skynke. Några dagar senare blev vi utkastade från Kuba av militären för att vi inte hade journalistvisum. Detta var när Fidel Castro blev sjuk för ett par år sedan och det var omöjligt att få visum så vi lekte turister.

               

Bildtexter till bilderna ovan (som du såklart klickar på för att se större), övre raden från vänster:

Kim på väg till Superdomen efter orkanen Katrina slog till mot New Orleans.

Morgonen efter att orkanen Rita drog fram i Texas och Louisiana, tre veckor efter Katrina.

Ett hårt jobb men någon måste göra det: Kim intervjuar strippor på en klubb i New Orleans.

Nercabbat i Hawaii.

Intervju med mc-knutte i Texas.

Kim får donuts av borgmästaren i Worthington, Minnesota.

Intervju med folkmusiklegenden Pete Seeger som bjöd in oss i sitt hem trots att vi kom oanmälda. Han hade ont i benet efter att ha startat dagen med att hugga ved.

Med FN-styrkorna i ett slumområde i Port-au-Prince, Haiti.

Skogsbränder i Kalifornien.

Med Brasilianska indianer i Amazonasdjungeln.

Intervju med Barack Obama på ett valmöte.

Utanför Obamas kyrka i en förort till Chicago.

Med en polisman som vi följde med på ett pass i downtown Los Angeles.

Kim är en väldigt duktig tävlingscyklist (strax under elitnivå), så vad gjorde Kim när vi skulle till Kalifornien för att intervjua de två norska cykelproffsen Mads Kaggestad och Thor Hushovd som låg på träningsläger där? Jo han tog med sig sin cykel och tränade med dem. Kim hängde med bra i deras tempo och de verkade imponerade. Själv satt jag i en bar och väntade.

Ännu ett flygplan och ännu en text att skriva.

Turist i tillvaron: Sommaren 2008 i Stockholm

Jag är nu tillbaka i New York efter nästan sex veckors semester (längesedan jag var borta så länge från NY). Tio dagar spenderade jag i Kroatien och resten av tiden var jag i Stockholm.

Jag har gjort ett fotoalbum i all enkelhet med 38 bilder (i kronologisk ordning) som jag tagit i sommar med min lilla kompaktkamera. Det är min tolkning av Stockholm sommaren 2008. Klicka här för att se dem.

 …och här några ord om vad jag minns av sommaren:

En kylig men rolig grillfest hos Nicke och Karin i radhuset i Backlura.

En likaledes trevlig grillkväll hos Jocke och Katarina i Hässelby. (Men Jocke,  det är inte en liten whisky om man fyller glaset till bredden!)

Alla fem syskon samlade inte en, utan två gånger.

Johan Johanssons konsert på kulturhusets tak – det blev ingen Thåström, inget Sex Pistols och ingen Springsteen för mig men den gamla punkhjälten Johan räddade sommaren på konsertfronten för mig.

Baren på skatteskrapans topp - tack vare kollegan Sanna S hamnade jag där (visste inte ens att den fanns) med Aftonbladets trevliga fotografvikarier. Kändes aningen dekadent att festa på just skatteskrapan och utsikten var magnifik.

Mosebacke – bättre sommarställe är svårt att hitta.

Farmors 90-års kalas.

Johnnys 40-års picknick.

Promenaden på Götgatan i soluppgången.

Tyskland – Turkiet i Fotbolls EM på TV med ständiga tillfälliga avbrott (varför är det aldrig det i USA men så ofta i Sverige?).

”Gay schlager kväll” på Vickan där jag hamnade ovetandes med Johan E efter middag på Riche. Bra drag och kul som f-n!

Nyrenoverade Vällingby Centrum.

Lux, Sturehof och Korvkiosken i Farsta Centrum.

Norska bussar till Gullmarsplan från Farsta C istället för tunnelbana som renoverades.

Trevlig fika med bloggkollegan Göran Segeholm som jag inte träffat förr.

Hallonen hos Pappa och Ulla direkt från deras land.

Baren på Aquavits nya restaurang i Stockholm.

Malaysia Air som är tusen gånger bättre än SAS.

Den nästan tropiska hettan den sista veckan.

…och inte minst, middagarna med mormor och morfar på balkongen i Farsta med iskalla vodkasnapsar.

Men nu är jag som sagt i New York igen och snart kommer nog bloggen återigen handla mer om det stundande presidentvalet samt diverse iakttagelser från New York och övriga USA.

Så hoppas att ni hänger med nu när höstterminen börjar!

Semester i Kroatien

M kom tidigare i juli över till Stockholm från New York. Fyra dagar senare flög vi till Dubrovnik för att resa runt i Kroatien i tio dagar. Vi luftade runt på öarna med bil via färjor och flög sen hem från Split.

Eftersom jag aldrig hållit med dem som säger att standarden på hotellrummet inte spelar någon roll för att ”där sover man ju bara” så väljer jag att fokusera denna lilla essä på just hotellen.

Vi hade bara bokat hotell de fyra första nätterna. Det var på Hotel Vis i Dubrovnik som låg fint vid en badvik. Vi chockades dock över hur otroligt mycket människor det var på stranden när vi kollade in den efter att vi checkat in sen eftermiddag. Senare skulle vi lära oss att stränderna är ganska tomma fram till 15-tiden då lokalbefolkningen kom i drivor. Hotell Vis var inte lyx men helt okej med fräscha rum och trevlig personal. Dessutom hade de en mycket bra flaska rosévin på menyn som fungerade bra för att ta oss från eftermiddag till kväll på den fina terassen eller vår balkong.

Bussen tog oss på kvällarna till Old Town på tio minuter. Den är nästan byggd helt i vit sten och är bilfri och spektakulär. Får Gamla stan i Stockholm att verka lite smått torftigt. Ett måste vid ett besök till Kroatien!

Därefter körde vi upp till Orebic som ligger längst ut på halvön Paljesac. Där tog vi in på Villa Antonio, ett litet hotell som var galet men bra. Ett ställe Liberace skulle trivts på. Antika klenoder blandades med bland annat ölsejdlar från Tyskland och en samling plastfigurer föreställande Alf (den håriga rymdvarelsen i TV-serien med samma namn). Ägaren Antonio mötte oss i tajta Adidas-shorts och ett Hard Rock Café-linne. Till kvällen hade han klätt upp sig och bytt ut linnet mot en Intersport T-shirt. Jag är ingen man av bufféer men den som de serverade där var väldigt bra. Dessutom ligger det lilla hotellet mitt i en vinodling och de säljer sitt eget vin i buteljer utan etikett. Det var bra och vi drack alltför mycket av det samtidigt som en duo i röda hawaiiskjortor blandade lokala hits med amerikanska femtiotals-låtar. Det blir inte bättre än så. Åk dit!

Den väldigt fina medeltidsstaden Korcula ligger på ön bredvid. Bara 20 minuter med färja. En perfekt dagstur.

Och när man ändå är på Paljesac är ett besök till vintillverkaren Grgic väl investerad tid. De har ett rött och ett vitt vin som ni kan smaka av samt köpa med. Båda är mycket bra (han har även vingårdar i Kalifornien). Det finns även många andra vingårdar i området.

Nästa anhalt för oss var ön Hvar. Alla säger att Hvar Town är ett måste. Stan är iof fin men strunta i att åka dit. I guideboken jämförs det med Saint Tropez och andra Jet Set-platser. Väl på plats möts man av norrmän och svenskar i träningsoveraller. Hotell var också ett problem där då valet stod mellan nyrenoverade lyxhotell för 500 euro natten eller sunkiga 70-tals kommunisthotell för 50 euro natten. Vi hamnade på det senare. Den upplevelsen var dock så pass traumatiskt att efter det blev det bara dyra hotell.

Vi hade tänkt åka direkt mellan öarna lite mer men det visade sig att färjetrafiken för det mesta utgick från Split. Så efter Hvar tog vi en natt på Park Hotel i Split. Typ deras Grand Hotel. Trots att de kallade Dry Martini för Martini Dry så var det ändå ett mycket bra hotell som hjälpte till att bearbeta traumat i Hvar.

Sedan till ön Brac där vi undvek de lite större städerna som Bol och Supertar och istället tog oss till den vilsamt folktomma byn Pucisca där vi tog in på Palaca Deskovic. Ett litet fint hotell i ett hus byggt på 1400-talet som drivs av en baronessa som var mycket trevlig. Det låg vackert i hamnen alldeles intill en gammal kyrka. På morgonen var det dock inte lika kul när kyrkklockorna började ringa klockan sex på morgonen men det var en ganska väl tilltagen snooze-period till 07:40 då de ringde igen.

Efter det tog vi färjan tillbaka till Split för en sista natt innan flighten tillbaka till Stockholm. Den här gången på Atrium Hotel som är nybyggt och öppnade för ett år sedan. Modern och cool inredning som gick mot det minimalistiska. Där fanns den enda restaurangen vi åt på under semestern som hade en innovativ meny men tyvärr var den ljussatt som en vänthall.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att kroatierna är otroligt trevliga. Maten är stabilt bra men inte spektakulär. Det lokala vinet är mycket bra. Stränderna består oftast av klappersten eller så är det klippor. Vattnet är väldigt klart och fint. Många medeltida städer. Jag skulle absolut rekommendera ett besök.

Bildtexter:

Bilden ovan: Villa Antonios terrass med utsikt över vinodlingarna och havet.

Bilderna nedan från vänster:

1. Turisthotellet i Hvar Town som levde kvar i Tito-eran.

2. Hotell Palaca Deskovic som ligger i en byggnad från 1400-talet.

3. Nybygda Atrium Hotel i Split.

  

Lundell och Linderborg

Har under sommaren läst Ulf Lundells nya roman Vädermannen samt Åsa Linderborgs bok Mig äger ingen.

Den sistnämnda är berättelsen om Åsas barndom i Västerås där hon växte upp med sin ensamstående och alkoholiserade pappa som jobbade på Metallverken som härdare. Det är dels en skildring av arbetarklassens uppgång och fall men kanske främst så är det en ömsint kärleksförklaring till pappan. Jag inbillar mig att den måste ha varit svår att skriva samtidigt som jag förvånas en aning över hur förlåtande hon är. Den är vackert skriven med många träffsäkra tidsbilder för oss som växte upp på 70-talet. Den är inte alls så deprimerande som ämnet kan antyda. Läs den!

En ny Lundell-bok är i min värld alltid intressant. Måste dock erkänna att jag ett tag funderade på att strunta i den nya (vilket skulle ha varit första gången) eftersom jag inte varit så övertygad av de senaste romanerna. Impulsköpte den dock när jag såg den i en bokhandel i Vällingby Centrum.

Han har stramat upp skrivandet lite känns det som. Man slipper de där monologerna och naturbeskrivningar på tre fyra sidor som funnits i de senare böckerna. Handlingen känns mer som ursäkt för att grubbla över livet och kvinnorna (vilket ju iof inte är helt oviktiga frågor). Som vanligt ligger miljön och personerna nära Lundell i verkliga livet. Hus i Österlen och enstaka turer till det hatade och älskade Stockholm. Den manliga huvudpersonen som närmar sig sextio är konstnär och hans sidekicks är en författare samt en rockstjärna (en variant av treenighet som vi ju bland annat också såg i hans bok Hjärtats Ljus som kom ut 1983 – f.ö. en mycket bra bok). Kvinnoporträtten är som vanligt så endimensionella att jag undrar om han inte gör det på rent djävulskap för att reta upp hans kvinnliga kritiker.

Boken innehåller åtskilliga detaljerade beskrivningar av matlagning, väderlek samt sex. Han använder ungefär samma sakliga ton för alla tre ämnen vilket är lite kul. Sexscenerna är nog de mest detaljerade jag läst om jag räknar bort ”läsarnas egna sexbrev” i tonårens herrtidningar. Men de är inte speciellt erotiska, mer kyligt beskrivande. Huvudpersonen verkar ha tröttnat men äter ändå Viagra.

Noterar att Lundell verkar ha börjat läsa Hjalmar Söderberg som nämns flera gånger i boken (i en intervju för ett par år sedan sa han att han aldrig läst honom). Lite kul tycker jag då de två böcker som påverkat mig mest är Lundells Jack och Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken som jag båda två läste i tonåren. Så läs dem om du vill ha en snabb psykoanalys av mig. Dessutom var Söderbergs debutroman, Förvillelser som kom ut 1895, dåtidens Jack. Den skapade en mindre skandal med sitt för den tiden ganska fördomsfria sätt att beskriva huvudpersonens kärleksaffärer samt hans dagdrivarliv som verkade sakna mening och mål.

Vädermannen är bra och jag rekommenderar den till alla utom hans allra mest ihärdiga kritiker.

Min bror

Sitter på Johnnys balkong i Blackeberg. Han är min ett och ett halvt år yngre bror. Eftermiddagen lider mot sitt slut men hettan hänger kvar. Det är utan tvekan en vecka för vädermännens mannaminnen. Vi lyssnar på Springsteens The River-album och jag dricker en öl. En geting jobbar hårt på att irritera oss och lyckas ganska bra. Björken som letar sig upp till oss på tredje våningen susar inte.

I köket, som också fungerar som studio, spelar Johnny sedan några nyskrivna låtar för mig på sin akustiska gitarr. De låter mycket bra.

Tidigare på dagen har vi promenerat ner till klipporna och badat  i Mälaren. Små båtar tuffade lojt i farleden och det ovanligt varma vatten glittrade så där vackert det bara kan göra en svensk högsommardag. Efter det gick vi till den lokala pizzerian där alla kände varandra och Johnnys skryt om bästa pizzan i Stockholm verkade inte vara helt hämtat ur luften. Tvärtom.

Det är på det hela taget en av de bättre dagarna i år.

Ljuset är mjukt när jag blickar ner från balkongen mot den gräsplätt som ligger nedanför hyreshusen i gult tegel som jag gissar är byggda på 50-talet. Där nere spelar ett tiotal tjejer fotboll. De är runt tio tolv år och de bär alla huvudsjalar. De skrattar och är glada. Bakom dem ligger de röda byggnader med vita knutar som de bor i. Det är en flyktingförläggning som öppnade för några år sedan. Synen gör mig glad.

När flyktingförläggningen skulle byggas blev det en stark opinion emot den och namnlistor fylldes snabbt i protest. Johnny och en vän till honom ställde sig då på torget i Blackeberg vid flera tillfällen för att samla in namn från de som faktiskt ville att förläggningen skulle byggas. De fick så klart inte lika många namn som motståndarna men tillräckligt många för att visa att alla inte var emot bygget. En kort tid senare gav politikerna klartecken till projektet. Johnnys insats kan ha påverkat eller så gjorde den inte det. Men det är egentligen inte poängen. Poängen är att han sa ifrån mot intolerans.

Han fick för det Stockholm Stads Nelson Mandela pris som varje år delas ut till någon som har ”gjort särskilt goda insatser för ökad integration i staden.” Han har hela tiden tonat ner det hela och säger att han inte tycker att han gjorde så mycket men jag tycker det var otroligt starkt gjort av honom.

I morgon (läs idag) onsdag fyller han 40 år och min present är en fotobok jag gjort via iPhoto med bilder från hans liv fram till nu (bland annat de bilder av oss två ni ser här). Här nedan kan ni läsa förordet som jag skrivit i boken. Jag tycker det berättar en del om var vi kommer ifrån.

Grattis Johnny!

-----

Broder,

minns du det där snygga målet du gjorde på den frusna plätten nära storskogen? Mörkret hade fallit och Lill-Steffe hade inte en chans i målet när vi vann VM-finalen. Jublet från de tiotusentals på läktarna försvann när någons mamma ropade att maten var klar. Där växte vi upp, i ett förortskök med rödfrusna kinder och sjömansbiff på tallrikarna.

Kommer du ihåg gårdskrigen och alla rykten om de som bodde uppe på höjden? Tortyrmetoder de använde på fångar i lillskogen. Men dom kunde inte ta oss. Ingen kunde ta oss. Vi var två musketörer. Vem behövde tre?

Lukten av tång i Tressan och doften av tjära i skidvallarboden på Köja. Vi bär det med oss som gemensamma nämnare. Liksom de många cykelturerna till Lövstabadet. Och alla de där campingsemestrarna när regnet aldrig ville sluta att falla.

Skateboard och makroner. Förortens förbannelser och möjligheter som moln på en 70-tals himmel. Bland förfallna växthus och ett förortscentrum som fastnat i 50-talet. Lennart Hyland och flagnad framtidstro men vi hittade frälsningen i tre ackord. London och Rågsved skrek i våra pojkrum. Livskraft på vinyl och skolans dammiga tristess hade inte en chans ”I learned more from a three minute record…” Som mannen från New Jersey sjunger. Ord lika sanna i en Stockholmsförort

Svinkalla kvällar utanför ungdomsgården när ingen ville gå hem. Eller fredagskvällar på väg till någon fest vi aldrig hittade. Men en kasse DAB och blandband i en bergsprängare och vi var okej.

Sedan flytten från vårt barndomsland. Tillsammans i en andrahandstvåa på Duvgränd i Sundbyberg. Storhandla på B&W. Piroger och grillbiff.

…och kvällarna på Hunters Inn.

Nu är vi hyfsat vuxna och vi har ett hav mellan oss men vi är fortfarande barn och jag finns vid din sida.

Alltid!

/ T

Kalles Kaviar har anlänt – spelen kan börja!

Läser i gårdagens Aftonblad ett reportage om de svenska OS-deltagarna som börjar anlända i Peking. Fastnar för följande citat:

”I gemensamma utrymmen finns tillgång till svenskt kaffe, Kalles Kaviar och godisbilar – allt ett svenskt medaljhopp kan tänkas behöva…”.

Ja, hemska tanke om de skulle behöva dricka kinesiskt kaffe!

Okej, jag förstår att OS-deltagarna ska fokusera på att vinna medaljer och att de gäller att hålla dem glada och bekväma. Men det känns så deprimerande förutsägbart och ovanstående citat skulle ju även kunna gälla många svenska turister. Gärna två veckor på Mallorca men glöm för allt i världen inte att ta med svenskt kaffe.

Exakt var i Sverige ligger de där kaffeodlingarna egentligen?

Smoliansky, Nilsson och en tunnbrödsrulle

Som ni ser har jag lyckats hålla mig bort från datorn ganska bra under sommaren. Semestern har förflutit utan några större skandaler. Jag är fortfarande kvar i Stockholm och här är det närmast tropisk värme nu. Var tidigare i juli en sväng till Kroatien som var ett fantastikt land. Återkommer till den resan här på bloggen inom kort.

Jag var häromdagen på Kulturhuset och såg fotografen Gunnar Smolianskys utställning ”En bild i taget” (bilden ovan). Det är bilder han tagit de senaste 50 åren och utställningen är fantastiskt bra. Imponeras av konsekvensen i hans fotograferande och hans förmåga att hålla nyfikenheten vid liv. Det är hundratals bilder i vilka han förundrat försöker förstå tillvaron. Ofta på söder och i Saltsjö-Boo. Bilderna är uppfriskande små i en tid då utställningsbilder tenderar att bli större och större (helst ska hela väggen fyllas med en bild). Gå dit och se utställningen innan den stänger den 14 september.

Av en ren tillfällighet råkade Smoliansky själv vara på utställningen samtidigt som jag. Han gick runt där i den annars ganska tomma lokalen med en vän. Funderade på att hälsa men vad skulle jag säga? ”Jag gillar dina bilder” känns lite fattigt så jag sa ingenting.

Såg även Lennart Nilssons utställning "Någonstans i Stockholm" som också är sevärd men betydligt mindre. Den fokuserar på hans reportagebilder på 40- och 50-talet. Innan han började fotografera kroppens inre gjorde han reportage för tidningen Se. Som till exempel ”Ett dygn på Stureplan”, "Livet på Centralstationen” och ”Våren – vad är det?” Reportageidéer som ju är geniala i sin enkelhet. Varför görs det inte sådana nuförtiden?

De serverade laxlasagne i restaurangen på Kulturhusets tak. Jag gick ner till Sergels Torg och åt en tunnbrödsrulle istället. Det är mer exotiskt för en New York-bo.

Ser i DN idag att Barack Obama drog 200 000 människor till ett tal han höll i går i Berlin. Imponerande! I USA är 70 000 största publiksiffran hittils. Det var i Seattle. John McCain drar på sin höjd några hundra. Nu tänkte jag skriva att det inte nödvändigtvis är en bra sak att européer gillar dig om du vill bli president i USA. Men just i år tror jag kanske att det kan vara en tillgång till och med i det så kallade ”Heartland” (dvs allt det där mellan de amerikanska kusterna). Väldigt många amerikaner som jag träffat är mycket bekymrade över landets förlorade status i resten av världen.

Pride-festival i Stockholm nu och ser att Kristdemokraterna är upprörda över att SL-bussarna kör med regnbågsflaggor. Hur var det nu igen? ”Alla är vi guds barn”. No?

I kväll ses vi återigen på Mosebacke!

Dagens Nyheter + Sommarnatt på Söder

Sommarbesök i Stockholm betyder Dagens Nyheter istället för New York Times till frukostkaffet. Det vore orättvist att jämföra dem rakt av med tanke på skillnaden i ekonomiska resurser och jag tycker DN är en bra tidning. Har dock fortfarande inte vant mig vid det mindre formatet. Känns fel för en morgontidning.

En av de bättre artiklarna under veckan var Maria Svelands text i den nya serien om ”Folkhemmet i förändring” i  DN söndag.  Hon driver samma tes som jag var inne på tidigare här på bloggen om att inrednigs- och matlagningstidningar är vår tids instruktionsböcker för hur livet ska levas och att de effektivt tränger bort viktigare frågor.

Bland annat skriver hon: ”Här ryms inga problem med ojämställdheten (men vi anar den som ett bråddjup), här reproduceras i stället gamla urkonservativa idéer om kvinligt och manligt. Han jobbar och hon är hemma och pysslar. Här är recepten alltid krångliga och festen aldrig spontan eller enkel”.

Halvvägs in i en text om sommarkollo på Barnens Ö i dagens DN får vi veta att det var fotografen Lars Epsteins sista uppdrag för Dagens Nyheter innan pensionen. Han har kanske inte varit en av DN:s allra mest profilerade fotografer men jag har gillat hans genuina intresse för Stockholm och dess nutidshistoria. Dessutom så skrev han en del artiklar själv och om jag inte minns fel så brukade man kunna se och läsa hans betraktelser på Namn Nytt-sidorna.

Kul detalj angående Barnens Ö är att han tydligen själv var där som barn och sedan jobbade som ledare där i många år. Han har också varit tillbaka där många gånger som DN-fotograf.

Läs artikeln här och se även bilder av bland annat Lars in action (klicka på "Visa bildspel").

Själv har jag bara 24 år kvar till pension om man nu har råd att sluta jobba då.

Bilden ovan tog jag efter kvällen på Mosebacke som var osedvanligt lyckad med uppslutning från en härlig mix av människor som är viktiga i mitt liv (och jag höll mig ovanför borden). Klockan var lite över tre på söndagsmorgonen och jag var på väg att hoppa in i en taxi vid Medborgarplatsen. Men solen var på väg upp och ljuset var så magiskt som det bara kan vara en svensk sommarnatt (visserligen dämpades magin något av alla dyngraka fyllskallar som högljutt raglade runt på Götgatan i något som nästan liknade absurd performance art) så jag tog en promenad istället och tog bilder med min nyinköpta lilla Lumix-kamera. 

Söndagen var en tuff match men den är glömd nu och bilderna består. Och ni som kan ert Söder vet såklart vilken husfasad som är på bilden.

Rapport från Farsta

Vad gör jag de första fyra dagarna av min semester?

Jo, sitter framför min dator vid mormor och morfars köksbord i Farsta och jobbar med ett bildspel till ett större jobb jag gjort under våren. Jag skulle ju kunna säga att jag stannat i Farsta hela dagarna för jag vill umgås med mina morföräldrar, vilket ju är sant. Men hur social är man egentligen med ett par hörlurar på huvudet och en hjärna som är tillbaka i USA?

Utanför är Sverige sommargrönt med klarblå himmel och några enstaka vita moln för dekoration. Sommarklädda och glada människor är på väg till gläntor, sjöar och uteserveringar för att skapa trevliga minnen att ha till hands i framtida mörka och kalla vinterkvällar.

Själv kommer jag på att jag måste gå igenom mappen med ratade bilder för att se om jag ändå inte missat någon som passar in i min berättelse. Jag behöver antagligen vård eller åtminstone en lektion i hur man kopplar av.

Skippade just ett erbjudande att hänga med Topper-Jocke till Borlänge för att se Sex Pistols och Thåström som spelar där i kväll på Peace & Love-festivalen. Där hade jag även kunnat träffa min vän Per Georg från 38:e gatan i New York och tillika Borlänges stora son som är i hemstaden på semester.

Jag har inte ens varit inne i stan ännu om man inte räknar taxiresan från Arlandaexpress till Farstavägen. Men ett par kortare utflykter till Farsta Centrum har det blivit och bjuder på några bilder därifrån.

Det har också blivit en del trevliga middagar på mina morföräldrars balkong med svensk husmanskost och en och annan snaps. Dessutom så planeras imorgon lördag ett besök med vänner och syskon till Mosebacke så det kanske finns ett visst hopp!

…men först måste jag bara lista ut hur jag ska få Bruce Springsteen att ge mig tillstånd att använda en av hans låtar till mitt bildspel.

/ T

PS. Om någon av er råkar ha vägarna förbi Mosebacke i morgon kväll så träffas jag i baren (…eller under borden).