Tankar från 39:e gatan...

Gult är fint

Vad vore New York utan alla gula taxibilar?

En bra stad ändå såklart, men inte riktigt samma sak tror jag.

Whitney kommer hem

I lördags var vi och jobbade med Whitney Houstons begravning i New Jersey. Vi bestämde oss för att besöka hennes barndomshem först. Det ligger ungefär 15 minuter från downtown Newark och kyrkan där begravningen skulle vara. En annan familj bor i huset nu. De köpte det av familjen Houston för ett antal år sedan. Klockan är ungefär tio på förmiddagen när vi knackar på och en yrvaken kvinna, inte helt olik Whitney, öppnar dörren. ”Nja, kunde vi kanske komma tillbaka senare?” Ok säger vi. På väg tillbaka till bilen kommer en äldre kvinna på trottoaren. Hon heter Jessie och vi börjar prata med henne och visst kände hon Whitney, eller Nippy som hon kallar henne (Nippy var ett smeknamn Whitney fick som barn av sin pappa). Och hon berättar om hur hennes barn var skolkamrater med Nippy och om hur hon hörde henne sjunga i kyrkan och i skolan.

På samma gata ligger skolan som Whitney gått i och där har folk lagt blommor för att hedra hennes minne. Där träffar vi Fannie (78) som är sångerska och som hade sjungit med Whitney och hennes mamma Cissy. Hon sa att först gången hon hörde Whitney sjunga så var hon bara ett barn och hon sjöng ”Oh Mary, Don’t You Weep”. Det lät som en vuxen röst säger Fannie.

Efter det kör vi ner till Newark. Där är området runt omkring New Hope Baptist Church avspärrat flera kvarter från kyrkan. Pressfotografer står på höga stegar med långa objektiv för att försöka fånga någon av alla celebra begravningsgäster flera hundra meter bort. Ingen mening för mig att ägna en hel dag åt det. De bilderna kommer från bildbyråerna och vårt jobb är att göra ett eget reportage som skapar närvarokänsla. Dock inte så många sörjande fans där som vi hade förväntat oss. Ett par dussin vid den avspärrning vi stod vid. Några stod inne i en matbutik och tittade på den direktsända begravningen på en TV. Polisen hade ju uppmanat folk att stanna hemma och det verkade som att folk hade lyssnat.

Kvarteren kring kyrkan är ganska slitna och Newark är ju för övrigt en av de farligaste städerna i USA med mycket våld och kriminalitet men inför begravningen hade de olika gängen tydligen kommit överens om vapenvila och om att inga brott skulle begås den dagen.

Det var ju fint av dem.

Vi bestämde oss för att åka tillbaka till barndomshuset för att se om vi kunde få intervjua dem nu. Samma kvinna öppnade dörren igen, fortfarande med något nattlinneliknande på sig och nu med ett barn på armen. Hon var inte helt avvisande men pratade om att det var så stökigt hemma och att hon inte var klädd och att de såg på begravningen. Vi försökte verkligen med all vår charm övertala henne men det gick tyvärr inte. Blev dock ett ganska ok reportage ändå.

Se vår video på VGTV här.

---

Bilderna nedan: 

1. Jessie Ottley (78) framför det hus i East Orange, New Jersey som Whitney Houston bodde i från fyra års ålder fram till sitt genombrott. Familjen flyttade dit från Newark på grund av raskravallerna i slutet av sextiotalet.

2. Ett snabbköp i närhten av kyrkan visar direksändningen av begravningen.

 

Döden i Beverly Hills

Det var tänkt att jag skulle på en jobbresa till San Francisco i söndags. I sista stund, när jag redan var ute på JFK-flygplatsen, blev det bestämt att jag istället skulle flyga till Los Angeles för att jobba med nyheten om Whitney Houston som hade dött kvällen innan. Så en och en halv timme innan avgång ändrade jag biljetten och tog en flight till LA istället.

Jag och reporter Eirik tog in på Beverly Hilton, det hotel som hon dog på. Ett fint hotell i elegant funkisstil. I lobbyn kom uppklädda människor tillbaka från Grammy-festen. Stämningen var dämpad. Kändes märkligt att vara på hotellet där hon dog ett dygn tidigare. Utanför lade folk blommor, bilder och teddybjörnar för att hedra minnet av Whitney. Fick mig minnas när jag var i LA efter att Michael Jackson dog för nästan tre år sedan. Ännu mer hysteri då dock. Det är något väldigt sorgligt med dessa en gång så unga och lovande supertalanger som går bort sig i kändisskapets mörkaste rum. Kanske blir trycket för stort och frestelserna för många.

Minns Whitneys första skivor i mitten av åttiotalet. Min läggning var ju mer åt punkmusik men det gick inte att undvika hennes låtar och det gick inte att förneka att de fastnade och framförallt gick det inte att förneka att hon hade en helt fantastisk röst. Något ju till och med Joakim Thåström sjunger om på sin nya skiva i låten Samarkanda där han nämner olika saker i livet som han tycker är extra bra och då sjunger textraden: ”Whitney sjunger Dolly”.

Nu ska jag flyga tillbaka till New York och inga nya resor är planerade just nu så kanske jag hinner ta tag i en del försummade saker. Som att hämta nya passet, sortera kvitton, umgås med vänner och inte minst, svara på kommentarerna här på bloggen.

Bilden av Whitney Houston nedan tog jag i New York i november 1998 inför ett skivsläpp.

 

Lima 2

Kom hem från Peru igår. En intensiv vecka med mycket jobb och lite internet därav dåligt med blogginlägg. Nu efterarbete med bilderna i två dagar innan jag flyger till Kalifornien på söndag. Planerar att skriva mer om Peru när tid ges och mer om jobbet när det är publicerat (med förhoppningsvis lite mer levande språk än i detta torftiga inlägg), och svara på fina kommentarer jag fått för nu måste jag verkligen sova. Ja, du ser ju för övrigt på rubriken hur trögt bokstäverna kommer just nu. Men vill ändå visa livstecken från 39:e gatan.

Lima

Jag reste direkt till Peru från Florida på ännu en jobbresa. Lima ligger vackert vid, eller snarare ovanför, havet. Återkommer.

Palmers magi

En bild som jag tog i Florida häromdagen.

Vet inte vad det är men palmträd har fortfarande en magisk dragningskraft på mig.
Blir väl kanske så när man växer upp i den kalla mörka norden.

Jakten på bilden

Har precis avslutat några intensiva dagars valbevakning i Florida. Mitt Romney vann ju ganska klart över Newt Gingrich i går. Men kampen fortsätter. Bara fyra stater har ju röstat ännu. På lördag är det Nevadas tur.

Den här bilden tog jag i måndags innan ett valmöte som Gingrich hade i en flyghangar i Tampa. Ronald Reagans son Michael (i mitten) stödjer Gingrich och var på plats. Vi fick en intervju med honom men jag hade ingen bild med honom och Gingrich tillsammans. Reagan var uppe på scenen och talade men försvann backstage innan Gingrich hade kommit upp. Jag smög mig in i backstageområdet där jag egentligen inte fick vara. Visste att Gingrich var utanför hangaren och gav intervjuer till lokala TV-stationer före han skulle hålla sitt tal. Jag hoppades att han skulle komma in snart och att jag inte skulle bli utkastad innan. Stod och låtsades som jag hörde hemma där och försökte se upptagen ut med iPhonen. Helt plötsligt kom Gingrich och ställde sig bredvid Reagan och sekunderna senare började Newts fru Callista rätta till hans frisyr.

Kände direkt att jag hade bilden. Blev två sidor i VG dagen efter. Alltid kul om man kan få något annat än bilder från talarstolen med amerikansk flagga i bakgrunden.

24 timmar i Chicago

Torsdag kväll flög jag till Chicago för ett jobb. Hem fredag.

Kort besök den här gången men hann ändå få en dos av denna favoritstad.

Det är svårt att säga exakt vad det är som gör att jag tycker det är en av USA:s bästa städer men det är en stad som inte kommer med onödiga ursäkter. Den är vad den är. Ställer sig inte in. Al Capone och buffliga aktiemäklare. Biff och baseboll. Korrupta politiker och blåsiga avenyer. Man beställer inte en mojito i Chicago. Och då gillar jag ändå mojitos men ännu mer gillar jag städer där de inte bör drickas.

Tunnelbanorna är inte i tunnlar utan ovanför gatorna. Som det brukade vara på Manhattan när då var nu. Bara en sån sak. Och hur många amerikanska städer har en strand i downtown? Arkitekturen andas 20- och 30-tal. De nya byggnaderna smälter snyggt in med de gamla. Och en stad som har en kanal som går rakt igenom den vinner alltid över en som inte har det.

På South Side är gatorna hårda men glädjen finns ändå. Och stoltheten. President Obama startade sin karriär där och sedan den där magiska kvällen för snart fyra år sedan i Grant Park alldeles vid Lake Michigan. Äntligen revansch. Glädjetårar och den där känslan att allt är möjligt. Där och då i den varma mörka Chicago-natten. Verkligheten kom sen. Den gör alltid det. Förr eller senare. Men på sätt och vis spelar det ingen roll för vissa saker lever för alltid.

Sedan blev det bara 40 timmar i New York och ny flygresa. Har precis landat i Orlando, Florida. Inte Chicago direkt. Men bra klimat, det måste ändå erkännas. 

Man kanske skulle beställa en mojito....

Två timmar i huvudstaden

I onsdags var jag i Washington DC.

I två timmar.

Tog tåget klockan 07:00 från New Yorks Penn Station. 10:45 kom det fram till Union Station i DC. Därifån tog jag en taxi till svenska ambassaden som ligger vackert vid Potomac-floden. Där fotograferades jag och fingeravtryckades för min passansökan. Två månader tills mitt nuvarande pass går ut så lika bra att fixa detta nu.

Man brukade kunna göra det i New York men sedan lade de ner svenska konsulatet här och nu finns det bara ett litet honorary consulate. Man kan iof fortfarande ansöka om pass där men bara några få gånger i månaden och det fanns ingen tid förrän i april.

Därefter taxi tillbaka till tågstationen och hann med god marginal med tåget som gick klockan 12:00. Kvart i tre var jag tillbaka i New York.

Mitt kortaste besök i Washington någonsin men hann notera att det var vår i luften där.
I alla fall den här dagen.

The PGB Photo Award

 

Glöm inte att skicka in bilder till tredje upplagan av The PGB Photo Award som ju duktige och driftige Jonas Lemberg har startat.

Det är ju kul om vi kan få en internationell tävling av toppklass i Sverige.

Deadline är 31 januari.

Temperaturen höjs i South Carolina

Jag är i South Carolina och bevakar primärvalet. Skönt att komma till en lite varmare stat än Iowa och New Hampshire. Dessutom finns det mycket fler hotell och direktflyg. Och palmer. Bara en sån sak.

Några kandidater har fallit ifrån. Jon Huntsman och Rick Perry drog sig ur tidigare i veckan. De hade för låga siffror i opinionsundersökningarna. Ingen idé att fortsätta. Mitt Romney, Newt Gingrich, Rick Santorum och Ron Paul är kvar. Romney är fortfarande favorit men Gingrich knappar in på honom här i South Carolina.

Har varit några intressanta dagar för alla som följer republikanernas primärval. Helt plötsligt visade det sig att det var Santorum som vunnit valet i Iowa i början av januari med 34 röster och inte Romney med åtta röster som tidigare rapporterat. Sedan ställde Newts exfru upp i en intervju i går kväll där hon berättade att han hade föreslagit att de skulle ha ett öppet förhållande och att hon skulle ”dela” honom med Callista, hans älskarinna sedan sex år (numera hans tredje fru). Hon avböjde och blev Newts andra exfru.

Det kom också fram att Santorums fru, innan hon träffade honom, var tillsammans med en gift sexbarnsfar som var abortläkare och fyrtio år äldre än henne. Dessutom var han bisarrt nog den läkare som jobbade vid hennes födsel. Paret Santorum är ju starka abortmotståndare så detta kanske inte riktigt går hem i stugorna.

Mycket kan man säga om amerikansk politik, men knappast att den är tråkig.

Bilden: Newt och Callista Gingrich på ett valmöte igår.

Tisdag på Union Square

Paraplyer är vackra.

Tankar från januari

Det är långt till ljuset nu.
Till värmen.
Ännu mer för er där hemma.
Svenska Dagbladets bragdguld borde ni alla få.

New York januaritomt nu.
Rockafellergranen borta.
Människomassorna inte här längre.
Ett annat allvar, en annan tomhet.
Men också lättnad.
Ett nytt år.

Om man föds i januari, är man då januari?

Är det inte konstigt att på samma trottoarer går de som om de i en intervju fick frågan ”vad skulle du gjort annorlunda om du fick chansen att leva om ditt liv?” utan att tveka skulle svara ”ingenting” som de som utan tvekan skulle vara ”allting”. De går där sida vid sida med varandra men också med alla oss andra som inte är lika bestämda i våra svar.

Är inte det konstigt?

Januari är en tyst månad.
Den gör sig inte till.
En vacker, kall och tyst månad.

Blir man den månad man är född i?

Blir man den stad man bor i?

Om man bor i Santiago, blir man Santiago då?
Istanbul?
Cleveland?
Miami?
Paris?
Helsingborg?

Stjärntecken tror jag inte på men jag tror på månaden.
Och staden.

En familj som går på 42:a gatan gråter stillsamt.
Mamma och pappa.
Dotter och son.
Tonåringar.
Sonen gråter inte.
Européturistfamilj.
Tårar på kinderna men ändå på väg någonstans.
Allvarliga och sorgsna men samlade.
Vad betyder det?

I kväll funderar jag på rött vin och sushi.
Passar oväntat bra ihop.
Ska försöka hålla mig borta från Tom Waits och Pastis.
Passar visserligen bra ihop också.
Men man blir alltför melankolisk.

Januari ställer inga krav.
Den blir vad du vill.
Om du har styrkan att hålla huvudet högt.

Det faller ingen snö.

Bara tomt och tyst.

…och för kallt för att putsa fönster.

P som i President?

Nyss hemkommen från valbevakningen i New Hampshire. Skönt att vara hemma efter intensiva dagar med mycket jobb. Men alltid kul att vara med om såklart. Är ju mitt fjärde val jag bevakar här borta och fortfarande väldigt intressant. Ingen snö i år dock som brukligt är.

Mitt Romney vann ju som väntat primärvalet där ganska klart i tisdags. Han har ju varit guvernör i grannstaten Massachusetts och har dessutom ett hus i New Hampshire som de tillbringar mycket tid i. Men Mitt är ändå en kandidat som inte väcker några starkare känslor hos de flesta väljare. Han utstrålar snarare näringslivsstreber och Ken-docka än förtroende och passion. Mike Huckabee, tidigare guvernören i Arkansas och tillika utmanare till Mitt Romney i primärvalen för fyra år sedan, lär ha sagt att Romney saknar själ. Hårda ord från en partivän som dessutom är pastor.

Jag och reporter Eirik Mosveen besökte på valdagen Romneys högkvarter i Manchester. Där satt frivilliga och betade av listor med telefonnummer till väljare för att försöka vinna över ytterligare några röster i sista stund. Det tog fem sekunder innan en välklädd tjej i 25-årsåldern var framme vid oss och frågade vilka vi var. Nej, det gick inte att ställa några frågor till någon där. Kontakta vår PR-man var beskedet. Men telefonnummer lämnades inte ut. Bara mejladress. Inte så bra när man bara har timmar till deadline.

Eirik frågar henne ”så om jag frågar dig om du tycker att väljarna i New Hampshire ska rösta på Mitt Romney så kan du inte svara på det?” Det kunde hon följaktligen inte göra.

Humor.

Kändes som att vi var på huvudkontoret till något större amerikanskt företag (där ingen vågar göra någonting de inte har fått instruktioner om av sin överordnade).  

Och snart kanske Mitt Romney är VD för USA. 

---

Bilden ovan är tagen när Romney tillsammans med hustrun Ann tackar sina supportrar efter segern i New Hampshire.

Bilden nedan är från Romneys högkvarter i Manchester.

Ännu ett hotell

Den lilla delstaten New Hampshire är såklart just nu överfull av journalister, politiker, kampanjarbetare och andra suspekta individer som inte har riktiga jobb. Detta leder ju följdaktningen till att de flesta hotell är fullbokade. Och jag borde verkligen ha bokat hotell när jag tänkte den tanken för två månader sedan.

Men så blev det inte och nu bor jag och reporter Eirik vid flygplatsen. Deprimerande. Men de har i alla fall försökt att pigga upp oss med festlig valrelaterad dekoration vid huvudentrén. Tveksamt om det hjälper. Men i sanningens namn så finns det inte speciellt många hotell i downtown Manchester så de flesta kollegor sitter på liknande hotell som vi. Om inte vid flygplatsen så i motorvägskorsningar. Men rummet är väldigt bra och jämfört med för tolv år sedan så är det rena drömmen.

Då var det McCain, W Bush, Gore och Bradley som slogs om att bli president och vi, jag och VG:s dåvarande korrespondent, Per-Olav Ødegård, hamnade på ett lågprishotell i det gamla industriområdet mellan floden som rinner förbi Manchester och motorvägen. Det enda som det fanns rum på. Och det var väl ok egentligen tänkte jag. Tills jag fick se rummet som förutom att det var slitet och spartanskt inte hade något fönster. Det har jag inte varit med om varken före eller efter. Då kan vi börja snacka om deprimerande.

Påmindes om detta när vi av en slump träffade på våra kollegor Vegard och Johannes från Dagbladet på en restaurang igår kväll. De bor nu på det hotellet jag bodde på för tolv år sedan (och som jag undvikit sedan dess). Johannes berättade att han fick rummet utan fönster men lyckades sen byta till ett med. Det lyckades inte jag med.

Så glamoröst kan det här jobbet vara ibland men jag klagar inte.

Bara lite.

Vekar ju för övrigt som att jag bloggar mer om hotellen än kandidaterna i detta val. Ska bli spännande att se om det fortsätter så.

Rumble in New Hampshire

Nu är jag i New Hampshire för att bevaka slutspurten inför tisdagens primärval. Jag och hundratals andra reportrar och fotografer. Blir lite trångt ibland men det är bara att sätta på vidvinkeln och vässa armbågarna. Senast jag fotograferade presidentvalskandidaten Jon Huntsman i mitten av december var vi tre fotografer där. I dag när han gjorde ett snabbt kampanjstopp på ett café i Hampstead var det ganska många fler som du kan se på bilden ovan.

Huntsman har länge legat långt ner i opinionsundersökningarna men har nu börjat röra sig uppåt och hoppas att kunna göra en lika stark upphämtning de sista dagarna som Rick Santorum gjorde i Iowa. Men här handlar det om att försöka hamna på en stark andraplats då det verkar råda lite tvivel om att Mitt Romney, som tidigare var guvernör i grannstaten Massachusetts, kommer att vinna här.

En observation jag gjort av mediabevakningen av valet är att jag tror inte det är någon annan region i världen, utanför USA, som har så många stillbildsfotografer här (och i Iowa) som Skandinavien. 

Folkfest i Des Moines

Tillbaka i New York från Iowa nu sedan ett par dagar.

Var fjärde år när det är dags för val och Iowa är först ut i de primär- och nomineringsval som äger rum runt om i landet inför presidentvalet så lever delstaten upp från sin annars undanskymda tillvaro bland USA:s femtio stater.

Ja, ni ser ju själva vilken folkfest det är på bilden som jag tog i huvudstaden Des Moines på valdagen. Eller kanske inte. Ungefär såhär såg det ut överallt i staden. Kanske beror det på att downtown är sammanbunden med så kallade skyways som sammanbinder byggnaderna och är öppna för allmänheten och som gör att man kan förflytta sig långa sträckor innomhus. Skönt för de kalla vintrarna antar jag. Men dessa skyways ser iof också ganska tomma ut. Det finns nästan inga butiker och väldigt få restauranger. Men fick i alla fall en middag på Centro, min favoritrestaurant i Des Moines, tillsammans med reporter Eirik samt vännerna från de svenska kvällstidningarna. Det var trevligt. Man vet ju för övrigt att man har varit ett tag i USA när man har en stamrestaurang i Iowa.

Och nu när valcirkusen drar vidare till New Hampshire så blir det väl ännu lugnare på stadens gator än på bilden ovan får man förmoda. Om det nu är möjligt.

Ett hotell med historia

Jag är i Iowa och bevakar republikanernas första nomineringsval för dem som vill bli partiets kandidat i höstens presidentval.

Vi bor på Hotel Fort Des Moines. Ett gammalt fint hotell som ligger downtown. Det har dock sett bättre dagar men trots korridorer som känns lite lagom förfallna för att fungera perfekt i någon skräckfilm, och rum som skulle behöva uppdateras, så trivs jag här. Hotellet bär på många historier och det känns faktiskt bättre att bo här än det mycket nyare och modernare Marriott-hotellet några kvarter bort.

Hotellet öppnade 1919. Charles A Lindbergh bodde här 1927, fyra månader efter att han flög över atlanten för första gången. Lobbyn var full av fans som ville få en skymt av hjälten. Danska kronprinsparet bodde här på 40-talet. 70 resväskor hade de tydligen med sig. Vad de gjorde i Iowa förtäljer dock inte historien. Den gamle kommunisten Nikita Kruschev bodde här 1959 när han besökte delstaten för att studera jordbruket i denna jordbrukstat. Mitt under kalla kriget icke desto mindre. Menyn från middagen han bjöds på är på en av bilderna nedan.

Men mest av allt är det en lång rad amerikanska politiker som bott här. Inte minst för att det är Iowa som är den stat som sparkar igång primärvalssäsongen (fast just här kallas det caucus, eller nomineringsval som det översätts ibland). George Bush bodde ofta på hotellet under valkampen 1979-80 och höll sitt segertal här när han vann över Ronald Reagan i januari 1980.

Jag var själv här för åtta år sedan när John Kerry bodde här och firade sin seger på hotellet. Andra presidentkandidater som har hållit segertal på Hotel Fort Des Moines är Walter Mondale (1984), Bob Dole (1988, 1996) och Al Gore (2000).

På tisdag kväll har Mitt Romney sin valvaka på hotellet. Om det blir ett segertal återstår att se men som den kunnige på amerikansk politik redan har sett så är det ingen av de kandidater jag nämner ovan som blivit president (undantaget George Bush, men det var åtta år efter han slog Reagan i Iowa). Så om Romney är vidskeplig så borde han kanske hoppas på att han inte vinner. Men å andra sidan om han vore vidskeplig så kanske han inte hade förlagt sin valvaka till Hotel Fort Des Moines.

   

  

Norskt smör, svensk dollar och Andra världskriget

På nyårsdagen flyger jag till Iowa för att bevaka det första av de prov- och primärval som ska avgöra vem som blir republikanernas presidentvalskandidat. Jag och reporter Eirik var ju där strax innan jul också och då utspelade sig följande lilla vardagliga historia som jag hade tänkt skriva då men som väl kanske funkar även nu.

Vi hade varit på ett valmöte strax utanför Des Moines med republikanen Rick Santorum (bilden nedan). Det startade redan klockan sju på morgonen och ägde rum på en restaurant som heter The Machine Shed. Restuarangens tema är lantbruk och i en affär där kunde man köpa leksakstraktorer och John Deere-tröjor, kepsar, jackor m.m. (Och det var såklart inte ironi eller kitsch som det hade varit om de sakerna sålts på Manhattans Lower East Side.) På menyn fanns rätter med namn som The Farmer’s Daughter, The Hired Man’s Breakfast och The Plowman’s Favorite. Ja, ni fattar stuket på stället.

Vi satt efter valmötet kvar vid ett bord i den nu tomma lokalen och jobbade med text och bilder. Efter ett tag kom ett sällskap på ungefär ett dussin. De såg alla ut att vara någonstans mellan åttio och nittio. Männen satte sig vid ett stort runt bord och kvinnorna vid ett annat. Samtliga män hade minneskepsar från Andra världskriget och jag gissade att detta var deras årliga jullunch. Jag satt och jobbade med bilderna men kunde inte undgå att höra deras samtal. De började med att redogöra för vilka som hade dött under året samt vilka som låg på sjukhus och hur det var med dom. Sedan pratade man lite gamla minnen, ”jag såg till att hamna i officerarnas tvättinrättning på det krigsfartyg jag var på under kriget. Då fick man alltid cigaretter i dricks” sa en av dem. Men man pratade också om livet på gården, de flesta verkade vara bönder. ”Hur fungerar din nya traktor?” undrade en av dem.

Sedan kom de lite oväntat in på smörkrisen i Norge. ”Jag har hört att de smugglar in smör från Ryssland. 500 dollar paketet kostar det” sa en av dem med tvärsäker stämma. Vem var jag att protestera? Han kunde för allt jag vet ha rätt. Men kanske borde jag ha invänt när en annan helt plötsligt, med viss stolthet, sa ”min pappa hade en svensk silverdollar från 1878 som tog med sig när han flyttade hit från Sverige. Han visade den för mig när jag var barn”. Men jag lät det va. Varför märka ord?

Innan de började äta stod de upp och bad en bordsbön där man bland annat bad för de amerikanska soldaterna i Afghanistan och Irak.

Jag är alltid fascinerad över att möta veteraner från Andra världskriget. Man kan ha åsikter om USA:s millitärism, inte minst i våra tider, men det går inte att förneka att de gjorde en stor uppoffring under befrielsen av Europa från nazisterna och den största uppoffringen var det ofta vanliga bondsöner från den amerikanska landsbygden som gjorde. Jag träffar ofta på dem när jag är ute och reser och nästan alla här har någon morfar eller farfar som var med i kriget.

Det känns ofta, konstigt nog, som att USA har ett mer levande förhållande till Andra världskriget än Europa. Att det är mer närvarande i nutiden. Men kanske var det för nära i Europa. För hemskt för att orka återbesöka det alltför ofta. Eller så skiljer det från land till land. I Norge är det ju till exempel mycket mer närvarande än i Sverige av naturliga själ.

Efter krigsveteranerna kom ett större sällskap från något företag. En jullunch för de anställda. De fick dra lott om i vilken ordning de skulle få välja sin julklapp. Verkade som att var och en hade köpt en present. Skulle gissa på att 20 dollar var övre gränsen för vad den fick kosta. Alla skrattade gott åt när den medelålders, tjocka kvinnliga sekreteraren fick en tränings-DVD med sixpack-killar på omslaget och när 28-åringen från IT-avdelningen fick en rosa fjäderboa steg jublet till nya höjder. Ungefär då gick vi.

Blir spännande att se vad det kommande Iowa-besöket bjuder på för historier.

Barndomens jular

När jag gick i lågstadiet så släckte fröken ner klassrummet vissa morgnar i december. Varje elev tog fram sitt stearinljus och tände det på sin bänk. Sedan satt vi där i det stämningsfulla ljuset och lyssnade till fröken som läste ur Julevangeliet. Jag tyckte om det där. En slags verklighetsflykt.

På väg hem sen på eftermiddagen i mörkret som omsluter parkvägarna mellan radhusområdena med enstaka gatlyktor som stjärnor att följa. Genvägen nerför pulkabacken vid kraftledningen. Ensam. Rödrosiga kinder. Skogen där borta. Mörk men inte hotfull. Det varma ljuset från husens fönster. Det är kallt.

Min bror och jag räknar dagarna och när julafton äntligen kommer är det omöjligt att vänta ända till eftermiddagen utan att öppna en enda julklapp så vi får alltid en varsin på morgonen. Lång dag. Kalle Anka. Julbord. Tomten glad och god. Sedan på kvällen när alla klappar har öppnats kommer en viss tomhet och tanken på att det är ett helt år till nästa gång känns märklig.

I vuxenlivet längtar väl många till dagen efter julafton efter en månad av stress. Genom skärselden. Som att komma hem levande från fronten.

Ganska lugnt för mig dock.

Men jag kan sakna barndomens jular ibland.

---

God jul till er som följer min blogg trots att jag inte har varit så flitig med bloggandet på senaste tiden. Tycker fortfarande det är kul och målsättningen är att blogga oftare men tiden räcker inte alltid till. Bloggen lever dock vidare!

---

Bilden: Min bror och jag en jul för längesedan med favoritjulklappen det året (fast min bror har aldrig varit Djurgårdare men var väl glad ändå får man hoppas).