« mars 2009 | Main | maj 2009 »
Jag vill ju gärna försöka hålla mig borta från
klyshor och fördomar när jag skriver om USA och amerikaner. Men ibland gör dom
det inte lätt för mig. Den här donut-butiken hittade jag i Los Angeles och jag kan
så klart inte låta bli att lägga ut den på min blogg då den är ”fair and balanced”.
Dessutom kan det ju faktiskt vara så att det är ironi som ligger bakom skyltningen.
Nästa gång jag köper en donut där ska jag fråga.
LAX är en enormt stor flygplats och när jag stegar ut i den svala Kaliforniakvällen minns jag mitt första besök i delstaten för nitton år sedan. Jag hade tillbringat några dagar i New York innan jag flög vidare över kontinenten. På LAX hade jag stämt träff med några kompisar från Ljusdal. Vi skulle med deras hyrbil ta oss till Lake Havasu City i Arizona för att se Tony Larsson från just Ljusdal tävla i Jet Ski VM.
Vi hade bestämt att ”ses vid utgången” på flygplatsen. Behöver väl inte skriva att ingen av dem heller hade varit i LA tidigare. Det finns typ hundra utgångar på LAX. Jag gick från utgång till utgång i hopp om att hitta mina vänner. Minuterna gick och jag blev alltmer uppgiven. Detta var ju innan alla hade mobiltelefoner. Jag försökte till och med att ringa en av killarnas mamma i Ljusdal för att se om de hade kontaktat henne. De hade de inte och efter någon timme var det bara att inse att jag inte skulle hitta dem och att jag var tvungen att försöka komma upp med en plan B. Efter lite efterforskningar så visade det sig att man kunde ta en Greyhound buss från Downtown Los Angeles till Lake Havasu. Väl framme vid bussterminalen visade det sig att den låg i ett av stadens mer slitna kvarter och taxiföraren varnade mig med orden ”gå snabbt in i byggnaden utan att titta på, eller prata med dem som står utanför”. Aldrig har tio meter känts så långt. Jag försökte se oberörd ut samtidigt som jag passerade den samling ruggslitna karaktärer som samlats på trottoaren utanför Greyhound-byggnaden. Nu för tiden hade jag säkert till och med kunnat börja prata med dem, men detta var mitt första besök i USA och jag tänkte inte utmana ödet i onödan.
Att åka bil från LA till Lake Havasu tar ungefär fyra timmar. Med bussen skulle det ta hela natten och halva dagen. En längre väg togs. Människor skulle släppas av och på. Jag la beslag på ett säte nästan längst bak i bussen och i freestylens hörlurar hade jag albumet Sandinista med The Clash. Jag var övertygad om att minst hälften av mina medpassagerare var massmördare. En hip hop-kille frågade om han fick låna min bandspelare. Ja sa nej men tänkte sen att det var kanske inte så smart. Och några säten bakom honom satt en hillbilly-typ som hade något galet i blicken när han sneglade på mig. Jag vågade inte sova.
Ändå måste jag ha slumrat till. Jag minns att jag vaknade när bussen hade stannat vid ett litet kasino mitt i öknen. Klockan var sju på morgonen och där inne satt människor på rad vid de enarmade banditerna. Märkligt land tänkte jag.
Ett par timmar senare stannade vi vid en bensinmack. Medpassagerarna strömmade ut ur den silverfärgade bussen. Man gick på toaletten. Man köpte kaffe. Man köpte godis. Tillbaka i bussen överraskade hillbillyn med att slita upp ett sexpack Budweiser ur en brun papperspåse. Han frågade om jag ville ha en öl. Jag tordes inte säga nej. Hip-hopparen fick också en. Innan första flaskan var slut var vi alla bästa vänner och jag lånade utan problem ut min freestyle (han var dock lite skeptisk till Clash). Det visade sig att ölbjudaren också skulle till Lake Havasu. Han bodde där. När jag berättat om min situation och att jag inte visste på vilket hotell mina vänner och jag skulle bo på så erbjöd han sig att hjälpa mig.
När vi framåt lunchtid kom fram så körde han runt mig till de olika hotellen med sin Hot Rod liknande folkvangsbubbla. Jag hittade ganska snabbt mina vänner i lobbyn på ett Best Western hotell och tackade för hjälpen.
Det finns ju kanske några saker att lära sig från den här lilla historien. Till exempel att man inte ska döma människor som man inte känner samt att vara mer precis om man stämmer träff på Los Angeles International Airport.
Jet Ski VM ska jag berätta om en annan gång.
Bilden ovan, som jag tog idag, visar den ”jetson-futuristiska” restaurang som ligger vid LAX.
I går var jag ute på Long Island och gjorde ett jobb. Så här ser det ut där. Det regnade. I dag regnar det på Manhattan.I morgon ska det bli sol. Säger de som vet.
Några timmar senare satt jag och Expressens korrespondent Mats Larsson tillsammans med ett antal andra journalister på en flight från LaGuardia flygplatsen på väg mot Denver.
På min bild ovan syns två av skolans elever som sitter framför en av de mördade elevernas bil som stod parkerad på skolans parkeringsplats. Tolv elever och en lärare sköts ihjäl och 23 personer skadades innan Harris och Klebold tog sina egna liv.
Tyvärr var detta ingen isolerad händelse. Flera så kallade skolskjutningar har ägt rum efter den där hemska dagen för tio år sedan. Vissa av dem verkar ha varit direkt inspirerade av massakern i Columbine.
Jag hade precis gått ut nionde klass och var på
språkresa. Min Pentax ME Super gick sönder efter bara några dagar och det här
är en av de få bilder jag hann ta innan det hände.
Kom att tänka på de två personer som jag kände släktskap med i vår EF-grupp. Googlade dem nu och såg hon hade blivit journalist och han filmregissör. Kanske borde jag skicka ett mail till dem. Men vad har vi gemensamt tjugosex år efter att vi spenderade en sommarmånad tillsammans på den engelska sydkusten?
Den kalla våren har kapitulerat och det är 24
grader varmt i New York just nu.
Livet går vidare. En dag i taget.
Mot bättre tider känns det som.
Min bror Niclas med kamrater avslutar just nu sin jordenruntresa med ett stopp i New York. I går kväll såg de New Jersey Devils förlora mot Carolina Hurricanes ute i Newark. I kväll ska vi dricka Margaritas.
Läste häromdagen om kvinnorna som demonstrerade i Afghanistan mot några nyligen genomröstade lagar. Lagar som vilken normalt funtad människa som helst måste anse vara djupt kvinnoförnedrande och odemokratiska. De ger bland annat mannen rätt att våldta sin hustru. Kvinnorna började sin demonstration utanför en religiös skola vars ayatollah var en av de som låg bakom den nya lagtexten. Män strömmade ut från skolan och skrek åt kvinnorna som oberört marscherade mot parlamentsbyggnaden. Dessa kvinnor är mina nya hjältar!
Har precist läst ut Bengt Ohlssons roman Gregorius som kom ut 2004. Den är ju ett slags svar på Hjalmar Söderbergs bok Doktor Glas som publicerades 1905 (som jag läste om innan jag började med Gregorius). Gregorius är den pastor som Doktor Glas planerar att mörda eftersom han våldför sig på sin hustru. Pastorn utmålas som en allmänt vidrig person i Söderbergs bok. I Ohlsons bok, där Gregorius är berättar jaget, får man en mycket mer flerdimensionell bild av honom och han framstår som ganska sympatisk och kanske till och med som ett offer. Här känns Doktor Glas och i viss mån Helga, Gregorius unga och otrogna fru, som de onda.
Det understryker kanske att det sällan finns EN sanning men jag kan inte låta bli att undra vad Hjalmar Söderberg skulle ha tyckt om Ohlssons bok. Kanske hade han svarat med att citera sina egna ord i Doktor Glas; ”Ja, var sak har två sidor. Men man må aldrig så väl ha ögonen öppna för dem bägge, man måste dock till sist välja den ena.”
Ohlsson har med sin bok för alltid förändrat hur man uppfattar Doktor Glas. På gott och ont. Men Gregorius är en mycket bra bok skriven med ett språk som om den vore skriven för hundra år sedan. Lite kul att han till exempel använder den gamla stavningen av Visky. Varför slutade vi stava det så? Det är ju egentligen en logisk försvenskning av ordet.
Nu uppmanar jag Bengt Ohlsson att skriva en bok om Helgas öde efter den sommar som dessa två böcker utspelar sig under. Det skulle kunna bli en bra bok. Själv funderar jag på att skriva en bok som ger en mer nyanserad bild av den otrevliga kvällstidningsjournalisten Larsson-Persson i Ulf Lundells roman Hjärtats Ljus.
Nu ska jag gå till Lord & Taylor på Femte Avenyn och köpa boxer shorts samt till Amish market på 45:e gatan och köpa oliver.
När jag var på konferensen för VG:s fotografer
häromveckan var Dagens Nyheters fotograf Paul Hansen en av föredragshållarna
ute på den gamla militärinstallationen på den lilla ön Oscarsborg, (varifrån den
norska militären sänkte ett tyskt militärfartyg under invasionen 1940, ett
fartyg som fortfarande ligger kvar på botten) strax utanför Oslo.
Paul var inte där för att berätta om sina många och prisbelönta reportage från fjärran länder utan om hur man som fotograf på en dagstidning tacklar alla de så kallade ”lappjobben”. Det vill säga när man får en lapp (eller kanske oftast flera) i handen med tid och plats för fotografering samma dag. Verkligheten för många pressfotografer. Till och med för Paul Hansen som man annars kunde tro flyger från land till land för långa fotoreportage. Han berättade att största delen av hans tid faktiskt tas upp av lappjobb men att det kändes lite ovant att visa sådana bilder istället för mer spektakulära utlandsreportage. Men i slutänden visade det sig att dessa bilder var minst lika inspirerande i all sin enkelhet. En duktig fotograf kan helt enkelt ta bra bilder även av halvtråkiga ämnen med ont om tid. Och som tema för föreläsning för dagstidningsfotografer så är det nog mera relevant än just utlandsreportagen.
Problemen med lappjobb menade Paul är att det är ordet som bestämmer. Att fotografens jobb blir att ”visualisera ordets anslag”. Fotografen kommer helt enkelt in för sent i processen för att kunna ha något större inflytande på förutsättningarna för hur artikeln ska illustreras. Dessutom är det oftast väldigt lite tid avsatt för fotograferingen. Paul sa lite skämtsamt att det ofta ”tar längre tid att parkera bilen än att ta bilden”. Antagligen inte alltför långt ifrån sanningen. Speciellt i Stockholm. Botemedlet mot detta konstaterade både Paul och vi fotografer i publiken är ju såklart att vi fotograferande journalister måste komma in mycket tidigare i planeringsprocessen.
Han berättade vidare att hans mål är att få med sig tre bra bilder från den här typen av jobb. En bra dragarbild, ett tight porträtt och en så kallad ”puff bild”. Paul sa också att det inte alltid behövde vara en nackdel att ha lite tid på sig utan att det var skönt ibland. Att man fick jobba mer effektivt och ta snabba beslut om var och hur man fotograferade personen i fråga. Dessutom betonade han vikten av att man som fotograf inte slutar att ”se”. Som exempel nämnde Hansen sin dotter som på väg till dagis brukar peka på flygplanen som kommer in för landning på Bromma flygplats. Hon pekade på varje nytt flygplan med lika stor entusiasm och den spontana reaktionen hos pappa blev att ”vi behöver ju inte titta på varje flygplan, de är ju likadana”. Men sedan började han titta på dem och såg att de inte alls var likadana. Några hade fler motorer än andra och många hade olika färg. Något att komma ihåg när man som fotograf kanske känner att ”alla bilder redan är tagna”.
Och kanske intressantast av allt var när han berättade om hur många lappjobb kan bli till längre reportage på initiativ av honom själv. Han ser något som han tycker kan utvecklas och säljer in det som ett större jobb till cheferna. Ett exempel var Sveriges bästa knarkhund som jobbar i tullen i Arlanda som det slutade med att Paul följde i flera dagar. Dessutom använder han sig ibland av den kontaktyta som lappjobben ger till reportage, eller delar av reportage, flera år senare.
Det var som sagt en mycket inspirerande föreläsning.
På bilden ovan ser ni Paul Hansen tillsammans med VG:s fotograf Harald Henden (t.v). Harald är baserad i Oslo men knuten till utrikesredaktionen och han jobbar för det mesta utanför Norge. Han har vunnit otaliga priser för sina bilder och blev dessutom 2004 tilldelad Stora Journalistpriset i Norge för sin bevakning genom åren från olika oroshärdar runt om i världen.
Efter att jag synts på en ”på plats
byline-bild” (ett krav numera i svenska aviser) i Aftonbladet för en månad
sedan fick jag oroade textmeddelanden från vänner i Stockholm som undrade hur
det var fatt med mig. Anledningen var mitt långa hår och orakade haka.
Nu kan jag lugna er med besked om att jag innan min resa till Norge passade på att klippa mig. Något jag inte gjort på nästan ett år men jag skulle ju trots allt bland annat möta mina chefer. Min frisörska var överraskad när jag klev in i salongen. Hon sa att hon var övertygad om att jag hade flyttat från New York.
Och ja, skägget är också borta nu.
Nu ska jag gå och köpa en slips…
Recent Comments