Så var det att jobba i Haiti – del 1

Här kommer lite om logistiken och om hur vi jobbade i Haiti. Det kanske blir en del upprepningar från tidigare inlägg men jag tror att det kanske trots det kan vara intressant läsning.

Vi kommer alltså iväg ganska snabbt från New York. Jag och reporter Anders Giæver sitter på ett flygplan på väg till Dominikanska Republiken mindre än fyra timmar efter jordskalvet. Det var en handfull andra journalister ombord men det fanns gott om lediga platser. Vi landar sedan klockan två på natten på flygplatsen i Santo Domingo. Där köper vi mat och vatten i ett nattöppet café. Provianten består av en plastpåse fylld med bananer och en annan fylld med muffins.Vi delar sedan taxi med Los Angeles Times prisbelönta fotograf Carolyn Cole, som jag hade börjat prata med redan på JFK-flygplatsen i New York (men inte känt sedan tidigare). Fem timmar tar det att komma fram till gränsstationen mot Haiti som öppnar klockan åtta. En kvart efter att vi kom dit och vi är först över. Taxin får inte köra över gränsen men ett medelålders par ger oss och Carolyn lift in till Port-au-Prince. De bor i Dominikanska republiken men är nu på väg till fruns föräldrar som bor i Port-au-Prince och som de inte vet hur de har klarat sig.

En och en halv timme senare och sjutton timmar efter jordbävningen rullar vi in i katastrofområdet. Det är människor överallt. På väg någonstans. Många med väskor. Det är konstigt nog en ganska lugn stämning. Många i chock antagligen. Döda och skadade på trottoarer och vägar. Många döda är redan täckta av vita lakan. Raserade hus bredvid byggnader som fortfarande står. Helt slumpmässigt urval av naturens krafter som det verkar.

När vi kommer fram visar det sig att pappan är död. Deras hus är visserligen nästan helt intakt men när jordbävningen startade gick han ut på terrassen och fick en fallande balkong över sig. Hade han liksom sin hustru stannat inne så hade han överlevt. Jag får ett tyst medgivande från dottern att fotografera pappan där han ligger upplagd på soffan i vardagsrummet. Hon vill visa vad som hänt med hennes älskade pappa. Han ser fridfull ut. En blodfläck har bildats på soffans dyna under hans huvud. Jag kommer på mig själv med att fundera på om den kommer att gå att få bort. Hon gråter.

Vi går runt lite i området och fotograferar och iaktar. Efter ett tag så bestämmer vi oss för att försöka hitta någonstans att sända hem bilder och text ifrån och eventuellt ett par hotellrum. Vi kollar med Hotell Montana som är det bästa hotellet i stan och egentligen det enda av internationell klass (jag och Kim Riseth bodde för övrigt där när vi var i Port-au-Prince och jobbade för några år sedan). Det ligger alldeles intill huset med den döda pappan men det visar sig dock att hotellet är totalförstört.

Vi tar oss till ett annat lite mindre hotell en halvtimmes bilfärd därifrån men där finns ingen el och inga rum. Lobbyn är full av strandsatta gäster. Bland annat träffar vi ett par från Frankrike som precis har hämtad sin adopterade pojke. De ber oss att skicka ett e-mail till deras släktingar i Frankrike för att berätta att de är okej. Vilket vi också gör senare samma kväll.

Vi bestämmer oss för att ta oss till flygplatsen. Om det är någonstans det kan finnas el och Internet så är det där resonerar vi. Hittar två killar med en bil som är villiga att köra oss för 80 dollar. Trafiken är kaotisk. Solen het. En man står och sjunger besvärjelser över en död kvinna på trottoaren vid foten av en brant backe som leder upp till en förstörd kyrka. En annan man sitter vid en bensinmack med ett dött barn i famnen. Ansikten överallt. Med ögon som vittnar om att de har sett för mycket. En del tårar men mest allvariga blickar och detta oförklarliga lugn.

Det tar en dryg timme innan vi kommer till flygplatsen bara för att upptäcka att det inte heller där finns någon el. Tidningens deadline närmar sig och vi tar beslutet att ta oss tillbaka till gränsen mot Dominikanska Republiken. Vi hittar snabbt en man som är villig att köra oss dit för 150 dollar i sin skrotiga gamla stadsjeep. Det är sen eftermiddag när vi kommer till gränsen och där börjar mobilerna att fungera igen. Anders ringer till redaktionen som är lättade att äntligen höra ifrån oss. Dels för att de nu kommer att hinna få med vårt material i tidningen men kanske mest för att vi är välbehållna.

Inte heller den här bilen får köra över gränsen men där står killar med motorcyklar redo att köra oss de åtta- niohundra meter som utgör ett slags ingenmansland mellan länderna. Jag får ner priset till från tjugo till tio dollar. Men innan de är klara så har de lurat av oss ett antal dollar. Det är något om en gränsavgift på femtio dollar som de kan betala till tulltjänstemannen för det går fortare att få oss över då. Och så vidare. Men nu är vi mindre än två timmar från deadline och om vi inte får hem materialet så har dagens insats nästan varit utan mening. Så vad spelar några extra dollar för roll tänker vi. Det visar sig sedan att vi har stor nytta av dem. De kör oss ända in till den lilla byn Jimani där de tar oss till ett fungerande litet Internetcafé och efter att vi i sista stund sänt hem bilder och text till mycket nöjda nattredaktörer i Oslo så lyckas våra motorcykelvänner till och med hitta två rum till oss på ett litet risigt hotell med fem rum totalt och gemensam dusch (en svag stråle kallt vatten som kom ut ur ett rör men som Anders sa, ”det är nog den skönaste duschen jag någonsin tagit") och toalett ute på gården. Visst var hotellet ganska slitet men det fanns trots allt en säng att sova i och det var mer en många andra journalister som kom senare hade. Några dagar efter det tog vi en öl med New York Daily News utsända och de verkade inte helt nöjda över att behöva tillbringa ännu en natt i hyrbilen.

Det var så det kom sig att vi förlade vår bas till den lilla gränsstaden Jimani. Trots att det var lite slitsamt att varje dag behöva spendera tre timmar i transport så fungerade det bra för oss. Där fanns säng, el, Internet, mobiltäckning och mat (återkommer till maten). Dessutom var säkerhetsaspekten en faktor de första dygnen. Man visste inte riktigt hur situationen var så det kändes skönt att ta sig ut ur Port-au-Prince innan kvällarna.

---

Bilden ovan visar Anders med en av våra motorcykelchaufförer utanför Internetcaféet i Jimani.

Bilderna nedan:

1. Anders ser på CNN på planet från New York till Dominikanska Republiken.

2-3. Gränsen mellan Dominikanska Republiken och Haiti första morgonen vi passerade den.

4. Vårt hotell i Jimani.

5. Jag sänder bilder från Internetcaféet som kom att bli vårt kontor.

   

Comments

[Lotta]

Jätteintressant! Ser fram emot att läsa mer om det.

[Kristina]

Jag med. Mycket intressant. Hade du ett gäng cash med dig när ni åkte?
K

[Thomas Nilsson]

Tack.
Mer kommer.

Ja, vi lyckades ta ut 1000 dollar var på JFK.
Cash är ett måste i dessa situationer.

[Dafgård]

Jag väntar spänt på del 2. Hur skickar ni materialet? Satellittelefon eller hur funkar det?

Men framför allt. Hur mår du?

/Lars

[Thomas Nilsson]

Del 2 kommer snart.
Problemet var att vi inte hade satellittelefon.
Hittade dock det där internetcaféet i Jimani som vi kunde sända ifrån.
Ca. 90 minuter från Port-au-Prince.

Jag mår bra som det känns nu.
Lite sliten bara.
Av mycket jobb.
Men nog viktigt att försöka prata om vad man upplevt.

[Gunnar Johansson]

Jätteintressant, jättebra berättat!

[Camilla Cherry]

Håller med övriga, verkligen jätteintressant information Thomas!
Hoppas du mår ok nu trots allt, det tar nog tid att bearbeta en sån här sak kan jag tänka.

Hoppas du får vila upp dig lite mer än ett dygn snart, men ser sedan fram emot mer bilder o läsning!

/ Camilla

[Thomas Nilsson]

Tack Gunnar.
Kul att se dig här.
Om du nu är den Gunnar jag tror det är.
...well, kul i vilket fall som helst :-)

Tack Camilla.
Jag mår ok som det känns nu.
Har ju jobbat ganska mycket i USA sedan jag kom tillbaka.
På sätt och vis tror jag det är bättre än att bli sittandes hemma och kanske få mer tid att grubbla över det.
Mer läsning kommer snart.