Tankar från 39:e gatan...

Armageddon är inställd

Orkanen Irene passerade i går New York utan att, kanske inte helt oväntat, uppfylla alarmisternas domedagsprofetior.

New York-borna är ju av skeptisk natur och det var inte förrän de sista dagarna innan orkanens ankomst som kaskaden av varningar från politiker och media trots allt började få en viss effekt. Ni som varit här inför till exempel ett snöfall på ett par tre centimeter vet ju hur de olika TV-kanalerna gör allt för att bräcka varandra i att skrämma upp folk. Skulle det hjälpa att reportern stod på huvud i en snödriva så skulle han eller hon utan tvekan göra det. Ta det gånger hundra så kan ni tänka er hur det var här innan orkanen kom. Vi pratar om hundratusentals människor som evakuerades. Inga bussar, tunnelbanor eller tåg gick under nästan två dygn. Hela helgen var New York som en spökstad. Nästan helt tomt på gator och torg. Inga bilar. Inga människor. Som att köra omkring i en katastroffilm.

Jag, som ju har bevakat ett antal orkaner i södra USA, var in i det sista skeptisk men till slut knäckte de även mig och där stod jag bland alla andra i den enormt långa kön i matbutiken med kundvagnen fylld av vattenflaskor, sportdrycker och konservburkar.

Min vän, vi kan kalla honom Bjurman, som bor på 48:e våningen, i kvarteret intill är något mer mottaglig för skrämselpropagandan och hade tidigt försäkrat sig om att han kunde tillbringa orkannatten hemma hos mig på lite mer säkrare höjder, det vill säga 16:e våningen. Det var något om risk för krossade fönsterrutor och sjösjuka på grund av svajande hus. Men inte mig emot. Det var bara trevligt med lite sällskap. Och senare på kvällen dök även världsreporter Åsberg upp från Washington DC. Då vet man att det är stora nyheter på gång. För det mesta.

Tidigare på dagen hade jag och VG:s nya USA-korrespondent Eirik Mosveen varit ute i Breezy Point, som ligger på en smal ö precis utanför Long Islands sydkust. Husen ligger helt oskyddade mot Atlanten och det var ett av de områden som borgmästare Bloomberg hade beordrat obligatorisk evakuering i. Trots det hittade vi flera personer som hade valt att stanna kvar och en av dem hade en väldigt bestämd uppfattning om var borgmästaren kunde placera sin evakueringsplan.

En före detta marinkårsoldat jag och reporter May Linn Gjerding träffade dagen innan i Bay Shore på Long Island sa att han hade förberett sig för orkanen genom att köpa två 12-pack Budweiser och hot dogs samt hamburgare att slänga på grillen. Och när jag frågade min doorman om vad han hade gjort för förberedelser sa han bara helt kallt  ”nothing”.

Tough crowd minst sagt.

Och på tal om tough crowds, det var ju jordbävning här för en vecka sedan. Jag satt då på en diner och åt lunch med vännen från 48:e våningen. Vi kände tyvärr ingenting av jordbävningen men såg minuterna efter på restaurangens TV rapporter om vad som hade hänt. En samling New York-gubbar vid borden bredvid hade den vanliga skeptiska New York-attityden ”No, this can’t be true” sa en av dem som om de satt och ljög på TV-nyheterna. En annan suckade över sin enorma pastramisandwich och sa ”this only happens once every two hundred years and it’s finished now so get over it and wait another two hundred years”. En tredje hoppades på att Staten Island kanske skulle flyta ut till havs.

På söndagsmorgonen åkte jag och Eirik till södra Manhattan för att rapportera om hur det var när orkanen träffade New York. Det hela var dock över innan det börjat och det går inte att beskriva det som något annat än ett stort antiklimax (nej, vi vill inte ha naturkatastrofer som tar liv och förstör egendom men det finns ju gränser för hur mycket upphausning man kan ta utan att få någon slags valuta för att behöva stå ut med dagar av TV-kanalernas katastroffrossa). Bjurman menade att ”det var ett värdelöst fiasko” och då finns det ändå få som ogillar orkaner mer än honom. New York Times slog till med följande träffande liknelse för Irenes ankomst: ”..it was like an overweight jogger just holding on at the end of a run”.

När jag och Mosveen sen stod i Battery Park vid just den tidpunkt det skulle vara som värst och såg solen titta fram mellan molnen samtidigt som CNN:s stjärnreporter Anderson Cooper tog av sig sin exklusiva regnjacka och sen stod och rapporterade live i sin tajta lila chashmeretröja förstod vi att det var över.

I vissa av stadens ytterområden var dock skadorna lite värre men det råder ingen tvekan om att effekterna blev mycket mycket mindre än man hade befarat i New York City. Och bra är väl det. Problemet blir om det kommer någon mer stor orkan mot New York inom överskådlig framtid. Då kommer det att bli ännu svårare att få New York-borna att lyssna på myndigheterna.

I kväll blir det ravioli i tomatsås till middag och till det ska jag dricka en god årgång av Gatorade. Har ju ett stort lager nu som jag måste göra slut på.

Tur att det inte är orkaner så ofta här.

  

Då var det dags igen

 

 

I november 2012 är det presidentval i USA. Det är över ett år till dess men valkampanjerna är redan i full blom. Jag och reporter May Linn gjorde i veckan nedslag i ett par av dem.

Vi hade planerat att flyga ner till South Carolina på tisdagskvällen för att vara med på ett valmöte med republikanen och Tea Party-favoriten Michele Bachmann på onsdagsförmiddagen. På La Guardia-flygplatsen fick vi veta att flighten var försenad på grund av dåligt väder och efter ett par timmar ställdes den in. Tillbaka till Manhattan och sedan en väldigt tidig morgonflight på onsdagen istället.

Vi hann precis i tid till det valmöte Bachmann höll på en parkeringsplats till en hamburgerrestaurang i Spartanburg. Där hade ungefär trehundra supportrar mött upp i den gassande solen. Michele har ju i viss mån tagit Sarah Palins plats i kampen om att bli republikanernas presidentvalskandidat. Palin har ju inte ännu sagt om hon ska ställa upp eller inte och tiden börjar rinna iväg för henne. Bachmann är en kongressledamot med norska rötter från Minnesota. Hon ligger lika långt ut på högerkanten som Palin men har kanske aningen bättre förmåga att uttrycka sig. Men det hindrade henne inte från att till tonerna av Elvis blanda ihop hans födelsedag och dödsdag. När hon kom upp på den lilla scenen hörde vi henne glatt säga till de som samlats på parkeringsplatsen: ”Innan vi startar, låt oss alla önska Elvis Presley en glad födelsedag i dag”.  Det var alltså det datum han dog på. Födelsedagen är i januari. Det kan tyckas vara ett oskyldigt litet fel men i dessa You Tube-tider kan sådan uttalande få ett långvarigt liv.

Michele är karismatisk och det är lätt att ryckas med av hennes entusiasm. Men hennes budskap är ganska extremt och jag är rätt säker på om hon ens kommer i närheten av att vinna nomineringen så kommer partiets ledning göra allt de kan, utan att det märks alltför tydligt såklart, för att försöka stoppa det och få fram en av de mer, i presidentvalet, valbara kandidaterna.

Efter talet gick hon in i restaurangen och beställde en chili cheeseburger med pommes frites och lökringar inför smattrande stillbildskameror och de mycket tystare videokamerorna. Hon småpratade med personalen och erbjöd skämtsamt flera av dem jobb i vita huset. Sedan betalade hon för maten men lämnade den vid kassan utan att ta en enda tugga av sin beställning. Maten var för att media skulle få sina bilder. Bilder som signalerar ”kvinna av folket”. På presskonferensen sen vill hon inte svara på frågor om hennes norska rötter. Antagligen för att i Tea Party-rörelsen använder man ofta de skandinaviska länderna som avskräckande exempel på vad som kan hända om man inför sjukvård för alla och andra välfärdsreformer som alla buntas ihop under det hemska ordet ”socialism”. Många verkar tro att Norge och Sverige är som Sovjet på 70-talet.

Stressade drog vi sen snabbt till flygplatsen för att inte missa flighten till Chicago. Vi hann precis och väl framme tog vi in på ett flygplatshotell och började jobba med bilder och text. Klockan blev sen innan vi var klara och sedan tidig uppstigning morgonen efter för att köra två och en halv timme till Atkinson där president Barack Obama skulle hålla ett tal. Det är en liten by på Illinois landsbygd med 1200 invånare. De flesta av belgisk härkomst fick vi ganska snart veta. De verkade mycket stolta över sina rötter och de sa att de höll de belgiska traditionerna vid liv.

Gatorna i den lilla byn, som egentligen bara är en vägkorsning, var kantade av 600 amerikanska flaggor som satts upp för att hedra presidenten. Folk som inte fått biljetter till talet satt i sina trädgårdar längs med vägen för att få en skymt av Obamas kortege. Detta var utan tvekan det största som någonsin hänt i Atkinson.

President Obama var ute på en bussturné i tre dagar på landsbygden i Iowa, Minnesota och Illinois. Stater han vann i valet för tre år sedan och som han bör vinna nästa år om han ska bli återvald. Vita huset ville dock inte kalla det en valturné utan menade att presidenten reste ut i landet för att prata om den ekonomiska krisen och för att lyssna på vad vanliga människor tycker. Sanningen är väl att det var både och. Det var ett tag sedan nu som jag fotograferade Obama men påmindes återigen om hur karismatisk och intelligent han framstår och med vilken tyngd han framför sina argument och man inser att Bachmann spelar i en mycket lägre division. Oavsett vad man tycker i sakfrågorna.

Talet hölls i en lagerlokal för majs. Bakom scenen hade man riggat med lastpallar och majssäckar. Allt för att bilderna som blev tagna ska sända de rätta signalerna. Som till exempel landsbygd, företagande, hårt arbetande medelklass och så vidare. På bilder av Obama från övriga stopp på bussturnén har jag sett höbalar, röda lador och kor. Ingenting lämnas åt slumpen inför ett presidentval i USA.

Obama lämnade sedan Atkinson i sin alldeles nya buss (en slags Air Force One på hjul som kostade 1,2 miljoner dollar) och längs med gatorna stod människor och vinkade till presidenten som vinkade tillbaka genom det skottsäkra glaset. Vi körde tillbaka till Chicago. Ännu ett flygplatshotell och ännu en kväll redigerandes bilder och video. Sedan fyra timmar sömn och tidig flight tillbaka till New York på torsdagsmorgonen för att hinna före ett annalkande åskväder.

Efter tre dygn med lite sömn var det skönt att komma hem men samtidigt gillar jag när det är lite stressigt. Det är så det ska vara inför ett presidentval och det får mig att minnas hur fantastiskt det var att bevaka det förra valet.

Støre och Clinton

I går var jag i Washington DC tillsammans med VG:s reporter May Linn Gjerding och bevakade mötet mellan Norges utrikesminister Jonas Gahr Støre och USA:s dito, Hillary Clinton. Deras möte varade dubbelt så långt som beräknat och som syns på bilden ovan så verkade de trivas i varandras sällskap.

Vilket i och för sig betydde att presskonferensen blev försenad. Men vi är vana att vänta och de amerikanska fotograferna som var runt omkring mig bedrev väntetiden med cyniska kommentarer om politiker, kollegor, sig själva och livet i allmänhet. Så det gick ingen nöd på mig.

Högsommar i New York

När snabbköpet i hörnet har tagit in sina blommor på grund av värmen då vet man att det är högsommar i New York. Det är inte många dagar de tar in dem ens på vintern.

New Yorkers gnäller inte i onödan men när sommaren slår till med full kraft anar man ändå vissa sprickor i den tuffa fasaden. För varje timme av dagen som går så blir ansiktena lite mer plågade och kropparna lite mer ihopsjunkna. Värmen studsar upp från den svarta asfalten. Klänningarna klibbar. Slipsarna släpar. Värmerekord slås och vädermännen hurrar.

När jag oturligt nog måste ta mig igenom folkhavet på Times Square en av de allra varmaste dagarna är det nära att brista. Jag är en halv sekund från att slita av mig kläderna och springa skrikande därifrån till närmsta obebodda plats norr om polcirkeln. Bort från värmen. Bort från människorna. Men någon verkar ha hunnit före. Mitt på det världsberömda torget står ett par svarta lågskor av bättre modell övergivna. Någon fick nog. Någon gav fan i det där mötet han var på väg till. Kanske drog han inte till Nordpolen men möjligen till Coney Island för att få känna lite sand mellan tårna.

Till och med flirtandet görs med värmen som ursäkt. En Fedex-förare säger till en sandwichskyllthållerska som precis ska börja sitt pass i en solig korsning; ”tur att du har keps på dig, det kommer att bli en het dag”. Hon svarar lite överrumplat ”yes” följt av ett generat fnitter och går sen vidare mot sin korsning samtidigt som han hoppar in i sin skåpbil. Hon ångrar att hon inte sa något mer. Han ångrar att han inte sa något smartare.

Uppe i Harlem sprutar brandposterna vatten över de som vill. Termometern visar 40 grader och de flesta vill. Folk bär på nyinköpta fläktar och luftkonditioneringar. Vinterns snöstormar känns så avlägsna att man knappt minns dem längre. En vältränad kille i bar överkropp står i tunnelbanevagnen. Alldeles framför honom sitter en ung tjej som lägger all sin energi på att ignorera den bara överkroppen. Han går av vid 125:e gatan. Stationen är het som en stenkolsugn. Hon fortsätter mot Bronx. Ingen av dem ångrar sin tystnad.

På Femte Avenyn står en grupp tjejer och killar utklädda till hippies. De gör sig redo för att gå ut på New Yorks gator och göra reklam för Miami som resmål. Yea, right. Som om vi vill resa dit det är ännu varmare. Kopplingen mellan Miami och hippies är oklar och när en av dem med plågad röst säger ”It’s so hot here” faller i mina ögon på något sätt hela konceptet.

I Bryant Park ser jag så många frappuccinos att jag tappar räkningen efter fyrtiosju. Eller om det var femtiotre. En kvinna har en solhatt stor som ett golfparaply. Då och då stöter man på någon Don Draper-typ eller Carrie Bradshaw-tjej som i perfekt klädsel inte med en min avslöjar att värmen bekommer dem. De svettas inte ens. Mycket märkligt. Vi andra kämpar på. Som kvinnan jag ser på 44:e gatan. Hon har tryckt ner en ice tea från Dunkin’ Donuts i urringningen. Sugröret i perfekt höjd så att hon kan sörpla i sig lite kallt te efter behag. Man gör vad man måste för att överleva.

Svalare väder resten av veckan dock. Ska bara bli runt 28 grader. Det klarar nog blommorna och kanske till och med folket från Miami.