Vi gick till samma bar under några år. En Italiensk restaurang på Lexington Avenue. Sedan stängde stället hastigt och oväntat. Du blev helt oplanerat sista gästen. Vi sågs några gånger till på andra barer med andra vänner som lärt känna varandra på det nu stängda stället men sedan rann det ut i sanden. Mest mitt fel. Över ett år sen vi sågs sist.
Så kom nu dödsbudet från en gemensam bekant. Jag känner sorg. Och lite skam för att inte ha hört av mig på länge.
När jag och M kom in i restaurangen blev vi alltid glada om vi såg dig där vid bardisken med de andra stammisarna samtidigt som pianisten spelade någon av alla gamla klassiker. Du hade stil. Alltid kavaj och slips. Du höll dig till vitt vin men ibland kunde det hända att du avslutade med den något ovanliga drycken chokladgrappa.
Jag tyckte om att höra dina historier om hur det var i New York förr i tiden. Du hade trots allt varit med ett tag. Och det blev mycket politiska diskussioner under primärvalen och sedan presidentvalet 2008. För dig var det nästan ofattbart att Barack Obama blev demokraternas presidentkandidat. Du berättade att när du var i armén under andra världskriget och stationerad i södern så blev ni som var svarta soldater sämre behandlade en de tyska krigsfångarna som var där. När Obama sedan vann presidentvalet var du glad och stolt.
Du hade på äldre dar rest runt i världen med din sambo men nu när hon var borta spenderade du din tid i ditt älskade New York. Och du jobbade till och med fortfarande flera dagar i veckan som konsult åt restauranger.
Våra vägar korsades under en kort tid på denna märkliga resa.
Jag är glad för det.
Nu är du borta.
Och restaurangen finns inte mer.
Men om jag sluter ögonen så är vi alla tillbaka där.
Det blir verkligt.
Det finns.
Du finns.
Tack för fina samtal.
Vila i frid Berry!
Känner mig just nu lite sentimental så din text träffar rakt i hjärtat. Alla de underbara, fantastiska människor som faktiskt korsar ens väg under livet... det är förunderligt och gott. Så mycket glädje det skänker, så fina minnen man får... andras berättelser, gemensamma berättelser... Döden rår vi inte på men att kunna känna glädjen över det som varit, tacksamheten över det som ändå blev... det är gött mos, det, Thomas. Och som andra sätter spår i dig lämnar du också spår hos andra. Det är fint. Det är så det ska vara. Nu ska jag återvända till mina flyttkartonger. Jag sitter upp till öronen med minst tjugo års minnen och prylar... Det är mycket blandade känslor just nu. Som det blir. Ja, du vet... Ha det gott.
Posted by: Lilla Blå | 2011-09-28 at 15.11
Minnen....till slut är det det enda vi har.
Och bra så för dessa minnen är ju levda.
Det har hänt.
Och de lever kvar i oss.
Och som du skriver i din fina kommentar Lilla Blå, livet består av alla dessa möten. Man korsar väg med någon. I bland längre tid. I bland kortare. Man påverkar och påverkas. Inspiration. Vänskap. Det är så vackert. Och egentligen är det ju det som är livet självt. Att mötas. Det gäller att ta tillvara på det. Inte stressa bort det. Ta sig tid att lyssna. På såväl främlingar som på de nära.
Lycka till med din flytt vart den nu bär!
Posted by: Thomas Nilsson | 2011-09-28 at 15.51