På nyårsdagen flyger jag till Iowa för att bevaka det första av de prov- och primärval som ska avgöra vem som blir republikanernas presidentvalskandidat. Jag och reporter Eirik var ju där strax innan jul också och då utspelade sig följande lilla vardagliga historia som jag hade tänkt skriva då men som väl kanske funkar även nu.
Vi hade varit på ett valmöte strax utanför Des Moines med republikanen Rick Santorum (bilden nedan). Det startade redan klockan sju på morgonen och ägde rum på en restaurant som heter The Machine Shed. Restuarangens tema är lantbruk och i en affär där kunde man köpa leksakstraktorer och John Deere-tröjor, kepsar, jackor m.m. (Och det var såklart inte ironi eller kitsch som det hade varit om de sakerna sålts på Manhattans Lower East Side.) På menyn fanns rätter med namn som The Farmer’s Daughter, The Hired Man’s Breakfast och The Plowman’s Favorite. Ja, ni fattar stuket på stället.
Vi satt efter valmötet kvar vid ett bord i den nu tomma lokalen och jobbade med text och bilder. Efter ett tag kom ett sällskap på ungefär ett dussin. De såg alla ut att vara någonstans mellan åttio och nittio. Männen satte sig vid ett stort runt bord och kvinnorna vid ett annat. Samtliga män hade minneskepsar från Andra världskriget och jag gissade att detta var deras årliga jullunch. Jag satt och jobbade med bilderna men kunde inte undgå att höra deras samtal. De började med att redogöra för vilka som hade dött under året samt vilka som låg på sjukhus och hur det var med dom. Sedan pratade man lite gamla minnen, ”jag såg till att hamna i officerarnas tvättinrättning på det krigsfartyg jag var på under kriget. Då fick man alltid cigaretter i dricks” sa en av dem. Men man pratade också om livet på gården, de flesta verkade vara bönder. ”Hur fungerar din nya traktor?” undrade en av dem.
Sedan kom de lite oväntat in på smörkrisen i Norge. ”Jag har hört att de smugglar in smör från Ryssland. 500 dollar paketet kostar det” sa en av dem med tvärsäker stämma. Vem var jag att protestera? Han kunde för allt jag vet ha rätt. Men kanske borde jag ha invänt när en annan helt plötsligt, med viss stolthet, sa ”min pappa hade en svensk silverdollar från 1878 som tog med sig när han flyttade hit från Sverige. Han visade den för mig när jag var barn”. Men jag lät det va. Varför märka ord?
Innan de började äta stod de upp och bad en bordsbön där man bland annat bad för de amerikanska soldaterna i Afghanistan och Irak.
Jag är alltid fascinerad över att möta veteraner från Andra världskriget. Man kan ha åsikter om USA:s millitärism, inte minst i våra tider, men det går inte att förneka att de gjorde en stor uppoffring under befrielsen av Europa från nazisterna och den största uppoffringen var det ofta vanliga bondsöner från den amerikanska landsbygden som gjorde. Jag träffar ofta på dem när jag är ute och reser och nästan alla här har någon morfar eller farfar som var med i kriget.
Det känns ofta, konstigt nog, som att USA har ett mer levande förhållande till Andra världskriget än Europa. Att det är mer närvarande i nutiden. Men kanske var det för nära i Europa. För hemskt för att orka återbesöka det alltför ofta. Eller så skiljer det från land till land. I Norge är det ju till exempel mycket mer närvarande än i Sverige av naturliga själ.
Efter krigsveteranerna kom ett större sällskap från något företag. En jullunch för de anställda. De fick dra lott om i vilken ordning de skulle få välja sin julklapp. Verkade som att var och en hade köpt en present. Skulle gissa på att 20 dollar var övre gränsen för vad den fick kosta. Alla skrattade gott åt när den medelålders, tjocka kvinnliga sekreteraren fick en tränings-DVD med sixpack-killar på omslaget och när 28-åringen från IT-avdelningen fick en rosa fjäderboa steg jublet till nya höjder. Ungefär då gick vi.
Blir spännande att se vad det kommande Iowa-besöket bjuder på för historier.
Recent Comments