Tankar från 39:e gatan...

24 timmar i Chicago

Torsdag kväll flög jag till Chicago för ett jobb. Hem fredag.

Kort besök den här gången men hann ändå få en dos av denna favoritstad.

Det är svårt att säga exakt vad det är som gör att jag tycker det är en av USA:s bästa städer men det är en stad som inte kommer med onödiga ursäkter. Den är vad den är. Ställer sig inte in. Al Capone och buffliga aktiemäklare. Biff och baseboll. Korrupta politiker och blåsiga avenyer. Man beställer inte en mojito i Chicago. Och då gillar jag ändå mojitos men ännu mer gillar jag städer där de inte bör drickas.

Tunnelbanorna är inte i tunnlar utan ovanför gatorna. Som det brukade vara på Manhattan när då var nu. Bara en sån sak. Och hur många amerikanska städer har en strand i downtown? Arkitekturen andas 20- och 30-tal. De nya byggnaderna smälter snyggt in med de gamla. Och en stad som har en kanal som går rakt igenom den vinner alltid över en som inte har det.

På South Side är gatorna hårda men glädjen finns ändå. Och stoltheten. President Obama startade sin karriär där och sedan den där magiska kvällen för snart fyra år sedan i Grant Park alldeles vid Lake Michigan. Äntligen revansch. Glädjetårar och den där känslan att allt är möjligt. Där och då i den varma mörka Chicago-natten. Verkligheten kom sen. Den gör alltid det. Förr eller senare. Men på sätt och vis spelar det ingen roll för vissa saker lever för alltid.

Sedan blev det bara 40 timmar i New York och ny flygresa. Har precis landat i Orlando, Florida. Inte Chicago direkt. Men bra klimat, det måste ändå erkännas. 

Man kanske skulle beställa en mojito....

Två timmar i huvudstaden

I onsdags var jag i Washington DC.

I två timmar.

Tog tåget klockan 07:00 från New Yorks Penn Station. 10:45 kom det fram till Union Station i DC. Därifån tog jag en taxi till svenska ambassaden som ligger vackert vid Potomac-floden. Där fotograferades jag och fingeravtryckades för min passansökan. Två månader tills mitt nuvarande pass går ut så lika bra att fixa detta nu.

Man brukade kunna göra det i New York men sedan lade de ner svenska konsulatet här och nu finns det bara ett litet honorary consulate. Man kan iof fortfarande ansöka om pass där men bara några få gånger i månaden och det fanns ingen tid förrän i april.

Därefter taxi tillbaka till tågstationen och hann med god marginal med tåget som gick klockan 12:00. Kvart i tre var jag tillbaka i New York.

Mitt kortaste besök i Washington någonsin men hann notera att det var vår i luften där.
I alla fall den här dagen.

The PGB Photo Award

 

Glöm inte att skicka in bilder till tredje upplagan av The PGB Photo Award som ju duktige och driftige Jonas Lemberg har startat.

Det är ju kul om vi kan få en internationell tävling av toppklass i Sverige.

Deadline är 31 januari.

Temperaturen höjs i South Carolina

Jag är i South Carolina och bevakar primärvalet. Skönt att komma till en lite varmare stat än Iowa och New Hampshire. Dessutom finns det mycket fler hotell och direktflyg. Och palmer. Bara en sån sak.

Några kandidater har fallit ifrån. Jon Huntsman och Rick Perry drog sig ur tidigare i veckan. De hade för låga siffror i opinionsundersökningarna. Ingen idé att fortsätta. Mitt Romney, Newt Gingrich, Rick Santorum och Ron Paul är kvar. Romney är fortfarande favorit men Gingrich knappar in på honom här i South Carolina.

Har varit några intressanta dagar för alla som följer republikanernas primärval. Helt plötsligt visade det sig att det var Santorum som vunnit valet i Iowa i början av januari med 34 röster och inte Romney med åtta röster som tidigare rapporterat. Sedan ställde Newts exfru upp i en intervju i går kväll där hon berättade att han hade föreslagit att de skulle ha ett öppet förhållande och att hon skulle ”dela” honom med Callista, hans älskarinna sedan sex år (numera hans tredje fru). Hon avböjde och blev Newts andra exfru.

Det kom också fram att Santorums fru, innan hon träffade honom, var tillsammans med en gift sexbarnsfar som var abortläkare och fyrtio år äldre än henne. Dessutom var han bisarrt nog den läkare som jobbade vid hennes födsel. Paret Santorum är ju starka abortmotståndare så detta kanske inte riktigt går hem i stugorna.

Mycket kan man säga om amerikansk politik, men knappast att den är tråkig.

Bilden: Newt och Callista Gingrich på ett valmöte igår.

Tisdag på Union Square

Paraplyer är vackra.

Tankar från januari

Det är långt till ljuset nu.
Till värmen.
Ännu mer för er där hemma.
Svenska Dagbladets bragdguld borde ni alla få.

New York januaritomt nu.
Rockafellergranen borta.
Människomassorna inte här längre.
Ett annat allvar, en annan tomhet.
Men också lättnad.
Ett nytt år.

Om man föds i januari, är man då januari?

Är det inte konstigt att på samma trottoarer går de som om de i en intervju fick frågan ”vad skulle du gjort annorlunda om du fick chansen att leva om ditt liv?” utan att tveka skulle svara ”ingenting” som de som utan tvekan skulle vara ”allting”. De går där sida vid sida med varandra men också med alla oss andra som inte är lika bestämda i våra svar.

Är inte det konstigt?

Januari är en tyst månad.
Den gör sig inte till.
En vacker, kall och tyst månad.

Blir man den månad man är född i?

Blir man den stad man bor i?

Om man bor i Santiago, blir man Santiago då?
Istanbul?
Cleveland?
Miami?
Paris?
Helsingborg?

Stjärntecken tror jag inte på men jag tror på månaden.
Och staden.

En familj som går på 42:a gatan gråter stillsamt.
Mamma och pappa.
Dotter och son.
Tonåringar.
Sonen gråter inte.
Européturistfamilj.
Tårar på kinderna men ändå på väg någonstans.
Allvarliga och sorgsna men samlade.
Vad betyder det?

I kväll funderar jag på rött vin och sushi.
Passar oväntat bra ihop.
Ska försöka hålla mig borta från Tom Waits och Pastis.
Passar visserligen bra ihop också.
Men man blir alltför melankolisk.

Januari ställer inga krav.
Den blir vad du vill.
Om du har styrkan att hålla huvudet högt.

Det faller ingen snö.

Bara tomt och tyst.

…och för kallt för att putsa fönster.

P som i President?

Nyss hemkommen från valbevakningen i New Hampshire. Skönt att vara hemma efter intensiva dagar med mycket jobb. Men alltid kul att vara med om såklart. Är ju mitt fjärde val jag bevakar här borta och fortfarande väldigt intressant. Ingen snö i år dock som brukligt är.

Mitt Romney vann ju som väntat primärvalet där ganska klart i tisdags. Han har ju varit guvernör i grannstaten Massachusetts och har dessutom ett hus i New Hampshire som de tillbringar mycket tid i. Men Mitt är ändå en kandidat som inte väcker några starkare känslor hos de flesta väljare. Han utstrålar snarare näringslivsstreber och Ken-docka än förtroende och passion. Mike Huckabee, tidigare guvernören i Arkansas och tillika utmanare till Mitt Romney i primärvalen för fyra år sedan, lär ha sagt att Romney saknar själ. Hårda ord från en partivän som dessutom är pastor.

Jag och reporter Eirik Mosveen besökte på valdagen Romneys högkvarter i Manchester. Där satt frivilliga och betade av listor med telefonnummer till väljare för att försöka vinna över ytterligare några röster i sista stund. Det tog fem sekunder innan en välklädd tjej i 25-årsåldern var framme vid oss och frågade vilka vi var. Nej, det gick inte att ställa några frågor till någon där. Kontakta vår PR-man var beskedet. Men telefonnummer lämnades inte ut. Bara mejladress. Inte så bra när man bara har timmar till deadline.

Eirik frågar henne ”så om jag frågar dig om du tycker att väljarna i New Hampshire ska rösta på Mitt Romney så kan du inte svara på det?” Det kunde hon följaktligen inte göra.

Humor.

Kändes som att vi var på huvudkontoret till något större amerikanskt företag (där ingen vågar göra någonting de inte har fått instruktioner om av sin överordnade).  

Och snart kanske Mitt Romney är VD för USA. 

---

Bilden ovan är tagen när Romney tillsammans med hustrun Ann tackar sina supportrar efter segern i New Hampshire.

Bilden nedan är från Romneys högkvarter i Manchester.

Ännu ett hotell

Den lilla delstaten New Hampshire är såklart just nu överfull av journalister, politiker, kampanjarbetare och andra suspekta individer som inte har riktiga jobb. Detta leder ju följdaktningen till att de flesta hotell är fullbokade. Och jag borde verkligen ha bokat hotell när jag tänkte den tanken för två månader sedan.

Men så blev det inte och nu bor jag och reporter Eirik vid flygplatsen. Deprimerande. Men de har i alla fall försökt att pigga upp oss med festlig valrelaterad dekoration vid huvudentrén. Tveksamt om det hjälper. Men i sanningens namn så finns det inte speciellt många hotell i downtown Manchester så de flesta kollegor sitter på liknande hotell som vi. Om inte vid flygplatsen så i motorvägskorsningar. Men rummet är väldigt bra och jämfört med för tolv år sedan så är det rena drömmen.

Då var det McCain, W Bush, Gore och Bradley som slogs om att bli president och vi, jag och VG:s dåvarande korrespondent, Per-Olav Ødegård, hamnade på ett lågprishotell i det gamla industriområdet mellan floden som rinner förbi Manchester och motorvägen. Det enda som det fanns rum på. Och det var väl ok egentligen tänkte jag. Tills jag fick se rummet som förutom att det var slitet och spartanskt inte hade något fönster. Det har jag inte varit med om varken före eller efter. Då kan vi börja snacka om deprimerande.

Påmindes om detta när vi av en slump träffade på våra kollegor Vegard och Johannes från Dagbladet på en restaurang igår kväll. De bor nu på det hotellet jag bodde på för tolv år sedan (och som jag undvikit sedan dess). Johannes berättade att han fick rummet utan fönster men lyckades sen byta till ett med. Det lyckades inte jag med.

Så glamoröst kan det här jobbet vara ibland men jag klagar inte.

Bara lite.

Vekar ju för övrigt som att jag bloggar mer om hotellen än kandidaterna i detta val. Ska bli spännande att se om det fortsätter så.

Rumble in New Hampshire

Nu är jag i New Hampshire för att bevaka slutspurten inför tisdagens primärval. Jag och hundratals andra reportrar och fotografer. Blir lite trångt ibland men det är bara att sätta på vidvinkeln och vässa armbågarna. Senast jag fotograferade presidentvalskandidaten Jon Huntsman i mitten av december var vi tre fotografer där. I dag när han gjorde ett snabbt kampanjstopp på ett café i Hampstead var det ganska många fler som du kan se på bilden ovan.

Huntsman har länge legat långt ner i opinionsundersökningarna men har nu börjat röra sig uppåt och hoppas att kunna göra en lika stark upphämtning de sista dagarna som Rick Santorum gjorde i Iowa. Men här handlar det om att försöka hamna på en stark andraplats då det verkar råda lite tvivel om att Mitt Romney, som tidigare var guvernör i grannstaten Massachusetts, kommer att vinna här.

En observation jag gjort av mediabevakningen av valet är att jag tror inte det är någon annan region i världen, utanför USA, som har så många stillbildsfotografer här (och i Iowa) som Skandinavien. 

Folkfest i Des Moines

Tillbaka i New York från Iowa nu sedan ett par dagar.

Var fjärde år när det är dags för val och Iowa är först ut i de primär- och nomineringsval som äger rum runt om i landet inför presidentvalet så lever delstaten upp från sin annars undanskymda tillvaro bland USA:s femtio stater.

Ja, ni ser ju själva vilken folkfest det är på bilden som jag tog i huvudstaden Des Moines på valdagen. Eller kanske inte. Ungefär såhär såg det ut överallt i staden. Kanske beror det på att downtown är sammanbunden med så kallade skyways som sammanbinder byggnaderna och är öppna för allmänheten och som gör att man kan förflytta sig långa sträckor innomhus. Skönt för de kalla vintrarna antar jag. Men dessa skyways ser iof också ganska tomma ut. Det finns nästan inga butiker och väldigt få restauranger. Men fick i alla fall en middag på Centro, min favoritrestaurant i Des Moines, tillsammans med reporter Eirik samt vännerna från de svenska kvällstidningarna. Det var trevligt. Man vet ju för övrigt att man har varit ett tag i USA när man har en stamrestaurang i Iowa.

Och nu när valcirkusen drar vidare till New Hampshire så blir det väl ännu lugnare på stadens gator än på bilden ovan får man förmoda. Om det nu är möjligt.

Ett hotell med historia

Jag är i Iowa och bevakar republikanernas första nomineringsval för dem som vill bli partiets kandidat i höstens presidentval.

Vi bor på Hotel Fort Des Moines. Ett gammalt fint hotell som ligger downtown. Det har dock sett bättre dagar men trots korridorer som känns lite lagom förfallna för att fungera perfekt i någon skräckfilm, och rum som skulle behöva uppdateras, så trivs jag här. Hotellet bär på många historier och det känns faktiskt bättre att bo här än det mycket nyare och modernare Marriott-hotellet några kvarter bort.

Hotellet öppnade 1919. Charles A Lindbergh bodde här 1927, fyra månader efter att han flög över atlanten för första gången. Lobbyn var full av fans som ville få en skymt av hjälten. Danska kronprinsparet bodde här på 40-talet. 70 resväskor hade de tydligen med sig. Vad de gjorde i Iowa förtäljer dock inte historien. Den gamle kommunisten Nikita Kruschev bodde här 1959 när han besökte delstaten för att studera jordbruket i denna jordbrukstat. Mitt under kalla kriget icke desto mindre. Menyn från middagen han bjöds på är på en av bilderna nedan.

Men mest av allt är det en lång rad amerikanska politiker som bott här. Inte minst för att det är Iowa som är den stat som sparkar igång primärvalssäsongen (fast just här kallas det caucus, eller nomineringsval som det översätts ibland). George Bush bodde ofta på hotellet under valkampen 1979-80 och höll sitt segertal här när han vann över Ronald Reagan i januari 1980.

Jag var själv här för åtta år sedan när John Kerry bodde här och firade sin seger på hotellet. Andra presidentkandidater som har hållit segertal på Hotel Fort Des Moines är Walter Mondale (1984), Bob Dole (1988, 1996) och Al Gore (2000).

På tisdag kväll har Mitt Romney sin valvaka på hotellet. Om det blir ett segertal återstår att se men som den kunnige på amerikansk politik redan har sett så är det ingen av de kandidater jag nämner ovan som blivit president (undantaget George Bush, men det var åtta år efter han slog Reagan i Iowa). Så om Romney är vidskeplig så borde han kanske hoppas på att han inte vinner. Men å andra sidan om han vore vidskeplig så kanske han inte hade förlagt sin valvaka till Hotel Fort Des Moines.