Tankar från 39:e gatan...

Gult är fint

Vad vore New York utan alla gula taxibilar?

En bra stad ändå såklart, men inte riktigt samma sak tror jag.

Whitney kommer hem

I lördags var vi och jobbade med Whitney Houstons begravning i New Jersey. Vi bestämde oss för att besöka hennes barndomshem först. Det ligger ungefär 15 minuter från downtown Newark och kyrkan där begravningen skulle vara. En annan familj bor i huset nu. De köpte det av familjen Houston för ett antal år sedan. Klockan är ungefär tio på förmiddagen när vi knackar på och en yrvaken kvinna, inte helt olik Whitney, öppnar dörren. ”Nja, kunde vi kanske komma tillbaka senare?” Ok säger vi. På väg tillbaka till bilen kommer en äldre kvinna på trottoaren. Hon heter Jessie och vi börjar prata med henne och visst kände hon Whitney, eller Nippy som hon kallar henne (Nippy var ett smeknamn Whitney fick som barn av sin pappa). Och hon berättar om hur hennes barn var skolkamrater med Nippy och om hur hon hörde henne sjunga i kyrkan och i skolan.

På samma gata ligger skolan som Whitney gått i och där har folk lagt blommor för att hedra hennes minne. Där träffar vi Fannie (78) som är sångerska och som hade sjungit med Whitney och hennes mamma Cissy. Hon sa att först gången hon hörde Whitney sjunga så var hon bara ett barn och hon sjöng ”Oh Mary, Don’t You Weep”. Det lät som en vuxen röst säger Fannie.

Efter det kör vi ner till Newark. Där är området runt omkring New Hope Baptist Church avspärrat flera kvarter från kyrkan. Pressfotografer står på höga stegar med långa objektiv för att försöka fånga någon av alla celebra begravningsgäster flera hundra meter bort. Ingen mening för mig att ägna en hel dag åt det. De bilderna kommer från bildbyråerna och vårt jobb är att göra ett eget reportage som skapar närvarokänsla. Dock inte så många sörjande fans där som vi hade förväntat oss. Ett par dussin vid den avspärrning vi stod vid. Några stod inne i en matbutik och tittade på den direktsända begravningen på en TV. Polisen hade ju uppmanat folk att stanna hemma och det verkade som att folk hade lyssnat.

Kvarteren kring kyrkan är ganska slitna och Newark är ju för övrigt en av de farligaste städerna i USA med mycket våld och kriminalitet men inför begravningen hade de olika gängen tydligen kommit överens om vapenvila och om att inga brott skulle begås den dagen.

Det var ju fint av dem.

Vi bestämde oss för att åka tillbaka till barndomshuset för att se om vi kunde få intervjua dem nu. Samma kvinna öppnade dörren igen, fortfarande med något nattlinneliknande på sig och nu med ett barn på armen. Hon var inte helt avvisande men pratade om att det var så stökigt hemma och att hon inte var klädd och att de såg på begravningen. Vi försökte verkligen med all vår charm övertala henne men det gick tyvärr inte. Blev dock ett ganska ok reportage ändå.

Se vår video på VGTV här.

---

Bilderna nedan: 

1. Jessie Ottley (78) framför det hus i East Orange, New Jersey som Whitney Houston bodde i från fyra års ålder fram till sitt genombrott. Familjen flyttade dit från Newark på grund av raskravallerna i slutet av sextiotalet.

2. Ett snabbköp i närhten av kyrkan visar direksändningen av begravningen.

 

Döden i Beverly Hills

Det var tänkt att jag skulle på en jobbresa till San Francisco i söndags. I sista stund, när jag redan var ute på JFK-flygplatsen, blev det bestämt att jag istället skulle flyga till Los Angeles för att jobba med nyheten om Whitney Houston som hade dött kvällen innan. Så en och en halv timme innan avgång ändrade jag biljetten och tog en flight till LA istället.

Jag och reporter Eirik tog in på Beverly Hilton, det hotel som hon dog på. Ett fint hotell i elegant funkisstil. I lobbyn kom uppklädda människor tillbaka från Grammy-festen. Stämningen var dämpad. Kändes märkligt att vara på hotellet där hon dog ett dygn tidigare. Utanför lade folk blommor, bilder och teddybjörnar för att hedra minnet av Whitney. Fick mig minnas när jag var i LA efter att Michael Jackson dog för nästan tre år sedan. Ännu mer hysteri då dock. Det är något väldigt sorgligt med dessa en gång så unga och lovande supertalanger som går bort sig i kändisskapets mörkaste rum. Kanske blir trycket för stort och frestelserna för många.

Minns Whitneys första skivor i mitten av åttiotalet. Min läggning var ju mer åt punkmusik men det gick inte att undvika hennes låtar och det gick inte att förneka att de fastnade och framförallt gick det inte att förneka att hon hade en helt fantastisk röst. Något ju till och med Joakim Thåström sjunger om på sin nya skiva i låten Samarkanda där han nämner olika saker i livet som han tycker är extra bra och då sjunger textraden: ”Whitney sjunger Dolly”.

Nu ska jag flyga tillbaka till New York och inga nya resor är planerade just nu så kanske jag hinner ta tag i en del försummade saker. Som att hämta nya passet, sortera kvitton, umgås med vänner och inte minst, svara på kommentarerna här på bloggen.

Bilden av Whitney Houston nedan tog jag i New York i november 1998 inför ett skivsläpp.

 

Lima 2

Kom hem från Peru igår. En intensiv vecka med mycket jobb och lite internet därav dåligt med blogginlägg. Nu efterarbete med bilderna i två dagar innan jag flyger till Kalifornien på söndag. Planerar att skriva mer om Peru när tid ges och mer om jobbet när det är publicerat (med förhoppningsvis lite mer levande språk än i detta torftiga inlägg), och svara på fina kommentarer jag fått för nu måste jag verkligen sova. Ja, du ser ju för övrigt på rubriken hur trögt bokstäverna kommer just nu. Men vill ändå visa livstecken från 39:e gatan.

Lima

Jag reste direkt till Peru från Florida på ännu en jobbresa. Lima ligger vackert vid, eller snarare ovanför, havet. Återkommer.

Palmers magi

En bild som jag tog i Florida häromdagen.

Vet inte vad det är men palmträd har fortfarande en magisk dragningskraft på mig.
Blir väl kanske så när man växer upp i den kalla mörka norden.

Jakten på bilden

Har precis avslutat några intensiva dagars valbevakning i Florida. Mitt Romney vann ju ganska klart över Newt Gingrich i går. Men kampen fortsätter. Bara fyra stater har ju röstat ännu. På lördag är det Nevadas tur.

Den här bilden tog jag i måndags innan ett valmöte som Gingrich hade i en flyghangar i Tampa. Ronald Reagans son Michael (i mitten) stödjer Gingrich och var på plats. Vi fick en intervju med honom men jag hade ingen bild med honom och Gingrich tillsammans. Reagan var uppe på scenen och talade men försvann backstage innan Gingrich hade kommit upp. Jag smög mig in i backstageområdet där jag egentligen inte fick vara. Visste att Gingrich var utanför hangaren och gav intervjuer till lokala TV-stationer före han skulle hålla sitt tal. Jag hoppades att han skulle komma in snart och att jag inte skulle bli utkastad innan. Stod och låtsades som jag hörde hemma där och försökte se upptagen ut med iPhonen. Helt plötsligt kom Gingrich och ställde sig bredvid Reagan och sekunderna senare började Newts fru Callista rätta till hans frisyr.

Kände direkt att jag hade bilden. Blev två sidor i VG dagen efter. Alltid kul om man kan få något annat än bilder från talarstolen med amerikansk flagga i bakgrunden.