Tankar från 39:e gatan...

Vår tids religion?

Fredagen för en dryg vecka sedan var jag och fotograferade när de började sälja den nya iPaden i Apples affär på Femte Avenyn. Klockan var åtta på morgonen och kön ringlade sig lång av folk som hade köat i upp till fem dagar och nätter. Många såg lite frusna ut då det senaste dygnet hade varit kallt och regnigt. De släpptes in i omgångar i butiken inför ett stort pressuppbåd. Personalen jublade och applåderade vid entrén när kunderna kom in i butiken.

Tidigare i år släppte Nike en ny och tydligen efterlängtad gymnastiksko. På flera håll i USA blev det upplopp utanför butikerna och kravallpolis fick kallas in. För ett par år sedan så trampades en ung man ihjäl i en Walmart i New York på Black Friday (dagen efter Thanksgiving som är årets största shoppingdag i USA). Anledningen? Bra pris på plattteve. En ung man dog alltså för att folk ville köpa billiga TV-apparater.

Jag är ingen asket som går i säck och aska. Jag gillar att köpa saker och har använt Apple-produker i tjugo år. Det är ganska troligt att jag kommer att köpa den nya iPaden då jag nu har den första generationen.

Men det är något med det ohämmade hyllandet av konsumtion som ändå stör. Köp dig din lycka? Det känns ihåligt. Eller är det bara jag som släpar på de här gamla punkidealen som man väl ändå har svikit gång på gång?

Vem vet, men det var något med det där applåderandet som gjorde mig illa till mods. Som fick mig att undra om shopping är vår tids religion? Det vi tror på och tillber? Vägen till frälsning? Och i så fall, vad missar vi om vi går den vägen? Vad går förlorat? Det kan vara något viktigt.

  

Ashaninka-indianerna

Jag var ju i Peru för en månad sedan. Nu har reportaget varit publicerat i VG Helg för ett par veckor sedan så dags att visa några av bilderna även här.

Jag och reporter Jon Magnus besökte Ashaninka-indianerna i övre Amazonsdjungeln, 1200 meter över havet (men ändå i skuggan av de mäktiga bergen i Anderna). Fokus för vårt reportage var 29-årige Tsitsiri (bilden ovan). Hans farfar var tidigare hövding för stammen och nu har Tsitsiri blivit talesperson för dem. Han skulle strax efter att vi besökte honom resa till Norge (hans första resa utanför Peru) för att lyfta fram de hot som finns för urbefolkningens fortlevnad. Det är, liksom på många andra platser i Sydamerika, skogsavverkning, gruvindustri och dammbyggen som förstör miljön och som hotar deras uråldriga kultur och levnadssätt. 

Ashaninka-indianerna är Perus största urbefolkning med mellan 50 000 och 80 000 personer fördelat på 200 olika samhällen. Stammen vi besökte består av cirka 100 personer.

Ashaninka-indianerna har lidit mycket genom åren. På 1500-talet utkämpade de hårda strider mot spanjorerna och trehundra år senare kom gummibaronerna och över 80% av befolkningen mördades och de som överlevde togs som slavar. På 80-talet utsattes de för mord och övergrep av inhemska terrorgrupper som till exempel Sendero Luminoso och nu hotas alltså deras existens av ekonomiska intressen.

Tsitsiri berättar att det planeras att byggas en damm i ett av indianernas områden som kommer göra att många stammar måste flytta på sig. ”Det blir sorg och nöd” säger Tsitsiri och om det bygget startas så kommer Ashaninka-indianer från hela regionen ta sig dit för att försöka stoppa bygget, krigsmålade med röd färg i ansiktet och beredda att dö för kampen om deras framtid.

Är det inte sorgligt att överallt i världen så har urbefolkningarna det svårt att bevara sina traditioner och sitt levnadssätt?

---

Klicka här för att se bilderna i ett album istället. Där det är lättare att gå från bild till bild. Men gillar ändå estitiken av "tumnaglarna" så de får också vara med.

   

   

   

Vår i New York

Söndag eftermiddag i början av mars. Inte varmt men ändå tillräckligt för att sitta på uteserveringarna. 25-åringarna på Duke’s dricker öl från tillbringare och fibblar med mobilerna. Brunch. I en polisbil röker båda poliserna cigarr. Söndagsloj stämning. Kvinnor och män går par om par. Casual Sunday. Joggingbyxor. Jeans. Collage tröjor från USA:s alla håll och kanter. Är det de bästa som fick jobb i New York? Fler som är bakis än inte.

Ljuset är mjukt och skonsamt. Många hundar på uteserveringarna. På restaurant Babylon röker man vattenpipa och spelat backgammon. På krogen bredvid dricks Champagne.

Den svaga vinden är inte varm men bär ändå på en mildhet, ett hopp. Det är ju såklart banalt att skriva om våren men det känns som att vintrarna blir tyngre med åren. Trots att jag brukar påstå att jag gillar alla årstider. Vilket jag gör. Men vissa vintrar är längre än andra.

En tjej frågar mig vad jag fotograferar. Jag svarar allt. Bra säger hon och ler. Men jag glömmer att ta en bild av henne. Ett par grälar på Andra avenyn samtidigt som en man blir arresterad på andra sidan gatan. Oklart varför. I båda fallen. Men inget tyder på något samband. En kille i New York Rangers-tröja väntar på en ledig taxi. Derby på Garden i kväll. Slutspelsspurt som inte New York Islanders är inblandade i. Ett vårtecken så gott som något.

Kajsa Grytt

Lite sent, jag vet men kvalitet blir aldrig gammalt. Förra året kom rockartisten Kajsa Grytt ut med en väldigt bra självbiografi som heter Boken om mig själv. Om du är intresserad av den svenska punkscenen i slutet av sjuttio- och början av åttiotalet bör du läsa den. Kajsa var mitt i allt det där och beskriver det väldigt personligt och intressant. Också, om du är intresserad av livet, kärleken och människans kamp för att hitta en tillhörighet, ett hem och någon att älska bör du också läsa den. Kort sagt alla bör läsa den. Hon skriver utlämnande och personligt men inte på ett jobbigt sätt utan vackert och intressant.

Bra också om hennes jobb med rehabilitering av missbrukare samt fina New York-skildringar och, lite oväntat kanske, en stark beskrivning av missären i Nordkorea där hon faktiskt har spelat.

Kajsa kom förra året även ut med albumet En kvinna under påverkan. Även den sensationellt bra. Kanske hennes bästa skiva någonsin och låten Allt faller är en av de bästa svenska rocklåtarna ever. Väldigt bra texter och gillar också hur skivan börjar med en klassik rockgitarr, trummorna och sen basen som kommer in. Det var ju så musiken brukade låta när jag var ung och spenderade mina begränsade resurser i skivaffärer. Man saknar ju det. Sin ungdom såklart men kanske ännu mer hur musiken lät. Men det finns trots allt fortfarande bra saker mitt i det melodifestivalträsk som Sverige blivit. 

Extra kul är hennes framgång med skivan när man, efter att ha läst boken, förstår hur mycket hon har kämpat genom åren med att få fortsätta ge ut skivor.

Bilden ovan av Kajsa i bandet Tant Strul tog jag på Långholmsfestivalen den 22 augusti 1982. I mitt (outgivna) fanzine Ozon utnämner mitt 15-åriga jag Tant Strul tillsammans med Commando M Pigg till festivalens bästa band. Min korta text börjar så här: ”Sedan spelade Tant Strul, som hade hög klass på sin rock. De inledde med ”Vissna” och därefter ”Hetta” som var en kärleksförklaring till människan”.

Well, Kajsa håller högre klass än någonsin så se det här som en kärleksförklaring till hennes låt- och bokskrivande.

Köp! Lyssna! Läs!

Nashville

Nyss hemkommen från Tennessee. Efter Memphis drog vi till Nashville. Countrymusikens huvudstad. Och mycket annan bra musik också. Har varit där flera gånger tidigare och passade också denna gång på att besöka Broadway där det är fullt av barer som har livemusik hela dagarna och kvällarna. De flesta banden är väldigt bra och såg den här gången ett par riktigt bra rockabillyband, ett som spelade bluegrass och såklart flera bra countryband.

Jag och reporter Eirik hamnade också på en av de bästa barbecue-restaurangerna vi någonsin varit på. Jack’s Bar-B-Que på Broadway rekommendras starkt. Och låt dig inte skrämmas av den spartanska inredningen (sista bilden nedan).

Jag bestämde mig dessutom för att bejaka min inre cowboy och köpte boots och en cowboyskjorta (hatt får vänta). Får se om det funkar lika bra i New York…

   

Hus för en kung

Jag är i Tennessee och jobbar med republikanernas primärval. Det är ju den så kallade Super Tuesday idag då det är val i tio olika delstater. När vi var i Memphis häromdagen passade vi såklart på att besöka Elvis Presleys hem Graceland som ju nu är ett museum. Det var fjärde gången jag besökte det. Att kliva in i huset är en fantastiskt tidsresa till hur modern lyx såg ut på 70-talet och man kan nästan se Elvis framför sig i köket fixandes en macka med bananer, sylt och jordnötssmör mitt i natten eller jammandes med kompisarna i djungelrummet (bilden ovan).

Jag har för övrigt en kompis, vi kan kalla honom Per på 38.e gatan, som helst skulle vilja att hela hans lägenhet såg ut som djungelrummet. Ja, varför inte egentligen? Man ser inte tillräckligt många djungelrum nuförtiden. Andra coola detaljer i huset är heltäckningsmatta på väggar, psykadeliskt tyg i taket och tre TV-apparater bredvid varandra.

Ett hus som anstår en kung helt enkelt.