Tankar från 39:e gatan...

Scener vid en pool

Jag kom tillbaka till New York i går kväll efter nio dagars jobb i Los Angeles.

Varmt här. Mycket varmare än i Kalifornien. Men alltid skönt att komma hem.

Hann med lite shopping mellan jobben i LA. Ett par cowboy boots inhandlades på Boot Star på Sunset Boulevard liksom tre cowboyskjortor. Två T-shirts köpte jag på Amoeba Music. En med Cramps-tryck och den andra med Gun Club. Två amerikanska favoritband. Hann också med en vända i en Kenneth Cole-butik, ett favoritmärke, där diverse fynd gjordes. Inte ofta jag shoppar och ännu mer sällan jag skriver om shopping men kände mig osedvanligt nöjd med dessa inköp så kände mig manad att dela med mig av detta. Så om ni ser en cowboy på Mosebacke om ett par veckor så vet ni vem det är.

Firade för övrigt midsommarafton på en sushirestaurang i West Hollywood. Det fungerade det med.

Här är liten betraktelse från LA, som ofta, har jag äntligen kommit till insikt om, är en orättvist baktalad stad:

När eftermiddag närmar sig kväll blandas karaktärer från livets olika håll och kanter vid den lilla hotellpoolen. Utanför ett av rummen med access direkt till poolområdet sitter fyra tjejer och två killar. Den ena killen i bar överkropp och med tatueringar absolut överallt. Inklusive ansiktet. Två av tjejerna i superkorta jeansshorts. En i tight vit klänning. Höga klackar. Stora bröst. Han med tatueringarna låtsas att han ska kasta en av tjejerna in poolen. Hon ger ifrån sig ett skrattande skrik och tror för några sekunder att han verkligen ska göra det. Dom ÄR Los Angeles. Kanske har de spelat in en porrfilm eller kanske en rockvideo. Eller kanske de bara är vänner på semester. Stämningen är god.

Några meter därifrån, vid ett av de runda borden i mörkbrunt trä, sitter tre äldre judiska herrar. Två av dem med varsin liten kippah på huvudet och den tredje i mer ortodox stil med svart kostym, hatt och långt vitt skägg. På bordet står en flaska Johnnie Walker Red Label. Och i tre plastglas framför dem glittrar solnedgången vackert i whiskyn. De samtalar lågmält. Stämningen är återhållsamt uppsluppen.

I poolens blå vatten badar en europeisk barnfamilj. Pappan leker med den unga sonen. Kastar upp honom i luften så att han landar med ett stort plask. Mamman tvekar innan hon sänker sig ner i vattnet. Inte varmt nog verkar det som. Tonårsdöttrarna kommer senare. Snart ska de gå och äta middag tillsammans. Stämningen är avslappnad.

Kanske räcker det med den lilla scenen vid mitt hotell för att beskriva den här galna idén till stad som dom kallar Los Angeles.

Kanske behöver jag inte nämna den brokiga skaran av karaktärer som kväll efter kväll möter upp i baren på Rainbow Bar & Grill eller galningarna nere vid Venice Beach, turisterna på Hollywood Boulevard eller att precis varenda servitris, servitör och bartender är skådespelare. Eller att kostymerna delar Downtown med de som har förlorat allt och lever i kartonger och tält på trottoarerna. Eller den enorma lyxen i Beverly Hills.

Kanske behöver jag inte nämna de fantastiska solnedgångarna, de oändligt många motorvägarna som ringlar genom staden från alla vädersträck eller alla biltvättar med snygga retro-skyltar eller alla enormt höga och väldigt vackra palmer som står på rad lite här och var.

Kanske behöver jag inte det.

Grattis lilla syster

I dag fyller min fina fina syster Nathalie 30 år. Tyvärr kan jag inte vara där och fira dig i dag men snart är jag i Sverige och då får du finna dig i att fira din födelsedag en gång till. Bilden tog jag vid radhuset i Backlura där vi båda växte upp, om än under olika decenier. Du var alltid så full av energi som barn. Tiden går så fort och nu är du alltså 30 men fortfarande med lika mycket energi. Jag höjer ett glas för dig här i den mörka och vackra Los Angeles-natten. Du är bäst! Glöm aldrig aldrig det.

Hälsningar storebror.

Fredagskväll

Sitter på fönsterkarmen med ett glas Cabernet Sauvignon. Fönstret öppet. Lägenheten mörk. Fredagskvällen pågår där ute. Jag deltar inte. Musik från baren på hotelltaket några kvarter bort. Rösterna nerifrån gatorna. Anar fredagsglädjen i dem.

Hur många fredagskvällar har man inte deltagit i?

Himlen har nu gått över i svart efter att ha passerat hela den blå skalan. Flygplan över Manhattan med jämna mellanrum. Till och med Empire State Building utstrålar fredagsoptimism.

Grannen står på sin balkong och röker. Det doftar sött.

Slår på TV:n. Ser en man gå på lina över Niagarafallen i direktsändning. Från USA till Kanada. Ja, varför inte? Också ett av alla sätt att tillbringa en fredagskväll. Och är det inte det vi alla gör varje dag?  Går på lina över Niagarafallen? Jo, det är precis det vi gör. Varje dag. Utom kanske just på fredagskvällar.

Landade på Newark tidigare ikväll efter ännu en resa. Taxi sedan genom Holland Tunnel till Manhattan och norrut på West Side Highway. Solen på väg ner bortom New Jersey. Den vill alltid till Los Angeles. 44:e gatan österut. Jag ser ut ur taxins fönster. Människor överallt. Uteserveringar. Teaterbesökare. Klänningar. Ansikten. Förväntan. Energin känns. Går nästan att nudda. ”Det är fredag och jag har klätt upp mig och nu kan precis vad som helst hända”. Fredagsenergin. Hur kan man bevara den? Det går inte. Den kommer och försvinner på fredagar. Men tänk om man kunde.

Och ingenting slår en försommarfredagskväll.

Men jag står över i kväll.

Beställer sushi.

Dricker rött.

Lyssnar på Nick Lowe.

Såg England – Sverige på flygplanet. Inte ofta de har live-TV i stolsryggarna här. Men i dag var det så. Kanske hade det just idag varit bättre utan. Men bra match trots allt. Tänker på sommaren 94. Såg mycket av USA-VM på Gotland. En varm sommar. Man saknar ju Kenneth Andersson. Vilka mål!

Minns också ungdomens fredagskvällar som nästan alltid lovade mer än de höll. Kanske är det alltid så med fredagar. Kanske är de aldrig så bra som vid 18:30-tiden. Kanske kan de aldrig leva upp till förväntningarna. Kanske det är förväntningarna som är själva meningen. Kanske blir livet aldrig bättre än en fredag i juni vid 18.30-tiden. Och varför inte? Bra så väl?

Men i kväll, i kväll står jag över.

Fest på Femte Avenyn

I söndags var jag ute och tog bilder av Puerto Rican Day Parade här i New York. Femte avenyn förvandlas till ett svängande och galet karibiskt dansparty. På Upper East Side gömde sig de välbeställda bakom poliser, kravallstaket, doormen och fina fasader längtandes efter att allt skulle bli som vanligt igen när de festande massorna återvänt till sina förorter.

Själv tyckte jag det var kul.

Se fler av bilderna här (inklusive de nedan). Provar nu ett nytt online gallery istället för Typepads egna. Kom gärna med åsikter om det är bättre eller inte.

   

Vardagsuppror

En mycket varm dag nyligen befinner jag mig i Washington Square Park. Barn badar i fontänen medan föräldrar sitter på kanten eller vadar i vattnet med uppkavlade byxor. Någon låter sin lilla terrier svalka sig i vattnet. En bit bort sitter en grupp människor på marken och sjunger Hare Krishna-sånger. Turister fotograferar sig framför kopian av Triumfbågen. Himlen är blå och träden gröna och det är inget konstigt alls med den här dagen mer än att den är årets varmaste. Hitintills. Och det finns ingenting som tyder på att en man snart ska göra ett uppror i all sin stilla enkelhet. Ett uppror icke desto mindre.

Jag noterar honom knappt där han står några meter ifrån mig och blickar ut över fontänens vatten. Han är propert klädd i mörka kostymbyxor och vit skjorta knäppt upp till andra knappen. I höger hand håller han en plastpåse som jag får för mig innehåller en matlåda.

Helt plötsligt kliver han ner i det grunda vattnet. Med skorna på. Underligt tänker jag. Men sedan bestämmer han sig för att passera igenom den där osynliga muren av konventioner och sociala regler och underligt blir till underbart i mina ögon. Han tar av sig glasögonen och håller de i sin vänstra hand när han med bestämda steg går mot fontänens mitt där vattnet sprutar högt och faller ner på de som råkar vara i närheten. Han blir blöt och fortsätter mot fontänens kant på andra sidan. Jag förmodar att upproret är över men så vänder han plötsligt tillbaka mot vattenstrålarna i mitten och där kliver han upp på den lilla avsats som vattnet spurtar upp ur. Som om att han vill försäkra sig om att inte en enda millimeter av hans kläder ska vara torra. Eftersom New York är den stad den är så väckte inte handlingen några större reaktioner men jag tyckte mig ändå se några fler höjda ögonbryn än vanligt i denna stad där alla har sett allt.

Han står där någon minut eller två innan han går upp ur fontänen. Vattnet droppar från honom när han sedan går ner mot Bleecker Street som om ingenting hade hänt. Ovetandes om att han är dagens hjälte för mig.

Det var en handling lika rebellisk som när Sex Pistols spelade sin bannlysta låt God Save the Queen på den där båten på Themsen när drottningen firade 25 år som regent, lika modig som när den där ensamma mannen ställde sig framför pansarvagnarna i Kina och lika vacker som en mening författad av Hjalmar Söderberg.

Vem var han? Var det spontant eller var det en plan han burit på länge? Jag ville springa efter honom men svaren försvann med hans blöta fotspår ut ur parken.

Händelsen får mig att minnas när jag för ett par år sedan såg en välklädd man i övre medelåldern helt utan förvarning lägga sig ner på rygg i den nyfallna snön på Union Square för att sedan börja göra en snöängel. Och när jag tänker på det slår det mig att vi alla borde ha en plan för ett litet vardagsuppror. En plan att sätta i handling när vardagen känns som allra mest outhärdligt gråtrist och banal.

Om det så är att stanna bilen vid motorvägskanten och gå ut och rulla runt i gräset, hoppa av pendeltåget på fel station för att klättra uppför den där bergväggen du sett tusen gånger eller köpa ett metspö och ägna lunchen åt att fiska. Kanske klättra ett träd eller varför inte stå på händer mitt på Hamngatan?

Eller kanske mer onyttiga saker som att äta choklad till frukost, dricka en Dry Martini till lunch, köpa sockervadd på väg hem från jobbet eller röka en cigarr för första gången någonsin mitt på blanka eftermiddagen bara därför att.

Jag har min plan klar. Har du?