..och där hittar jag min gamla ångmaskin.
Eller snarare mammas källare. Jag hjälpte henne att tömma källarförrådet häromdagen. I Hässelby Gård. Där hittade jag någonting jag hade glömt bort men som en gång i tiden betydde så mycket för mig.
Det är tidigt sjuttiotal och vi bor i en liten lägenhet i ett av de där HSB-husen längs med Nynäsvägen i Enskede (de två fönstren högst upp till höger på bilden nedan). Strax efter Johanneshovs Isstadion, på höger sida (om man åker ut från stan). Jag är väl tre eller fyra år och i leksaksbutiken som ligger alldeles intill oss suktar jag efter den fina ångmaskinen som blänker förföriskt inne i ett av glasskåpen. För fin för att kunna röras av kunderna. Vi är fortfarande en familj. Mamma, pappa, min ett år yngre bror och jag.
Jag har bara fragmentariska minnen från den tiden.
Vi brukar åka till lågprisvaruhuset EPA och handla.
En sen kväll får vi motorstopp på vår gamla begagnade bil. Det är mörkt och hopplöst. Det kommer en polisbil. De är snälla och hjälper oss. De virar in min sovande bror i en filt och skjutsar hem oss.
En annan gång spänner jag ett snöre från den övre sängen i vår våningssäng till taklampan och säger åt min bror att ”gå på lina” som vi har sett Pippi Långstrump göra. Mamma kommer in i sista stund och avstyr det hela. Som tur är.
Vaxduk.
Ryamatta.
Vi skjuter med våra vattenpistoler från fönstret mot gården på den sura vice värden som blir ännu surare.
Min bästa kompis Martin bor i ett stort hus bakom oss.
O’Boy med jordgubbsmak.
På morgnarna sitter jag i fönstret mot Nynäsvägen och vinkar till morfar och mormor som åker förbi i sin bil på väg till sina jobb från radhuset i Farsta.
Och jag minns svenktoppslåten Då går jag ner i min källare. Pierre Isacsson sjunger med sin djupa basröst:
"Då går jag ner i min källare
Där lever jag sällare
För där har jag kvar
Min gamla ångmaskin
Jag matar metatabletter i den
Lyssnar och glömmer tiden
Tar ett glas vin
I ångan från maskin"
Jag hade glömt det där med vinet, men kom ihåg melodin exakt märkte jag nu när jag lyssnade på den för första gången på nära 40 år på Youtube. Jag gillade den där låten väldigt mycket som barn.
Pierre dog för övrigt när Estonia sjönk. Han jobbade som underhållare på det dödsdömda skeppet. Och jag stod i frihamnen, dit båten var på väg, morgonen efter med en massa andra fotografer och fotograferade förtvivlade anhöriga som kom dit efter det fasansfulla beskedet. Men det har ju inte riktigt med det här att göra. Eller så har det det.
Efter några år i Enskede flyttar vi till Backlura i Hässelby.
I radhuset där fanns ingen källare att gömma varken vin eller ångmaskin. Familjen splittrades snart och så småningom hamnade den väl på vinden och jag hade ingen aning om att den fortfarande fanns. Inte mycket av barndomens saker överlevde en vindsrensning och sedan försäljning av radhuset i slutet av förra seklet. Så inte konstigt att ångmaskinen väcker minnen. Nu var den sotig och bortglömd. Jag lyfter upp den och en våg av vemod sköljer över mig. För tider som varit. För allt det som aldrig blev och det som blev. För hur sorgligt allting är. För hur vackert livet ändå kan vara.
Vi är spridda nu. Ses inte så ofta. Men en gång var vi en liten nystartad familj i en lägenhet i Enskede och jag var lyckligaste i världen när jag äntligen fick den där ångmaskinen av märket Mamod. Made in England. Jag tittade storögt på när pappa matade in metatabletterna i den på köksbordet och ångan steg från den lilla skorstenen och det röda hjulet av stål började röra på sig. Magi.
Det var då.
Får barn fortfarande ångmaskiner?
Recent Comments