Tankar från 39:e gatan...

Jag hatar atriumhotell

Min gode vän Per Georg hade älskat det hotell jag just nu bor på i Atlanta. Han har till och med skrivit en krönika om sin kärlek till hotell som har atrium. Krönikan är skriven i just Atlanta på ett annat hotell här för drygt ett år sedan. När jag sökte hotell inför den här resan upptäckte jag att det fanns ovanligt många atriumhotell i den här staden. En lokal trend antar jag.

Varför hatar jag atriumhotell?

Det är något med 80-tals estetiken och de kromade glashissarna med utsikt. Kanske också att jag av någon anledning inte vill se alla hotellrumsdörrar samtidigt. Men kanske inte minst viktigt är den där känslan av att man ofrivilligt kommer att kasta sig ut i det stora tomrummet som utgör större delen av det så kallade hotellet. De osynliga trådarna som drar. På det här hotellet har de visserligen monterat upp några patetiska små järnräcken som de tror kan förhindra detta men det ser ju vem som helst att det är ju inget hinder.

Marriott Marquis här i Atlanta är dessutom det största atriumhotell jag någonsin bott på. 47 våningar. Man kan antagligen hoppa fallskärm i dess atrium. Det känns som ett enormt rymdskepp i Star Trek eller kanske något från en Batman-film. Speciellt i vinkeln på bilden ovan måste jag erkänna att det ser lite futuristiskt ut. 

Nästa gång blir det ett motell med två våningar.

 

Kanada från ovan

I juli var jag och reporter Marius Tetlie i Alberta, Kanada och gjorde ett jobb om oljeindustrin där. Vi flög kors och tvärs i små plan över Kanadas vackra vildmark. Jag tog såklart bilder och här är några av dem. Återkommer möjligen till själva reportaget senare.

Det här tänkte jag egentligen publicera i somras men min bloggverksamhet var ju lite låg då. Framöver kan det komma fler inlägg som var tänkta att publiceras i somras. Har en del i byrålådan. Hoppas ni inte misstycker.

   

Flygandets magi

I dag tar vi flygandet för givet men det är bara 103 år sedan bröderna Wright genomförde världshistoriens första flygning med en människa ombord. 36,5 meter och 12 sekunder varade den flygningen.

Jag tror inte det serverades jordnötter.

Min första flygning lär ha ägt rum i Varberg i början av sjuttiotalet. En sightseeingflygning tillsammans med pappa och morfar. Enligt familjelegenden var flygplanet till stor del byggt av spänd väv och det var bara rena turen att tre generationer män i familjen inte gick om intet. Själv minns jag ingenting av detta. Och tur är väl det kanske.

Nästa gång jag flög var det till London med mamma, klasskompisen Stefan och hans mamma. Vi skulle till London och jag var tolv år. Det var mycket traumatiskt. Jag led vid denna tid av cellskräck och undvek till exempel hissar som vore de dödskammare. Jag minns än i dag skräcken när jag gick ombord planet som jag tyckte kändes väldigt ”instängt”. Inte blev det bättre av  att det var dimma i London och vi var tvungna att cirkulera någon halvtimme extra innan vi kunde landa.

Under 80-talets andra hälft när jag var nybakad fotograf så fotograferade jag ofta trav åt Einar Anderssons Pressbild på Solvalla. På helgerna var det V-65 som skulle bevakas på olika platser i landet. Då flög jag ofta. Ibland reguljärt och ibland pyttesmå chartrade plan som även en del kuskar flög med. Kanske var det när jag såg Stig H Johansson och Tommy Hanné sitta och spela poker utan att lägga märke till luftgroparna som min flygrädsla försvann.

På nittiotalet flög jag antagligen varken mer eller mindre än genomsnittssvensken. Någon jobbresa då och då samt en och annan semester. Då gillade jag att flyga. Tyckte det var avkopplande och kanske till och med lite glamoröst.

Men efter att jag flyttade till USA har jag flugit så mycket att det nästan har blivit lika vanligt och odramatiskt som att ta bussen. Vissa perioder känns det som jag ständigt sitter på ett plan. Jag har blivit ganska bra på att koppla bort det som är jobbigt med att flyga. Förseningar, köer, mittsäten osv. Jag läser eller jobbar med bilder i datorn. Men samtidigt har ju tyvärr mycket av mystiken med att flyga försvunnit.

När jag i onsdags flög fram och tillbaka till Atlanta för ett jobb hade jag ena kameran med mig i sätet på hemresan (oftast ligger kamerorna nedpackade i ryggsäcken i ”the overhead bin”). Så dessa bilder tog jag från stol 41F på Delta flight 1792. Den tog av 18:40 från Hartsfield-Jackson Atlanta International Airport och landade på LaGuardia flygplatsen i New York klockan 21:09. 

På något sätt där uppe i det blå skymningsljuset så kom flygandets magi tillbaka till mig efter lång frånvaro. Kanske kan bilderna förmedla känsla jag fick där och då.

   

   

Idaho - 50:e staten

Det tog drygt tolv år men nu har jag varit och gjort jobb i USA:s samtliga delstater.

Knappt två dygn efter att jag kom hem från Kalifornien flög vi till Idaho Falls via Salt Lake City. Lite jobbigt att flyga fram och tillbaka över kontinenten med så kort mellanrum. Men den här gången kändes det lite lättare än vanligt eftersom jag alltså nu kan kryssa av den sista staten på min lista.

Samtidigt känns det lite konstigt. Vad ska jag nu se fram emot?

Får väl börja räkna städer kanske.

Foto: Anders Giæver (36 stater)

Surfing på 39:e gatan (och Bali)

Halvgrå lördagseftermiddag i New York City. Men 21 grader varmt nu. I måndags var det minus nio. Svänger snabbt här.

Sitter med en kopp kaffe och surfar på the World Wide Web (varför använder man inte det namnet längre?). Där ser jag att Olle Ljungströms nya skiva får bra betyg. Gläds åt det trots att han var lite smått otrevlig mot mig på en kändisfest när nittiotalet var ungt. Gillade Reperbahn och gillar hans soloskivor. Ser också att Per Georg nämner mig två gånger i sin lördagskrönika om våra äventyr i New Orleans. Det är så klart är en ära för en enkel Hässelby-kille som jag (inte Hägersten som just Per Georg envetet brukar påstå).

Bilden ovan tog jag på min gata i går. Har sett en ny trend där man tapetserar reklam på tomma butikslokaler. Smart att hitta en affärsmöjlighet som är en direkt konsekvens av lågkonjunkturen med alla sina tomma butikslokaler.

Min lillebror Niclas är ute på en jordenruntresa med sina kompisar. De har avverkat Qatar, Thailand och Kuala Lumpur. Nu är de i Bali och jag läser på hans resedagbok att de har lärt sig att surfa. På vattnet alltså.  Jag är avundsjuk. 22 år och på turné med polarna runt jordklotet. Varför gjorde aldrig jag det? Det var bara jobb hela tiden. Division 5 fotboll och Västerorts högsta solros. Nätter i mörkrummet. Man tyckte det var tufft att säga att man bara haft en vecka semester på tre år. Idioti kan man tycka idag.

Deras resa ska så småningom avslutas i New York. Vi får väl försöka surfa lite på East River då kanske.

Det närmsta jag kom en jordenruntresa i min ungdom var en planerad bilresa över USA med vännen Johan. Jag hoppade av för att jag hade för mycket jobb inbokat. Ångrar det. Går inte ens att rädda det genom att travestera Lundell för en inställd resa är faktiskt ingen resa alls.

Så till er ungdomar säger jag, ställ inte in resorna på grund av jobb. Se världen med tjugoåringens klara blick. Den blir grumlig snabbare än ni tror.

Min syster Nathalie och hennes sambo Stefan fick en son igår. Grattis till er och välkommen till världen. Galen och underbar som den är. Dina jordenruntresor ligger långt fram i tiden men när den dagen kommer sök gärna upp mig var jag än har hamnat i världen då. Förhoppningsvis långt ifrån galenskap och stress. Vid ett hav där vi kan dricka varsin kall flaska lokalt öl i solnedgången och jag kan dra lite stories om din mamma när hon var barn i radhuset i Backlura och jag var tonåring.

Kanske kommer jag att ge dig råd om hur det här livet ska levas men dem ska du ignorera. Det är ny värld där ute som jag inte vet något om och vi måste alla bygga upp den på nytt. Generation efter generation. Det är bara så det är. Efter ett par dagar ska du resa vidare och jag ska fortsätta att skriva på min bok. Till kvällen tar jag en whisky i min fåtölj fingrandes på mitt helskägg medan jag tänker tillbaka på forna dagar och på vad allt betydde.

Morgonen efter ska jag paddla ut på min surfingbräda i jakt på den perfekta vågen…

/ T

PS. Jag vill också passa på att gratulera också vännerna Magnus och Kicki som även de fick en son tidigare i veckan.

Bo billigt i New York

Jag får ofta frågan om jag har tips på billiga och bra hotell i New York.

Det finns inte svarar jag då.

Men på andra sidan Hudson River i Jersey City finns prisvärda lägenheter att hyra. Som alternativ till dyrt hotell på Manhattan. Okej, jag erkänner att rubriken kanske är missvisande, då detta är New Jersey. Men det är bara två stopp med tunnelbanan till Manhattan. Priserna börjar på runt 140 dollar natten vilket är mycket billigt i New York (dollarn är dyr nu, jag vet, men den går nog ner snart. USA verkar ju på gränsen till ekonomisk kollaps om man ska tro TV-nyheterna). Ett hyfsat hotellrum på Manhattan kostar oftast 3-400 dollar natten.

Det är två norska killar, Atle och Jarl (bilden) som köpt upp dussinvis med lägenheter som de hyr ut för kortare eller längre tid. Ofta till norska och svenska turister men även affärsresenärer och resenärer från andra länder. Jag har gjort ett reportage om dem till VG och kan berätta att de verkar sköta det hela mycket professionellt. I mån av tid så försöker de till och med att hämta sina gäster på Newark-flygplatsen. Lägenheterna är mycket fräscha och det finns olika typer av byggnader att välja på. Antigen modern skyskrapa eller traditionella gamla Brownstone-byggnader. Det sistnämnda bjuder ju på en lite mer personlig upplevelse. För oss Skandinaver är ju den typen av byggnader verkligen ”New York” efter att sett dem på TV-serier som The Cosby Show etc. I dessa finns även större lägenheter att hyra som man till exempel kan dela på mellan två par som reser tillsammans eller om man är en familj.

Rekommenderas!

Nedan kan ni se bilder på några av byggnaderna och interiörer från en del av lägenheterna.

Kontaktinfo, priser och annan information kan ni hitta på deras hemsida.

     

      

Italien

”Jag vill göra som de gör i Italien” som Johan Johansson sjöng på Strindberg’s album Bombparty.

Själv har jag varit i Florens utan att veta om det. Det stod ju Firenze på alla skyltarna.

Jag var i Italien en höstvecka för tretton år sedan. Besökte Milano (bilden), Gardasjön och så Firenze. Samt några fler små städer som jag inte längre kan minnas. Men jag minns den vackra dimman över Gardasjön och jag minns de vackra människorna i Milano. 

Men jag har aldrig varit i den eviga staden Rom. Dit skulle jag vilja åka. 

Hjältar och potatissoppa

Frank Sinatra sjunger om att det är höst i New York i min iPod men själv stirrar jag ut igenom tågfönstret och allt jag ser är en vinterkväll i Philadelphia. På väg till Washington D.C. sitter jag i den ”tysta vagnen” där man inte får prata i mobilen. Tåget kallas Acela och är USA:s svar på X2000. Inte så snabbt egentligen och skakar väldigt mycket gör det.

Åt middag på Penn Station i New York innan. Ville inte ha så tung mat och beställde en grillad laxfilé. Men så visade det sig att det ingick en soppa till förrätt och det var en krämig potatissoppa med bacon. Jag kunde, och borde, skippat den men gjorde inte det och nu sitter jag här och är jobbigt mätt och mår allmänt dåligt.

Ser att Victoria och Daniel har förlovat sig. Trots att jag självklart tycker att det är dags att avskaffat något så mossigt och odemokratiskt som ett kungahus så vill jag ändå önska dem lycka till. De gånger jag har haft något med henne att göra har hon alltid framstått som en väldigt jordnära och trevlig person. Daniel har jag inte träffat så honom kan jag inte uttala mig om men lite kul att han är ”en man av folket”.

Frankie sjunger nu om Chicago och jag minns när jag fotograferade honom i Malmö i början av nittiotalet. Med whiskyglaset i handen på scenen. Men vem vet. Kanske var det äppeljuice. Vilket som var han ändå en hjälte.

I dag köpte jag nya skor. Eller kanske snarare kängor.

Antar att intresseklubben noterar.

Jag kontrar med att berätta att jag inte klippt mig på typ tio månader. Min frisörska från Ukraina tror nog jag gått till någon annan. Vad överraskad hon ska bli när jag kommer in om några år med en halvmeter hår.

Okej, jag erkänner, inspirationen tryter. Ni får just nu hålla till godo med sådan här värdelös information. Inte ens bilden är bra. Bara en sån dag idag antar jag.

Nu sjunger hjälten Tom Petty om Eddie som flyttar till Hollywood och blir rockstjärna. Minns hans helskägg på förra årets Super Bowl.

Marylandnattens mörker utanför fönstret är kompakt.

Funderar på vad Plura gör just nu. Sover får man anta. Han är antagligen en ännu större hjälte än både Sinatra och Petty. Där har ni en man som varje dag slåss för kärleken och livet.

Nu rullar tåget in mot Union Station i Washington D.C. och jag tänker tillbaka på när Obama svors in här för en månad sedan. Det känns redan så länge sedan. Det är tomt, tyst och mörkt här nu. Kan han bli den hjälten alla hoppas på? Men att han lyckades bli vald är ändå en hjältebedrift vad som än händer framöver.

Det var allt jag hade att förmedla denna tisdagskväll i februari.

Var har du varit?

…och räknas det verkligen?

Bland korrespondenter här i USA pågår en ständig tävling om hur många stater de hinner besöka under sin korreperiod. Parallellt pågår även en debatt om när en stat verkligen räknas som besökt. Räcker det med att köra igenom eller måste man sova över?

Debatten har bland annat förts här på bloggen i kommentarspåret till ett inlägg om West Virginia och ett inlägg om min 49:e stat. Nu har dock ”min reporter” Anders Giæver fört upp denna viktiga fråga på den nivå ämnet kräver genom att skriva en krönika om detta i gårdagens VGHelg. Den finns även publicerad på hans blogg Amerikanske Tilstander. Så nu har en dryg miljon norrmän tagit del av vår debatt som även sträcker sig in i svenska mediakretsar.

Så passa på att bättra på din norska och läs Anders krönika här.

Det finns två huvudfalanger i debatten. Aftonbladets Per Bjurman driver tesen ”där man har varit har man varit” medan VG:s förra korrespondent Kim Riseth förespråkar mycket tuffare regler där det inte ens räcker att äta lunch i en stat för att den ska räknas.

/ T

PS. De nominerade i både svenska och norska Årests Bild-tävlingarna offentliggjordes i förra veckan. Det blev tyvärr inget pris för mig i år men jag vill passa på att gratulera de nominerade. Speciellt min kollega här i New York, Pontus Höök, som är nominerad för första gången. Samt de sju VG-fotografer som är nominerade i Norge. Själv säger jag som Islanders-, Mets- och Nets-supportrar brukar säga efter missade slutspel: ”There's always a next season”.

Fjällnäs – bättre än Hawaii!

Nu är det bevisat. Jag är en trendsetter som var 35 år före min tid (och då menar jag inte bara kläderna).

I dag ägnar New York Times hela sin resbilaga åt en lista på 44 platser man bör resa till under 2009. Det vill säga resmål som ligger rätt i tiden just nu.

På första plats ligger Beirut som man bland annat skriver följande om: ”…the capital of Lebanon is poised to reclaim its titel as the Paris of the Middle East”. På tredje plats har de placerat The Galápagos följt av Berlin.

Och på sjätte plats återfinns till min förvåning Fjallnas, Sweden. Jag satte nästan morgonkaffet i halsen och var tvungen att kolla en gång till att jag verkligen såg rätt.

Men där var det, svart på vitt minus prickarna över två ä:n. De skriver ”The most remote may be Fjallnas, a 19th-century resort in the icy Swedish hinterlands that is reopening as a luxury resort”.

Att det är fint där visste jag redan. Min lillebror och jag brukade spendera en vecka eller två där med mormor och morfar på vintrarna under sjuttiotalet. Vi åkte upp för fjället på våra längdskidor (mina var ju iof inte så långa som ni kan se på bilden), målet var termometern som satt på en stolpe en bra bit upp på fjället. Lunch bestående av smörgåsar och varm choklad eller buljong intogs vid någon gammal lappkåta. På eftermiddagen tog vi bilen över gränsen till Norge för att köpa billigt smör, socker och kanske fläsk om jag minns rätt. På kvällen sedan var det Kinaschack framför den öppna spisen i fjällstugan som gällde. Kanske fick man en Trocadero om man hade varit snäll. Jag har många fina minnen därifrån.

På listans sjunde plats, alltså precis efter Fjällnäs, ligger Hawaii. Andra platser som inte anses riktigt lika bra som mitt barndoms fjällparadis är till exempel Thailand, Dakar, Wien, Kuba och Köpenhamn.

Stockholm finns också med, men först på 41:a plats och alltså klart slagen av Fjällnäs.

Se hela listan här.

Fjällnäs hemsida.

Och som extra lök på laxen (ett uttryck som jag hatar men ändå använder här av någon anledning) så har min gode vän, fotografen Roger Brogelid, gjort en fotobok om Högfjällshotellet i Fjällnäs och dess omgivningar."Med himlen runt hörnet" heter denna fina bok. Dessutom är det Roger som tagit bilderna på på Fjällnäs hemsida. Small world!

Bilden: Jag och mormor vid termometern ca. 1973. Foto: Morfar

Hotellrum

Jag sover ganska ofta i hotellrum och jag brukar ibland fundera på vilka som har spenderat tid i samma rum innan jag var där.

Kanske en affärsman som nervöst planerar morgondagens möte. Ett förälskat par som stänger ute tid och rum. Grälande bröllopsgäster. Gangsters som planerar kupper. Hockeyspelare, skönhetsdrottningar, isskulptörer, flygkaptener, trollkarlar, agenter, körsångerskor….ja i stort sett alla som har anledning att resa.

I Detroit häromdagen var detta dock inte något att fundera över. Då hände något som jag inte kan påminna mig har inträffat tidigare. Vi checkade in på DoubleTree Fort Shelby och fick veta att hotellet hade öppnat dagen innan och jag var den första som sov i detta rum (bilden ovan). Det var en ganska märklig känsla. Men det är egentligen en sanning med modifikation. Hotellet öppnade första gången 1915 så uppenbarligen hade någon bott i mitt rum förut. Men det var längesedan, med andra möbler, tapeter och kanske även väggar och tak. Byggnaden hade stått tomt och förfallit sedan 70-talet så det mesta förutom skalet är antagligen nytt.

Det hindrade mig dock inte från att vakna mitt i natten och börja tänka att det skulle spöka i mitt rum. På teveprogrammet Ghosthunters säger de att renoveringar av gamla hus kan göra spöken irriterade och de försöker skrämma bort inkräktarna. Säkert hade något mord av passion ägt rum i mitt rum när förra seklet var ungt och jag väntade på att offrets osaliga ande skulle komma. Den uteblev dock och jag somnade om.

Det var dessutom väldigt få gäster på hotellet vilket bidrog till en viss Shinig-känlsa (snöade gjorde det ju också). Reporter Anders hade en sån där mellandörr till rummet brevid som var öppen. Det rummet var inte färdigt och såg ut som en byggarbetsplats. Tur att jag inte fick det rummet för där var nog spökena argare.

Bilden nedan tog jag i juni 2005 när jag av en slump gick förbi hotellet som då fortfarande var förfallet.

 

Poliseskort och privatjet

...I could get used to this!

Måndagen började tidigt och slutade sent. Var med den norska statsministern till Minneapolis över dagen. Samling 07:00 i midtown Manhattan. Poliseskort till lilla Teterboro Airport i New Jersey. Privatjet i form av en Gulfstream lV. Rakt in till flygplanet. Inga köer. Ingen säkerhetskontroll. På planet väntar en frukostmeny som vore det en bättre restaurang.

I Minneapolis var det under dagen besök till universitetet som forskar om biobränslen, möte med guvernören och cocktailmottagning med norsk-amerikaner. Sedan Gulfstream igen. Skaljdjur och lax till förrätt och grymt god oxfilé till varmrätt. Landade 22:00 och poliseskort in till Manhattan igen.

Så ska det vara att resa. 

Alltid!

Det jobbiga med denna trevliga upplevelse är att från och med nu kommer till och med limo till flygplatsen och flyg i första klass (för att inte tala om taxi och turistklass) kännas som ett nedköp.

Tuff match!

På bilden nedan syns kollegan Ørjan Ellingvåg, fotograf för norska Dagbladet, samt en man från Secret Service.

 

Semester i Kroatien

M kom tidigare i juli över till Stockholm från New York. Fyra dagar senare flög vi till Dubrovnik för att resa runt i Kroatien i tio dagar. Vi luftade runt på öarna med bil via färjor och flög sen hem från Split.

Eftersom jag aldrig hållit med dem som säger att standarden på hotellrummet inte spelar någon roll för att ”där sover man ju bara” så väljer jag att fokusera denna lilla essä på just hotellen.

Vi hade bara bokat hotell de fyra första nätterna. Det var på Hotel Vis i Dubrovnik som låg fint vid en badvik. Vi chockades dock över hur otroligt mycket människor det var på stranden när vi kollade in den efter att vi checkat in sen eftermiddag. Senare skulle vi lära oss att stränderna är ganska tomma fram till 15-tiden då lokalbefolkningen kom i drivor. Hotell Vis var inte lyx men helt okej med fräscha rum och trevlig personal. Dessutom hade de en mycket bra flaska rosévin på menyn som fungerade bra för att ta oss från eftermiddag till kväll på den fina terassen eller vår balkong.

Bussen tog oss på kvällarna till Old Town på tio minuter. Den är nästan byggd helt i vit sten och är bilfri och spektakulär. Får Gamla stan i Stockholm att verka lite smått torftigt. Ett måste vid ett besök till Kroatien!

Därefter körde vi upp till Orebic som ligger längst ut på halvön Paljesac. Där tog vi in på Villa Antonio, ett litet hotell som var galet men bra. Ett ställe Liberace skulle trivts på. Antika klenoder blandades med bland annat ölsejdlar från Tyskland och en samling plastfigurer föreställande Alf (den håriga rymdvarelsen i TV-serien med samma namn). Ägaren Antonio mötte oss i tajta Adidas-shorts och ett Hard Rock Café-linne. Till kvällen hade han klätt upp sig och bytt ut linnet mot en Intersport T-shirt. Jag är ingen man av bufféer men den som de serverade där var väldigt bra. Dessutom ligger det lilla hotellet mitt i en vinodling och de säljer sitt eget vin i buteljer utan etikett. Det var bra och vi drack alltför mycket av det samtidigt som en duo i röda hawaiiskjortor blandade lokala hits med amerikanska femtiotals-låtar. Det blir inte bättre än så. Åk dit!

Den väldigt fina medeltidsstaden Korcula ligger på ön bredvid. Bara 20 minuter med färja. En perfekt dagstur.

Och när man ändå är på Paljesac är ett besök till vintillverkaren Grgic väl investerad tid. De har ett rött och ett vitt vin som ni kan smaka av samt köpa med. Båda är mycket bra (han har även vingårdar i Kalifornien). Det finns även många andra vingårdar i området.

Nästa anhalt för oss var ön Hvar. Alla säger att Hvar Town är ett måste. Stan är iof fin men strunta i att åka dit. I guideboken jämförs det med Saint Tropez och andra Jet Set-platser. Väl på plats möts man av norrmän och svenskar i träningsoveraller. Hotell var också ett problem där då valet stod mellan nyrenoverade lyxhotell för 500 euro natten eller sunkiga 70-tals kommunisthotell för 50 euro natten. Vi hamnade på det senare. Den upplevelsen var dock så pass traumatiskt att efter det blev det bara dyra hotell.

Vi hade tänkt åka direkt mellan öarna lite mer men det visade sig att färjetrafiken för det mesta utgick från Split. Så efter Hvar tog vi en natt på Park Hotel i Split. Typ deras Grand Hotel. Trots att de kallade Dry Martini för Martini Dry så var det ändå ett mycket bra hotell som hjälpte till att bearbeta traumat i Hvar.

Sedan till ön Brac där vi undvek de lite större städerna som Bol och Supertar och istället tog oss till den vilsamt folktomma byn Pucisca där vi tog in på Palaca Deskovic. Ett litet fint hotell i ett hus byggt på 1400-talet som drivs av en baronessa som var mycket trevlig. Det låg vackert i hamnen alldeles intill en gammal kyrka. På morgonen var det dock inte lika kul när kyrkklockorna började ringa klockan sex på morgonen men det var en ganska väl tilltagen snooze-period till 07:40 då de ringde igen.

Efter det tog vi färjan tillbaka till Split för en sista natt innan flighten tillbaka till Stockholm. Den här gången på Atrium Hotel som är nybyggt och öppnade för ett år sedan. Modern och cool inredning som gick mot det minimalistiska. Där fanns den enda restaurangen vi åt på under semestern som hade en innovativ meny men tyvärr var den ljussatt som en vänthall.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att kroatierna är otroligt trevliga. Maten är stabilt bra men inte spektakulär. Det lokala vinet är mycket bra. Stränderna består oftast av klappersten eller så är det klippor. Vattnet är väldigt klart och fint. Många medeltida städer. Jag skulle absolut rekommendera ett besök.

Bildtexter:

Bilden ovan: Villa Antonios terrass med utsikt över vinodlingarna och havet.

Bilderna nedan från vänster:

1. Turisthotellet i Hvar Town som levde kvar i Tito-eran.

2. Hotell Palaca Deskovic som ligger i en byggnad från 1400-talet.

3. Nybygda Atrium Hotel i Split.

  

Plan B

Jag skulle såklart kunna fylla den här bloggen med diverse historier om hur jobbigt det är att flyga. Det är ju ingen brist på irritationsmoment direkt. Till exempel skulle jag kunna beskriva hur den snarkande gubben i sätet bredvid mig var så tjock att han välde över och även tog halva mitt säte. Eller killen på andra sidan gången som spelade sin iPod så högt att jag hörde vad det var för låtar (Bob Dylan). Eller ungarna framför mig som spelade pipande datorspel. Eller det faktum att man bara får en påse jordnötter på en fyra och en halv timmes flight. Men jag väljer att inte göra det. När man flyger så pass ofta som jag gör måste man lära sig att koppla bort allt det där. Annars blir man galen. 

Men här följer ändå en liten historia från förra veckan på detta tema. Jag tycker den är värd att skriva då den beskriver hur det kan vara att jobba i ett land med stora avstånd och en hel del försenade och inställda flighter. Ofta får man skapa en plan B i sista stund.

Tidig torsdagskväll i Puerto Ricos huvudstad San Juan kommer vi på att det inte är speciellt praktiskt att flyga hem till New York på fredagskvällen för att sedan flyga vidare till South Dakota under helgen. Vi försöker ändra biljetten hos American Airlines men får beskedet att ”we don’t serve South Dakota”. Misstänkte det redan innan jag ringde då det ju inte direkt är några större skaror affärsmän eller turister som frivilligt reser upp i den amerikanska glesbygden.

Efter lite surfande på datorn hittade vi en alternativ resrutt som fungerade. American Airlines (AA) 13:20 till Orlando och vidare med NorthWest Airlines (NWA) via Minneapolis och landa 22:15 i Grand Rapids, South Dakota. AA-biljetten kunde vi använda pengar vi hade i NY-biljetten. NWA-biljetten kostade ca. 800 dollar per person. Mötte sedan Kim på hotellets tak där det var ”gratis vin timme” för att diskutera biljettpriser etc. Sippade en välkyld Pinot Grigio samtidigt som jag blickade ut över San Juans vackra gamla stadskärna i det mjuka skymningsljuset.

Vi kom överens om att jag skulle köpa biljetterna via NWA:s hemsida. Men nu, en timme senare, kostade de helt plötsligt 1 600 dollar per person. Det dubbla alltså. Kändes ju lite väl mycket. Vi gjorde då gemensam sak och surfade på varsitt håll olika resehemsidor. Efter ett par timmars försök att ”beat the system” med olika alternativa resrutter så lyckades vi hitta biljetter på samma flighter vi hade velat ha från början för runt 1 000 dollar. Då var andra delen av flygningen bokad via orbitz.com och första via nwa.com. Konstaterade att de inte kan finnas någon annan bransch som har en lika komplicerad och ibland ologisk prissättning.

Fredag förmiddag drog vi ut till flygplatsen efter att ha gjort ut och sänt reportaget vi gjorde dagen innan. Efter att äntligen ha passerat en något kaotisk säkerhetskontroll tog vi en snabb lunch och gick sedan ombord på Orlando-flighten. Vi tog av på utsatt tid och allt verkade ok tills piloten efter tio minuter i luften sa att det var något fel på autopiloten och att vi var tvungna att återvända till San Juans flygplats. Sagt och gjort. Efter att vi landat så bad de alla att stanna kvar ombord tills de bestämt vad de skulle göra. Vi hade redan insett att vi skulle missa vår connection i Orlando och började surfa på våra iPhones efter alternativa lösningar.

Vi hittade AA-flighter via Dallas och Denver där vi visserligen var tvungna att övernatta i Denver och sedan ta en United flight tidigt på lördag morgon för att troligen precis hinna till det Obama-rally på förmiddagen vi ville bevaka. Ett tag funderade vi på att bli kvar en dag till i San Juan. Hillary, som vi inte sett där, skulle ha ett valmöte på kvällen. Men vi bestämde oss för att försöka komma på flighten till Dallas som gick om en dryg timme. Vi frågade flygvärdinnan om vi kunde gå av flyget men hon sa nej, det var inte tillåtet trots att dörren var öppen. Vi smidde planer om att bara rusa ut men precis innan vi hann göra det sa de i högtalarna att flighten var inställd och att alla skulle lämna planet.

Vi sprang ut för att hinna före alla att boka om. Vi trodde ju möjligen att vi bara kunde byta biljett utan någon extra kostnad eftersom AA hade klantat sig med flygplan som inte fungerade. Men nej, som hon bakom disken sa. ”Vårt kontrakt med er förbinder oss att frakta er till Orlando. Vill ni någon annanstans så måste ni köpa en ny biljett”. "Ja men vi ska ju till South Dakota och det här är enda sättet nu", försökte vi. Men eftersom resten av resan var med ett annat flygbolag så spelade det ingen roll. Så vi köpte en ny billjet med i alla fall avdrag för en del av värdet av vår andra AA-biljett.

Resan gick bra och vi kom via Dallas till Denver vid 23-tiden. Där sov vi på ett hotell nära flygplatsen och sedan upp tidigt för att hinna med morgonflighten till South Dakota. Hämtade hyrbilen snabbt och körde till den rodeoarena där Obama skulle hålla talet. Precis när vi gick igenom säkerhetskontrollen vid pressingången hörde vi från andra sidan av arenan ”Please welcome the next president of the United States, Barack Obama”. Bra timing onekligen.

Just nu sitter jag på LaGuardia-flygplatsen i New York och ska flyga till Bolivia via Miami. Flighten till Miami är en timme försenad men jag har fortfarande en dryg timmes marginal till flighten från Miami till Bolivia. Håller tummarna för att det inte blir ytterligare förseningar från New York.

Återkommer med rapporter från Bolivia.

/ T

PS.

Scenariot i början av texten med irriterande saker på flygplan inträffade alla på flighten från San Juan till Dallas.

PS 2.

När vi skulle flyga från New York till Puerto Rico fick vi sitta i planet vid gaten i två timmar och vänta på att de skulle reparera vattensystemet till toaletternas handfat.

Oops!…I did it again

Louisville må vara sofistikerat men poliserna ute på Kentuckys landsort har knappast besökt konstutställningen på 21C Museum Hotel.

Jag borde egentligen tysta ner den här storyn som får mig att framstå som en man som aldrig lär av sina misstag och/eller en vårdslös bilförare. Men lojal som jag är till er läsare av den här bloggen så trumfar en bra historia mina egna invändningar. Jag har verkligen försökt skärpa mig efter de två tidigare fortkörningarna jag åk fast för under valrörelsen. Först var det ju i Iowa och sedan i Texas. Och det har ju gått bra i flera månader men det var innan mina vägar i förra veckan korsades med Kentuckys State Troopers.

Rutinen efter att vi blivit stoppade började som vanligt (jag börjar ju kunna det här nu). Polisen kommer upp till förarfönstret och står snett bakom för att skydda sig från eventuella attacker med vapen etc. Av samma anledning håller jag händerna på ratten. De blir nervösa om man till exempel börjar att leta efter körkortet på ställen de inte har uppsikt över. Den unga polisen, som antagligen inte var ordförande i skolans schackklubb, tittade på mitt körkort och frågade vad vi gjorde där. Jag förklarade att vi var från en norsk tidning och att vi var där för att göra ett reportage. Han ställde sig helt frågande till detta. Norge? Reportage här? Varför? Sa han skeptiskt och gick tillbaka till sin bil med mitt körkort.

Han kom tillbaka och frågade igen vad vi gjorde där och varför. Sedan tog han Kims körkort och gick tillbaka till polisbilen. Efter några minuter kom han tillbaka och frågade om vi hade presskort, vi gav honom dem och det var tillbaka till polisbilen igen där han väl antagligen kollade oss mot FBI:s terroristlista eller något liknande. Samma historia igen med våra pass som han kom tillbaka och ville se. Varje gång han gick tillbaka och satte sig i sin bil så var han tvungen att ta av sig sin fina State Trooper-hatt och varje gång han klev ur bilen så var det hatt på. Det såg lite omständligt och smått komiskt ut.

Vid det här laget hade det kommit en polisbil till. Inte varje dag två skandinaviska journalister kommer till den här delen av Kentucky får man anta. De två poliserna konfererade lite med varandra och vår vän kom snart fram till mitt öppna fönster igen.

”Har ni något i bilen jag bör känna till?” frågade han och la till ”har ni knark eller vapen med er?” Nej svarade vi såklart och det var då han kom på hur han skulle avslöja oss som de skurkar vi hans ögon var. Jag fick kliva ut ur bilen och vi gick ett tiotal meter bort där han återigen frågade vad vi gjorde där. Sedan följde en mängd detaljerade frågor om hur länge vi skulle vara där, vilken tidning vi jobbade för, vem som var fotograf osv. Sedan tog han ut Kim för att se om han svarade samma saker.

Som tur var gjorde han det och efter en dryg halvtimme kunde vi fortsätta vår färd. Jag vågar inte ens tänka på vad som hade hänt om vi hade varit från Mellanöstern. Det hade med all säkerhet tagit längre tid än 30-40 minuter.

Så nu är jag kallad till domstolen där den 25 juni. Om jag inte väljer att betala boten förstås. Jag körde 15 mph för fort, 70 på 55-väg och det kostade 30 dollar. Men konstigt nog måste jag även betala 138 dollar i court cost vare sig jag väljer att ta upp det i rätten eller inte. Vilket jag såklart inte tänker göra. Betalar hellre och glömmer det hela.

Värt att notera är att jag under det senaste halvåret har fått fler fortkörningsböter än jag fått under elva år här i USA. Kändes viktigt att påpeka det.

Och det här var den sista!