Tankar från 39:e gatan...

En vacker kväll i New Jersey

Jag kom hem torsdag eftermiddag från Atlanta och några timmar senare åkte jag ut till Giants Stadium i New Jersey för att se en konsert med Bruce Springsteen. Det näst sista evenemanget på arenan någonsin. Efter Springsteens konsert i kväll ska stället rivas. En ny arena står redan klar precis bredvid.

Ute på parkeringsplatsen var det tailgate party. En klassisk amerikansk tradition vid sportevenemang och konserter som går ut på att man kommer ett antal timmar innan evenemanget börjar och sitter vid sin bil på campingstolar och grillar samt dricker öl. Några hade hyrt in limousiner och festade vid bilens bakre ände medan chauffören stod vid fronten och såg uttråkad ut. Ur bilarnas högtalare strömmade såklart Springsteens musik. Populärast verkade Born in the USA-albumet vara.

Några upprymda Jersey girls med stora hår gick framför mig på väg in i arenan. De diskuterade om en av dem inte borde ha raggat upp den där killen på tåget som också skulle på konserten. ”He with the beer” sa hon den korta. ”No, he didn’t have a beard” sa den blonda väninnan. ”No, a BEEEEEER” skrattade brunetten.

Stämningen var bra.

Och Bruce med sitt E Street Band var också bra. De var såklart taggade av att vara på hemmaplan och påstod att hela världsturnén bara var en uppladdning för detta. De spelade bland annat hela albumet Born to Run, med låtarna i samma ordning som på skivan. Vilket betydde att man fick höra ett sällsynt guldkorn som Meeting Across the River. Innan han spelade första låten på skivan, klassiska Thunder Road, sa han om albumet: "I remember when I wrote it — I was trying to create this picture of one long summer day... and night." Andra kvällar har de spelat hela Born in the USA samt Darkness on the Edge of Town.

4th of July, Asbury Park (Sandy) var en annan lite oväntade favorit. Det var också, i alla fall för mig, något oväntat att Springsteen bodysurfade på publiken under Hungry Heart.

Human Touch var en av de bästa låtarna. Jag vet inte om det var menad symbolik när Bruce först stod och sjöng vid samma mikrofon som hustrun, och tillika bandmedlemmen, Patti Scialfa allvarligt tittandes i varandras ögon. Vartefter hon förflyttade sig till en annan mikrofon fortfarandes med låsta blickar. Kändes laddat.

Många Budweiser konsumerades av fansen och små marijuanamoln passerade då och då som de brukar göra på konserter i USA och efter nära tre timmar drog de igång den glada klassikern Rosalita följt av avslutningen Twist and Shout (som jag iof kan klara mig utan. Men det kanske bara är jag?). Människorna lämnade sen den dödsdömda arenan med stora leenden som inte ens den flera hundra meter långa busskön kunde ta bort.

"In the end what you don't surrender
Well the world just strips away" 

- Human Touch

---

Varning för halvdåliga iPhone-bilder nedan. 

    

Vägen till paradiset

I lördags kväll spelade Eldkvarn på Lasse i Parken, ett café som ligger vid Västerbrons södra fäste, några stenkast från min sista (?) adress i Stockholm.

Var där med min bror Johnny och fick se ännu en sjukt bra konsert denna sommar. Oj, oj, oj säger jag bara. För det första var det ett helt perfekt ställe att ha en sommarspelning på. Lagom stort. Tog kanske en 6-700 människor. Avslappnad stämning. (Plura står och pratar med kompisar ute i publiken innan konserten). Och man fick en bra plats även om man kom sent.

Sedan står bandet helt plötsligt på scenen och de drar igång med Bröllopssång från senaste albumet Hunger Hotell.

Det är vackert. Det är bra.

Och sedan fortsätter det bara.

Det var så bra att jag har svårt att sätta ord på det nu men det finns faktiskt paralleller med det jag skrev om U2 i förra veckan. Ett självsäkert och avslappnat band med hur många bra låtar som helst att välja från. Och liksom U2 fortsätter Eldkvarn att göra bra skivor. De två senaste, Svart Blogg och Hunger Hotell, är ju något av det absolut bästa de har gjort. Låtar som till exempel Blues för Bodil Malmsten, Fulla för kärleks skull, Inge bra för mig själv och Kommit hem som blev ännu bättre live. På toppen av det kom gamla hits som Kärlekens Tunga och Största skvallret i stan. Vad mer kan man begära?

Och Plura, vilka texter, vilket framförande.

Han är en hjälte!

Vilket jag också sa till honom efter spelningen. Kändes visserligen lite jobbigt när jag mindes det dan efter men han verkade glad. Och det är ju sant. Jag får skylla på Joakim. Vi skulle tidigare på dagen göra det gamla punkare brukar göra på lördagseftermiddagar. Vi skulle spela tennis i Hässelby Villastad. Men det verkade jobbigt så vi korkade upp en flaska Rosévin på hans uteplats istället och sedan fortsatte vi med en god Bordeaux från Jockes digra vinsamling. Det är långt till det där jästa maskrosvinet vi hade i plastkassarna på styret cyklandes på den där vägen 20 meter och 25 år ifrån var vi nu satt och njöt eftermiddagssolen.

På konserten träffade jag oplanerat kollegan och vännen Sören F. En duktig fotograf och konstnär. Vi var med och startade bildbyrån Megapix med ett antal fotografer i slutet av åttiotalet. Häromdagen gick jag förbi en av de lokaler bildbyrån låg i under några år. Nu var där en pianoaffär och mittemot låg det nu en restaurang som hette Paparazzi. Antagligen finns det någon symbolik i detta. Kan dock inte riktigt se vad.

Gå nu ut och köp Eldkvarns två senaste skivor.

Det är en order!

"Vi har jagat regnbågar som inte fanns

Den här vägen är full av brustna hjärtan

Här reser vi som ännu lever på chans. 

Här är vi som alltid vill någon annanstans"

- Vägen till paradiset / Eldkvarn

Kultur i Stockholm

I dag är sista dagen av Stockholms kulturfestival som pågått sedan i tisdags. Jag måste dock erkänna att jag bara har varit en slumpmässig besökare vid ett fåtal evenemang som jag råkat passera när jag varit i city. Men kanske är det så festivalen delvis är tänkt att fungera.

På onsdagskvällen såg jag det turkiska rockbandet Athena med den karismatiske sångaren Gökhan Özoguz spela på den stora scenen som hade satts upp framför Operahuset på Gustav Adolfs Torg. De spelade ska-musik och var väldigt bra. Tyvärr hade jag ingen kamera med mig men det fanns det andra som hade. Se här och här.

Utanför Stockholms Stadsmuseum såg jag samma kväll i förbifarten en kortare sekvens ur den klassiska sextiotalsfilmen En kärlekshistoria som visades (i sin helhet) på en stor filmduk utomhus på museets gård. Innan det fick jag också höra skådespelarna Bertil Norström och Margreth Weivers berätta om hur det var att medverka i filmen som regisserades av debutanten Roy Andersson.

Några dagar senare lyssnade jag till ett par låtar framföras av Jacob Felländer i strilande regn på Brunkebergstorg. Ett torg som man bland annat hade inrett med antika möbler. Han var bra och jag borde väl kanske känna till honom men gör det inte. Amerikansk-svensk singer songwriter stod det i programmet. Det var fler människor än som syns på bilden nedan men de sökte skydd under träden där även jag stod.

Jag var sen på väg att gå till en installationsutställning om döden på Klara kyrkogård men på väg dit så träffade jag min vän Johan av en slump på Stureplan. Så vi gick till Park Hotel på Karlavägen och drack vin på deras uteservering istället.

Den här festivalen känns mer smakfull än Vattenfestivalen som regerade under nittiotalet. Den ockuperade ju hela innerstan i två veckor och det huvudsakliga syftet verkade vara att kränga lakritsremmar med olika smaker samt öl i plastmugg.

Eller är jag orättvis nu?

Kulturfestivalen var mer utspridd på olika små torg och kändes mer integrerad i stadens vanliga puls. Som när jag en dag kom upp ur T-Centralens tunnelbanestation och den finländska akrobatgruppen Rusty road circus (bilden ovan) råkade ha ett litet framträdande på plattan just då.

Ett annat trevligt inslag var att de har hängt upp många gamla svart/vita bilder på hur det såg ut på de olika platserna förr i tiden (bilden nedan längst till höger är från Brunkebergs Torg).

För övrigt kan jag också konstatera att det går bra ekonomiskt för vissa av de medverkande. Ser åtminstone två par röda byxor på bilderna.

   

Dagen efter

Göteborg den 2 augusti, 2009.

Jag vaknar tidigt dagen efter U2-konserten. Det är söndag och jag kan inte sova trots den sköna hotellsängen. Jag går ut på de folktomma gatorna i Göteborg. Det känns tomt. Det känns som en konstig dröm. Bara 12 timmar tidigare var det människor överallt. Glada och upprymda laddade de inför kvällens konsert. Uteserveringarna var fullproppade i den sköna kvällssolen och i varenda affär och bar strömmade Bonos röst ut ur högtalarna. Stan höll på att sprängas av förväntan. En förväntan som ju sedan infriades.

Men nu är det dagen efter och hur bra det än var i går är det nu historia. Ett vackert minne att bära med sig resten av livet. Trots att jag stöter på någon enstaka person, bärandes på ett trött ansikte och en resväska samt ånger över att ha bokat ett så tidigt tåg, känner jag mig helt ensam.

Jag går. Jag tar bilder. Jag tänker.

Vad annat kan man göra om man inte kan sova?

Moment of surrender

U2 på Ullevi lördagen den 1 augusti 2009.

Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva det igen. Att få lämna sig själv och leva helt och hållet i en rockkonserts magiska nu. Att stå där och hoppa tillsammans med människor man älskar. Ingen dåtid finns. Ingen framtid finns. Bara här och nu.

Med en knuten näve i luften sjunger jag med:

“How long, how long must we sing this song?

How long, how long?

'Cos tonight


We can be as one, 

tonight

Sunday, bloody Sunday

Sunday, bloody Sunday”

 

Jag är 17 år igen. Jag kapitulerar. Det var ett tag sen det hände senast.

Och då har jag ändå varit lite halvskeptisk till U2 genom åren. Visst, på åttiotalet köpte jag skivorna och jag hoppade antagligen intensivt framför scenen på Johanneshovs Isstadion i januari 1985 när Bono drog upp vår vän Mia på scenen för en dans. Men i min värld var det The Clash som var mycket bättre och tuffare och när de splittrades så var tankegången i min förvirrade hjärna att U2 tog den plats på världsscenen som egentligen Joe Strummer & Co skulle ha haft. Så när vi drog ner till U2-konserten på Eriksbergsvarvet i Göteborg sommaren 1987 var vi följdriktigt mer koncentrerade på förbandet Big Audio Dynamite (som den sparkade Clash-gitarristen Mick Jones nya, och faktiskt briljanta, band hette). Egentligen var de dessutom förband till förbandet (som var inte helt okända Pretenders).

Tio år senare var jag nyinflyttad i New York och såg jag U2 tillsammans med Bjurre i New Jersey på Giants Stadium under PopMart-turnén. Året var alltså 1997 men jag minns tyvärr inte så mycket mer än jätteoliven de hade på scenen och att vi drack Budweiser (det sistnämnda är i ärlighetens namn egentligen bara en kvalificerad gissning).

Det finns bara en arenakonsert som jag sett som möjligen kan mäta sig med upplevelsen på Ullevi förra lördagen och det är Bruce Springsteen på samma arena i juni 1985. Dagen efter skolavslutningen reste vi ner i en gammal sliten turistbuss som vi köpt billiga biljetter till. Efter konserten sov vi i en port för att försöka söka skydd från nattens ihärdiga och kalla duggregn. Men det bekom oss inte. Springsteens fantastiska framträdande fyllde våra hjärtan och ungdom fyllde våra huvuden (eller om det nu var tvärtom). Sommaren hade precis börjat och hey ”…. show a little faith there's magic in the night.”

I år blev det ingen trappuppgång utan ett hörnrum på Hotel Grand Opera. Utsikten var fin och sängen mjuk. Rummet andades modern lyx och man kommer på sig själv med att tycka att platteven kunde ha varit lite större vilket i sin tur leder till att en stilla undran kommer smygande från vänsterkanten; har man förlorat något på vägen? Alla dessa fina hotell. Blir man avtrubbad? Kanske borde man ut och tågluffa? Bo i parkerna och på vandrarhem. Men å andra sidan gillar jag ju lakan av schweizisk bomull…..

Tidigare i sommar såg jag Bruce Springsteen på Stockholms Stadion. Den tredje och sista konserten och den var också grymt bra. Det enda negativa var att scenen var lite låg och att trots att man stod relativt nära på innerplan hade lite svårt att se Bruce och bandet. U2:s scen var överlägsen i jämförelse men när mannen från New Jersey spelar en fantastisk version av Jungleland så spelar det ingen roll. Då svävar jag ovanför arenan och orden letar sig upp till mig från den annars helt knäpptysta gamla olympiska stadion: ”...and the poets down here don’t write nothing at all, they just stand back and let it all be…”

Bara ord som dessa kan få mig att tro att det finns något mer där ute. Någon mening i den underliga tillvaro vi för här. Vacker poesi som det inte borde kunna komma ur tomma meningslösa intet. Jag tror att det var Patti Smith som sa att de enda som kunde få henne att känna sig odödlig var en tre minuters rocksång.

Jag menar, hur är det möjligt att skriva en text som Thunder Road? One? Connemara?

Man kan bara vara tacksam för att det finns människor som har förmågan att ge ord åt våra känslor, våra drömmar, våra tillkortakommanden och vår rädsla. Att det finns konstnärer som kan ge lite lindring i den svarta natten som en sval sommarvind som letar sig in till den sömnlöse i sitt kvava sovrum.

När Bono sträcker armarna ut åt sidorna som vore han en frälsare skulle det kunna bli löjligt men han gör det på allvar och han gör det på skämt. Samtidigt. Och det fungerar för att de är ett band med en sådan självsäkerhet i sin fantastiska låtkatalog och en sådan total kontroll i sitt uttryck att det finns noll utrymme för tvivel från publiken.

Hade jag kunnat se mina gamla punkhjältar Strindbergs när de spelade på Kulturhusets tak i förra veckan och om jag hade kunnat gå på releasefesten för Imperiets samlingsbox i juni som Jocke så vänligt fixat inbjudan till så hade det kanske legat nära tillhands att skriva ett blogginlägg om 80-tals nostalgi. Men med U2 är det inte nostalgi. Liksom Springsteen så förnyar de sig hela tiden och gör ny musik som är bra och som känns relevant (vilket såklart Thåström också gör).

…så jag är inte 17 igen och det känns bra.

Jag är en man i sina bästa år som kanske ger sig ut på en tågluff snart…

 

“At the moment of surrender

I folded to my knees

I did not notice the passers-by

And they did not notice me”

 

Michael Jackson

Det kan väl inte ha undgått någon att Michael Jackson är död. Sorgligt, javisst! Jag kan dock inte låta bli att fascineras över den totala masshysterin som råder. Men det är väl så med kända människor, de blir en del av våra liv. Mer för vissa än för andra. Jackson hade fans över hela världen och de verkar vara mer hängivna än någon annan artists fans. Nästan som det vore religion.

Jag bevakade vid ett par tillfällen rättegången mot honom under vår-vintern 2005 i Santa Maria, Kalifornien. Bilden ovan tog jag när Jackson anländer till rättegångens första dag (efter den flera månader långa processen friades han sedan mot anklagelserna av sexuellt utnyttjande av en ung pojke). Fans från hela världen hade kommit dit för att visa sitt stöd för sin idol. Några norska tjejer antydde att de skulle attackera rättsbyggnaden med stenkastning om Michael blev fälld. De flesta var väldigt skeptiska till oss i media. Man menade att vi gav en felaktig bild av honom. Kanske hade de rätt men det går heller inte att förneka att Jackson själv bidrog till bilden av honom som lite konstig. Kommer ni ihåg bilden när han sov i en ”syrgaskapsel”? Det var han själv som skickade den till skvallertidningen National Enqiure. Och enligt uppgift så ska han också ha föreslagit rubriken ”Wacko Jacko”.

Hans genialitet går dock såklart inte att förneka. Den fick till och med en gammal punkare som jag att moonwalka över diverse ölklibbiga dansgolv när det var åttiotal.

/ T

PS. Lite semester plus en släng av skrivkramp gjorde mitt blogguppehåll längre än beräknat. Jag tackar för tålamodet hos er som har fortsatt att komma hit och mötts av samma inlägg i flera veckor. Nu kör vi igen!

Ni har fel…

…om ni tror att Madonna eller U2 eller Depeche Mode eller Bruce Springsteen eller Ulf Lundells ”sista” sommarturné är sommarens stora konserthändelser.

I min bok är det största att gruppen Strindbergs återförenas för en spelning på Peace & Love i Borlänge. Det är bara Ebba Grön och Imperiet som har betytt lika mycket för mig bland svenska band. Strindbergs existerade i början av 80-talet då de gav ut tre LP-skivor och turnerade mycket flitigt. Det var Johan Johansson från den kända punkgruppen KSMB samt Janne Borgh och Johan Carlén som bildade bandet 1982. Det är svårt att sätta en exakt etikett på musiken men rötterna är ju helt klart i punken och de var ett de bästa liveband jag sett.

 Citat från låten Snabbare än tiden:

 ”Jag längtar ibland efter gamla goda tiden
Men varför gör jag det när jag lever mitt i den?
Jag har ju fått allt precis som jag vill
För åren går fort men tiden står stilla”

Bilden är tagen på en konsert med Strindbergs på Långholmen den 31 maj 1984. Längst ut i bildens högra kant syns min vän Jocke med knuten näve i luften. Tur att de har en man som håller tillbaka publiken med ett "kravallsnöre" annars vet man inte som kunde ha hänt. Scenen är för övrigt ett "stampat jordgolv".

På Johan Johanssons hemsida kan man läsa mer om Strindbergs och hans andra band.

Och läs om återföreningen på Farbror Punk.

Per Georg kan du fixa backstage pass? ;-) ...och tack för tipset om återföreningen.

Vi ses i Borlänge!

Working on a Dream

På tal om Bruce Springsteen så var han gäst hos Jon Stewart på The Daily Show igår kväll. Stewart, som är ett stort Springsteen-fan, började intervjun med att skämtsamt fråga efter en autograf dedikerad till sin svenska vän Jan som stavar med o. Under intervjun märktes dock ganska snart att Stewart var ”starstruck” på riktigt. Han som i vanliga fall brukar vara ganska vass i sina intervjuer lät som en tolvåring på uppdrag för sin skoltidning. Det var kul. Sedan framförde Springsteen en akustisk version av titellåten från senaste albumet Working on a Dream. Det var vackert. Se videon här och se hela programmet här.

Jag såg när han tillsammans med hustrun Patti Scialfa framförde låten offentligt för första gången. Det var i Cleveland, Ohio på ett valmöte för Barack Obama två dagar innan presidentvalet. Bilden ovan är därifrån och den är tagen under just den låten.

"The cards I've drawn's a rough hand darlin'
I straighten my back and I'm working on a dream
I'm working on a dream"

Punk, Champagne och Slussen

Jag försöker ju göra en blogg som inte bara länkar till andra sajter men har de senaste dagarna läst tre intressanta artiklar i New York Times som jag känner mig manad att dela med mig av.

I gårdagens Arts & Leisure-bilaga var en artikel om punkbandet Death från Detroit som existerade i början av sjuttiotalet. De fick aldrig något skivkontrakt (bland annat för att de vägrade att byta namn) och har i stort sett varit bortglömda fram till nu. I artikeln beskrivs de som den felande länken mellan Detroit-band  från det sena sextio- och tidiga sjuttiotalet som till exempel MC5 och punkscenen i New York i mitten och slutet av sjuttiotalet. Värt att notera är att alla medlemmar i bandet var african americans. Inte helt vanligt i punkband. Läs artikeln här. Lyssna på deras demo (från 1974) av låten Politicians in My Eyes här.

Igår kunde man också läsa i bilagan The City om ett nytt fenomen bland det vackra och rika folket här i New York. Dekadenta bruncher på lördagseftermiddagarna som mer liknar ett late night party på någon klubb. Dyr champagne flödar och det dansas på bord och bardiskar. Det är restaurangerna Merkato 55 och Bagatelle i trendiga Meat Packing District som är platserna för detta. Det festas som om ingen någonsin hört ordet lågkonjuktur. Om du beställer magnumbutljer av champagne för 2 500 dollar på Bagatelle så sänks belysningen, DJ’n spelar ledmotivet ur Superman och en servitör lyfts till ditt bord av sina kollegor, med en duk som mantel hållandes i champagneflaskan som har ett slags stort tomtebloss i toppen.

Merkato 55 är ju för övrigt den svenska stjärnkocken Marcus Samuelssons (Aquavit) senaste restaurang i New York. En afrikansk sådan. Men i tidningen står att de snart ska byta namn och inriktning. Läs artikeln här.

Och i dagens New York Times finns en artikel om de olika förslag som finns för hur Slussen i Stockholm ska förändras. Skribenten tycker att USA har mycket att lära från Europa när det kommer att till att göra något av ”failed urban policies of the past”. Läs artikeln här.

Själv gillar jag Slussen som den är. Men det kanske bara är jag?

Warburton Mission

Den här bilden får mig att tänka på Ulf Lundells låt Warburton Mission. Det är en av hans vackraste och mest vemodiga texter. Den finns på det underskattade albumet Män utan kvinnor som kom ut 1997.

“Där världen möts på Grand Hotel
Öppna fönstren är du snäll
Det är så varmt och kvavt här inne
Vårt hem är inte här
Där dom hemlösa har sitt hem
där är vårt hem”

Se hela texten till Warburton Mission här.

The Big Easy

…som New Orleans kallas. Ett bättre smeknamn går inte att hitta. För varje besök fördjupas min kärlek till denna amerikanska utpost.

Är här med Per Georg och jobbar. Han kan sitt New Orleans och i går gick vi, med en vän till honom som är local, från klubb till klubb borta vid Frenchmen Street. Där finns trasiga, vackra, galna och briljanta själar både på de små scenerna och i publiken. Musiken spretar åt alla möjliga håll men är alltid bra och så ärlig att den skär genom ben och märg.

På ett ställe spelas det swing jazz, på ett annat blues. På ett ställe som heter Checkpoint Charlie sitter en man i hatt med böjd rygg över en gitarr. Han tar en klunk ur en liten flaska Jack Daniels som han har i innerfickan innan han börjar spela. Sedan ger han oss av sin smärta och kärlek med en röst som får Tom Waits att verka passa in i en kyrkokör.

Vidare till stället mittemot där ett countryband spelar. Inte helt vanligt här men de är väldigt bra. Reportoaren består av gamla låtar från trettio och fyrtiotalet som till exempel Hank Williams. Sångerskan är extremt gladlynt men under en låt börjar hon helt plötsligt gråta. Texten om olycklig kärlek verkat ha väckt minnen till liv.

På den klubben får jag återstifta bekantskapen med en äldre man som jag kallade Mr Cool (med solglasögon på bilden nedan) i ett blogginlägg från förra året. Den här gången sjunger han inte men gör en kort dansinsats innan han vandrar ut på gatan igen. Jag bytte några ord med honom innan han gick och han sa att han skulle till Stockholm i juli. Så håll utkik!

Jag och Per kom för övrigt gemensamt fram till att The Spotted Cat (bilden ovan) här i New Orleans är USA:s bästa bar.

Mp3 killed the record store

Skivaffärer har försvunnit en efter en på senare tid. Det är kanske inte direkt överraskande med tanke på digitaltekniken. Men nu kommer ett säkert tecken på att allt hopp är ute för skivaffären. Virgin Megastore ska slå igen sin gigantiska butik på Times Square. Om det inte går att kränga skivor på Times Square hur ska det då vara för Benkes Skivhörna i Karlstad?

Var inne i på Virgin häromdagen och tittade. Jag gick där ibland drivor av skivor som reades bort. Jag mindes att jag för ett tiotal år sedan fotograferade Roxette som lanserade en skiva med en konsert i butiken. Nu får väl banden ha lanseringskonserter på nätet istället. Mitt ibland alla CD:s såg jag en hylla med gamla hederliga LP-skivor av vinyl. Lite överraskande fanns där Bruce Springsteens nya skiva Working on a dream. På en klisteretikett på omslaget stod det att om man köpte LP-skivan så fick man en kod att använda för gratis nedladdning på Internet av samma album. Intressant!

Tidigare samma dag fotograferade jag två musiker som sa att deras band gav ut vinylskivor parallellt med CD och att många fans köpte även vinylskivorna. Inte för att spela men för att samla på och för att hålla i och läsa på omslaget. Fascinerande! Jag kan förstå det. Saknar den där känslan av att stå och bläddra bland LP-skivorna i skivaffären i Vällingby Centrum. Doften av plastfodralen och sedan väl hemma med en skiva eller två så läste man varenda ord på omslaget och innerpåsen samtidigt som texterna pluggades in under första genomlyssningen. Kanske kommer de enda skivaffärer som finns kvar i framtiden att vara de som säljer begagnade vinylskivor. Själv gav jag bort mina till Jocke. Får väl försöka köpa tillbaka dem. 

Bilden tog jag på Times Square i fredags. Virgin har slutrea som ni kan se på skylten men The Naked Cowboy (till vänster) verkar inte ha några planer på att sluta sina musikaliska framträdande ett trettiotal meter från butiken. Vissa saker består.

Hjältar och potatissoppa

Frank Sinatra sjunger om att det är höst i New York i min iPod men själv stirrar jag ut igenom tågfönstret och allt jag ser är en vinterkväll i Philadelphia. På väg till Washington D.C. sitter jag i den ”tysta vagnen” där man inte får prata i mobilen. Tåget kallas Acela och är USA:s svar på X2000. Inte så snabbt egentligen och skakar väldigt mycket gör det.

Åt middag på Penn Station i New York innan. Ville inte ha så tung mat och beställde en grillad laxfilé. Men så visade det sig att det ingick en soppa till förrätt och det var en krämig potatissoppa med bacon. Jag kunde, och borde, skippat den men gjorde inte det och nu sitter jag här och är jobbigt mätt och mår allmänt dåligt.

Ser att Victoria och Daniel har förlovat sig. Trots att jag självklart tycker att det är dags att avskaffat något så mossigt och odemokratiskt som ett kungahus så vill jag ändå önska dem lycka till. De gånger jag har haft något med henne att göra har hon alltid framstått som en väldigt jordnära och trevlig person. Daniel har jag inte träffat så honom kan jag inte uttala mig om men lite kul att han är ”en man av folket”.

Frankie sjunger nu om Chicago och jag minns när jag fotograferade honom i Malmö i början av nittiotalet. Med whiskyglaset i handen på scenen. Men vem vet. Kanske var det äppeljuice. Vilket som var han ändå en hjälte.

I dag köpte jag nya skor. Eller kanske snarare kängor.

Antar att intresseklubben noterar.

Jag kontrar med att berätta att jag inte klippt mig på typ tio månader. Min frisörska från Ukraina tror nog jag gått till någon annan. Vad överraskad hon ska bli när jag kommer in om några år med en halvmeter hår.

Okej, jag erkänner, inspirationen tryter. Ni får just nu hålla till godo med sådan här värdelös information. Inte ens bilden är bra. Bara en sån dag idag antar jag.

Nu sjunger hjälten Tom Petty om Eddie som flyttar till Hollywood och blir rockstjärna. Minns hans helskägg på förra årets Super Bowl.

Marylandnattens mörker utanför fönstret är kompakt.

Funderar på vad Plura gör just nu. Sover får man anta. Han är antagligen en ännu större hjälte än både Sinatra och Petty. Där har ni en man som varje dag slåss för kärleken och livet.

Nu rullar tåget in mot Union Station i Washington D.C. och jag tänker tillbaka på när Obama svors in här för en månad sedan. Det känns redan så länge sedan. Det är tomt, tyst och mörkt här nu. Kan han bli den hjälten alla hoppas på? Men att han lyckades bli vald är ändå en hjältebedrift vad som än händer framöver.

Det var allt jag hade att förmedla denna tisdagskväll i februari.

Lux är död

…var allt det stod i e-mailet från Anders i Brooklyn.

Solen skiner över Manhattan men världen känns en aning tristare idag. Rockbandet The Cramps (min och reporter Anders gemensamma nämnare inom populärkulturen) sångare Lux Interior är död. Han dog igår, 62 år gammal, av ” pre-existing heart condition” (låter det bekant? Se Strummer+The Clash – en annan hjälte som dog alltför ung).

Jag tror första gången Lux kom in i mitt medvetande var via SVT:s rockprogram Casablanca. (det här var på den tiden unga TV-tittare i Sverige fick nöja sig med två timmar musik i veckan). Där, mitt ibland pastellfärger och syntar, dök plötsligt Lux upp med en vansinnig live-version av ”Tear it up”. Han hade bar överkropp, tajta läderbyxor med en sjukt låg midja, och mikrofonen halvägs nere i halsen. Rösten gjorde saker jag aldrig hade hört förut och ögonen vittnade om en man på gränsen till vansinne. Det var Elvis, serietidningen Chock, punk, rock-a-billy, veckans utvik (kvinnliga gitarristen Posion Ivy – WOW!), 60-tals surfmusik och amerikansk skräpkultur mixat ihop till något helt unikt.

Jag var såld!

Efter det köpte jag allt jag kunde komma över (och hade råd med) från deras skivproduktion. Deras låt- och albumtitlar var lika coolt vansinniga som musiken: Can your pussy do the dog?,  Smell of female, Songs the lord thaught us, A date with Elvis, Don’t eat stuff of the sidewalk, What’s inside a girl?, för att bara nämna några.

När jag i min ungdom bildade bandet Mentala Gitarrer var det självklart att vi skulle spela en Cramps-cover. Jag valde Human Fly: ”Well I’m a human fly, I’m asking if you are, I say bzzz bzzz bzzz, and it’s just beacuse, I’m a human fly, and I don’t know why”.

Okej, det blir inget Nobelpris för de raderna kanske, men det var väl det som var hela idén.

Jag såg dem på Göta Lejon i april 1986 och Lux var precis som i den där videon jag såg några år tidigare. Jag minns att han bland annat klättrade upp högst upp på ”högtalarberget” och satt där och halsade rödvin ur en flaska större delen av en låt.

Efter konserten skulle det vara presskonferens på ett hotell nere i city. Jag gjorde en del små gratisartiklar för ett fanzine vid den här tiden och hade lyckats nästla mig in på hotellrummet där Cramps höll sin presskonferens. Dagens Nyheters artikel (som jag råkar ha här, antagligen från när jag höll på med mitt 80-tals projekt) om detta börjar, något bittert kan tyckas, så här: ”Någon gång efter ett på natten dyker dom upp på ett dystert hotellrum avsett för handelsresande. Vi har suttit där och väntat drygt en timme, mest unga redaktörer från stenciltidningar och andra smärre publikationer”.

Varav jag var en alltså. Jag minns att jag till slut tog mod till mig att ställa en fråga till Lux: ”Do you think you are the last rock’n’roll band in the world?”. Minns inte vad han svarade och frågan kan kanske verka naiv. Men glöm inte att det var 1986. Syntarnas gyllene period.

Bilden ovan (scanrad från kontaktkartan) är från den presskonferensen. Lux syns i bildrutan till höger tillsammans med sin fru, gitarristen Posion Ivy. I bildrutan till vänster syns de övriga två medlemmarna i bandet vid den här tidpunkten, Nick Knox och Fur.

Jag såg dem i New York någon gång kring sekelskiftet och de var lika bra som någonsin. Samma energi och samma fantastiska galenskap.

R.I.P. Lux (and say hi to Elvis). It’s gonna be hell of a party down there now!

/ T

PS. Anders träffade för övrigt Lux och de andra i bandet i Oslo dagen innan spelningen i Stockholm (långt innan vi kände varandra). Han bloggar om det idag. Läs här.

Streets of Philadelphia

I går kväll hjälpte jag min danska kollega och vän Finn Føns med ett jobb i Philadelphia. En internationellt koncern hade sin julfest där. 1100 människor som skulle fotograferas före, under och efter middagen. Så de där ölen vi tog en timme efter midnatt i hotellbaren var minst sagt välförtjänta.

Två kvinnor satte sig efter några minuter bredvid oss i baren. De hade varit på en annan julfest och var vad man skulle kunna kalla överförfriskade. De hade druckit vodka hela kvällen sa den en av dem. Det var kompisens förslag efter att de hade tagit en fördrink med vodka och hon menade att det var bättre att inte mixa för mycket. Nu var de överens om att det var en dålig plan. Ändå försökte de sig alltså på en sista öl innan kvällen var över.

Den ena av dem var en stor hockeyfantast och när hon fick höra att jag var från Sverige så sa hon att målvakten Pelle Lindbergh var hennes idol och den bästa spelaren Philadelphia Flyers någonsin haft. Hade han inte kört ihjäl sig hade han tagit laget till en Stanley Cup-seger menade hon (något som inte inträffat sedan 1975). En ganska bra analys trots all vodka hon druckit.

Jag gillar Philadelphia. En ruffig stad med sådana där gränder som skurkarna jagades i på teven i vårt sjuttiotalsradhus. New York har förvånansvärt få, om ens några, gränder.

I hyrbilen tillbaka till New York i dag på förmiddagen bläddrade jag bland sattelitradions stationer och hittade E Street Radio. Det visade sig vara en kanal som bara spelar Bruce Springsteen. Genialt! Det kändes passande när vi rullade norrut i vår hyrda Cadillac Escalde på New Jersey Turnpike. Bland annat fick vi höra Pink Cadlliac, I’m Going Down, Point Blank (blev återigen påmind om hur sjukt bra den låten är), Promissed Land och för säsongen passande nog, en live-version av Merry Christmas Baby. Det i kombination med inköp av riktigt kaffe (hotellkaffet var som vanligt blaskigt) på en Starbucks på en av alla de ”service plazor” som finns på turnpiken gjorde att denna soliga söndagsförmiddag blev ganska angenäm.