Tankar från 39:e gatan...

The PGB Photo Award

 

Glöm inte att skicka in bilder till tredje upplagan av The PGB Photo Award som ju duktige och driftige Jonas Lemberg har startat.

Det är ju kul om vi kan få en internationell tävling av toppklass i Sverige.

Deadline är 31 januari.

Temperaturen höjs i South Carolina

Jag är i South Carolina och bevakar primärvalet. Skönt att komma till en lite varmare stat än Iowa och New Hampshire. Dessutom finns det mycket fler hotell och direktflyg. Och palmer. Bara en sån sak.

Några kandidater har fallit ifrån. Jon Huntsman och Rick Perry drog sig ur tidigare i veckan. De hade för låga siffror i opinionsundersökningarna. Ingen idé att fortsätta. Mitt Romney, Newt Gingrich, Rick Santorum och Ron Paul är kvar. Romney är fortfarande favorit men Gingrich knappar in på honom här i South Carolina.

Har varit några intressanta dagar för alla som följer republikanernas primärval. Helt plötsligt visade det sig att det var Santorum som vunnit valet i Iowa i början av januari med 34 röster och inte Romney med åtta röster som tidigare rapporterat. Sedan ställde Newts exfru upp i en intervju i går kväll där hon berättade att han hade föreslagit att de skulle ha ett öppet förhållande och att hon skulle ”dela” honom med Callista, hans älskarinna sedan sex år (numera hans tredje fru). Hon avböjde och blev Newts andra exfru.

Det kom också fram att Santorums fru, innan hon träffade honom, var tillsammans med en gift sexbarnsfar som var abortläkare och fyrtio år äldre än henne. Dessutom var han bisarrt nog den läkare som jobbade vid hennes födsel. Paret Santorum är ju starka abortmotståndare så detta kanske inte riktigt går hem i stugorna.

Mycket kan man säga om amerikansk politik, men knappast att den är tråkig.

Bilden: Newt och Callista Gingrich på ett valmöte igår.

Tisdag på Union Square

Paraplyer är vackra.

Tankar från januari

Det är långt till ljuset nu.
Till värmen.
Ännu mer för er där hemma.
Svenska Dagbladets bragdguld borde ni alla få.

New York januaritomt nu.
Rockafellergranen borta.
Människomassorna inte här längre.
Ett annat allvar, en annan tomhet.
Men också lättnad.
Ett nytt år.

Om man föds i januari, är man då januari?

Är det inte konstigt att på samma trottoarer går de som om de i en intervju fick frågan ”vad skulle du gjort annorlunda om du fick chansen att leva om ditt liv?” utan att tveka skulle svara ”ingenting” som de som utan tvekan skulle vara ”allting”. De går där sida vid sida med varandra men också med alla oss andra som inte är lika bestämda i våra svar.

Är inte det konstigt?

Januari är en tyst månad.
Den gör sig inte till.
En vacker, kall och tyst månad.

Blir man den månad man är född i?

Blir man den stad man bor i?

Om man bor i Santiago, blir man Santiago då?
Istanbul?
Cleveland?
Miami?
Paris?
Helsingborg?

Stjärntecken tror jag inte på men jag tror på månaden.
Och staden.

En familj som går på 42:a gatan gråter stillsamt.
Mamma och pappa.
Dotter och son.
Tonåringar.
Sonen gråter inte.
Européturistfamilj.
Tårar på kinderna men ändå på väg någonstans.
Allvarliga och sorgsna men samlade.
Vad betyder det?

I kväll funderar jag på rött vin och sushi.
Passar oväntat bra ihop.
Ska försöka hålla mig borta från Tom Waits och Pastis.
Passar visserligen bra ihop också.
Men man blir alltför melankolisk.

Januari ställer inga krav.
Den blir vad du vill.
Om du har styrkan att hålla huvudet högt.

Det faller ingen snö.

Bara tomt och tyst.

…och för kallt för att putsa fönster.

P som i President?

Nyss hemkommen från valbevakningen i New Hampshire. Skönt att vara hemma efter intensiva dagar med mycket jobb. Men alltid kul att vara med om såklart. Är ju mitt fjärde val jag bevakar här borta och fortfarande väldigt intressant. Ingen snö i år dock som brukligt är.

Mitt Romney vann ju som väntat primärvalet där ganska klart i tisdags. Han har ju varit guvernör i grannstaten Massachusetts och har dessutom ett hus i New Hampshire som de tillbringar mycket tid i. Men Mitt är ändå en kandidat som inte väcker några starkare känslor hos de flesta väljare. Han utstrålar snarare näringslivsstreber och Ken-docka än förtroende och passion. Mike Huckabee, tidigare guvernören i Arkansas och tillika utmanare till Mitt Romney i primärvalen för fyra år sedan, lär ha sagt att Romney saknar själ. Hårda ord från en partivän som dessutom är pastor.

Jag och reporter Eirik Mosveen besökte på valdagen Romneys högkvarter i Manchester. Där satt frivilliga och betade av listor med telefonnummer till väljare för att försöka vinna över ytterligare några röster i sista stund. Det tog fem sekunder innan en välklädd tjej i 25-årsåldern var framme vid oss och frågade vilka vi var. Nej, det gick inte att ställa några frågor till någon där. Kontakta vår PR-man var beskedet. Men telefonnummer lämnades inte ut. Bara mejladress. Inte så bra när man bara har timmar till deadline.

Eirik frågar henne ”så om jag frågar dig om du tycker att väljarna i New Hampshire ska rösta på Mitt Romney så kan du inte svara på det?” Det kunde hon följaktligen inte göra.

Humor.

Kändes som att vi var på huvudkontoret till något större amerikanskt företag (där ingen vågar göra någonting de inte har fått instruktioner om av sin överordnade).  

Och snart kanske Mitt Romney är VD för USA. 

---

Bilden ovan är tagen när Romney tillsammans med hustrun Ann tackar sina supportrar efter segern i New Hampshire.

Bilden nedan är från Romneys högkvarter i Manchester.

Ännu ett hotell

Den lilla delstaten New Hampshire är såklart just nu överfull av journalister, politiker, kampanjarbetare och andra suspekta individer som inte har riktiga jobb. Detta leder ju följdaktningen till att de flesta hotell är fullbokade. Och jag borde verkligen ha bokat hotell när jag tänkte den tanken för två månader sedan.

Men så blev det inte och nu bor jag och reporter Eirik vid flygplatsen. Deprimerande. Men de har i alla fall försökt att pigga upp oss med festlig valrelaterad dekoration vid huvudentrén. Tveksamt om det hjälper. Men i sanningens namn så finns det inte speciellt många hotell i downtown Manchester så de flesta kollegor sitter på liknande hotell som vi. Om inte vid flygplatsen så i motorvägskorsningar. Men rummet är väldigt bra och jämfört med för tolv år sedan så är det rena drömmen.

Då var det McCain, W Bush, Gore och Bradley som slogs om att bli president och vi, jag och VG:s dåvarande korrespondent, Per-Olav Ødegård, hamnade på ett lågprishotell i det gamla industriområdet mellan floden som rinner förbi Manchester och motorvägen. Det enda som det fanns rum på. Och det var väl ok egentligen tänkte jag. Tills jag fick se rummet som förutom att det var slitet och spartanskt inte hade något fönster. Det har jag inte varit med om varken före eller efter. Då kan vi börja snacka om deprimerande.

Påmindes om detta när vi av en slump träffade på våra kollegor Vegard och Johannes från Dagbladet på en restaurang igår kväll. De bor nu på det hotellet jag bodde på för tolv år sedan (och som jag undvikit sedan dess). Johannes berättade att han fick rummet utan fönster men lyckades sen byta till ett med. Det lyckades inte jag med.

Så glamoröst kan det här jobbet vara ibland men jag klagar inte.

Bara lite.

Vekar ju för övrigt som att jag bloggar mer om hotellen än kandidaterna i detta val. Ska bli spännande att se om det fortsätter så.

Rumble in New Hampshire

Nu är jag i New Hampshire för att bevaka slutspurten inför tisdagens primärval. Jag och hundratals andra reportrar och fotografer. Blir lite trångt ibland men det är bara att sätta på vidvinkeln och vässa armbågarna. Senast jag fotograferade presidentvalskandidaten Jon Huntsman i mitten av december var vi tre fotografer där. I dag när han gjorde ett snabbt kampanjstopp på ett café i Hampstead var det ganska många fler som du kan se på bilden ovan.

Huntsman har länge legat långt ner i opinionsundersökningarna men har nu börjat röra sig uppåt och hoppas att kunna göra en lika stark upphämtning de sista dagarna som Rick Santorum gjorde i Iowa. Men här handlar det om att försöka hamna på en stark andraplats då det verkar råda lite tvivel om att Mitt Romney, som tidigare var guvernör i grannstaten Massachusetts, kommer att vinna här.

En observation jag gjort av mediabevakningen av valet är att jag tror inte det är någon annan region i världen, utanför USA, som har så många stillbildsfotografer här (och i Iowa) som Skandinavien. 

Folkfest i Des Moines

Tillbaka i New York från Iowa nu sedan ett par dagar.

Var fjärde år när det är dags för val och Iowa är först ut i de primär- och nomineringsval som äger rum runt om i landet inför presidentvalet så lever delstaten upp från sin annars undanskymda tillvaro bland USA:s femtio stater.

Ja, ni ser ju själva vilken folkfest det är på bilden som jag tog i huvudstaden Des Moines på valdagen. Eller kanske inte. Ungefär såhär såg det ut överallt i staden. Kanske beror det på att downtown är sammanbunden med så kallade skyways som sammanbinder byggnaderna och är öppna för allmänheten och som gör att man kan förflytta sig långa sträckor innomhus. Skönt för de kalla vintrarna antar jag. Men dessa skyways ser iof också ganska tomma ut. Det finns nästan inga butiker och väldigt få restauranger. Men fick i alla fall en middag på Centro, min favoritrestaurant i Des Moines, tillsammans med reporter Eirik samt vännerna från de svenska kvällstidningarna. Det var trevligt. Man vet ju för övrigt att man har varit ett tag i USA när man har en stamrestaurang i Iowa.

Och nu när valcirkusen drar vidare till New Hampshire så blir det väl ännu lugnare på stadens gator än på bilden ovan får man förmoda. Om det nu är möjligt.

Ett hotell med historia

Jag är i Iowa och bevakar republikanernas första nomineringsval för dem som vill bli partiets kandidat i höstens presidentval.

Vi bor på Hotel Fort Des Moines. Ett gammalt fint hotell som ligger downtown. Det har dock sett bättre dagar men trots korridorer som känns lite lagom förfallna för att fungera perfekt i någon skräckfilm, och rum som skulle behöva uppdateras, så trivs jag här. Hotellet bär på många historier och det känns faktiskt bättre att bo här än det mycket nyare och modernare Marriott-hotellet några kvarter bort.

Hotellet öppnade 1919. Charles A Lindbergh bodde här 1927, fyra månader efter att han flög över atlanten för första gången. Lobbyn var full av fans som ville få en skymt av hjälten. Danska kronprinsparet bodde här på 40-talet. 70 resväskor hade de tydligen med sig. Vad de gjorde i Iowa förtäljer dock inte historien. Den gamle kommunisten Nikita Kruschev bodde här 1959 när han besökte delstaten för att studera jordbruket i denna jordbrukstat. Mitt under kalla kriget icke desto mindre. Menyn från middagen han bjöds på är på en av bilderna nedan.

Men mest av allt är det en lång rad amerikanska politiker som bott här. Inte minst för att det är Iowa som är den stat som sparkar igång primärvalssäsongen (fast just här kallas det caucus, eller nomineringsval som det översätts ibland). George Bush bodde ofta på hotellet under valkampen 1979-80 och höll sitt segertal här när han vann över Ronald Reagan i januari 1980.

Jag var själv här för åtta år sedan när John Kerry bodde här och firade sin seger på hotellet. Andra presidentkandidater som har hållit segertal på Hotel Fort Des Moines är Walter Mondale (1984), Bob Dole (1988, 1996) och Al Gore (2000).

På tisdag kväll har Mitt Romney sin valvaka på hotellet. Om det blir ett segertal återstår att se men som den kunnige på amerikansk politik redan har sett så är det ingen av de kandidater jag nämner ovan som blivit president (undantaget George Bush, men det var åtta år efter han slog Reagan i Iowa). Så om Romney är vidskeplig så borde han kanske hoppas på att han inte vinner. Men å andra sidan om han vore vidskeplig så kanske han inte hade förlagt sin valvaka till Hotel Fort Des Moines.

   

  

Norskt smör, svensk dollar och Andra världskriget

På nyårsdagen flyger jag till Iowa för att bevaka det första av de prov- och primärval som ska avgöra vem som blir republikanernas presidentvalskandidat. Jag och reporter Eirik var ju där strax innan jul också och då utspelade sig följande lilla vardagliga historia som jag hade tänkt skriva då men som väl kanske funkar även nu.

Vi hade varit på ett valmöte strax utanför Des Moines med republikanen Rick Santorum (bilden nedan). Det startade redan klockan sju på morgonen och ägde rum på en restaurant som heter The Machine Shed. Restuarangens tema är lantbruk och i en affär där kunde man köpa leksakstraktorer och John Deere-tröjor, kepsar, jackor m.m. (Och det var såklart inte ironi eller kitsch som det hade varit om de sakerna sålts på Manhattans Lower East Side.) På menyn fanns rätter med namn som The Farmer’s Daughter, The Hired Man’s Breakfast och The Plowman’s Favorite. Ja, ni fattar stuket på stället.

Vi satt efter valmötet kvar vid ett bord i den nu tomma lokalen och jobbade med text och bilder. Efter ett tag kom ett sällskap på ungefär ett dussin. De såg alla ut att vara någonstans mellan åttio och nittio. Männen satte sig vid ett stort runt bord och kvinnorna vid ett annat. Samtliga män hade minneskepsar från Andra världskriget och jag gissade att detta var deras årliga jullunch. Jag satt och jobbade med bilderna men kunde inte undgå att höra deras samtal. De började med att redogöra för vilka som hade dött under året samt vilka som låg på sjukhus och hur det var med dom. Sedan pratade man lite gamla minnen, ”jag såg till att hamna i officerarnas tvättinrättning på det krigsfartyg jag var på under kriget. Då fick man alltid cigaretter i dricks” sa en av dem. Men man pratade också om livet på gården, de flesta verkade vara bönder. ”Hur fungerar din nya traktor?” undrade en av dem.

Sedan kom de lite oväntat in på smörkrisen i Norge. ”Jag har hört att de smugglar in smör från Ryssland. 500 dollar paketet kostar det” sa en av dem med tvärsäker stämma. Vem var jag att protestera? Han kunde för allt jag vet ha rätt. Men kanske borde jag ha invänt när en annan helt plötsligt, med viss stolthet, sa ”min pappa hade en svensk silverdollar från 1878 som tog med sig när han flyttade hit från Sverige. Han visade den för mig när jag var barn”. Men jag lät det va. Varför märka ord?

Innan de började äta stod de upp och bad en bordsbön där man bland annat bad för de amerikanska soldaterna i Afghanistan och Irak.

Jag är alltid fascinerad över att möta veteraner från Andra världskriget. Man kan ha åsikter om USA:s millitärism, inte minst i våra tider, men det går inte att förneka att de gjorde en stor uppoffring under befrielsen av Europa från nazisterna och den största uppoffringen var det ofta vanliga bondsöner från den amerikanska landsbygden som gjorde. Jag träffar ofta på dem när jag är ute och reser och nästan alla här har någon morfar eller farfar som var med i kriget.

Det känns ofta, konstigt nog, som att USA har ett mer levande förhållande till Andra världskriget än Europa. Att det är mer närvarande i nutiden. Men kanske var det för nära i Europa. För hemskt för att orka återbesöka det alltför ofta. Eller så skiljer det från land till land. I Norge är det ju till exempel mycket mer närvarande än i Sverige av naturliga själ.

Efter krigsveteranerna kom ett större sällskap från något företag. En jullunch för de anställda. De fick dra lott om i vilken ordning de skulle få välja sin julklapp. Verkade som att var och en hade köpt en present. Skulle gissa på att 20 dollar var övre gränsen för vad den fick kosta. Alla skrattade gott åt när den medelålders, tjocka kvinnliga sekreteraren fick en tränings-DVD med sixpack-killar på omslaget och när 28-åringen från IT-avdelningen fick en rosa fjäderboa steg jublet till nya höjder. Ungefär då gick vi.

Blir spännande att se vad det kommande Iowa-besöket bjuder på för historier.

Barndomens jular

När jag gick i lågstadiet så släckte fröken ner klassrummet vissa morgnar i december. Varje elev tog fram sitt stearinljus och tände det på sin bänk. Sedan satt vi där i det stämningsfulla ljuset och lyssnade till fröken som läste ur Julevangeliet. Jag tyckte om det där. En slags verklighetsflykt.

På väg hem sen på eftermiddagen i mörkret som omsluter parkvägarna mellan radhusområdena med enstaka gatlyktor som stjärnor att följa. Genvägen nerför pulkabacken vid kraftledningen. Ensam. Rödrosiga kinder. Skogen där borta. Mörk men inte hotfull. Det varma ljuset från husens fönster. Det är kallt.

Min bror och jag räknar dagarna och när julafton äntligen kommer är det omöjligt att vänta ända till eftermiddagen utan att öppna en enda julklapp så vi får alltid en varsin på morgonen. Lång dag. Kalle Anka. Julbord. Tomten glad och god. Sedan på kvällen när alla klappar har öppnats kommer en viss tomhet och tanken på att det är ett helt år till nästa gång känns märklig.

I vuxenlivet längtar väl många till dagen efter julafton efter en månad av stress. Genom skärselden. Som att komma hem levande från fronten.

Ganska lugnt för mig dock.

Men jag kan sakna barndomens jular ibland.

---

God jul till er som följer min blogg trots att jag inte har varit så flitig med bloggandet på senaste tiden. Tycker fortfarande det är kul och målsättningen är att blogga oftare men tiden räcker inte alltid till. Bloggen lever dock vidare!

---

Bilden: Min bror och jag en jul för längesedan med favoritjulklappen det året (fast min bror har aldrig varit Djurgårdare men var väl glad ändå får man hoppas).

Iowa

Jag är i Iowa.

Inte på semester.

Vädret känns bekant.

Ännu ett år går mot sitt slut

Har kommit hem från en jobbresa. Åtta dagar i Kalifornien.
Los Angeles och San Diego. Det var varmt i San Diego.

Regn i New York idag.

December nu och mer folk på stan.

Julen ska upplevas.

Själv funderar jag på att varje dag klockan 16:00 gå ner till Dock’s och beställa in två dussin ostron och en flaska Champagne. För att fira julens ankomst. För att fira livet.

Varför inte?

Snart är det vår.

Måste köpa en vinylskivspelare.

Måste skaffa en hobby.

Kvinnorna har så vackra kläder här.

Rastlös.

Regn är vackert.

Jul i New York

December i New York och julstämningen finns att finna nästan överallt.

Working for the Clampdown

...för att citera Joe Strummer. Aldrig har han varit mer aktuell.

I dag firade Occuppy Wall Street-rörelsen sitt två månaders-jubileum med protester på olika platser i New York och i resten av landet. Det är ju bara två dagar sedan borgmästare Bloomberg bestämde sig för att skicka in polisen för att rensa upp Zuccotti Park, där demonstranterna slog upp läger i mitten av september. Detta skedde mitt i natten och man spärrade av ett stort område som sträckte sig flera kvarter från parken. Journalister släpptes inte in i detta område och kunde alltså inte rapportera om vad som hände och en del av de få journalister som redan var inne blev arresterade. New Yorks Pressklubb har lämnat in en formell protest om detta och de kräver en utredning. Demonstranterna är nu välkomna tillbaka in i parken med sitt budskap om ekonomisk rättvisa men de får nu inte ha några tält, sovsäckar, stolar etc. Och parken är omringad av kravallstaket med bara ett par ingångar. Ganska annorlunda mot när jag var där senast.

Idag var det som sagt inga tält i parken och kravallpoliser så långt ögat kunde nå. Stundvis var det en del ganska våldsamma konfrontationer. Jag hamnade mitt i en av dem. Eller snarare tog jag mig in i kaoset genom att ta rygg på tre poliser som var på väg in till mitten av den stora folkmassan. Där inne verkade några poliser och demonstranter vara i fullt slagsmål. Poliserna gjorde ingen skillnad på journalister och demonstranter. Jag blev knuffad ett antal gånger av en polis, till slut så hårt att jag tappade kameran. Försökte böja mig ner för att ta upp den men det var svårt i kaoset och än svårare blev det när polisen sparkade iväg kameran. En av demonstranterna fångade upp den och gav den till mig. Efter det höll jag på att ramla när poliser tryckte iväg oss med sina långa batonger och i den processen slog jag i huvudet i något. Oklart vad. Har lite huvudvärk nu och hoppas att det inte är en lätt hjärnskakning men tror nog att det ska gå bra.

Sekunderna senare kom poliserna ut från klungans mitt med en av demonstranterna de har arresterat. Han blödde kraftigt från huvudet. Liksom vid samtliga arresteringar jag fotograferat så gjorde polisen allt för att fotograferna inte ska få några bilder. De som inte är inblandade i att hantera den arresterade ställer sig i position för att skymma fotograferna.

Stämningen i parken var mycket upprörd. Lite senare såg jag en polisman ledas in i en ambulans. Han hade blivit skuren med ett vasst föremål i handen och måste sy 20 stygn.

Senare på eftermiddagen tog sig demonstranterna till Union Square och man ”ockuperade” också tunnelbanan och sedan på kvällen gick de över Brooklyn Bridge. När dessa rader skriva har över 200 demonstranter arresterats.

Både objektiv och kamera måste in på reparation. Kanske borde jag skicka räkningen till New York-polisen. Troligen lönlöst dock.

…men höstlöven i Zuccotti Park var mycket vackra.