Tankar från 39:e gatan...

Kajsa Grytt

Lite sent, jag vet men kvalitet blir aldrig gammalt. Förra året kom rockartisten Kajsa Grytt ut med en väldigt bra självbiografi som heter Boken om mig själv. Om du är intresserad av den svenska punkscenen i slutet av sjuttio- och början av åttiotalet bör du läsa den. Kajsa var mitt i allt det där och beskriver det väldigt personligt och intressant. Också, om du är intresserad av livet, kärleken och människans kamp för att hitta en tillhörighet, ett hem och någon att älska bör du också läsa den. Kort sagt alla bör läsa den. Hon skriver utlämnande och personligt men inte på ett jobbigt sätt utan vackert och intressant.

Bra också om hennes jobb med rehabilitering av missbrukare samt fina New York-skildringar och, lite oväntat kanske, en stark beskrivning av missären i Nordkorea där hon faktiskt har spelat.

Kajsa kom förra året även ut med albumet En kvinna under påverkan. Även den sensationellt bra. Kanske hennes bästa skiva någonsin och låten Allt faller är en av de bästa svenska rocklåtarna ever. Väldigt bra texter och gillar också hur skivan börjar med en klassik rockgitarr, trummorna och sen basen som kommer in. Det var ju så musiken brukade låta när jag var ung och spenderade mina begränsade resurser i skivaffärer. Man saknar ju det. Sin ungdom såklart men kanske ännu mer hur musiken lät. Men det finns trots allt fortfarande bra saker mitt i det melodifestivalträsk som Sverige blivit. 

Extra kul är hennes framgång med skivan när man, efter att ha läst boken, förstår hur mycket hon har kämpat genom åren med att få fortsätta ge ut skivor.

Bilden ovan av Kajsa i bandet Tant Strul tog jag på Långholmsfestivalen den 22 augusti 1982. I mitt (outgivna) fanzine Ozon utnämner mitt 15-åriga jag Tant Strul tillsammans med Commando M Pigg till festivalens bästa band. Min korta text börjar så här: ”Sedan spelade Tant Strul, som hade hög klass på sin rock. De inledde med ”Vissna” och därefter ”Hetta” som var en kärleksförklaring till människan”.

Well, Kajsa håller högre klass än någonsin så se det här som en kärleksförklaring till hennes låt- och bokskrivande.

Köp! Lyssna! Läs!

Ikea

Jag vet. Det är öppet mål. Som att klaga på SJ ungefär. Men det gäller ju ändå att passa på när skrivinspiration kommer så ni får ursäkta.

Jag tog en tur till Ikea i Brooklyn på söndagen. Det kommer inte hända igen på ett tag. Kanske aldrig. Vilket kaos. Att det fanns så många tiobarnsfamiljer trodde inte jag.

Gjorde också misstaget att äta lunch. Restaurangen var OK senast jag var där för ett par år sedan. Nu var det längre kö och sämre köttbullar. Visserligen prissänkta till $2,99.  Lite snålt med potatismoset men väldigt många köttbullar. Typ 17.  Jag säger: Höj priset till $12,99 och ge mig tio bra köttbullar och lite mer mos. Men det kanske bara är jag?

Ulf Lundells bästa låt heter Connemara och i den sjunger han om att döden kan vara ”som ett rent helvete, som en tisdag på Ikea bland köer, korv och mos.” Förutom att byta ut korv mot köttbullar i texten skulle jag nog också vilja föreslå söndag istället för tisdag.

Vad köpte jag då? Det vanliga. En kastrull, ett sexpack dricksglas, två mattor, påslakan och ett duntäcke. Kunde antagligen lika bra ha köpt det här i midtown. Lite dyrare, men med mindre ångest och bättre lunch. Nästa gång.

Men IKEAs gratisfärja tillbaka till Manhattan är ändå försonande. Frihetsgudinnan står stolt i skymningen och Brooklyn Bridge lyser förföriskt när vi närmar oss kajen alldeles vid Wall Street. Lite annorlunda vibbar än när familjen på det tidiga 70-talet trängde ihop oss vår lilla Renault med en våningssäng av furu på takräcket och sen körde hela vägen från Kungens Kurva till Hässelby i snömodden bara för att upptäcka att två viktiga skruvar och ett av sängens ben saknades i förpackningen.

Så jag tycker nog ändå att det finns gradskillnader av Ikeamisär. 

Ett bra sommarlov var det

Är tillbaka i New York nu.

Stockholm var så fint som bara Stockholm kan vara på sommaren. Alla vackra människor på gator och torg. Flickorna i sina sommarkläder. Som Bruce sjunger.

Ingen nämnd å ingen glömd men va fan. Några få av alla saker som spelade roll:

Fyramålsskytten Bangura en underbar kväll på Råsunda. Dry Martinis på Godthem. Amerikanska släktingar på Sverigebesök. Mosebacke, trots ny idiotiskt tidig stängningstid för uteserveringen. Pannbiff och snaps på balkongen i Farsta. Vinet och de ljusa nätterna och den där dörren som äntligen stängdes. Farsta Centrum, Stureplan, Hässelby, Djurgården, Näckrosen och uteserveringarna på Medborgarplatsen. Vännerna i Dubplate Connection drog folk in i mörkret trots varmaste kvällen. Torggrillen, Gröna linjen, PA & Co och i sista stund blev det ändå ett besök på Sturehof.

Värmen, värmen, värmen…

Såg Johan Johansson med Branschen med mina bröder på Kulturhustes tak. Det var en fin kväll. En fantastisk helg med vännerna i Norge. Såpbubbel-maskinen. Doppet i insjön i Hofors. Fotografiska. Grillningen i Hässelby. Det där vackra bröllopet i Storkyrkan och pubrundan sen via Gamla Stan, Söders Hjärta, Rival och sen tusen barer på Söder. Kompisar från förr. Bag-in-Box. Alla fina syskonbarn. Middagen i Corneliusrummet. Lunchen på Norrmälarstrand. Och alla andra fikor, lunchar, middagar och barhäng.

Vännerna, vännerna, vännerna…

Tack för att ni finns.

..och alla jag tyvärr inte hann träffa och allt det där jag inte hann med men som säkert hade varit alldeles alldeles underbart.

Det kändes sen bra att jag blev uppgraderad på flyget hem så att den här stressiga, galna, fantastiska semestern fick ett värdigt slut med en klassisk Bloody Mary, några glas välkyld Riesling till filmen Crazy Heart i skön flatbed-stol.

Nu ett nytt läsår och nystart på bloggen. Häng med!

Man av sin förort

Du kanske tar båten ut i skärgården på sommaren eller bilen till landet. Tåget till kusten eller flyget till världen. Kanske stannar du i stan och njuter Fredhällsbadets klippor eller Djurgårdens ängar.

Själv sitter jag i ett stekhett förortscentrum och trivs. På fontänens kant mittemot Centrum Grillen i den gassande solen. Duvorna haltar på kullerstenarna. Förbi kladdiga glasspinnar och oss som inte kom längre. Jag tar en tugga till av min 150-grammare. Allt på men med rostad lök istället för rå. Sedan ett par klunkar Pucko och jag tittar på de som går förbi med sina shoppingpåsar. Frukt- och blomsterförsäljarna snett bakom mig. En tjej sitter på den andra fontänen och textar. Stämningen är sommarloj.

Förorten som både är bespottad och hyllad. ABC-staden. Arbete, Bostad och Centrum i Stockholms ytterområden. Amerikanerna och japanerna kom på studiebesök till Vällingby och Farsta på den tiden framtiden redan var här.

De två förortscentrumen är en del av mig. Av min uppväxt. I varsin ände av linje 18. Det tog en timme ungefär. Som barn köpte jag julklappar på 5:an & 10:an och fotbollsskor på Sigge Sport. Vi såg husmodersfilmer på Fontänen på eftermiddagarna med mamma. Farmor jobbade på NK i Farsta. Grillkorv och pommes på Tempos restaurant en trappa upp. Doften av kaffebönor inne på Martin Olsson med mormor och morfar. Skivhörnan i Vällingby som drevs av han som också jobbade på fritidsgården. Ungdomens kvällar som ofta startade på tunnelbaneperrongen. Med tonåren kom känslan att vilja komma iväg någon annanstans.

Men nu är jag tillbaka och jag slänger den tomma flaskan och hamburgerpappret i en grön papperskorg. Sedan går jag till skivaffären och köper några skivor från förr. Patti Smith, Neil Young och Johnny Cash. 99 kronor styck men ”ta tre och betala för två”.

Jag trivs i förorten.

Midsommar i Farsta

Jag är i Sverige på semester.

Det blev en lugn midsommarafton i Farsta. Sillunch med mormor och morfar. Sedan ner till midsommarstången och firandet vid Farsta Gård som ligger vackert vid sjön Magelungen. Väldigt lantligt för att vara i förorten. Å andra sidan är det ju bara ett halvt sekel sedan detta var landsbygd.

Som eld

Farsta

Central Park

---

Tills i år hade jag inte varit i Sverige i oktober sedan 1996.

Då var jag nyligen separerad.

Uppbrott.

Nedbrott.

Lundells nya gick på repeat i bilstereon.

På andra sidan drömmarna.

Fantastisk dubbel CD.

Den tog mig igenom den hösten.

Tre månader senare flyttade jag till New York.

I går gick jag genom Central Park i skymningen.

I stället för att ta taxi från Upper West Side.

Gick där genom det stillsamma lugnet.

Undrade varför jag inte gör det oftare.

Sparsamt med människor.

Mellan dag och kväll.

Ett år efter ett annat uppbrott.

Det är inte lätt att vara människa.

Hösten har alltid varit min favoritårstid.

Fall på amerikanska.

En tid att falla?

Sommarens charad är över.

Masken är kastad.

Allvaret. 

Lugnet.

Tid att landa.

Löven knastrar under mina skor.

En ekorre rusar upp i ett träd.

En skäggig man sover på en parkbänk.

Han ser ung och gammal ut på samma gång.

Vid fontänen gör två män gigantiska såpbubblor.

För en dollar eller två.

En tjeck frågar mig var John Lennons hus ligger.

Två joggande tjejer pratar om en man.

Den ena skrattar högt.

Skejtarna jobbar hårt på att se blasé ut.

En grupp fågelskådare skådar fåglar från en liten bro.

I Farsta Centrum åt man sushi och handlade höstkläder.

---

Nu har jag flugit till ett annat land igen.

Bokstavligt.

Så mycket jobb.

Så många resor.

Hur hann jag blogga så mycket förr?

Valdag i Sverige

 

19 september 2010

Jag går över Farsta Torg. Vid tunnelbanan står några valstugor. Socialdemokraterna, Folkpartiet, Vänstern och kanske någon mer som jag inte kommer ihåg. Sossarna delar ut rosor.

Först funderar jag på att strunta i att rösta. Missade deadlinen för att rösta på konsulatet i New York då jag var i Chile. Men eftersom jag, av helt andra anledningar, är i Sverige på valdagen så kan jag ju passa på att rösta här. Soffan (well, egentligen redigering av bilder jag tog precis innan jag reste hit och som VG var tvungna att ha måndag morgon, men det fick bli på natten sen) lockar dock men när jag tänker på folk runt om i världen som går till valurnorna med livet som insats, som i till exempel Irak, för att sen kanske få en korrupt regering så finns det egentligen ingen ursäkt för att inte ta mig in till min vallokal i stan.

Jag tar linje 17 in för att rösta i Rödabergsskolan i norra Vasastan. Går av vid Odenplan som nu är ett stort hål. De ska tydligen bygga en ny pendeltågstation där. Jag promenerar förbi en uteservering till ett snyggt fik på Upplandsgatan där unga Stockholmare sitter med lattes och lägenhetsbeskrivningar från dagens bostadsrättsvisningar. I övrigt är gatorna ganska söndagssömniga. Det slår mig hur rent och välordnat allt är. Och tomt.

Utanför skolan står som sig bör valarbetarna för de olika partierna och delar ut valsedlar. Det är fint inuti. Skolan är av atriummodell. Eller modell sing-sing fängelse som de framför mig i kön påpekar. Några invandrare sitter vid ett bord och får förklarat för sig den svenska valprocessen. Det är vackert. Jag går in bakom skynket och stoppar den gula valsedeln i kuvertet. (som utlandssvensk får jag bara rösta i riksdagsvalet). Bakom ett bord sitter tre valarbetare och prickar av folk på listorna. En av dem sätter en linjal under namnet och följer linjalen med blicken till andra sidan av pappret där personnumret står och bockar av. Det är också vackert på något vis. Jag minns när jag följde med mina föräldrar till vallokalen som barn. Det var alltid en högtidlig känsla.

Tillbaka vid Odenplan går jag in på en Sandy’s och beställer en sub med kyckling- och curryröra. Just den mackan brukade jag ofta äta på en Sandy’s på Sveavägen i början av 90-talet när jag bodde i Sverige och Sandy’s var en ganska ny snabbmatskedja. Smaken är sig lik men den känns mindre exotiskt nu än då.

Ser sedan SVT:s valvaka tillsammans med mormor och morfar i Farsta. Kristian Luuk möter partiledarna när de kommer in i TV-huset och det skulle väl vara kvällens komiska och lite lättsammare inslag men det var fel kväll för putslustiga skämt. När Mona Sahlin lite irriterat säger till honom något i stil med att det faktiskt är en allvarlig kväll svarar Luuk ”Ja men det är väl roligt. Gå in i sminket nu”. Och minuterna senare när en studioman sätter på en liten mikrofon på Sahlins kavajslag blir det riktigt pinsamt. Kristian säger ”Han sätter bara på en mikrofon. Så att du inte tror att han tafsar på dig”. Monas torrt ironiska och perfekta svar blir ”Jag har faktiskt gjort det här förr”.

Men det var egentligen nog inte Kristians fel. För det där är ju vad han gör. Det var nog mer idén som var fel. Speciellt med tanke på hur kvällen utvecklade sig.

Det står ganska tidigt klart att valets stora förlorare är Socialdemokraterna som gör sitt sämsta val sedan 1914 med 30,9 procent av rösterna. Bara en knapp procentenhet bättre än Moderaterna. På något konstigt sätt så gör ju det Göran Persson till en av valets vinnare. Han avgick ju efter att partiet fått 35% i förra valet.

Jag ser i dagens DN en liten arkivbild som jag tog i Rosenbad 1995. Det är från presskonferensen då Mona Sahlin tar en time out efter Toblerone-skandalen. En skandal som jag faktiskt tror fortfarande skadar hennes trovärdighet hos vissa väljare.

Alliansen måste nu bilda minoritetsregering. Den enda av partiledarna i alliansen som ens nämner det allvarliga i det i sina valvaketal är Reinfeldt. (Moderaterna hade ju för övrigt sin valvaka vid Norra Bantorget, klassisk Socialdemokratisk mark och knappast en slump). De andra verkar mycket glada trots att deras partier tappat väljare och att man nu måste försöka få med Miljöpartiet för att slippa samarbeta med Sverigedemokraterna.

Sverige har alltså valt in ett rasistiskt parti i riksdagen.

Solen skiner visserligen då och då i Stockholm denna höstmåndag men det är en mörk dag för Sverige. Väldigt mörk.

Men det är inte första gången ett främlingsfientligt parti väljs in i Riksdagen. 1991 var jag på Ny Demokratis valvaka på ett hotell i Frösundavik och fotograferade Ian och Bert när de skålade i Champagne medan ett fyrverkeri exploderade på himlen bakom dem. Senare imploderade dock partiet av inre stridigheter. Jag är tyvärr inte helt övertygad om att Sverigedemokraterna går samma öde till mötes.

Men man kan ju alltid hoppas.

Annars är det upp till de andra 94,3 procenten väljare, och de personer vi valde, att motverka att de får något som helst genomslag för sin politik. Och att döma av kommentarerna på valnatten så finns det visst hopp att det blir just så.

---

Förlåt alla ni, mina vänner, som jag inte ringer nu när jag är i Stockholm. Det är ett alltför kort besök på bara några få dagar och jag hinner inte ens träffa alla i min familj.

Next time.

Diamantbröllop

I dag firar min mormor och morfar sin 60-åriga bröllopsdag.
Söndagen den 13 augusti 1950 gifte de sig i Brännkyrka kyrka i Älvsjö.

Grattis!

Bra jobbat.

Hur många i min generation når dit?

På bilden ovan syns de på bröllopsdagen med sina föräldrar. 
Och har du Dagens Nyheter i dag så kan du se dem på familjesidorna.

Andra saker som hände 1950:

Uruguay vinner fotbolls VM i Brasilien.

Agnetha Fältskog föds.

Koreakriget börjar.

Disneys tecknade film Snövit har premiär i Hollywood.

Den första TV-fjärrkontrollen börjar säljas

Det första F1-loppet körs i Silverstone.

Mora-Nisse vinner Vasaloppet för sjunde gången.

Men viktigast var nog ändå det där bröllopet i Älvsjö...

Sverige, Sverige fosterland...

 

…säg mig, är det verkligen sant?

Som Thåström skrek i slutet av 70-talet.

Juli gick fort. Mycket jobbresor. En påbörjad text om min junisemester i Sverige förblev endast påbörjad. Kanske en del av ämnena är lite gamla nu men ändå. Här kommer den påbörjade texten som nu alltså är slutförd. Och en del bilder tagna i juni.

Stockholm var som alltid vackert. Men också en främmande stad. För mig. Efter att bott i New York i över tretton år kan jag se staden både med en besökares ögon samt som en infödd. Det är ganska intressant. Jag ser saker som jag inte såg när jag bodde där. Men sedan har ju också Stockholm och människorna förändrats. Liksom jag själv. 

Men det var en fin sommar hemma i det gamla landet. En fin sommar var det. Och varm.

Juni månad i konungariket Sverige handlade som alla vet, och som jag skrivit om här tidigare, väldigt mycket om bröllopet mellan kronprinsessan Victoria och Daniel. Numera prins Daniel. Men en del annat pågick också. Om än i den kungliga skuggan. 

Riksdagen bestämde att nya kärnkraftverk får byggas. Trots folkomröstningen på 80-talet som bestämde tvärtom. Till och med kärnkraftsmotståndarpartiet Centern röstade för detta. Om jag inte minns fel så skedde detta samma vecka som bröllopet. Skugga var ordet.

På kultursidorna pågick en debatt om den, i mitt tycke briljanta, amerikanska TV-serien Mad Men som handlar om en reklambyrå i 60-talets New York. Men egentligen handlar den om relationer och mänskliga tillkortakommande. Om än väldigt stiligt förpackat. En av kulturskribenterna hade slutat titta efter halva andra säsongen. För ytlig var domen. Konstigt. Då det är just ytlig den inte är. Till och med Ingmar Bergmans dotter Linn tycker ju att det är ett relationsdrama värdigt hennes far (intervju i Vi Läser).

När kulturskribenterna inte skrev om Mad Men satt de i SVT:s VM-studio och pratade fotboll (även skådespelaren Kjell Bergkvist kunde man se där). Jag tog en klunk folköl och undrade varför kulturmänniskor alltid gillar att tycka till om fotboll och boxning men inte till exempel motocross och ishockey?

Och så satt de där tillsammans med sportreportrar och fotbollspelare och tittade på femhundra repriser i slow motion från olika vinklar av ett mål och konstaterade sedan att det var synd att matchen skulle avgöras av ett offsidemål när det var offside med typ fem centimeter. Jag satt i soffan och ville skrika: NEJ! Så länge det inte handlar om en meter eller mer så är det inte ett offsidemål om inte domaren blåser för offside. Alternativet är att införa kameror för domaren med allt vad det innebär av spelavbrott. Den enda kameran som praktiskt skulle fungera och som borde införas är målkamera.

Slussen ska byggas om. En arkitektfirma har valts. Debatten handlar nu om det ska bli en sex- eller åttafilig motorväg där Slussen nu är. Om jag har förstått saken rätt. Visst, jag förstår att inte alla, som jag, gillar Slussens skitiga och förfallna charm (nästan det sista stället i stan med den feelingen), och visst kanske den är lite opraktisk. Men ”varför denna outhärdliga tråkighet” som en känd manlig artist skrev en gång till en ung kvinnlig recensent i ett helt annat ärende. En duktig arkitekt borde ju kunna ta Slussen in i 2000-talet utan att helt radera dess historia. Utan att helt ta bort de runda formerna. Jag menar ju att på den nya slussen borde det absolut finnas någon rund byggnad som en ”tip of the hat” till platsens historia. Men som förslaget ser ut är det bara raka linjer. Plaza. Motorväg. Tråkighet.

Blev bara en kväll på Mosebacke för mig i år. Tydligen sista gången i denna skepnad. Kontraktet med Conrad och de andra som har drivit stället i över tio år är uppsagt. Nästa år är det ny regi där. Mindre rock’n’roll ska det tydligen bli. Synd. Hoppas bara de inte lyxar till det alltför mycket.

Den första juli avskaffades den allmänna värnplikten i Sverige. En yrkesarmé skall införas istället. En massiv reklamkampanj för rekrytering till den kunde ses på tunnelbanestationer och på TV i juni. Reklamfilmerna var Hollywoodglammiga och minst sagt glorifierande. Affischerna i tunnelbanan verkade spela på att ens vänner och släktingar inte fattade någonting om världspolitik och att man därför borde bli yrkessoldat. Dessutom vill jag minnas att jag läste i DN om ett förslag från någon politiker om att ändra lagen så att vi kan börja sända stridande förband ut i världen.

”The times they are a-changin”...som Bob sjöng redan på 60-talet.

Minst sagt.

En smula svensk folkhemsidyll fick jag trots allt på midsommarafton då jag helt av en slump såg vår statsminister liggandes i det gröna gräset vid en midsommarstång på en liten och högst provisorisk festplats ute i skärgården. Omgiven av hustru och vänner. Med en ölburk i handen iförd keps och kortbyxor. Inte många länder man skulle kunna se det (minus midsommarstången) känns det som. Men kanske är det ett tidens tecken att jag skriver ”folkhem” om en moderat statsminister. Eller så hittade jag inget bättre ord som kunde beskriva vad jag såg. Scenen andades en slags svensk ”oskyldighet” som sträcker sig tillbaka till Per Albins och Palmes respektive radhus ute i Västerort.

Men i Pressbyrån såg jag att tidningen Café hade producerat en bilaga som gick under namnet Rik. Den verkade handla om hur man blir rik på aktier. Och jag läste i Aftonbladet om 20-åringar som sprutar Champagne för tiotusentals kronor i Båstad. Utan att dricka den. Det utlimata hånet mot de som inget har och den tunga lågkonjunkturen som härjar runt om i världen verkade väldigt långt borta.

Känns som att 80-talet är tillbaka. Gånger tusen.

Lärde vi oss ingenting?

---

Bilderna har inget med texten att göra.

…eller så kanske de har det.

I vilket fall som helst så är det mina semesterbilder från sommaren 2010.

Och ni som inte orkar klicka på bilderna nedan kan se dem som photo album här (fast jag tycker att det blir sämre svärta i dem där).

       

       

       

       

       

     

Love Stockholm 2010

På tal om kronprinsessans bröllop.

Jag vill verkligen inte verka opportunistiskt anti kungahus.

Just nu.

Öppet mål egentligen.

Men den monumentala överdosen lämnar lite utrymme för annat.

De direktsända TV-programmen varje kväll känns melodifestival.

Sponsortälten av vit presenning andas vattenfestival.

Och det kollektiva bugandet ekar av sjuttonhundratal.

Man kanske borde ha tagit semester i juli istället?

     

     

  

Fotografiska

På fredag öppnar Fotografiska i Stockholm. Ett museum som helt koncentrerar sig på den fotografiska bilden. Något det i fotokretsar har pratats om sedan Dacketiden. Men inget har blivit av allt prat förrän nu tackvare att bröderna Per och Jan Broman vågade drömma stort och dessutom var duktiga nog att förverkliga drömmen.

Fantastiskt!

Per jobbade för övrigt tidigare i många år som fotograf och bildredaktör för Expressen varifrån jag känner honom lite grann.

Museet ligger i det gamla tullhuset på Stadsgårdshamnen. I de nyrenoverade lokalerna finns förutom flera olika utställningslokaler en butik som säljer fotoböcker samt en restaurang med bar.

Lennart Nilsson, och Annie Leibovitz, Vee Speers och Joel-Peter Witkin är de fyra fotografer vars bilder inviger museet.

Så gå dit. Se utställningar. Köp böcker. Ät och drick. Gå på seminarier.

Läs mer på deras hemsida.

Ett stilla snöfall

Snö i New York

Snö i Stockholm

Snö överallt

Ni vill vår

Jag vet

Men det går inte att förneka magin 

I ett stilla snöfall

Det fula täcks över av vitt

Ljuden dämpas

Det faller, faller, faller...

Mot oss

Från himlen

Ner, ner

Mer, mer

Får mig att minnas

Radhusområdets pulkbacke

Mörk eftermiddag

I mitten av sjuttiotalet

Nariga kinder

Små snöklumpar fastnar i lovikkavantarna

…och snön som faller

Från den svarta himlen

Över oss

Min bror och jag

Där och då

Inget annat finns

Ett åk till innan middagen

Ett till

Innan fiskpinnar och potatismos

Ett åk till

Innan magin försvinner

Innan vi blir vuxna

Ett sista åk

Innan natten kommer

Men kanske, kanske...

...faller snön lika vackert i morgon

Trestjärnigt vinterlov

Är tillbaka i New York nu efter en mycket trevlig julsemester i ett vintrigt Stockholm. Jag bodde som vanligt hemma hos mormor och morfar i Farsta. På deras inglasade balkong var fönstret fruset vilket jag tyckte var väldigt vackert. Blev lite fixerad av det och fotograferade fönstret olika tider av dygnet.

Ulf Lundells underskattade 00-tal

Ett årtionde är slut och det sammanfattas nu flitigt i spalterna. ”The Decade From Hell” som Time kallade det på sin förstasida häromveckan. Jag borde väl skriva om vad jag varit med om i mitt yrkesliv under detta årtionde. För visst har jag varit med om några av de händelser som kommer att definiera 00-talet. Men mycket av det har jag ju redan skrivit om här tidigare. Så kanske borde jag skriva om vad som hänt i mitt privatliv, men eftersom jag vill att min blogg ska vara personlig men inte privat så avstår jag ifrån det.

Så istället blir det på detta årtiondes sista dag ett blogginlägg om Ulf Lundells musikaliska 00-tal. En man vars skapande jag föjlt sedan 1982 och vars texter ständigt resonerar till olika situationer i livet. Jag tycker inte att det finns någon artist i Sverige som ens är i närheten av honom som textförfattare. Både vad det gäller att skildra relationer, vår samtid samt livet i stort.

Och jag menar alltså att Lundells 00-tal är underskattat. Det känns som att Lundell under detta årtionde tappade en del lyssnare. Många orkade inte med, om man ska hårdvinkla det, ofokuserade dubbelalbum fulla av boogie woogie-rock. Många av de som gillar hans musik pratar nu med något drömmande i blicken om hans 70- 80- och till och med 90-tal. Men om man tar sig tid att lyssna så finns i hans 00-tals produktion några av de bästa låtarna han har gjort.

Visst borde han kanske varit lite mer strategisk och väntat några år mellan skivorna och redigerat materialet lite hårdare men jag är glad att han inte gjorde det. Jag gillar det yviga och det som kanske vid en första anblick kan verka sämre än vanligt och som ofta växer, samtidigt som det ibland verkar vara ett långfinger mot vad som förväntas från honom. Men han ”har betalt sin tull” och tagit sig till en plats i sin karriär där han kan strunta i slipsarna på skivbolaget och göra som han vill.

Första halvan av 00-talet var skivutgivningen mer aktiv. Men under de senaste åren har han ju sammanställt tre samlings dubbel-CD med låtar från hela hans karriär + mastodontboxen "Under vulkanen" med 14 stycken CD med överblivet material från hela karriären + två DVD med liveupptagningar + videos (dessa tar jag inte med nedan då de mest innehåller arkivmaterial).

Förutom skivorna har Lundell också kommit ut med två romaner, en bok med sex pjäser, en slags ”bloggbok” (innan det knappt fanns bloggar) som är väldigt tjock, en konstbok och två böcker med alla hans låtar från 1975 till 2007.

Ulf Lundells album under 00-talet:

---

I ett vinterland (2000):

Efter en slamrig Neil Young-period i slutet av 90-talet börjar han 00-talet med detta vackra album som textmässigt reflekterar de fyra årstiderna. Nummer två på min 00-lista. Antagligen det av Lundells album som sålt mest under 00-talet. Glada jullåten ”Låt det snöa” samsas med lugna kärlekslåtar som ”Hennes rygg” och ”Regn”. Men bäst är ändå det bitterljuva mästerverket ”Jag saknar dig”:

”Jag längtar inte längre efter att ha dig här men jag saknar dig”

---

Club Zebra (2002) – Dubbel CD:

En skiva som spretar åt alla möjliga håll men trots det, eller kanske tack vare, så är den mycket bra. Höjdpunkter är bland annat "Senare År", "Coco", "Älska med främlingen”. Skivan avslutas med titelspåret som är en 14 minuter lång hyllning och beskrivning av kärleken till rockmusik och rockklubbar:

”Lämna stenen du bär på till vakten i dörn”

---

En eld i kväll (2003):

Ett lågmält akustiskt album som försvann lite grann men som är min absoluta favorit. Alla låtar är bra men kan kanske ta ett par genomlyssningar innan de sätter sig. För att nämna några av låtarna, ”Malvina” om hans mormor som dog ung, ”Vin till vatten” om Jesus och ”En gång om året” om utanförskap i jultider:

”Lea firar jul med sin mor. Den där mannen hon trodde så mycket på till slut, han är inte längre kvar”

---

Ok Baby Ok (2004):

Ojämn. Larmigt blandas med lugnt. Men innehåller några av hans bästa låtar.  ”Baby har en ring" om otrohet,, ”Den här himlen lite till” om att vara förälskad och min favorit ”Hon måste vara en kristen kommunist”:

”Hon är en sten under bordet på den här världens vickande bord”

---

Högtryck (2005):

Hamnar på min topp tre-lista över 00-talet. Börjar med de två glada låtarna ”Om det här är vintern” och ”En bättre värld” som båda sprudlar av livsglädje. De fem sista låtarna, som inleds med ”Den dummaste djäveln i världen” och slutar med ”Baby om morgonen”, är så sjukt bra att det kan vara den bästa ”skivsidan” (tänk LP) han har gjort. En av de låtarna heter ”Den stora ensamheten utanför allt”:

”Tystnaden från yttre rymden sjunker rätt igenom mej”

---

Lazarus (2005) – Dubbel CD:

En blytung, eller usel enligt vissa, öppning med de åtta första låtar i gengren bluesröj eller liknande. Öppningsspåret heter FOXF och är en attack på dem som attackerade honom under fittstimsdebatten. Den börjar ”Jag vaknade en morgon med en swastika i pannan.”

Jag tyckte länge att det var ganska tröttsamt men vet f-n vad som hände nu har jag börjat gilla det. Tror att jag lyssnade på fel sätt förut. Nu öser jag på med volymen och tar det för vad det är. En klackspark. Ett långfinger. Ett garv. Men visst dras jag oftare till de lugnare låtarna. Som till exempel ”Blint förälskade igen”:

”Kanske alltihop blev falskt för att jag ville sanningen”

 ---

Omaha (2008):

Gamle vapendragaren Kjell Andersson var tillbaka som producent för första gången sedan 1989 och det skar sig tydligen (återigen) under inspelningen. Men jag gillar soundet på albumet även om vissa menar att det är överproducerat (inklusive Lundell själv verkar det som). Texterna reflekterar en man som kommit tills freds med att livet inte blev som han hade tänkt sig. Öppningspåret Omaha är bombastiskt, på ett bra sätt, och Lundell sjunger att han hade velat vara med vi landstigningen på den där stranden under andra världskriget.”Lilla kärleken” är ett fint litet kärleksbrev med en väldigt bra melodi och i  ”Koltrastsången” sjunger han:

”Jag undrar vad som händer nu? Om det här är slutet eller om det vänder nu?”

---

Jag tror inte det är slutet.

---

Om du inte orkar lyssna igenom allt så kan du kanske köpa några av följande tio favoriter (bland många andra) på iTunes eller om möjligt söka upp dem på Spotify:

Regn

Jag saknar dig

Coco

Kom in kom in

En gång om året

Hon måste vara en kristen kommunist

Blodröd Zon

Hatschepsuts Tempel

Lazarus

Lilla Älsklingen

På ett vallmofält

---

Den dåliga mobiltelefonbilden nedan är tagen av mig på en Lundell-konsert en halvkylig kväll på Sofiero slott i Helsingborg den 30 juli 2009. Det var en bra konsert.

Nådens år

Stockholm en eftermiddag alldeles i slutet av 00-talet.