Tankar från 39:e gatan...

Skönhet och tragik i Arizona

Första gången jag var i Arizona var 1990. Det var den tredje amerikanska staten jag besökte. På samma resa hade jag innan varit i New York och Kalifornien. Men den sistnämda egentligen bara några förvirrade timmar på flygplatsen när jag inte hitta mina kompisar och var tvungen att ta en Greyhoundbuss till Arizona där jag skulle se vännen Tony Larsson tävla i Jet Ski-VM i Lake Havasu. Har ju skrivit om den incidenten tidigare här.

Jag har blandade känslor för Arizona. Det är helt klart en av USA:s vackraste delstater. Inte minst för att spektakulära Grand Canyon ligger där men det finns mycket annat väldigt fint också. Vapenkulturen och främlingsfientligheten är dock sidor som är mindre tilltalande. Men för att inte generalisera alltför mycket så vill jag ju säga att det finns ju såklart bra människor där också och ett besök rekommenderas absolut.

Från mitten av april till början av maj i år var jag och reporter Eirik Mosveen i Arizona vid tre olika tillfällen. Lite ovanligt ändå. Trots allt en fem timmars flygning från New York. Innan det var jag där tre gånger de senaste två åren. Då var det skjutningen av kongressledamoten Giffords och hennes supportrar av en galning med förvirrade politiska motiv samt ett par resor då vi gjorde reportage om den illegala invandringen. En av dessa resor inkluderade ett besök till bårhuset där många illegala invandrare hamnar efter den farliga vandringen över gränsen till Mexiko genom stekhet öken. Den är gången var det dock ”norska nyheter”. Förstasidesnyheter. Inte så ofta man gör det här borta. Men tragiska historier även denna gång.

Första resan i april var för en osanolik story om en norrman och hans mamma som var på väg från Los Angeles till Chicago men fick problem med bilen i höjd med Winslow, Arizona. En liten byhåla mest känd för att ha förekommit i Eagels-låten Take it easy:

”Well I’m standing on a corner
In Winslow, Arizona
And such a fine sight to see
It’s a girl, my lord
In a flatbed Ford
Slowin’ down to take a look at me”

De var tvugna att byta till en hyrbil där men ingen tog det ”easy” när John Kristoffer Larsgard och hans mamma Liv den 24 september förra året råkade svänga fel på en enkelriktad gata, och inte vilken gata som helst utan klassiska Route 66, i den normalt folktomma staden där det nu var mer folk än vanligt i rörelse. Den årliga musikfestivalen ”Standing on the corner” pågick. Uppkallad efter just den nämnda Eagles-låten. Folk försökte påkalla deras uppmärksamhet på att de körde åt fel håll. Några blev upprörda. Larsgard försökte vända bilen och råkade backa upp på trottoarkanten där han nästan träffade några människor med bilen (vittnen menar att han gjorde det med mening).

Han körde därifrån och stannade ett par kvarter bort. Upprörda människor omringade bilen. En av dem slår Larsgard, som fortfarande sitter i bilen, rakt i ansiktet och knäcker hans näsben. Han får då panik och gör en snabb u-sväng för att ta sig därifrån, han kör då över en kvinnas stortå. En annan kvinna träffas inte av bilen men får en del skrubbsår på ben och arm när hon kastar sig åt sidan. Larsgard stannar bilen fem kvarter därifrån, fortfarande tillsammans med sin mamma. Blodet rinner i ansiktet och de ringer till polisen. Det har även de som kände sig hotade gjort och när polisen kommer så arresterar de Larsgard och mamman. Hon släpps senare samma dag men Larsgard har suttit i häkte sedan dess och när vi var tillbaka i Arizona för andra gången fick han sitt straff i domstolen (se video här). Sju och ett halvt år i fängelse för "aggravated assault". Vi streamade för övrigt det live på VGNett från min iPhone.

Visst, Larsgard har haft en förmåga att hamna i  olika ”situationer” tidigare i livet där polisen varit inblandad, men han är inte dömd för någonting. Och visst finns det två versioner av vad som skedde den där dagen i Winslow. Men frågan är om sju och ett halvt års fängelse är ett adekvat straff för vad som hände. Det är inte jag mannen att bedöma men att döma av reaktionerna på våra artiklar så verkar väldigt många tycka att det inte är det. Speciellt inte Larsgard själv såklart när vi träffade honom i häktet morgonen efter. Se video här.

Vi var de första som skrev om detta och historien fick ett massivt genomslag i Norge. Första videon vi gjorde, där polisens video av arresteringen också är med, har över 500.000 träffar på VGTV och nyheten var på VGs förstasida fyra dagar i rad. Amerikanska turister i Norge tipsade Arizonas största tidning, Arizona Republic, om storyn och de intervjuade oss och använde mina bilder. Vi blev även intervjuade av en TV-station i Phoenix som gjorde ett långt inslag om detta. Och nu har det dykt upp flera hemsidor som stödjer Larsgard samt en som stödjer dem i Winslow.

Tredje resan i år var när den norska simstjärnan Alexander Dale Oen, världsmästre och guldmedalj-hopp inför OS i sommar, så tragiskt dog på sitt hotellrum i Flagstaff efter tre veckors träningsläger där. Han var bara 26 år. Jag blev väckt halv sju på morgonen den 1 maj. Kastade mig på första bästa flight till Phoenix tillsammans med Eirik. Landade vid 12:30. Ska ta minst tre timmar att köra till Flagstaff. Vi kom dit exakt klockan tre. Precis då började presskonferensen hos Sheriffen där norska simlandslagets förbundskapten samt deras läkare var. Tog några snabba bilder i början och sände hem dem, fortfarande sittandes på första rad i presskonferensrummet, till tidningen med bara minuter till deadline. Bilden, som inte var något speciellt egentligen men som ju hade ett stort nyhetsvärde, var på två sidor dagen efter i tidningen (nyheten gick såklart på många fler sidor än så). Efter presskonferensen gjorde vi den här mycket känslosamma videointervjun.

Som paradox till dessa tragiska saker vi bevakade i Arizona så var naturen vi såg under bilturerna fram och tillbaka till och från Winslow, Holbrook (där Larsgård satt i häkte) och Flagstaff från Phoenix fullständigt bedövande vackra. Oändliga ökenlandskap med kaktusar och monumentala bergskedjor som blev till tallskog och skidorter när vi kom längre norrut.

Som sagt, ett besök rekommenderas. Trots allt.

---

Bild 1. Eirik Mosven intervjuar Larsgard.

Bild 2. Det var här Larsgard och hans mamma stod parkerade när han blev slagen.

Bild 3. Navajo County Jail i Holbrook där Larsgard suttit sedan september 2011.

Bild 4. Larsgard i domstolen för att få sitt straff.

Bild 5. Presskonferens dagen efter Alexander Dale Oen dog.

Bild 6. Jet Ski VM i Lake Havasu. Stopp i tävlingarna p.g.a åskväder.

Bild 7. Jet Ski VM - Jeff Jacobs var den största stjärnan när jag var där 1990.

   

  

Nashville

Nyss hemkommen från Tennessee. Efter Memphis drog vi till Nashville. Countrymusikens huvudstad. Och mycket annan bra musik också. Har varit där flera gånger tidigare och passade också denna gång på att besöka Broadway där det är fullt av barer som har livemusik hela dagarna och kvällarna. De flesta banden är väldigt bra och såg den här gången ett par riktigt bra rockabillyband, ett som spelade bluegrass och såklart flera bra countryband.

Jag och reporter Eirik hamnade också på en av de bästa barbecue-restaurangerna vi någonsin varit på. Jack’s Bar-B-Que på Broadway rekommendras starkt. Och låt dig inte skrämmas av den spartanska inredningen (sista bilden nedan).

Jag bestämde mig dessutom för att bejaka min inre cowboy och köpte boots och en cowboyskjorta (hatt får vänta). Får se om det funkar lika bra i New York…

   

Hus för en kung

Jag är i Tennessee och jobbar med republikanernas primärval. Det är ju den så kallade Super Tuesday idag då det är val i tio olika delstater. När vi var i Memphis häromdagen passade vi såklart på att besöka Elvis Presleys hem Graceland som ju nu är ett museum. Det var fjärde gången jag besökte det. Att kliva in i huset är en fantastiskt tidsresa till hur modern lyx såg ut på 70-talet och man kan nästan se Elvis framför sig i köket fixandes en macka med bananer, sylt och jordnötssmör mitt i natten eller jammandes med kompisarna i djungelrummet (bilden ovan).

Jag har för övrigt en kompis, vi kan kalla honom Per på 38.e gatan, som helst skulle vilja att hela hans lägenhet såg ut som djungelrummet. Ja, varför inte egentligen? Man ser inte tillräckligt många djungelrum nuförtiden. Andra coola detaljer i huset är heltäckningsmatta på väggar, psykadeliskt tyg i taket och tre TV-apparater bredvid varandra.

Ett hus som anstår en kung helt enkelt.

   

Whitney kommer hem

I lördags var vi och jobbade med Whitney Houstons begravning i New Jersey. Vi bestämde oss för att besöka hennes barndomshem först. Det ligger ungefär 15 minuter från downtown Newark och kyrkan där begravningen skulle vara. En annan familj bor i huset nu. De köpte det av familjen Houston för ett antal år sedan. Klockan är ungefär tio på förmiddagen när vi knackar på och en yrvaken kvinna, inte helt olik Whitney, öppnar dörren. ”Nja, kunde vi kanske komma tillbaka senare?” Ok säger vi. På väg tillbaka till bilen kommer en äldre kvinna på trottoaren. Hon heter Jessie och vi börjar prata med henne och visst kände hon Whitney, eller Nippy som hon kallar henne (Nippy var ett smeknamn Whitney fick som barn av sin pappa). Och hon berättar om hur hennes barn var skolkamrater med Nippy och om hur hon hörde henne sjunga i kyrkan och i skolan.

På samma gata ligger skolan som Whitney gått i och där har folk lagt blommor för att hedra hennes minne. Där träffar vi Fannie (78) som är sångerska och som hade sjungit med Whitney och hennes mamma Cissy. Hon sa att först gången hon hörde Whitney sjunga så var hon bara ett barn och hon sjöng ”Oh Mary, Don’t You Weep”. Det lät som en vuxen röst säger Fannie.

Efter det kör vi ner till Newark. Där är området runt omkring New Hope Baptist Church avspärrat flera kvarter från kyrkan. Pressfotografer står på höga stegar med långa objektiv för att försöka fånga någon av alla celebra begravningsgäster flera hundra meter bort. Ingen mening för mig att ägna en hel dag åt det. De bilderna kommer från bildbyråerna och vårt jobb är att göra ett eget reportage som skapar närvarokänsla. Dock inte så många sörjande fans där som vi hade förväntat oss. Ett par dussin vid den avspärrning vi stod vid. Några stod inne i en matbutik och tittade på den direktsända begravningen på en TV. Polisen hade ju uppmanat folk att stanna hemma och det verkade som att folk hade lyssnat.

Kvarteren kring kyrkan är ganska slitna och Newark är ju för övrigt en av de farligaste städerna i USA med mycket våld och kriminalitet men inför begravningen hade de olika gängen tydligen kommit överens om vapenvila och om att inga brott skulle begås den dagen.

Det var ju fint av dem.

Vi bestämde oss för att åka tillbaka till barndomshuset för att se om vi kunde få intervjua dem nu. Samma kvinna öppnade dörren igen, fortfarande med något nattlinneliknande på sig och nu med ett barn på armen. Hon var inte helt avvisande men pratade om att det var så stökigt hemma och att hon inte var klädd och att de såg på begravningen. Vi försökte verkligen med all vår charm övertala henne men det gick tyvärr inte. Blev dock ett ganska ok reportage ändå.

Se vår video på VGTV här.

---

Bilderna nedan: 

1. Jessie Ottley (78) framför det hus i East Orange, New Jersey som Whitney Houston bodde i från fyra års ålder fram till sitt genombrott. Familjen flyttade dit från Newark på grund av raskravallerna i slutet av sextiotalet.

2. Ett snabbköp i närhten av kyrkan visar direksändningen av begravningen.

 

Döden i Beverly Hills

Det var tänkt att jag skulle på en jobbresa till San Francisco i söndags. I sista stund, när jag redan var ute på JFK-flygplatsen, blev det bestämt att jag istället skulle flyga till Los Angeles för att jobba med nyheten om Whitney Houston som hade dött kvällen innan. Så en och en halv timme innan avgång ändrade jag biljetten och tog en flight till LA istället.

Jag och reporter Eirik tog in på Beverly Hilton, det hotel som hon dog på. Ett fint hotell i elegant funkisstil. I lobbyn kom uppklädda människor tillbaka från Grammy-festen. Stämningen var dämpad. Kändes märkligt att vara på hotellet där hon dog ett dygn tidigare. Utanför lade folk blommor, bilder och teddybjörnar för att hedra minnet av Whitney. Fick mig minnas när jag var i LA efter att Michael Jackson dog för nästan tre år sedan. Ännu mer hysteri då dock. Det är något väldigt sorgligt med dessa en gång så unga och lovande supertalanger som går bort sig i kändisskapets mörkaste rum. Kanske blir trycket för stort och frestelserna för många.

Minns Whitneys första skivor i mitten av åttiotalet. Min läggning var ju mer åt punkmusik men det gick inte att undvika hennes låtar och det gick inte att förneka att de fastnade och framförallt gick det inte att förneka att hon hade en helt fantastisk röst. Något ju till och med Joakim Thåström sjunger om på sin nya skiva i låten Samarkanda där han nämner olika saker i livet som han tycker är extra bra och då sjunger textraden: ”Whitney sjunger Dolly”.

Nu ska jag flyga tillbaka till New York och inga nya resor är planerade just nu så kanske jag hinner ta tag i en del försummade saker. Som att hämta nya passet, sortera kvitton, umgås med vänner och inte minst, svara på kommentarerna här på bloggen.

Bilden av Whitney Houston nedan tog jag i New York i november 1998 inför ett skivsläpp.

 

Palmers magi

En bild som jag tog i Florida häromdagen.

Vet inte vad det är men palmträd har fortfarande en magisk dragningskraft på mig.
Blir väl kanske så när man växer upp i den kalla mörka norden.

24 timmar i Chicago

Torsdag kväll flög jag till Chicago för ett jobb. Hem fredag.

Kort besök den här gången men hann ändå få en dos av denna favoritstad.

Det är svårt att säga exakt vad det är som gör att jag tycker det är en av USA:s bästa städer men det är en stad som inte kommer med onödiga ursäkter. Den är vad den är. Ställer sig inte in. Al Capone och buffliga aktiemäklare. Biff och baseboll. Korrupta politiker och blåsiga avenyer. Man beställer inte en mojito i Chicago. Och då gillar jag ändå mojitos men ännu mer gillar jag städer där de inte bör drickas.

Tunnelbanorna är inte i tunnlar utan ovanför gatorna. Som det brukade vara på Manhattan när då var nu. Bara en sån sak. Och hur många amerikanska städer har en strand i downtown? Arkitekturen andas 20- och 30-tal. De nya byggnaderna smälter snyggt in med de gamla. Och en stad som har en kanal som går rakt igenom den vinner alltid över en som inte har det.

På South Side är gatorna hårda men glädjen finns ändå. Och stoltheten. President Obama startade sin karriär där och sedan den där magiska kvällen för snart fyra år sedan i Grant Park alldeles vid Lake Michigan. Äntligen revansch. Glädjetårar och den där känslan att allt är möjligt. Där och då i den varma mörka Chicago-natten. Verkligheten kom sen. Den gör alltid det. Förr eller senare. Men på sätt och vis spelar det ingen roll för vissa saker lever för alltid.

Sedan blev det bara 40 timmar i New York och ny flygresa. Har precis landat i Orlando, Florida. Inte Chicago direkt. Men bra klimat, det måste ändå erkännas. 

Man kanske skulle beställa en mojito....

Två timmar i huvudstaden

I onsdags var jag i Washington DC.

I två timmar.

Tog tåget klockan 07:00 från New Yorks Penn Station. 10:45 kom det fram till Union Station i DC. Därifån tog jag en taxi till svenska ambassaden som ligger vackert vid Potomac-floden. Där fotograferades jag och fingeravtryckades för min passansökan. Två månader tills mitt nuvarande pass går ut så lika bra att fixa detta nu.

Man brukade kunna göra det i New York men sedan lade de ner svenska konsulatet här och nu finns det bara ett litet honorary consulate. Man kan iof fortfarande ansöka om pass där men bara några få gånger i månaden och det fanns ingen tid förrän i april.

Därefter taxi tillbaka till tågstationen och hann med god marginal med tåget som gick klockan 12:00. Kvart i tre var jag tillbaka i New York.

Mitt kortaste besök i Washington någonsin men hann notera att det var vår i luften där.
I alla fall den här dagen.

Folkfest i Des Moines

Tillbaka i New York från Iowa nu sedan ett par dagar.

Var fjärde år när det är dags för val och Iowa är först ut i de primär- och nomineringsval som äger rum runt om i landet inför presidentvalet så lever delstaten upp från sin annars undanskymda tillvaro bland USA:s femtio stater.

Ja, ni ser ju själva vilken folkfest det är på bilden som jag tog i huvudstaden Des Moines på valdagen. Eller kanske inte. Ungefär såhär såg det ut överallt i staden. Kanske beror det på att downtown är sammanbunden med så kallade skyways som sammanbinder byggnaderna och är öppna för allmänheten och som gör att man kan förflytta sig långa sträckor innomhus. Skönt för de kalla vintrarna antar jag. Men dessa skyways ser iof också ganska tomma ut. Det finns nästan inga butiker och väldigt få restauranger. Men fick i alla fall en middag på Centro, min favoritrestaurant i Des Moines, tillsammans med reporter Eirik samt vännerna från de svenska kvällstidningarna. Det var trevligt. Man vet ju för övrigt att man har varit ett tag i USA när man har en stamrestaurang i Iowa.

Och nu när valcirkusen drar vidare till New Hampshire så blir det väl ännu lugnare på stadens gator än på bilden ovan får man förmoda. Om det nu är möjligt.

Norskt smör, svensk dollar och Andra världskriget

På nyårsdagen flyger jag till Iowa för att bevaka det första av de prov- och primärval som ska avgöra vem som blir republikanernas presidentvalskandidat. Jag och reporter Eirik var ju där strax innan jul också och då utspelade sig följande lilla vardagliga historia som jag hade tänkt skriva då men som väl kanske funkar även nu.

Vi hade varit på ett valmöte strax utanför Des Moines med republikanen Rick Santorum (bilden nedan). Det startade redan klockan sju på morgonen och ägde rum på en restaurant som heter The Machine Shed. Restuarangens tema är lantbruk och i en affär där kunde man köpa leksakstraktorer och John Deere-tröjor, kepsar, jackor m.m. (Och det var såklart inte ironi eller kitsch som det hade varit om de sakerna sålts på Manhattans Lower East Side.) På menyn fanns rätter med namn som The Farmer’s Daughter, The Hired Man’s Breakfast och The Plowman’s Favorite. Ja, ni fattar stuket på stället.

Vi satt efter valmötet kvar vid ett bord i den nu tomma lokalen och jobbade med text och bilder. Efter ett tag kom ett sällskap på ungefär ett dussin. De såg alla ut att vara någonstans mellan åttio och nittio. Männen satte sig vid ett stort runt bord och kvinnorna vid ett annat. Samtliga män hade minneskepsar från Andra världskriget och jag gissade att detta var deras årliga jullunch. Jag satt och jobbade med bilderna men kunde inte undgå att höra deras samtal. De började med att redogöra för vilka som hade dött under året samt vilka som låg på sjukhus och hur det var med dom. Sedan pratade man lite gamla minnen, ”jag såg till att hamna i officerarnas tvättinrättning på det krigsfartyg jag var på under kriget. Då fick man alltid cigaretter i dricks” sa en av dem. Men man pratade också om livet på gården, de flesta verkade vara bönder. ”Hur fungerar din nya traktor?” undrade en av dem.

Sedan kom de lite oväntat in på smörkrisen i Norge. ”Jag har hört att de smugglar in smör från Ryssland. 500 dollar paketet kostar det” sa en av dem med tvärsäker stämma. Vem var jag att protestera? Han kunde för allt jag vet ha rätt. Men kanske borde jag ha invänt när en annan helt plötsligt, med viss stolthet, sa ”min pappa hade en svensk silverdollar från 1878 som tog med sig när han flyttade hit från Sverige. Han visade den för mig när jag var barn”. Men jag lät det va. Varför märka ord?

Innan de började äta stod de upp och bad en bordsbön där man bland annat bad för de amerikanska soldaterna i Afghanistan och Irak.

Jag är alltid fascinerad över att möta veteraner från Andra världskriget. Man kan ha åsikter om USA:s millitärism, inte minst i våra tider, men det går inte att förneka att de gjorde en stor uppoffring under befrielsen av Europa från nazisterna och den största uppoffringen var det ofta vanliga bondsöner från den amerikanska landsbygden som gjorde. Jag träffar ofta på dem när jag är ute och reser och nästan alla här har någon morfar eller farfar som var med i kriget.

Det känns ofta, konstigt nog, som att USA har ett mer levande förhållande till Andra världskriget än Europa. Att det är mer närvarande i nutiden. Men kanske var det för nära i Europa. För hemskt för att orka återbesöka det alltför ofta. Eller så skiljer det från land till land. I Norge är det ju till exempel mycket mer närvarande än i Sverige av naturliga själ.

Efter krigsveteranerna kom ett större sällskap från något företag. En jullunch för de anställda. De fick dra lott om i vilken ordning de skulle få välja sin julklapp. Verkade som att var och en hade köpt en present. Skulle gissa på att 20 dollar var övre gränsen för vad den fick kosta. Alla skrattade gott åt när den medelålders, tjocka kvinnliga sekreteraren fick en tränings-DVD med sixpack-killar på omslaget och när 28-åringen från IT-avdelningen fick en rosa fjäderboa steg jublet till nya höjder. Ungefär då gick vi.

Blir spännande att se vad det kommande Iowa-besöket bjuder på för historier.

Iowa

Jag är i Iowa.

Inte på semester.

Vädret känns bekant.

Pennsylvania

Jag har varit i Pennsylvania ett par dagar och jobbat. En av mina favoritstater. 

Tiden går

Har precis kommit hem från en jobbresa till Chicago. Fick mig att minnas en magisk kväll där för exakt tre år sedan.

Nu är magin sedan länge försvunnen men där och då kändes allt möjligt.

Höst möter vinter

Jag är i upstate New York och jobbar. Snöade här igår. Men de vackra höstlöven sitter fortfarande kvar på träden. Det går fort från sommar till vinter.

Vädermannen är exalterad.

Stress och press i Vita huset

Jag var i Vita huset i torsdags och fotograferade den norska statsministern Jens Stoltenberg på besök hos president Barack Obama. Ett besök som har varit mycket efterlängtat i Norge. Det var Stoltenbergs första besök i ovala rummet och många har undrat varför det tog så lång tid. Hela 11 år om man räknar in hans första period som statsminister. Själv var jag i ovala rummet för tredje gången. Har tidigare fotograferat Göran Persson samt Norges tidigare statsminister Kjell Magne Bondevik med president George W Bush vid två olika tillfällen. Och även om detta var mitt sjätte besök till Vita huset så går det inte att förneka att det är en speciell känsla att befinna sig i världens maktcenter.

Men det är inte direkt ideala förhållanden att jobba under. Stressigt, trångt och dåligt ljus. Fast den här gången var det faktiskt två ljuskillar som höll varsin stor lampa för att underlätta det för alla fotografer. Någon har tänkt till för jag kan inte minnas att de var där förr och pressrummet där vi väntade (första bilden nedan) innan var visserligen lika trångt som alltid men i alla fall nyrenoverat.

När Persson och Bondevik var på besök i Vita huset så var det bara fotografering och inga reportrar kom med in i ovala rummet. De fotograferingarna varade i ungefär en halvminut och det var ganska stressigt. Minst sagt. Den här gången var det reportrar med också. Många. Och väldigt många amerikanska fotografer och TV-team. Det skulle lämnas statements från de två ledarna och det var ju samma dag som Khadaffi dödades så det fanns ju ett stort intresse av att höra vad Obama hade att säga om det (bland annat fick Norge väldigt mycket beröm för sin insats i Libyen). Fördelen med detta var att vi fick betydligt mycket mer tid i ovala rummet. Ungefär 10 minuter. Nackdelen var att det var väldigt trångt och i princip omöjligt att byta från den position man tagit efter löpningen in i rummet sida vid sida med de andra fotograferna i kamp om de bästa positionerna. Måste ha sett komiskt ut för Obama och Stoltenberg som redan satt på plats när vi kom in.

Men jag och reporter Eirik hade nästan lika bråttom ut. Ungefär en timme till absolut sista deadline gjorde att vi inte hade mycket tid att spela på. Först skulle vi och alla andra norska reportrar på plats dock få intervjua Stoltenberg på Vita Husets framsida. Sagt och gjort. Men när vi sedan ville snabbt ta oss ut från området fick vi inte det för Seceret Service. Ingen fick lämna området innan statsministern hade gjort det och han gav fortfarande intervjuer. Klockan tickade och vi försökte att inte gripas av panik.

Men allt ordnade sig till slut. Som det brukar. Fast det blev väldigt stressigt och det var inte många minuter kvar till tryckstopp när vi sände hem texten och bilderna. Och sedan den där oslagbart sköna känslan efteråt som man alltid får efter att ha stressat med en tight deadline.

Trots att Khadaffis död såklart tog mycket utrymme i tidningen så blev det ändå ett mittuppslag på besöket i Vita Huset. Det får man vara nöjd med.

Dessutom hann vi göra en video till VGTV som du kan se här.