Tankar från 39:e gatan...

Orkanen Katrina - 10 år

 

Snabbt hopskrivet och inte perfekt men ville publicera det i dag ändå:

I dag är det tio år sedan orkanen Katrina träffade USA:s gulfkust. VGs korrespondent var då den mycket kompetenta Kim Riseth. Vi visste att en stor orkan var på väg mot den amerikanska gulfkusten. Kim råkade vara i Miami just då medan jag var hemma i New York men vi höll kontakt om orkanen. Det är inte sällan orkanvarningar i USA och ofta blir det inte så farligt som de varnar för. Vi bestämde oss för att inte dra till New Orleans och vänta på orkanen där utan avvaktade. Men ju närmare orkanen kom, desto allvarligare verkade det vara. Så till slut bestämde vi oss för att dra dit. Flygplatsen i New Orleans var stängd, så vi möttes upp på flygplatsen i Tallahassee i nordvästra Florida. Där hyrde vi en SUV och drog till närmsta Walmart och bunkrade upp med mat, vatten och andra förnödenheter.  

Detta var på eftermiddagen måndagen den 29 augusti, samma dag som orkanen nådde land. Vi körde till Mobile, som ligger på kusten i Alabama. Då var vi i utkanten och slutändan av orkanen. Det blåste och regnade väldigt mycket och det började bli mörkt. Vi bestämde oss för att stanna där och sedan morgon efter dra dit det skulle visa sig att orkanen hade orsakat mest skada.

Det fanns inga lediga hotellrum då många lokala invånare hade evakuerat till hotellen. Vi förbereddes oss på att spendera natten i en hotellobby när en kvinna frågade om någon behövde ett hotellrum. Hon vågade inte stanna på hotellet utan ville köra västerut. Så vi fick hennes rum.

Morgonen efter fick vi reda på att Mississippi hade drabbats värst. Vi drog till kuststaden Biloxi och där var förödelsen stor. Husen längs med kusten, och ett par hundra meter upp, hade blivit totalt förstörda av en enorm flodvåg. Kim, som hade bevakat Tsunamin i Thailand något år tidigare sa att det påminde honom om det. Vi jobbade där hela dagen, tisdagen den 30 augusti. 

De första mediarapporterna indikerade att New Orleans hade klarat sig. Orkanens öga hade träffat strax öster om staden. Men det blåste och regnade ändå mycket kraftigt och det orsakade att de skyddsvallar som byggts för att skydda den lågt liggande staden mot översvämningar till slut kollapsade på många olika ställen (p.g.a. felaktig konstruktion, de skulle egentligen hålla för dessa väderförhållanden). Katastrofen kom långsammare i New Orleans än i Mississippi men blev än mer katastrofal. Vattnet steg i flera dagar och översvämmade till slut över 80% av New Orleans och mer än 100 000 hus förstördes. Över 1500 människor dog i New Orleans (totalt krävde orkanen över 1800 dödsoffer).

Vi körde ner till New Orleans på morgonen onsdagen den 31 augusti. Det var en polisavspärrning ett par mil från staden och först ville de inte släppa igenom oss men vi lyckades övertyga polisen att släppa igenom oss (sa att vi hade mat och bensin och skulle inte bli något problem för dem).  Efter ett tag visade det sig att motorvägen var översvämmad men vi lyckades hitta småvägar som låg högre och som inte var översvämmade. När vi väl kom in till stan så möttes vi av scener som jag aldrig hade trott att jag skulle se i USA. På motorvägen som går rakt genom stan satt tusentals med människor och väntade på hjälp (motorvägen låg högre än de översvämmade gatorna under). De som satt där var de som inte hade evakuerat innan orkanen det var de fattigaste och resurssvagaste, gamla och sjuka. Många utan mat och vatten.

Vi tog oss till the Superdome, inomusarenan för amerikansk fotboll som hade fungerat som evakueringscenter dagen innan stormen och som nu var omgiven av vatten och full av strandsatta New Orleans-bor. Där var om möjligt förhållandena ännu värre. Värmen var olidlig. Apatiska människor överallt. Stopp i alla toaletter och stormen hade rivit upp två stora hål i taket. Många frågade oss när hjälpen kommer. Frånvaron av myndigheterna var påtaglig. En handfull (och det menar jag bokstavligt) National Guard-soldater var allt vi såg. Och det var inte mycket de kunde göra. 

Dagarna som kom såg vi mer av detsamma och vi såg döda som låg och flöt i vattnet och många döda på motorvägen. De hade dött i väntan på hjälpen. De var gamla och de klarade inte väntan. De kan ha varit värmen och bristen på mat och vatten eller det kan ha varit att de inte hade sina mediciner med sig. Eller både och. Vi träffade människor som var kvar vid sina översvämmade hus och väntade på hjälp. Vi såg brandmän som stod och såg på när hus brann ned. Ironiskt nog hade de inget vatten att släcka bränder med. Istället för vattenslangar höll de i gevär. När räddningsmanskapet äntligen kom så var många av dem tungt beväpnade. Rykten gick om plundringar och våld. Det förekom säkert en del sådant och vi såg några enstaka händelser. Men mest minns jag tre killar som hade blivit stoppade av två, med automatvapen beväpnade, poliser. Killarna hade en kundvagn full med vatten, sportdryck och diverse matvaror. I polisens ögon var de plundrare. I mina ögon försökte de bara överleva.

Vi jobbade nio dagar i sträck med detta. De första fyra fem nätterna sov vi hos en privatperson i Baton Rouge som vi hyrde rum av. Det är en stad som ligger ca. 1,5 timme med bil från New Orleans. Där var restauranger och affärer öppna som vanligt. Det kändes extra absurt att se dessa två olika världar så nära varandra och det verkade obegripligt att myndigheterna inte bara körde in och hämtade de strandsatta New Orleans-borna. Vi körde ju fram och tillbaka mellan städerna varje dag. De sista dagarna lyckades vi få hotellrum vid flygplatsen i New Orleans. De hyrde egentligen inte ut rum längre men hade ett par tomma rum där evakuerade New Orleans-bor hade bott men som nu hade dragit vidare. Vi fick rena handdukar och lakan i receptionen och fick städa rummet själva. Men de hade ström och vi var glada att ha lyckats hitta rum i New Orleans.

Jag har varit tillbaka till New Orleans och fotograferat många gånger genom åren och det har varit påtagligt hur långsamt återuppbyggnaden har gått. Jag minns när vi var tillbaka inför ettårsdagen av katastrofen och mycket av staden såg ut som om det kunde ha varit dagarna efter orkanen. Minus vattnet. Och de hundratusentals människor som hade evakuerats till andra platser i landet (många hamnade i Houston och Atlanta) blev ofta kvar där i flera år. Ett år efter orkanen bodde det ungefär 200.000 människor i New Orleans jämfört med över 450.000 före katastrofen. Infrastrukturen var nästan obefintlig på många håll och den hjälp som de federala myndigheterna hade utlovat tog lång tid och var omgärdad av krånglig byråkrati. För de som hade blivit av med sina hus följde en lång kamp med försäkringsbolagen som menade att det inte var en naturkatastrof utan en “man-made disaster” eftersom det var den felaktiga konstruktionen av stadens skyddsvallar som orsakade översvämningen. 

I dag, 10 år senare, har stora delar av New Orleans återhämtat sig relativt bra och antalet turister förväntas i år för första gången att bli fler än innan Katrina (French Quarters som är det område flest turister besöker klarade sig egentligen helt och häller från översvämningar då det ligger på högre mark) Befolkningsmängden är dock fortfarande 18% lägre än innan orkanen, det är ungefär 80.000 färre människor nu. I några av de värst drabbade områdena, som till exempel Lower Ninth Ward (ett av de fattigaste områdena och nästan uteslutande afroamerikanskt) är ärren från katastrofen fortfarande synliga. Där har många av de över 4 000 förstörda husen i stadsdelen inte byggts upp igen och befolkningen har minskat med drygt 60%. New Orleans East är ett annat område som drabbades hårt, när jag var där för ett par veckor sedan såg jag många förstörda hus som fortfarande stod orörda. Jag var inne i ett hus där allt var som direkt efter stormen. Möbler låg huller om buller, det hängde fortfarande kläder i garderoben och i skafferiet stod rostiga konservburkar med bland annat kycklingsoppa.

Det finns även ljuspunkter i Lower Ninth Ward där skådespelaren Brad Pitt genom sin organisation Make it Right har byggt drygt 100 nya hus. De är arkitektritade och miljösmarta. De är färglada och ser väldigt futuristiska ut jämfört med de flesta andra hus i området. 

Men man ser också väldigt många tomma tomter med bara en farstutrappa av sten kvar som påminner om där stod ett hus fram till för tio år sedan.

Men historien om orkanen Katrina är så mycket mer än bara historien om en naturkatastrof, det är en historia om de amerikanska myndigheternas handfallenhet och också en historia om fattigdom i USA. De som inte hade evakuerat innan orkanen var de fattigaste och resurssvagaste som nu helt plötsligt hamnade på TV-skärmarna i de amerikanska medelklasshemmen. Det var ett chockartat uppvaknande för ett land där de 15 procent som lever under fattigdomsgränsen ofta varken syns eller hörs i det offentliga samtalet. 

—

I dag är det vernissage för min Utställning “New Orleans - Katrina 10 år” på Galleri Kontrast. Kl. 12-16.

 

Se mer bilder på min hemsida.

Hör mig berätta om orkanen via ett bildspel som gjordes två år efter orkanen av VG.

 

Vad för typ av stad är New Orleans?

 

 

På lördag är det tio år sedan orkanen Katrina skapade stor förödelse på den amerikanska Gulfkusten. Jag var där då och har varit tillbaka många gånger genom åren. Och nu ett par gånger de senaste veckorna och jag är djupt fascinerad av staden och dess invånare. Mina många besök har nu blivit till en fotoutställning på Galleri Kontrast på Hornsgatan i Stockholm. Den 29 augusti kl. 12-16 är det vernissage och du är varmt välkommen. 

Vad för typ av stad är det frågar reporter Marianne (som inte varit där tidigare) när vi kör in mot New Orleans. Jag kunde ju ha citerat vad jag själv skrev här på bloggen för ett par år sedan, att staden är “ett långfinger rakt upp i Mitt Romneys coporate America” men kanske bytt ut den tidigare republikanske presidentkandidaten mot Jeb Bush eller Donald Trump. Jag tycker dock New Orleans förtjänar ett något mer sofistikerat svar än så. Men orden tröt. Som de gör ibland trots att man vet svaret inne i sitt huvud. Vissa vetskaper är svåra att formulera i ord. En halv dag senare kommer ett par slumpmässiga konversationer med ett par olika New Orleanians att förklara den här stan och vilka som söker sig hit så mycket bättre: Mannen bredvid mig i hotellbaren är en high school-lärare med en Old Fashion framför sig och som ska på en Emergemcy Response-konferens arrangerad av Federal Emergency Management Agency - FEMA  (Det var för övrigt FEMA som fick massiv kritik för att ha misslyckats kapitalt med sitt jobb efter Katrina) dagen efter och som nu flirtar med den kvinnliga bartendern. Eller om det var tvärtom. Efter att hon berättat att hon är från Massachusetts så frågar han henne hur hon hamnat i New Orleans. Det visar sig att hon hade bestämt sig för att flytta men visste inte vart så hon gav sig ut på en fem månader lång roadtrip till 15 städer. “New Orleans vann” säger hon med ett skratt. Precis så. Precis den typen av människor bor i New Orleans. Bland annat. Men de flesta verkar skippa att besöka de 14 andra städerna innan. I bland får jag känslan att det finns många New Orleans-bor som egentligen var på tillfälligt besök men som bara blev kvar. Jag kan förstå dem.

Senare, under middagen, så vänder sig plötsligt en kvinna vid bordet bredvid oss och kommenterar min efterrätt (som jag fått på köpet och som jag egentligen inte vill ha). Hon äter samma och tycker att portionen var väldigt mycket för stor. Vilket jag höll med om. Vad hennes man tycker är oklart. I konversationen som följer kommer det fram att hon är från Brasilien och hennes man är amerikan. De gifte sig i slutet av 90-talet och hade bott en lång tid i Washington DC men sedan några år bor de i New Orleans. “Det är är den enda staden i USA som liknar mitt hemland” säger hon. “Folk är öppna och avslappnade och det är inget konstigt att bjuda hem folk man inte känner på lunch eller middag. Det händer hela tiden”. Det är sant att New Orleans är så väldigt olikt resten av USA. Jämfört med Skandinavien är ju visserligen hela USA ett stort Rio de Janeiro av öppenhet och spontanitet men vår nyfunna brasilianska vännina ser nog andra nyanser än vi gör. Och jag gillar beskrivningen av New Orleans som en bit Sydamerika i USA. Närmare glädjen. Närmare livet. Och för all del närmare döden också. Men det behöver nödvändigtvis inte vara dåligt. Och också jag har faktiskt blivit hembjuden på brunch till några New Orleanians jag inte kände och tackade, tillsammans med reporter Kim Riseth, mot mina instinkter ja. Och hade såklart väldigt trevligt (“Våga ett ja bland alla nej” som Ulf Lundell sjunger).

Den enorma kreativitet som finns i New Orleans är också fantastisk. I varenda liten hål i väggen-bar spelar musiker som om varje kväll vore den sista och som om musiken vore lika viktig som luften vi andas. Och det är den här. På Frenchman Street finns en konst-bazaar som har öppet på kvällarna där konstnärer säljer sina verk och i jämförelse så verkar konsten man kan  köpa på New Yorks-gator gjorda av talanglösa byråkrater som gått en påtvingad helgkurs i att teckna med kritor. Okej, kanske jag överdrev lite, men ni fattar nog vad jag vill ha sagt.

Och nere i Lower Ninth Ward, ett av de fattigaste kvarteren och ett av de områdena som drabbades värst av orkanen, är människor otroligt vänliga och tillmötesgående. Trots den börda de blivit valda att bära. Harry driver en liten boxningsklubb på tomten till sitt hus. Där i en boxningsring under bar himmel får han de unga pojkarna att hålla sig borta från alla de dåligheter som står till buds på gatorna i dessa fattiga, och många gånger farliga kvarter. Hans hus och en tidigare boxningsring blev förstörda av orkanen men är nu återuppbyggda. Jag var där en vecka tidigare och fotograferade och hade nu kommit tillbaka mer eller mindre oanmäld för att komplettera med lite videofilmande. Men boxningsringen stod tom och jag knackade på. Harry sa att träningen hade blivit inställd i sista stund men nu började han ringa runt för att se till att jag skulle få mitt videomaterial. En annan coach kunde egentligen inte komma över, han hade barn att passa och skulle snart till jobbet. Harrys fru hade tagit bilen så han gick runt och knackade dörr för att få tag på några av ungdomarna. Helt plötsligt kommer den andra cochen körandes med två boxare och Harry kommer gående med en lite kille som också tillhörde boxningsklubben. Och sen körde de ett oplanerat träningspass trots att de egentligen inte hade tid bara för att de ville hjälpa mig. Jag kände mig lite skyldig och såg till att tacka dem ordentligt. Många gånger. Och jag kände inte en enda negativ vibb från dem. Bara värme och hjälpsamhet. Och detta är något jag stött på många gånger under mina besök till New Orleans. Inte minst i de allra fattigaste kvarteren. 

Det är sant att det finns många fel och brister i New Orleans. Kriminalitet och våld är ett stort problem. Liksom korrupta politiker (förra borgmästaren sitter nu i fängelse) och en infrastruktur som minst sagt behöver uppdateras (vissa vägar är så ojämna att de knappt går att köra på) men de allra flesta av människorna i New Orleans är väldigt väldigt bra.

Det har verkligen varit ett privilegium att ha haft möjligheten att återvända så många gånger de senaste tio åren och förhoppningsvis så blir det många besök i framtiden också.

---

På mitt Instagram-konto kan du se fler bilder från New Orleans: @nilssontnyc

Som om mörkret inte fanns

 

Den kalla luften fyller de raka avenyerna

Skuggorna är långa och människorna härdar ut

Kylan är vacker

Den fostrar

Frostar

Vintern har varit så lång

Men det är sommar nu

Den vita snön täcker de svarta soppåsarna på trottoarerna

Precis som hon suddar ut mörkret

Som om det vore den självklaraste saken i världen

Som om det mörka inte fanns

Jag minns de tidiga tonåren

Kompisarna

Kvällarna på ungdomsgården

Biljard och innebandy

Filmkväll

Gemenskapen

Vår värld då

Den finns inte längre

Var är ni nu?

Och fotbollsträningarna

Höstmörker i förorten

Det varma gula ljuset från höghusens fönster

Vi på en grusplan

Strilande duggregn

Fotbollens dova dunsande

Kamratskapen

Den betydde allt

Var har ni landat?

Det är januari

Månaden utan nåd

Hon låter sig inte beröras av det

Skrattar

Som om vintern inte vore hård

Som om allt har en mening

Jag går på dessa raka kalla avenyer

Minns min ungdom

På en annan kontinent

I en annan värld

Jag bär minnena med ömhet

Som medaljer utdelade för en bedrift

Att leva är en bedrift

Alla borde få en medalj av guld

Det är januari nu

Månaden jag är född i

Men jag har funnit nåd

På andra sidan det stora mörka kalla havet

Har jag äntligen hittat hem

Som om det vore den självklaraste saken i världen

Som om allt har en mening

Kärrtorp - Inga rasister på våra gator

Förra söndagen satt jag framför min dator i New York och såg videobilder från Kärrtorps Centrum. Ett gäng nazister som attackerar en fredlig antinazistisk demonstration. Det berörde mig starkt på många plan. Dels det uppenbara, rasism är oaceptabelt. Likaså våld. Och bara att se nazister på Sveriges gator år 2013 är djupt oroande. Hur få de än är.

Men det var också något med scenen för överfallet. Den var min. Ett sömningt förortscentrum i decembers grådis. 50-tals arkitekturen. Tunnelbanestationen. Det var så jag växte upp. Där jag blev vuxen. Längs med tunnelbanans linje 17 och 18. Den gröna linjen. Vår livslinje. Hässelby Gård. Bagaramossen. Blackeberg. Hökarängen. De där förortscentrumen ser ungefär likadana ut. Där var vi på ungdomsgårdarna. Spelade och gick på rockkonserter i all enkelhet. Hängde vid korvkiosken. Väntade på bussen. Det var vårt universum.

Visst fanns det skinheads på vår tid också som man gjorde allt för att undvika att möta på nattomma gator. Men det känns värre nu. Inte minst för att Sverigedemokraterna sitter i riksdagen. 

I torsdags kom jag till Sverige för julfirande. Jag visste att jag var tvungen att ta mig till Kärrtorp för söndagens demonstration.

Jag var ute på lördagskvällen. Middag på Teatergrillen med goda vänner. Kronprinsessan Madeleine ett par bord från oss. Sedan till Snövits källare på Ringvägen där det var Joe Strummer-hyllning med banden Dubplate Connection och Wall of Clash. Kontraster minst sagt. Men jag gillar att röra mig i olika världar. Det är liksom mitt jobb. Mitt liv. (Madde namedroppar jag bara för att beskriva den absurda kontrasten, jag är ju inte direkt rojalist.)

Joe Strummer är en av mina största förebilder och hans ord tog alltid avstånd från fördomar och förtryck.

Det blev sent igår kväll och kunde sedan inte sova på grund av jet lag. Blev bara ett två tre timmars sömn och borde väl ha sovit vidare när jag äntligen lyckades somna men till Kärrtorp ville jag. Skulle jag.

Och där fick jag se närmare 20 000 människor tåga ner från tunnelbanestationen på gatorna mellan de trevåniga funkishyreshusen till fotbollsplanen som var platsen för manifestationen. Det var unga och gamla. Barnfamiljer och tonårigar. Det var svenskar från många olika länder. Det var helt enkelt ett genomsnitt av Sverige och det fanns en kraft i det som gjorde mig varm i hjärtat. 28 nazister attackerade ett hundratal antirasister och en vecka senare kommer 20 000 svenskar och säger att det är inte ok och att vi inte tolererar det.

Det finns en liten falang som menar att man ska bekämpa dessa rasister med våld. Jag såg dem dock inte i Kärrtorp idag och det är fel väg att gå. Om du använder dig av samma metoder som du kritiserar din fiende för, då blir du din fiende själv.

Det jag såg var vackert och det gjorde mig stolt att vara svensk. Jag går normalt inte i demonstrationståg men har bevakat många som fotograf. I dag var jag inte i första hand där som fotograf (vilket antagligen syns på bilderna) utan som människa. Som svensk. Och jag är glad att jag gick dit.

Det finns hopp i dessa mörka tider trots allt. Vi är många många fler än dom, det får vi inte glömma. Och vi har ett ansvar att säga ifrån.

   

Banksy i New York

Lite sent kanske, men fick mig åtmistone att blogga igen.

---

Intensiteten i ryktena tilltar sista timmen innan klockan 18. Den tid då den brittiske street artisten Banksy sagt på sin hemsida att dagens konstverk ska avslöjas. 17:40 ser jag på twitter att en vakt som står vid en inhängnad tom tomt vid Houston Street på gränsen till Soho har sagt till folk att de får vänta till 18:00. Jag ser det som en bekräftelse att ryktena  stämmer och kastar mig i en av New Yorks alla gula taxibilar. Det är sen fredag eftermiddag i slutet av oktober. Den tid på dygnet och i veckan då Manhattan andas ut och trottoaren är full av sänkta garder.

Jag hoppar snabbt ut ur taxin. En ansenlig mängd människor har samlats runt den inhägnad där twitter- och instagram-sfären påstår att nästa Banksy ska dyka upp. En presenning täcker stängslet. Vi hör att saker pågår innanför. Stämningen är spänt förfäntansfull. Främlinger spekulerar med varandra om vad det kan vara. Någon hittar ett hål och kikar in. Det känns som ett New York moment.

Mörkret har fallit och även presenningen faller. En man sitter där inne och spelar dragspel. Det är mörkt. Rök börjar komma och sedan kommer döden själv körandes i en radiobil som ser lite trång ut för honom. Folk fotar och förundras. Då och då överöstas dragspelsmusiken av låten (Don’t fear) The Reaper med Blue Oyster Cult samtidigt som blinkande discoljus sätts på och döden kör runt i cirklar, som om han dansade.

Det hela är ganska löjligt. Men kul. Som om det vore ett skämt från Banksy. “Se vad jag fick er att kasta allt ni hade för händerna och stressa hit för”.

Det är min första Bansky och medan jag står där och försöker bestämma mig för om detta är en bra konstupplevelse eller inte så inser jag helt plötsligt att det ju var förväntan, jakten, väntan som är en minst lika stor konstupplevelse som själva konstverket.

Kanske till och med den viktigaste delen.

Banksy var självutnämnd artist in residence i New York under hela Oktober. Varje dag lade han ut bilder eller video med dagens konstverk på sin hemsida (oftast var det “graffiti” men ibland även installationer). Det stod aldrig exakt adress, bara vilken stadsdel det var i. Banksy-fans på twitter och Instagram tog hand om resten (det gällde att vara snabb då många av konstverken förstördes ganska snabbt).

Genial marknadsföring i dessa tider av sociala medier. (Eller osociala medier som en vän till mig brukar säga när jag råkar kolla twitter då vi umgås.)

Jag kan mycket väl tänka mig att andra street art-konstnärer tycker att Banksy får alltför mycket uppmärksamhet. Att det finns de som är mycket bättre. De har antagligen rätt. Men som med mycket annat så handlar det om marknadsföring och det är något han länge har varit bra på. Bara som den detaljen att Banksy har lyckats hålla sin identitet hemlig i 20 år.

På grund av resor och annat så var jag lite sen på bollen och det var bara sista veckan jag följde Banksy i NY. Men å andra sidan tog det mig i alla fall till Greenpoint, Bronx, Coney Island, Queens och kanske inte lika exotiska 23:e gatan. I alla fall inte för mig som bor i närheten..

---

 

Bilden ovan:

Folk väntar spänt på att presenningen ska falla för det som ska visa sig vara The Grim Reaper.

Bilderna nedan:

1. The Grim Reaper.

2. “This site contains blocked messages” målat på vägg i Greenpoint, Brooklyn. Samma dag som Banksy fick en krönika om hur ful nya Freedom Tower är refuserad av New York Times.

3. Graffitisprejande robot sprejad på vägg i Coney Island.

4. “The banality of banality of Evil” – Banksy köper en billig landskaps-tavla i en second hand-affär som drivs av en välgörenhetsorganisation. Målar dit en nazist och ger tillbaka tavlan. Den säljs sedan för närmare en halv miljon dollar.

5. En cheetha målad på en vägg i Bronx, alldeles vid Yankee Stadium. Med på bilden är också en pojke i Halloween-dräkt som var där med sin pappa.

6. Sista dagens Banksy försvann lika fort som den kom upp och vi missade den precis. Det var en uppblåsbar grafitti-tag (i samma stil som de riktig) på den här väggen i Queens. Två killar försökte stjäla den, polisen kom och tog både dem och konstverket. Se video av det här.

 

7. Istället gick vi till en enormt stor och vacker kyrkogård alldeles brevid och jag tog den här bilden. Också det en konstupplevelse. Och som jag och min vän R, som var med på Banksy-äventyren har kommit fram till: Allt är konst! Bara man vill det.

-- 

På Banksys speciella hemsida för detta projekt kan du se alla konstverken dag för dag.

Min favorit är "Waiting in vain" (som jag tyvärr inte såg).

   

  

Jesu kors och Andra världskriget

 

Jag skrev ju här för ett tag sedan om en taxiförare från Tibet med en fascinerande historia och om den utdöende konsten att ta sig tid att lyssna på andra människor. Senare samma dag fick jag höra ännu en fascinerande berättelse av en gammal man i en bar i Fort Lauderdale. Kanske inte en lika rörande historia, men intressant icke desto mindre.

Han hade mor- och farföräldrar från fyra olika europeiska länder. Växte upp i Brooklyn och jobbade i yngre tonåren med att köra ut varor med häst och vagn. Hästen hittade tydligen tillbaka till stallet på Upper West Side av sig själv när arbetsdagen var slut.

Han var 16 år då han, som så många andra, förfalskade sina identitetspapper och gjorde sig två år äldre så han kunde bli militär. Och när USA var på väg att invadera Japan var han ombord på ett av krigsfartygen. De var bara några dagar från invasionen när alla soldater kallades upp på däck. Ett befäl läste upp en lista med en handfull namn. Min nyfunna vän berättar att hans namn var det första som lästes upp. De blev flugna tillbaka till USA medan skeppet fortsatte mot kriget i Japan.

Under grundutbildningen i USA hade några festsugna soldater övertalat de soldater som jobbade i garaget att låna ut en jeep så att de kunde köra till närmsta bar. Oturligt nog var det något slags bygge där de av någon anledning hade spänt en stålvajer över vägen med resultatet att ett par av de i den öppna jeepen blev halshuggna.

Nu skulle ansvar utkrävas av den eller de som olovligen lånat ut jeepen och de som hade flugits hem från krigsfartyget på väg mot Japan jobbade alla i fordonsgaraget. Min vän blev frikänd, han hade fått frågan men nekat dem jeepen. De hade lyckats övertalat någon annan.

Istället för Japan blev han och många andra soldater skickade till Chicago där det pågick en vild järnvägsstrejk. Arbetarna stoppade tågen för bättre löner och villkor. Stod på spåret och vägrade flytta på sig. Militärer kom och min ”vän” berättar att han använde gevärskolven och slog ledaren för de strejkande över munnen med den så att hans tänder flög ut. ”Vi var ju tvungna att få tågen att gå igen. De var fyllda av stål till krigsindustrin och om de inte kom fram så hotade det vår militära insats”.

Sedan blev han kommenderad till ett av  alla de fångläger i USA där tyska nazister fångade i Europa förvarades. Det här låg i Mississippi. Han blev något av en vän med en av fångarna. ”Han var trevlig men han var ju fienden så jag körde med honom. Bland annat beordrade jag honom att skura toaletterna med tandborste medan jag stod och såg på”. När kriget sedan var över och han blev frisläppt flinade han mig rakt i ansiktet och sa ”hoppas vi aldrig ses igen”".

Det började bli dags för mig att lämna baren i Fort Lauderdale men precis innan jag reste mig för att gå sa den gamle krigsveteranen till mig ”vet du vad det här är?” och höll fram det halssmycke  han bar. Det var en medaljong med en  liten mörk träbit i mitten. Nej svarade jag. Såklart. ”Det är en bit av det kors som Jesus dog på” sa han allvarligt, utan att för en sekund verka tvivla på det riktiga i det påståendet. Han förklarade vidare att smycket hade varit i hans familj sedan i början av det förra seklet. Var det hade varit de övriga ettusen niohundra åren framgick inte och det  kändes inte som att det var läge att nämna möjligheten att den lilla träbiten kanske inte var från Jesus kors.

Och vem vet, kanske hade han rätt.

Jag satte mig sedan i min hyrbil och körde rakt in i den vackra Florida-skymningen, återigen överbevisad att det gamla talesättet om att varje människa har en historia verkligen stämmer.

Det gäller bara att ta sig tid att lyssna.

Luften biter

 

Hösten kom den här veckan.

Inte kallt, men finns en kyla i luften.

Den kom med FN-veckan.

Generalförsamlingens öppnande.

Brukar göra det vill jag minnas.

Trafikkaos i Midtown.

Uttråkade poliser i varje gathörn.

Hela långa dagen.

Världens ledare är i stan.

I mina kvarter.

En gång sov Fidel Castro i huset bredvid mig.

En man på 42:a gatan har en smartphone i varje hand.

Textar och surfar.

Det är där vi är nu.

Jag försöker köpa kläder på Bloomingdale's.

Hittar inga bra.

Men äter den bästa hamburgaren någonsin.

Det är sant.

På en liten undangömd restaurang.

I Bloomingdale’s källare.

Så lyckad expedition trots allt.

Och klippte mig idag.

Bara en sån sak.

Spända nerver i kvarteren runt FN.

Men när blå timmen kommer släpper det.

Till och med den här veckan.

Sänkta skuldror.

Trots allt.

Och världsledarna åker hem i morgon.

Hösten rullar in.

Obönhörligen.

Vilket gör mig glad.

Uttråkade poliser.

Luften biter lite lätt.

Höst.

Lyssna mer

Livet är ju en rad möten med människor och i New York möter man folk från hela världen. Alla med sin historia. Vissa mer dramatiska än andra men aldrig någonsin intetsägande.

I morse när jag kom ned till taxin jag beställt för att åka till La Guardia-flygplatsen hade föraren precis fått en parkeringsbot på 39:e gatan. Trafikpolisen hade blockerat vägen för honom så att han inte kunde flytta bilen och skrev därefter ut boten. 130 dollar. Mycket pengar. Föraren berättade det för mig och skakade uppgivet på huvudet men var glad och trevlig ändå.

Det visade sig att han var från Tibet. Hans farfar, som var munk, blev mördad av kineserna när de invaderade landet. Hans föräldrar satt fängslade i 18 år. Han själv fängslad också fast han bara var tonåring. Såg sina föräldrar bli slagna. Deras brott var att farfadern kände Dalai Lama.

Till slut lyckades han fly berättade han. 16 år gammal gick han i 18 dagar över Himalaya-bergen till Nepal. Fick mat från folk som bodde längs med vägen. Bönder. Många kastade diskret maten till honom på vägen. Ville hjälpa men inte bli inblandade. Han tog sig till det munkloster där Dalai Laman var i exil. Hade aldrig träffat honom tidigare. Dalai Lama sa åt honom att han saknade den döda farfadern. Han berättade att han ville spara ihop pengar till en atombomb och sända den till Kina. Dalai Lama sa då; "Du ska inte tänka så. Vi kan inte vinna över dem med vapen. Vi måste göra det på fredlig väg." Ilskan försvann och han stannade där i många år och vävde mattor.

För 14 år sedan flyttade han till USA. Först jobbade han på bank. Hanterade checkar. Men som han sa; "folk använder inte checkar så ofta längre så jag blev av med jobbet." Då började han sälja handgjorda smycken från Tibet på gatumarknader runtom i USA. Men kinseserna sålde sina smycken, som var av lägre kvalitet, mycket billigare och han kunde inte konkurrera med priset. Så han började köra taxi i New York istället.

Jag frågade om han tycker illa om kineser. Han svarade nej. Han beundrar dem, tycker att det är ett hårt jobbande folk. Det är bara de som styr landet han tycker illa om. Sedan frågade jag vad han tycker om USA. "Fantastiskt! Här har man frihet" sa han och menade att nästan allt var bra här "utom det där" lade han till och pekade på parkeringsboten. Men med ett leende.

Tänk vad mycket man får veta bara genom att lyssna på människor man möter. Just det att ta sig tid att lyssna är kanske den egenskap som saknas mest i vår tid. "Everybody's talking at the same time", som Tom Waits sjunger. Och pratar vi inte så sitter vi och fibblar med våra iPhones.

På eftermiddagen sedan träffade jag en amerikansk veteran från Andra världskriget som drog den ena häpnadsväckande historien efter den andra. Men de får jag berätta om en annan gång...

Ett sorgset utanförskap

 

Det brann bilar i Stockholms förorter

Häromveckan

Det ropades på lag och ordning

Man sa att det var kriminella ligister som låg bakom

Det brann inga bilar på Östermalm

Inte på Södermalm heller för den delen

De borde gjort som i Istanbul

Intagit city

Vad gör de lyckliga människorna när ett sorgset regn faller?

Din nacke var så len

Vår tid är olustig

Åttiotalet vann

Jag vill vara någon annanstans

Det handlar ju såklart inte om brinnande bilar

“Men om det hade varit din bil som brann upp?” säger du

Om den inte hade brunnit så hade jag tänt på den själv

Eller kört den i sjön

Om jag nu hade haft en bil

Jag fotade kravallerna i Kungsan på 80-talet

Ung fotograf utan uppdrag

Med eget uppdrag

En kravallapolis slog mot min njure med sin batong

Han siktade bra

Hade ont i en vecka

Har aldrig litat på dem sedan dess

På lördag gifter sig prinsessan Madeleine med en amerikansk börsmäklare

Allt hänger samman

Vad gör de lyckliga människorna när ett sorgset regn faller?

Sommaren är här

Snart är det vinter

Vad har jag gjort för att göra världen bättre?

Antagligen ingenting

Det tynger mig

Det finns de som oförtrutet fortsätter att slåss

För en bättre värld

För de svaga

Ulf Lundell

Johan Johansson

Fotografen och författaren Micke Berg för striden dagligen på sin blogg

Min bror som vägrade köpa sin lägenhet när den blev bostadsrätt

I allmännyttan

Och som också samlade in namn FÖR byggandet av flyktingförläggning i Blackeberg

När alla andra protesterade mot det

Ni är mina hjältar

Ett sorgset regn faller över mig

Okej, så säg att de är kriminella ligister

Är det någon som frågar sig varför de är det?

Kravallerna på 80-talet hade ju inte ens någon agenda

En kravallpolis i New York sparkade iväg min kamera

Occupy Wall Street

Dina ögon är så sorgsna

Så vackra

I det dunkla ljuset

Jag kan inte vara den man du behöver

Inte ens det

Vad gör de sorgsna människorna i ett lyckligt solsken?

Världen är full av lyckans smeder

De bränner inga bilar

Så mycket står klart

Och kravallpoliserna bränner heller inga bilar

Så vem bränner då bilarna?

De sorgsna?

Åk!

Det är ett underligt jobb man har.

Måndag för två veckor sedan skulle jag egentligen träffa en kompis för middag vid sjutiden. Tre timmar innan det bildades en megastor tornado strax utanför Oklahoma City. 18:30 ringde jag och ställde in middagen. En halvtimme senare satt jag i en taxi på väg till flygplatsen och klockan 20:30 var jag och reporter Eirik Mosveen uppe i luften på väg mot Dallas. Närmsta större flygplats som var öppen. Flera andra journalister ombord. 

Hur många middagar har man ställt in genom åren? Luncher? Dejter? 

Många.

I december förra året skulle jag äta lunch med min gode vän Finn. Han flyttade från New York för några år sedan och vi hade inte setts på ett bra tag. Vi ses på en fin liten sushirestaurang på Lexington Avenue. Hans favorit. Småpratar lite. Catching up. Efter en kvart kommer den stora sushi-tallriken ut. Ser väldigt gott ut. Mobilen ringer. Många skolbarn skjutna i Connecticut. Jag måste dit så fort som möjligt. Ber om ursäkt tar två sushibitar och springer ut. 

En hemsk nyhet. En inställd lunch. Ett samtal som aldrig blev.

Terrorattacken i Boston. Fabriken som exploderade i Texas. Hugo Chavez död. Kidnappade tjejerna i Cleveland.

Åk!

De första minuterna känner man ett visst motstånd. Vill hellre stanna och äta upp sushin och kanske gå och ta en kaffe någonstans efteråt i stället för att snabbpacka väskan och försöka boka första bästa flight och stressa till flygplatsen så fort som möjligt. Inte sällan i rusningstrafik. Men sen när man sitter där på planet på väg till DEN STORA NYHETEN så vill man inte vara någon annanstans och man inser att man ändå inte hade kunnat njuta av den där middagen samtidigt som DEN STORA NYHETEN pågick. Så är det bara. Det är ett gift. En drog. Man vill vara där det händer. Rapportera. 

Det är mycket ond bråd död och andra inte helt positiva nyheter som ni ser på uppräkningen här ovan. (som såklart skulle kunna vara mycket mycket längre men nu tog jag bara med det som hänt senaste månaderna). Inte sällan upplever jag en del kluvna känslor på plats också. Vårt fokus är att berätta vad som hänt. Eller snarare hitta berättelser från de som var med om DEN STORA NYHETEN som på ett personligt sätt beskriver vad som har hänt. Det är ofta den värsta dagen i deras liv när vi kommer och knackar på. Man är hänsynsfull. Många vill ändå prata. Behöver kanske. Men så står jag där och tänker på att skuggorna är lite för hårda för att bilderna ska bli riktigt bra samtidigt som de har förlorat allt de äger och har. Då kan jag få ett sting av dåligt samvete. Men det försvinner fort för nu närmar sig deadline med stormsteg och vi måste sända hem bilder och text. Fungerar internet? Var finns el? Är vägarna avstängda? Ska vi försöka hitta en person till att intervjua? Och jag ser en fantastiskt bra bild där borta. Nej, vi hinner inte. Vi måste hitta någonstans att redigera, skriva och sända ifrån. Och så hinner man precis med några minuters marginal och känslan sen efteråt. Utmattning.Tomhet. Lättnad. Också det beroendeframkallande.

Vi landar i Dallas närmare midnatt. Kör ett par timmar, norrut mot Oklahoma City. Tar in på ett Holliday Inn. Sover. Går upp tidigt och kör den sista timmen mot området där tornadon träffade. En lätt nervositet någonstans i bakgrunden. Hur nära kommer vi? Kommer vi att hitta någon att intervjua?

Massiva bilköer sedan. Avstängda gator. Poliser som säger "Nej, här får ni inte köra". Tråcklar oss igenom ett bostadsområde. Kommer till en av de inre avspärrningarna. En polis släpper igenom oss. Vi är mitt i området som blev värst drabbat. Inte mycket annan media där. Oklart om vi egentligen får vara där eller inte. Det regnar massivt. Vi går bland de raserade husen. Mosveen trampar på en spik (tydligen en väldigt vanlig skada dagarna efter en tornado) men fortsätter att jobba trots haltande gång. Vi intervjuar en man som sitter på taket till sitt totalförstörda (trots att taket var kvar) hus. Efter ett tag kommer en polisbil. "Här får ni inte vara". Ok, ok…ska bara ta ett par bilder till säger och gör jag. Han tar upp handbojorna och börjar dingla med dem framför mig och säger att han kommer att arrestera mig om jag inte går därifrån omgående. Jag lyder order. Regnet öser ner. Objektiven immar. Sätter oss i bilen och torkar upp. Deadline närmar sig men vi bestämmer oss för att gå åt andra hållet och kolla.  Några poliser står vid vägen men säger inget när vi går förbi dem. Ännu mer förstörelse här. Husen jämnade med marken. Folk står och gräver i ruinerna efter de få saker som inte blivit förstörda. En man har hittat en videokassett med tornadofilmen Twister i sitt totalförstörda hus. Aldrig har väl klyschan ödets ironi passat bättre. Regnet har upphört. Ljuset är fint. Inga poliser eller annan media i området. Finns hundratals människor att intervjua och tusentals bilder att ta. Jag vill stanna men redan efter en halvtimme måste vi gå därifrån. 45 minuter till deadline. Missar man den spelar det ingen roll hur bra bilder man har.

På tisdagen skulle jag egentligen ha träffat Oslo-baserade VG-reportern Jon Magnus i Denver för en reportageresa upp i norra USA. Han blev omdirigerad till Oklahoma och jobbade också med tornadon (liksom duktige VG-fotografen Kyrre Lien som flög in från Oslo). På torsdagen kunde dock Jon och jag, några dagar försent, påbörja vår reportageresa i Idaho och South Dakota som varade fram till i går. Många spännande möten med intressanta människor blev det även på den resan men det får jag berätta om en annan gång (reportagen kommer att publiceras i VG Helg framöver).

Nu hemma igen efter nästan två veckor på turné. Skönt! Men snart blir jag rastlös och längtar iväg igen. Och snart ringer nog telefonen mitt i en lunch igen och rösten i luren som säger "Åk!".

Det är ett underligt jobb man har.

Världens bästa.

För mig.

---

Bilderna nedan:

Bild 1-4 är tagna i Moore, Oklahoma den 21 maj i år, dagen efter att en tornado orsakade stor förstöresle och tog livet av 24 människor.

1. Alla hus var totalförstörda i detta villaområde.

2. Jonathan Gosvener vid det som tidigare var hans hus. Han evakuerade 20 minuter innan tornadon kom.

3. Kraftiga stålstolpar för ellednnigar som blockerar vägen.

4. Don Piatt på taket till sitt hus.

5. Connecticut, 14 december 2012: Polisen i närheten av skolan i Sandy Hook där Adam Lanza tidigare på dagen sköt ihäl 20 barn och sex vuxna innan han tog sitt eget liv.

6. Caracas, Venezuela, 8 mars, 2013: Sörjande vid Hugo Chavez begravning.

7. Boston, 15 april, 2013: Avspärrningar på den gata där två bomber tidigare på dagen exploderade vid Boston Marathons målområde.

8. Cleveland, 8 maj, 2013: Gina DeJesus kommer hem, omfamnad av sin syster, efter att ha varit kidnappad och inlåst i nio år i ett hus inte så långt därifrån.

   

    

Even - en inspirationskälla

Jag blev mycket glad och stolt när bilden ovan för en vecka sedan vann 2:a pris i kategorin Människor i den norska Årets bild-tävlingen.

På bilden är 7-årige Even som för två år sedan brandskadades svårt i en tältbrand i Norge.

Evens farfar och kusin dog i samma brand medan hans farmor och två andra kusiner överlevde. Even var med sina 88-procentiga brännskador den svårast skadade av de överlevande och flögs snabbt över till specialisterna på Shriners Burn Hospital i Boston, där han under långa perioder har vårdats. Doktorerna säger att det är ett mirakel att han överlevde. 

Even har redan gått igenom ungefär 70 operationer men man räknar med att det kommer att behövas totalt 200 stycken innan de är klara och familjen pendlar mellan Norge och Boston. Läkarna tvivlade på att Even någonsin skulle kunna gå igen men nu är han som vilken aktiv sjuåring som helst som bland mycket annat gillar att spela fotboll. Even förlorade alla fingrar på vänster hand i branden, läkaren planerar dock att operera dit en konstgjord tumme så att han får greppförmåga.

Jag och VG:s reporter Thor Harald Henriksen var med familjen på sjukhuset i Boston våren 2010, bara någon månad efter olyckan. Då låg Even i koma och svävade mellan liv och död. Det var ett mycket känslosamt reportage att göra och nu när vi i oktober förra året gjorde en uppföljning så var jag spänd på hur jag skulle reagera på att tillbringa två dagar med någon som hade så svåra brännskador. Men det blev ett kärt återseende med Even, hans fina föräldrar, Karina och Krister samt nytillskottet lillebror Arn-Stein (1). 

Efter 10 minuter med Even tänkte jag knappt på hans skador för han själv gjorde inte det och hans fantastiska personlighet tog över mitt intryck av honom. Han är en tuff liten kille med en otrolig energi och ständigt på språng.

Reportaget, som publicerades i november förra året på 14 sidor i tidningens lördagsbilaga VG Helg, fick en enorm uppmärksamhet i Norge och Even blev något av en folkhjälte tack vare sin figtheranda och posivititet. Till och med statsminister Stoltenberg var imponerad och nämnde honom som en inspirationskälla i sitt nyårstal.

Även för mig är Even en inspirationskälla och jag är gald att jag lärt känna honom och hans familj som, tillsammans med reporter Thor Harald, är största anledningen att reportaget blev så pass bra som det blev.

---

Nedan är bildserien så som jag tävlade med den i reportageklassen (+ bilden ovan som är näst sist i serien av totalt tio bilder).

 

      

   

Mystiken

Midtown, Manhattan

Fifth Avenue

Downtown, Brooklyn

---

 

Känner ni mystiken?

Undret i att finnas till..

Men vardagen tynger

Två par grälar på gatorna i Brooklyn

Kvinnorna är arga

Männen förstår inte vad de gjort fel

Men mystiken, glöm inte mystiken

En meteorit slår ner i Ryssland

Påminner om vår litenhet i den enorma rymden

Undret

Mysteriet

Det finns överallt

Till och med en gråkall februarilördag

När allt känns tungt

Soldiset är så vackert

En sak är säker

Man räcker inte till

Men varje andetag är ett under

Och ditt leende är så vackert

Here I am again, mixing misery and Gin

Som Merle Haggard sjunger

Man anar våren

Februari, de röda rosornas månad

Det röda vinet

Vardagsmysteriet finns överallt

Inte vara cynisk

Modevecka

Melodifestival

Med mera

Min nya kaffebryggare är inte bra

Måste köpa joggingskor

Mystiken, mystiken, mystiken…

Glöm inte mystiken

 

Ett år är slut

Ett år är slut

Försvinner som spåren i snön

Liksom en dröm man inte minns

Som ett minne man inte längre drömmer om

Fiasko eller succé?

Eller kanske ingedera?

Ett nytt år börjar

Ett tomt ark

En nyspolad is

Vad ska vi fylla den med?

Man kan ha planer och idéer

Men ingen kan veta

En hissnande tanke

En fantastisk tanke

I bland undrar jag var du är

Vad du gör just nu

Tystnaden som en befrielse

Tanken som ett vapen

Självförsvar

Himlen är svart

Snön som knarrar under skon

Är det bra med all den här julromantiken?

Den behövs väl

Mörkret är så mörkt

Vi är en tålig flock

Eller snarare ni

Tystnaden är så vacker 

Men kanske också skrämmande

För den som inget har

Som ingen har

Snöflingorna landar mjukt

Ljudlöst

De landar överallt

På mina händer

På den blanka isen

Var är mina skridskor?

En kärleksförklaring till vinylskivan

En torsdagseftermiddag tidigare i år i Colorado Springs hände det. Jag köpte en vinylskiva för första gången på ungefär 25 år. Eller snarare ett trettiotal skivor. VG:s USA-korrespondent Eirik Mosveen är en mycket hängiven musikälskare och är det inte obskyra rockklubbar han släpar med mig på när vi är ute och reser så är det extremt välsorterade vinylskivaffärer. Men fram till den här dagen hade jag lyckats stå emot impulsen att köpa. Litet som man ju bor i New York, och nu när man kan få in hela sin, och säkert sina grannars också, skivsamling i en liten iPod, eller ännu hellre kanske bara lyssna på allt på Spotify, så borde jag verkligen inte köpa på mig vinylskivor som ju tar så mycket mer plats.

Men någonting hände när jag stod där och kollade in skivorna. Någonting kom tillbaka som jag hade saknat. Ljudet av bläddrandet, doften, att ta upp en skiva och granska omslaget. Läsa på på baksidan och titta på bilderna. Ta ut innerfickan och skumma igenom texterna. Det är något helt annat än det digitala. Det har själ.

Minnen sköljde över mig där i skivbutiken.

Skivaffären i Vällingby Centrum, på hörnan där O’Learys är nu, där jag köpte Ebba Gröns första LP samma dag som den kom ut och Domus (som hade en mycket mer välsorterad skivavdelning än Tempo) där jag köpte The Clash’s trippelalbum Sandinista (som det iof tog ett tag för mig att förstå hur briljant den var).

Och inne i stan på Pet Sounds, som då låg på Jakobsbergsgatan i City, där Ulf Lundell skulle signera sin nya LP 12 sånger men när jag kom för att köpa den sa de att han vara ute för lunch. Senare har det ju kommit fram att han låg bakfull i rummet bakom. Och alla obskyra punksinglar jag köpte i den där lilla skivaffären på Gamla Brogatan. Vad var det den hette? Wolfies någonting. Eller när jag köpte mina första skivor av Lundell och Springsteen (Kär & Galen samt Nebraska) och expediten i skivaffären på Drottninggatan titta lite konstigt på mig där jag stod i min Sex Pistols T-shirt och en hatt full av punkmärken.

En varmkorv i Jonnes Grill först sen hem med buss 541 från Vällingby Centrum. Fingrandes på skivpåsen. Förväntan. Lycka. Myggjagarna skaver lite på fötterna. Kan inte komma hem snabbt nog till pojkrummet i Backlura. Väl där tar jag upp skivan ur påsen, tar ut innerpåsen och sedan försiktigt skivan. Utanför fönstret regnar det. Kraftledningen anas mot den svarta himlen. På parkvägen, i gatlampans sken, står en man med en hund. Kragen uppfälld. Skogen en mörk tyst fondvägg. De andra i familjen sitter i vardagsrummet och tittar på TV. Jag har stängt dörren till mitt rum. Med en hand håller jag den svarta runda vinylskivan som kan innehålla så mycket magi. Tummen på kanten och pekfingret på etiketten i skivans mitt. Viktigt att inte ta på själva skivan. Lägger den på skivtalriken, startar skivspelaren och för försiktigt picuppen till skivans ytterkant, som liksom området mellan låtarna och det i slutet är lite mörkare än resten av skivan (vissa artister, som t.ex. Lundell, brukade ibland ha något litet ingraverat handskrivet medelande i den svarta vinylen längst in mot etiketten i mitten). Det knastrar till lite när den möter vinylen. Några sekunders tystnad sen innan de första tonerna i den första låten kommer. Jag på sängen under läslampan. På väggen sitter John Lennon vid sitt vita piano i ett vitt rum och Pennie Smiths fantastika bilder av Clash på New Yorks snöfyllda gator, klippta ur Vecko Revyn. På en av de andra väggarna hänger två av George Barris oförglömliga bilder av Marilyn Monroe från hennes sista fotosession på en strand i Kalifornien samt mina egna bilder av Dag Vag i Södertälje folkets park. Den första “riktiga” konsert jag fotograferade. Jag följer texterna på innerpåsen (allitd de två första lyssningarna så att de sitter sen) och det var som oftast magi. Musiken lyfte mig från skolans och förortens vardagstristess ut i den stora världen. London, New York, Los Angeles. Vyerna vidgades. Inte bara geografiskt. Det fanns inga gränser. Jag kan bli vad jag vill. Göra vad jag vill.

Som Springsteen sjunger: “I learned more from a three-minute record than I ever learned in school”.

Men även innan jag själv började köpa skivor så hade jag ju tillgång till vinylens magi. Det var ju inte bara musik som kunde förmedlas genom detta fantastiska medium. Som barn tillbringade jag åtskilliga timmar med bland andra Anita och Televinken, Pippi Långstrump (utan tobak försmäktar vi på denna öde ö), Spöket på Canterville (Stig Järrel perfekt som uppläsare) och Tintin. Tröttnade aldrig att lyssna på dem. Av föräldrarnas sparsamma skivsamling minns jag mest en live dubbel-LP med Elvis där den ena sivan var väldigt bucklig efter att ha legat framme för länge i solen (ok, vinyl har sina nackdelar som lagringsmaterial, å andra sidan, lägg en iPod i vatten..) samt en liten singelsamling som stod utan omslag i ett sånt där ståltrådställ (antagligen inte så bra för vinylen heller). Där var min favorit Bill Haleys Rock Around the Clock som ju inte stod där som något vintage fynd utan som antagligen hade hängt med från pappas pojkrum. Troligen mitt första möte med Rock’n’Roll och ett värdigt sådant. Minst sagt.

Innan punken dundrade in i våra liv så hade jag och min bror varsina favoriter. Jag de amerikanska hårdrockarna i Kiss och han det brittiska glamrockbandet Sweet. Kiss såg ju grymt tuffa ut på skivomslaget till livedubbeln Alive som jag hade köpt men samtidigt tittade jag avundsjukt på min brors Sweetskiva där man kunde dra upp innerpåsen till effekten att ena ögat på omslaget blinkade. Försök att få den effekten på en iPod…

Sen kom som sagt punken och tur var väl det. Vi satt hemma hos Jonas på lunchrasrerna i mellanstadiet och lyssnade på hans storesyrras skivor (livrädda att hon skulle komma hem). Jag minns speciellt singeln Mona Tumbas Slim Club med Ebba Grön och Sex Pistols LP Never Mind the Bollocks. Den sistnämnda bytte jag en liten stund senare till mig mot ett par rullskridskor från en annan kompis. På pappret verkar det väl som jag blev lurad men i verkligheten var det ju såklart tvärtom eftersom den skivan gav mig så enormt mycket mer än ett par rullskridskor kunde ha gjort. Och jag hade ju dessutom kvar min skateboard.

Lika mycket gav kanske inte de där 50 LP-skivorna vi fick på köpet med stereon vi övertalade mamma att berställa på avbetalning via annons i en veckotidning. Jag och brorsan slet upp paketet och hade väl hoppats på ett gäng punkskivor eller åtminstone rock’n’roll. Istället var det obskyra gamla soulgrupper från USA som vi aldrig hade hört talats om (samtliga skivomslag var dessutom “jackade” – alltså sådana som inte skulle säljas längre). Och stereon var säkert inte av högsta kvalitet heller men den såg snygg ut där i den stora “möbel” som följde med för att husera skivspelare, förstärkare och kassettdeck. 

Jag gick också med i Scandinavian Music Club där man fick välja fem, eller om det var tio, skivor för ett väldigt lågt pris när man gick med. Sedan fick man automatiskt månadens skiva (till fullpris) om man inte avbeställde den. Vilket man ju glömde allt som oftast så där satt jag sen med Mikael Wiehes album Kråksånger och fattade ingenting.

Sedan startade vi en egen liten informell skivklubb som bestod av en skivpåse som skickades runt bland sju, åtta vänner. Varje gång man fick påsen tog man ur den skiva man lagt i förra gången och la in en ny innan man skickade vidare påsen. Bra sätt att kunna lyssna på, och spela in, musik man kanske inte hade köpt annars. En primitiv föregångare till Spotify kanske? För man hade ju aldrig råd att köpa ens en bråkdel av alla de skivor man ville ha. Och det gjorde ju, i alla fall för mig, också att de skivor man väl valde att köpa kom att betyda så mycket mer än en skiva man lyssnar på via t.ex. Spotify (men det som är bra med Spotify är ju såklart att man kan upptäcka mycket ny musik).

I slutet av 80-talet kom ju CD-skivan och vinyl kändes genast väldigt mossigt. CDn var ju helt fantastisk, det gick ju inte att repa den. Tidningarna visade bilder när man körde över en CD med en bil och ändå gick det att spela skivan. Fungerade ju inte riktigt så i verkligheten upptäcktes ju ganska snart. Dessutom är det ju svårare med en CD–skiva som hakar upp sig, vinylspelaren kan man ju bara knuffa till lite så spelar den vidare. Men det var nya tider och jag ville ju inte vara en dammig stofil så jag gav helt sonika bort samtliga mina vinylskivor till min bror Johnny och min kompis (och bror) Joakim. Båda hade ju den insikten att de behöll både vinylskivor och skivspelare genom både CD-trenden samt MP3-filerna. (Jag smider dock på planer om hur jag ska övertala dem att sälja tillbaka skivorna till mig.)

Jag var också väldigt tidig med iPod, köpte den första generationen som kom hösten 2001. Det kändes helt revolutionerande och CD blev lika omodernt som vinyl.

Men nu har alltså cirkeln slutits och här sitter jag med mina nyinköpta vinylskivor, gjorde dessutom ytterligare några inköp på den enormt stora och väldigt välsorterade Amoeba Music i Los Angeles, men jag har ännu ingen vinylspelare. Onekligen en viktig detalj i ekvationen. Ingen brådska dock. Njuter av vetskapen om att jag snart kommer att köpa en. Det är liksom något att se fram emot.

Knastret precis innan musiken börjar. Magin.

Det sägs visserligen, från säker källa i Hell’s Kitchen, att man dricker mer alkohol när man lyssnar på vinyl jämfört med digitala filer men hey, det är en risk jag är beredd att ta..

---

Bilden ovan har, som det brukar heta, inget med den här texten att göra. Tog den för tre år sedan på Manhattans Upper West Side. Någon hade tröttnat på sina vinylskivor och bara ställt ut dem på trottoaren (som man ju gör i den här stan med saker man tröttnat på).

Bilderna nedan:

1. Några av de skivor jag köpte i Colorado.

2. Eirik i skivaffären i Colorado Springs.

 

Stormigt presidentval

Presidentvalet är över sedan en vecka.

En enorm känsla av lättnad men också en viss tomhet. Har ju levt med det i ungefär ett år nu.

Planen efter valet var ju som sagt att ligga på soffan och äta praliner några dagar (en metafor, som ni säkert förstår), med start fredag. Det fick skjutas på en dag då det var snöstorm i New York när vi skulle flyga hem dagen efter valet och flygplatserna där var stängda. Men inte något ont som inte har något gott med sig. Istället för hemfärd blev det en trevlig middag med Eirik och Ingvild på Ralph Laurens restaurang i Chicago (Ja, klädmärket, de har en väldigt bra restaurang där, den enda tills helt nyligen då de öppnade en även i Paris).

På temat att vända något negativt till positivt kommer jag helt osökt att tänka på när författaren Hjalmar Söderberg kom hem en tidig morgonen efter en natts festande och hans sinnessjuka ex-fru stod i trapphuset och väntade på honom ("som en vålnad från förr") och han sprang skrämd därifrån och tog sedan en av skärgårdsbåtarna från Nybrokajen och intog en fantastiskt trevlig frukost bestående av sill och snaps samtidigt som solen gick upp över skärgårdens kobbar och skär utanför fönsterena i båtens vackra matsal.

Oklart dock om man kan jämföra en snöstorm med en sinnessjuk ex-fru. Men varför inte. En trevlig middag var det i vilket fall som helst.

Att jag sedan var minuter från att missa flyget till New York morgonen efter på grund av lika massiva som oväntade bilköer ut från Chicago är en helt annan historia.

Det blev ju i och för sig inte så mycket lugn och ro på första "pralinätardagen" heller då de tyvärr påbörjade en totalrenovering av lägenheten ovanför mig just den dagen. Och det verkade som att den renoveringen inleddes med en dag av att slå sönder kakelgolven i kök, badrum och hall med en hammare. Det bullrade ganska mycket. Jag borde ju såklart ha följt Söderbergs exempel och gått till Aquavit och beställt en SOS. Det var mer drag i folk förr.

Jag har ju inte skrivit om stormen Sandy här på bloggen. Dels för att jag inte har haft tid och dels för att jag inte riktig var på bollen med den. För att nu direktöversätta det amerikanska uttrycket att "be on the ball". Men om man nu har en New York-blogg så känns det väl ändå som att Sandy bör omnämnas här. For the record liksom.

Vi var i den vackra lilla "norska staden" Decorah i Iowa och gjorde valreportage samtidigt som monsterorkanen Sandy var på väg mot New York och New Jersey. Tanken var att ägna veckan före valet åt vägmästarestaterna Iowa, Wisconsin och Ohio men det ändrades såklart. Tidigt tisdag morgon körde vi de tre timmarna till Minneapolis och tog en flight till Chicago där vi tog en annan flight till Allentown, Pennsylvania. En av få flygplatser i nordöstra USA som var öppen på tisdagen och faktiskt så var det bara två timmar att köra till Manhattan därifrån.

Väl hemma så hade ju stormen passerat och det var strömavbrott på halva Manhattan. Typiskt nog från just 39:e gatan, där jag ju bor, och söder ut. Så mitt hus hade varken el eller vatten vilket ju mer eller mindre gör det obeboeligt. Dessutom bor jag ju på 16:e våningen så lite småjobbigt att ta sig upp och ner. Men som tur var så fick jag inkvartera mig hos en snäll vän som bor norr om 39:e gatan och som hade både el, vatten och vin.

Jobbade sedan ett par dagar med efterspelet av stormen (den blev nedgraderad från orkan till storm precis innan den nådde land, men orsakade trots det enorma skador och bara orkanen Katrina har kostat mer pengar i USA:s historia). Bland annat fick jag se Brooklyn-tunneln fylld med vatten ända upp till taket. Ganska ovanlig syn minst sagt. Fick också se människor leta efter sina tillhörigheter i de över hundra hus som brunnit ned under stormens framfart ute i Breezy Point. Samma område som jag och reporter Eirik var och gjorde reportage i förra sommaren när orkanen Irene var på väg mot New York. Vi träffade flera som vägrade att lämna sina hus trots obligatorisk evakuering. Då gick det bra. Den här gången var det betydligt värre. Förutom de nedbrunna husen var många hus förstörda av vattenmassorna som dragit in över bostadsområdet som ligger på en avlång halvö på Long Islands södra sida där Atlanten möter New York. 

Och det var ju såklart inte bara vår planerade valbevakning som blev påverkad. Även president Obama och hans utmanare Mitt Romney ställde ju in valkampanjandet i två, tre dagar och Romney försvann nästan helt ur nyhetsbilden samtidigt som Obama fick agera som den president han är och leda landet i kristider. Ser bra ut på TV. Jag tror inte det avgjorde valet men det hjälpte definitivt inte Romney att behålla det momentum han trots allt hade skaffat sig efter Obamas fiaskoartade debattinsats i Denver en månad tidigare.

Sen drog jag och reporter Eirik Mosveen alltså till Ohio på söndagsmorgonen där vi, som jag skrev i förra blogginlägget, var på valmöten med både president Obama och Mitt Romney och sen tog vi sista flyget från Columbus till Chicago kvällen innan valet. Där mötte vi upp med resten av VG:s valteam: Anders Giæver (tidigare USA-korrespondent som jag var till sammans med i Chicago för fyra år sedan) samt Lars Joakim Skarvøy och Mathias Jørgensen från VGTV. Och i Boston, där ju Mitt Romney höll valvaka, var Kari Aarstad Aase och Harald Henden (väldigt bra lineup VG ställde upp med måste jag säga och fantastiskt att få jobba med dessa duktiga kollegor).

Stämningen bland väljarna i Chicago var ju inte riktigt lika entusiastisk som för fyra år sedan. Och hur skulle den kunna vara det. Då var Obama gud och luften var elektrisk på valnatten. Valvakan var då utomhus i Grant Park och det var ovanligt varmt för årstiden, säkert över 20 grader och det var folkfest på gatorna. Nu regnade det och var kallt och valvakan var innomhus (som tur var) i en stor och trist mässhall i södra Chicago (en erfaren kollega menade att arkitekturen hade Nordkoreanska influenser). Men det är klart att det blev bra stämning när valresultaten väl började komma in och när de sa på de stora TV-skärmarna att Obama vunnit Ohio och kort därefter att han vunnit hela presidentvalet så exploderade ju såklart salen av jubel och folk grät och skrek och visst fick jag gåshud. Det är ju inte rättvist att jämföra med 2008 men som Giæver skrev i VG, den här valsegern gör att segern för fyra år sedan får en annan betydelse. Att den blir ännu mer värd.

Och vilket privilegium det ändå är att få bevittna så stora världshändelser på nära håll. Verkligen.

Morgonen efter var vi ute i Altgeld Gardens, ett så kallat "project" i South Chicago med många fattiga invånare och hög kriminalitet, för att få reaktioner på valresultatet. Det var där Barack Obama jobbade på 80-talet med att försöka hjälpa dem som bor där. Det är tredje gången jag besöker det området och den här dagen var alla de vi pratade med mycket glada över Obamas valseger. 

Men nu lägger jag valbevakningen och orkanen bakom mig för den här gången och ser fram emot andra ämnen att göra reportage om.

Fast kan samtidigt inte låta bli att undra vem som kommer att vara president i USA om fyra år och tre månader.

Och undrar också hur nästa orkansäsong kommer att se ut.

Men nej, om man skulle gå upp och åka skridskor i Bryant Park kanske…

---

Bilderna ovan:

1. President Obama kommer ut på scenen i Chicago med sin familj för att hålla sitt segertal.

2. Stora delar av Manhattan hade strömavbrott i nära fem dagar efter Sandys framfart. Poilisen hade lagt ut röda bloss i gatukorsningarna för att minska risken för olyckor.

Bilderna nedan:

1. Till skillnad från husen i förgrunden så klarade sig Empire State Building från strömavbrottet trots att byggnaden ligger söder om 39:e gatan.

2. Brooklyn-Battery Tunnel fylldes med vatten. Här infarten på södra Manhattan.

3. Över hundra hus brann ner i Breezy Point. 

4. Många hus i Breezy Point förstördes av vind och vatten.

5. Seaside Heights, New Jersey.

6. Den "norska staden" Decorah i Iowa (kolla in bilens nummerskyllt).

7. Obama-anhängare på valvakan just efter att de fått reda på att han vunnit presidentvalet.

8. Altgeld Gardens: George (t.v.), som är före detta marinkårsoldat och basketspelare, röstade på Obama.

 

   

   

Dagen D

Så är dagen här.

Presidentvalet.

Det har varit en lång resa, Både för Barack Obama, Mitt Romney och mig.

Natt här i Chicago nu. Flög in i kväll från Ohio efter några dagars valjobbande där. En av de allra viktigaste vågmästarestaterna. Tidigare idag såg vi ett valmöte med Barack Obama i Columbus. Där spelade Bruce Springsteen och sedan Jay-Z några av sina låtar. Bruce akustiskt. Fina versioner av bland annat No Surrender och The Promised Land. Men det ska erkännas att det blev betydligt mer drag på publiken när Jay-Z intog scenen. Tisdag kväll har Obama valvaka här i Chicago.

Detta var Obamas näst sista valmöte för dagen. Och det var hans sista dag av kampanjande någonsin. I alla fall för sig själv som kandidat. Som före detta president ställer man inte upp i några fler politiska val. Så är det bara. Lite märklig känsla måste det nog vara för honom. 15 500 var på plats. De sista dagarna inför valet 2008 hade han 60 000 och 80 000 på vissa valmöte. Då var det magiskt. Inte riktigt samma entusiasm nu. Det är ofrånkomligt.

Och i söndags var vi på ett valmöte med Mitt Romney i Cleveland. Det var i en enormt stor mässhall. Den största jag någonsin sett. Men sektioner som gick att avdela. Som tur var. För Romney. Annars skulle de 6 000 entusiastiska suportrarna som var på plats inte kännts speciellt mycket. När vi var på väg ut till den enorma parkeringsplatsen där vår hyrbil nu stod ensam i duggregnet (sist kvar som vanligt efter att ha sänt bilder och text till tidningen) fick vi veta av en man som jobbade i mässhallen att byggnaden under andra världskriget hade använts till att bygga bombplan och tanks i. Det tyckte jag var fascinerande. Kan för övrigt antagligen även vara Romneys sista kampanjdagar någonsin. Vare sig han vinner eller förlorar. 

Det har varit otroligt kul att bevaka valet men också väldigt intensivt. Jag har varit på resa varenda vecka efter sommaren så 6 november har varit något av ett målsnöre som hägrat långt där framme. Men nu är vi alltså där och torsdag (onsdag blir ju en resdag) hade jag tänkt ligga i soffan i pyjamas och äta praliner samtidigt som jag tittar på daytime-TV hela dagen. Men sen kom jag på att jag måste skriva reseräkningar för senaste månaden och det kommer lätt ta hela dagen. Men fredag, då...

---

På bilderna ovan bes det bön innan valmötena i Ohio börjar. Överst på Romneys i Cleveland och bilden under på Obamas valmöte i Columbus. Samma möten som bilderna nedan är tagna på.

 

Livet är en debatt

De tre presidentdebatterna är över. 

Det började i Denver för tre veckor sedan där president Obama i skuggan av Klippiga bergen gjorde en så svag och allmänt passiv insats att partikamraten och tidigare presidentkandidaten Al Gore undrade om det var den höga höjden som påverkat presidenten och en mig närstående reporter menade att Obama antagligen hade ätit en hel burk med valium precis innan debatten. Sant eller inte så påverkade det kampen om Vita Huset, som Obama intill dess ledat ganska klart, så pass mycket att Romney kom tillbaka från politikens verkligt öde slätter till att bli en seriös utmanare. Till de öde slätterna hade jag för övrigt velat skicka maten från pressbuffén. Det serverades i och för sig barbecue direkt från en stor grill utanför pressrummet men den sista biten kött lades beslag på, rakt framför näsan på VG:s utsända, av en svensk kollega. Hade jag haft en något svagare karaktär hade jag antagligen gått till baren där det serverades gratis öl till media och svept ett antal Budweiser för att komma över detta trauma. Istället blev det torra kycklingbröst från buffén och en flaska vatten.

Nästa debatt var i Hempstead i förra veckan. En liten stad, eller snarare förort, på Long Island i skuggan av Manhattans bergskedja av skyskrapor. Och brevid den stora parkeringsplats där hockeylaget New York Islanders hemmaarena ligger (i dag tillkänna gav man för övrigt att de ska flytta till den nya arenan i Brooklyn om ett par år). Inte helt oväntat var det den debatten som var mest kaotisk med logistik etcetera. New Yorkers har väl annat att göra, till skillnad från Denver-bor, än att planera en debatt i flera år innan. Ett par veckor räcker antagligen bra. Men skönt ändå att få sova i sin egen säng efteråt. Det ska dom ha.

Och i måndags var det alltså dags för den tredje debatten i Boca Raton i skuggan av…ja nu finns det ju inte så mycket skugga i Florida men får väl dra till med i skuggan av majestätiska palmer då. När VG:s team kom till Lynn University där debatten ägde rum så var det ordinarie pressrummet redan fullt. Så vi hamnade i annexet. Eller kylskåpet som det egentligen borde ha kallats. Det var ett tält som de hade kopplat världens effektivaste kylanläggning till. Och den stod på fullt. Tyvärr delades det inte ut dunjackor vid ingången. Men man vill ju ändå fokusera på det positiva och maten var klart bäst jämfört med de andra debatterna. Tropical pinapple chicken serverades och chef i köket var svenska Jenny som bott i Florida i 18 år. Bara en så sak. 

Mellan första och andra debatten var det ju dessutom en visepresidentdebatt mellan Joe Biden och Paul Ryan i Kentucky som vi var också var på. Där höll vi ju på att bli arresterade men fick å andra sidan en liten flaska bourbon i presspåsen (alltid fokusera på det positiva!). Frågan är hur många flaskor visepresident Biden fick i sin påse. För många verkade det som enligt vissa efter att Biden debatten igenom suttit och gapskrattat så fort hans motståndare sa något.

Så fyra debatter har vi alltså varit på den senaste månaden (till detta ska läggas ett antal debatter i vintras i de republikanska primärvalen). Min doorman som ofta frågar vart jag är på väg eller var jag har varit när han hjälper mig med väskorna såg dock lite besviken ut när jag berättade att jag inte är i själva rummet där debatterna äger rum (bara ett fåtal fotografer från de största bildbyråerna och tidningarna får vara inne i debattsalen). När jag förklarade att hundratals, antagligen över tusen, journalister flyger in från hela USA och sitter i en stor sal och ser det på TV tittade han på mig som jag hade berättat ett obegripligt skämt.

Och visst kan man fråga sig varför så många reser till debatterna för att sen se dem på TV och svaret stavas spin room eller spin alley som det också kallas. Efter debatten så kommer talesmän och kvinnor för de två kandidaterna och försöker övertyga media om att just deras kandidat vann. Fast efter första debatten tog det över 20 minuter innan demokraterna kom och inte ens de tyckte att Obama hade vunnit (i Florida var båda kampanjerna ute tio minuter innan debatten var slut).

En hel del så kallade "talking points" leveraras såklart av talesmännen efter debatterna men ändå ett visst värde att få prata direkt med till exempel John Kerry eller John McCain samt med ledningen i de respektive kampanjerna. Och det blir bra närvarokänsla när vi leverear video till VGTV. Dessutom kan man ju också passa på att dagarna innan göra andra valreportage från de platser debatterna är på. Så trots det absurda i att tusen journalister sitter och tittar på TV tillsammans så är det värt att vara på dessa debatter. Men nu är det slut för i år alltså och jag och reporter Eirik får försöka klara oss utan trängseln i spin alley.

---

Nu är jag i Boston och jobbar.

Här såg jag John Kerry förlora presidentvalet mot George W Bush för åtta år sedan men det är en helt annan historia.

---

Bilderna nedan:

1. Obamas chefsrådgivare David Axelrod i spin alley i Denver.

2. Pressrummet i Kentucky.

3. Pressrummet i New York.

4. Spin alley i Florida. 

   

Val i alligatorland

Jag flög till Fort Myers, Florida i lördags (nedrersta bilden). Där gjorde vi under söndagen ett valreportage om den amerikanska husmarknaden innan vi körde över Alligator Alley till delstatens östkust. Och visst träffade vi på en alligator på vägen. Han verkade snäll om än något lömsk.

Nu i Boca Raton och inväntar kvällens presidentdebatt. Den tredje och sista. Kanske är presidentkandidaterna också snälla men lömska. Eller bara lömska möjligen.

Nu bara två veckor till presidentvalet. Spännande.

Fear and Loathing on the Campaign Trail

I veckan var jag i Ohio och Kentucky för valjobb.

Kom hem i fredags kväll. Har inget emot att jobba helger men ändå, alltid en skön känsla att flyga hem en fredag och sen sitta i taxin på väg in mot Manhattan i köerna av "bridge and tunel-folket" på väg in mot storstadens löfte om förlustelser som en läkande salva på de av vardgstristessen sargade själarna.

För att nu vara lite högtravande. 

Man kan också säga att de bara vill in och dricka sig fulla.

Onsdag morgon var det, som vännen Per på 38:e gatan brukar säga, bagarväckning för en tidig flight till Columbus, Ohio. Och som alltid, när man ska upp så där tidigt, 05:45 i det här fallet, så kan man såklart inte somna. Men det blev i alla fall fyra timmars sömn.

Strax utanför Columbus höll republikanernas presidentkandidat Mitt Romney ett valmöte. Det var på en restaurang och han höll ett kort tal, tillsammans med New Jerseys populära guvernör Chris Christie, på uteserveringen för en relativt liten skara människor. Det var ett sådant valmöte som är mer anpassat för (lokal) media än nödvändigtvis för publiken på plats. Gäller att få med kandidaterna på de lokala TV-nyheterna och tidningssidorna så ofta som möjligt i en sådan viktig vågmästarstat som Ohio. Romney har ju fått ett enormt uppsving i opinionsundersökningarna efter sin lyckade insats i den första presidentdebatten som sågs av 80 miljoner amerikaner. Ohio såg innan det ut som en hopplös uppgift för honom men nu är det väldigt jämnt där i opinionsundersökningarna.

Efter att ha sänt bilder och text från det sedvanliga "kontoret på resa", kaffekedjan Starbucks, så körde jag och reporter Eirik Mosveen ner till Lexington i Kentucky. En resa som tog nära fyra timmar men det var fyra timmar som var väldigt trevliga då Eirik, sin vana trogen, köpte en CD på ett truck stop och därmed introducerade den svarta countryartisten Charley Pride i mitt liv. Jag säger bara WOW! Vilken röst. Vilka låtar. Den gick på repeat hela resan.

Vi lyckades precis hinna beställa en sen middag i hotellbaren innan köket stängde. Duck quesadillas var oväntat gott.

Torsdag morgon åkte vi ut på Kentuckys landsbygd, till en liten stad som heter Paris, och pratade med väljare om hur det är att bo i en stat som inte betyder något i presidentvalet. Eller rättare sagt, som det redan är klart vilken kandidat som vinner och därför inte besöks av kandidaterna (vilket är fallet för ungefär 40 av USA:s 50 delstater).

Sedan på kvällen var det dags för visepresident-debatten på Centre College in Danville, Kentucky. Cirka 45 minuter söder om Lexington. Vi var lite sena efter att ha sänt hem dagens story och att det var världens längsta strip mall med 500 stopljus på vägen hjälpte ju inte. Vi kom fram till Danville vid 17:45, ackrediteringskontoret stängde 18:00 så vi var lite stressade. Mellan polisens avspärningar och var GPS:en sa åt oss att köra så hamnade vi "on the wrong side of the tracks". Bokstavligt talat. Byggnaden som vi skulle hämta pressackrediteringarna låg 100 meter ifrån var vi hade parkerat. Men det var en järnvägsstation med fem järnvägsspår mellan oss och dit vi skulle. Men inga tåg i sikte så vi gick snabbt över dem. På andra sidan stod ett par poliser och en secret service-man. En av poliserna sa åt oss att vi hade gått över privat mark och att han var tvungen att skriva en rapport på oss. Han ville ha namn, adress, vikt och längd. Men han kollade aldrig legitimation konstigt nog och jag ljög lite om vikten. Oklart varför. Men vi blev inte arresterade och dessutom hann vi precis hämta ackrediteringen. Man måste fokusera på det positiva.

Och vi blev inte skjutna som vi höll på att bli i Ohio för ett par veckor sedan. Vi hade varit på ett annat valmöte med Romney strax utanför Columbus och hade en idé om att köra efter Romneys poliseskorterade bilkortege till Cleveland där nästa möte skulle vara. Vi var alltså inte en del av kortegen, så inte ett helt lätt projekt. Innan vi hade kommit ut på motorvägen hade två bilar lyckats klämma in sig mellan oss och de bakre polisbilarna i kortegen. Till skillnad från Romney och Co. så stannade de såklart för rött ljus. Men inte Eirik, han bestämde sig för att inte bara köra mot rött utan även mot trafiken. Vilket resulterade i att vi var tvungna att stanna mitt i korsningen. En man hoppade ut ur en bil och sprang emot oss. Eirik vevade ner rutan och mannen visade en polisbricka samtidigt som han frågade vad vi sysslade med. Mosveen hade inget riktig bra svar. Efter en utskällning så lämnade han oss med orden "do you know how close you were to beeing shot?" (för att "jaga" en presidentkandidat). Nej sa vi och körde skamfullt därifrån samtidigt som en kvinna i en minivan skrek "fucking idiots" till oss. Vi sa inte emot.

Men sen körde Eirik som en gud på motorvägen och mot alla odds hann vi upp kortegen i god tid innan Cleveland och jag tog bilden vi var ute efter (se nedan). Romney i uppförsbacke. Fast det var då som sagt. Nu är det Obama som har uppförsbacke men allt kan ändras redan på tisdag då nästa presidentdebatt är. Då i New York så vi behöver inte resa. Blir första veckan efter sommaren som jag inte reser i så fall. Fast veckan har ju fler dagar så vem vet.

Visepresident-debatten då? Jo, de flesta i pressrummet verkade tycka att Joe Biden vann ganska klart. Han gick ju verkligen på knock och påminde om en Mike Tyson när han var som bäst. Direkt attack 10 sekunder in i matchen. Jag satt bara och väntade på att Biden skulle bita öronen av sin motståndare Paul Ryan. Dock glad för hans skull att han inte gjorde det. Kan lätt missuppfattas.

Men sen visade det sig att folk i TV-sofforna menade att Ryan vann eller att det möjligen blev oavgjort. Kanske var det Bidens ständiga hånskrattande när Ryan pratade som inte gick hem i stugorna men det är ändå svårt att påstå att Biden förlorade DEBATTEN. Argumentation osv.

Men det mest chockerande under denna resa var dock ändå att reporter Mosveen inte drack en enda margarita. Eller öl. Eller vin heller för den delen. Han satt där med sitt mineralvatten vid middagarna som vore han Mitt Romney själv. Hunter S, mannen med facit på hur amerikansk valbevakning ska bedrivas, hade roterat i sin grav om det nu inte vore så att, på egen begäran, hans aska blev uppskjuten av en kanon över bergen i Colorado.

Ur led är tiden.

Lennon, Colorado och cowboybar

Var i Denver i veckan för den första presidentdebatten. Gick ju inte så bra för Obama. Men tror att det var en förutbestämd taktik som slog fel. Han skulle inte vara aggressiv för det gillar inte de viktiga oberoende väljarna i mitten. Men om han inte försvarar sig så verkar han ju svag och förvirrad. Kommer nog inte ske i nästa debatt.

Jag och reporter Eirik åkte också upp i Klippiga bergen. Det är spektakulärt vackert där och nu hade hösten börjat komma. Lövträden var dock i minoritet och bildade små gula utposter i barrskogen. Fint.

Tillbaka i New York på torsdagskvällen hamnade jag direkt på favoritstället Rodeo Bar. Countrymusik och livsfarliga margaritas. Kan det bli bättre?

I dag var jag nere i Soho där ett galleri ställer ut John Lennons konst med anledning av att han skulle ha fyllt 72 i dagarna. Där lärde jag mig att polisen 1969 stoppade en utställning i London med hans erotiska teckningar föreställandes honom och Yoko. Nu drygt 40 år senare var de inte lika chockerande. Dock både lite för dyra och stora för mig. Men det fanns många andra motiv också och de sålde även flera av hans handskrivna sångtexter som numrerade grafiska tryck. Valde länge mellan Working Class Hero och Watching the Wheels. Den förstnämda är kanske mer ikonsik, och också en favorit för mig, men till slut bestämde jag mig för Watching the Wheels. Det är något speciellt med den låten. Den mycket New York för mig och jag kan se framför mig hur han sitter där i Dakota och ger fan i musikindustrin och leker med sonen Sean i stället. 

700 dollar. Men va fan, den blir fin på väggen i sovrummet. Måste bara rama in den, för de ramade versionerna de sålde var alltför pråliga för min smak.

Lördagskväll i ensamhet nu. Hemma. Svaga fotsteg från grannen ovanpå. En polisbil tjuter avlägset. Ett flygplan surrar högt över Manhattan. Men tyst och lugnt trots allt. 

Man behöver det ibland.