Det är lika bra att jag erkänner direkt, jag är beroende.
Jag kan inte bli kvitt New York och New York kan inte bli kvitt mig.
Hyran är hög och lägenheten liten och dessutom alltid för varm eller för kall. Man måste hela tiden ge dricks till allt och alla även om servicen har varit katastrofalt dålig. Trottoarerna är trasiga, hantverkarna odugliga och taxiförarna hittar inte. Expediterna är långsammast i universum och folk ringer aldrig någonsin tillbaka. Antagligen förkortar jag mitt liv med minst tio år på grund av dålig luft, stress och alla frustrationer man utsätts för dagligen.
Men när jag kommer tillbaka från någon av mina resor till Kansas, Texas, Iowa eller gud vet var och den gula taxin från flygplatsen svänger ner mot midtowntunneln så ser jag staden resa sig upp som en enorm filmkuliss och ett lugn faller över mig. Jag vet att jag är hemma. Den står där som ett underbart löfte, som en smutsig diamant som väntar på att upptäckas om och om igen.
Jag minns första gången jag var här. Det var verkligen som att kliva in i en film av Woody Allen. Eller för all del, en krönika av Mats Olsson. Husen. Människorna. Pulsen. Allt var annorlunda. Och det rök verkligen ur gatorna. Det sistnämnda känns i och för sig mindre romantiskt sedan en hel gatukorsning flög i luften två kvarter från var jag bor för ett par månader sedan. De hundra år gamla rören som ångan forsar fram i hade uppenbarligen gjort sitt.
New York är lika mycket en idé som en stad. Och det är en magnet som drar till sig världen. Några stannar ett par år medan andra blir kvar resten av livet. Nästan alla blir snabbt beroende av staden. Av utbudet, maten och människorna. Och hela Manhattan är verkligen ett vardagsrum för oss som bor här. Om lägenheterna är små så är köken minimala. Långt i från de enorma lägenheterna med högt i tak och tegelvägg man i Hollywood menar att en vanlig brevbärare kan bo i. Så umgås gör man i barerna, på restaurangerna, i parkerna. Och med tusentals restauranger från världens alla tänkbara hörn som alla försöker att vara bättre än sina konkurrenter så saknar i alla fall inte jag svenska köttbullar allt för mycket.
/ T
PS. Stockholm, jag gillar dig också!
Vackert skrivet.
Det fanns en svensk tecknad serie en gång i tiden om en taxichaufför som hette "Ratte". Ett album handlade om när han startade en restaurangkedja som sålde köttbullar som snabbmat i New York.
Kedjan hette "Meet-a-ball".
Posted by: Göran Segeholm | 2007-10-12 at 03.18
Trevlig läsning. "I'll always love you New York" Ryan Adams.
Posted by: Fredric | 2007-10-12 at 03.57
Trevlig läsning...
Har inte varit i New York än, och det är väl kanske av just denna anledning.
Har man en gång varit där så blir man kvar!
Posted by: Kenneth Gyld | 2007-10-12 at 07.15
Håller med, var där -99 och har sedan dess längtat tillbaka - en otrolig spännande stad som jag bara måste besöka igen.
Kul att du bloggar, sist vi sågs var väl när Karin och Nicke gifte sig och det var ju ett tag sen :-)
Posted by: Lena Strömstedt | 2007-10-12 at 14.53
Tack.
Har inte sett några Meet-a-ball buitker här :-)
Däremot säljer de goda köttbullar i AQ Café (som Aquavits Marcus Samuelsson ligger bakom) i Scandinavian House några kvarter från mig.
Fast jag gillar deras gravlax club sandwich bättre.
Hej Lena!
Kul att du tittade in på min blogg.
Ja det var ett tag sedan. Såg du bilden av dig och Karin i mitt Tidernas Generation projekt? Thoose were the days...
Posted by: Thomas Nilsson | 2007-10-13 at 11.55
Ja jag såg bilden :-) Hela boken var jättekul att se, många minnen som väcktes.
Posted by: Lena Strömstedt | 2007-10-13 at 13.21
NY NY ! Fan vad jag saknar dig , för att inte tala om alla festerna på taket på Water street 72 ! I want you, I need you, I love you ! vem skrev det ?
rogge@roggebloggen.com
Posted by: roggebloggarn | 2007-10-13 at 16.48
Ja, det var en del bra fester där nere.
Kommer ihåg när du stod i den där tunnan med is och kalla öl :-)
Vi saknar dig här Rogge!
Posted by: Thomas Nilsson | 2007-10-14 at 16.12
Denna blogg är härmed tillagd till favoriter. Jag bodde i New York 2004-2005 och längtar tillbaka nästan dagligen. Man kan säga att du lever mitt drömliv, fotograf i NYC! Jag älskar att fotografera och funderar på att utveckla intresset till nåt mer i framtiden. Några tips?
Posted by: Sofie | 2007-10-28 at 08.49
Tack Sofie för att jag får vara ibland dina favoriter.
Svårt med tips men här är några:
Titta på andra fotograferas bilder på utställningar och i tidningar samt böcker.
Ta mycket bilder. Tänk efter vad du tycker gör en bild bra.
Följ din dröm. Tro på dig själv och låt ingen annan säga till dig att det är omöjligt.
Allt är möjligt!!
Posted by: Thomas Nilsson | 2007-10-28 at 11.35
Jag ar en tjej pa 22 ar som precis beslutat att flytta till New York. Forst ska jag bo ett ar till i LA och slutfora mina liberal arts-studier pa community college, men sedan planerar jag for FIT pa Manhattan. Eftersom jag ursprungligen kommer fran en liten hala pa landet i Vastmanland och kommer fran en icke-akademisk familj kanns det inte som en sjalvklarhet att jag pluggar utomlands overhuvudtaget (ar tex 100% beroende av CSN osv) men egentligen ar det enda som oroar mig infor en flytt till New York bostadssituationen! Jag ar radd for att jag kommer att fa bo som inneboende i sunkig lagenhet i ett pyttelitet rum med acklig heltackningsmatta! Ma det lata knasigt men detta ar min stora skrack :( Studierna utgor forstas ocksa ett orosmoment men resultaten ar iaf inget som avgors av pengar. Om det inte vore for detta skulle jag med gladje ta mitt pick och pack och flytta till NYC. Just nu kanns LA som mitt "softa och trygga" tillhall. Det ar roligt att ha hittat din blogg iallafall. Aterkommer!
Posted by: Sofie | 2007-12-08 at 23.16
Heltäckningsmattor är ganska ovanligt i New York City och jag har hittills inte träffat en enda person som ångrat sig att de har flyttat till New York.
Och so what om ditt hyrda rum är jättelitet när du har världens bästa stad utanför dörren :-)
So go for it Sofie!
Posted by: Thomas Nilsson | 2007-12-09 at 11.55