I dag är det fem år sedan sångaren och låtskrivaren Joe Strummer dog bara 50 år gammal. För er som mot förmodan inte känner till honom så var han med och startade rockbandet The Clash i London 1976. I min bok är det världens bästa band någonsin. Sedan får ni komma dragandes med Beatles, Stones och U2 hur mycket ni vill. Och ja, jag vet att det påstås att varenda rockband står i tacksamhetsskuld till Beatles.
Men Clash var bäst!
De föddes ur punken men redan på det suveräna debutalbumet, The Clash, fanns det en reggaelåt med. Ganska snart fanns det influenser från alla möjliga håll på skivorna. Strummer hade bland annat rötter i amerikansk folkmusik som Woody Guthrie, gitarristen Mick Jones influenser kom till exempel från engelsk glamrock som Marc Bolan och bassisten Paul Simonon växte upp i Londons svarta kvarter och älskade reggae. I Clash smälte de samman alla de olika influenserna och resultatet blev knäckande bra.
Albumen London Calling och Combat Rock är mästerverk om du frågar mig. Trippel-LPn Sandinista var kanske inte lika lätt att till sig när jag som 14-åring köpte den på Domus i Vällingby Centrum men efter hand växte den och jag insåg ganska snart att den också var grymt bra.
Något år innan Strummer dog såg jag honom spela på en klubb i New York med sitt nya band, The Mescaleros. Då och då spelade de Clashlåtar men även det nya materialet var bra. När konserten var slut efter en andra omgång extranummer så vände Strummer tillbaka till scenen och fick med sig bandet. Han drog igång låten White Riot från Clashs första singel. Han sjöng med en sådan otrolig energi att de betydligt yngre bandmedlemmarna titta på varandra och skrattade samtidigt som de försökte hänga med. Strummer såg ut som om han var ung igen och stod på någon av punkklubbarna i London 1976.
En av många favoritlåtar är The right profile från albumet London Calling.
Strummer sjunger om New York och skådespelaren Montgomery Clift:
”New York, New York, 42nd Street
Hustlers rustle and pimps pimp the beat
Monty Clift is recognized at dawn
He aint got no shoes and his clothes are torn
I see a car smashed at night
Cut the applause and dim the light
Montys face is broken on a wheel
Is he alive? Can he still feel?”
R.I.P. Joe!
/ T
PS. Väggmålningen som hyllar Joe Strummer på bilden här ovan finns i New Yorks East Village på 7th Street och Avenue A.
Jag är en snäll pojke... Det var den versionen som jag menade. Vad säger man? Joe var en hjälte. Allt du skrev var helt rätt. Min favorit låt är dock Lost in a supermarket, vilken text! Slår nu ett slag för Stiff little fingers, den enda grupp som tilläts att köra en egen låt på alla hyllningsplattor till Strummer. De skrev låten Strummerville, lyssna och minns.
Pratade precis med Johnny, tiden står stilla.
Kan rekomendera videon på youtube med Joe då han gör remdention song!!
Cheers!
Posted by: Jocke | 2007-12-22 at 17.57
Jag kan bara hålla med det som har skrivits om Joe. När beskedet kom om hans död blev jag helt tom. Clash och i synnerhet Joe förändrade hela mitt liv. När jag som 13-åring fick höra Janie Jones när deras första platta precis hade släppts tog mitt liv en ny vändning. Musiken blev allt och under några magiska år fick The Clash mig att se världen på ett nytt sätt. Thomas är diplomatisk ang. Sandinista. Jag minns att mitt ex slängdes ut genom fönstret, så här i efterhand har det blivit den platta som har betytt allra mest för mig. Skivan är helt tidlös, magisk och stilbindande. Jag gömmer aldrig den där eftermiddagen i Köpenhamn när hela Clash med följe gick förbi oss, en person stannade och min bror Mårre halade snabbt upp en svartköpt (det rådde ölstrejk) öl till gästen, Joe Strummer tackade och vi fick en lång och jäkligt skojig pratstund. Thomas förevigade med grymma bilder som vanligt!
Alla gånger jag såg Clash slogs jag av Joes närmast smärtfyllda uttryck när han sjöng, det har aldrig funnits en sångare med ett ärligare sätt än Joe. I mitt tycke framkommer detta på ett magiskt och bedövande sätt i Ghetto Defendant, man hör nästan Joe gråta när han framför en smärtsam och extremt viktigt text.
Ghetto defendant
It is heroin pity
Not tear gas nor baton charge
That stops you taking the city
Jag glömmer dig aldrig Joe
Eas
Posted by: Eas | 2007-12-23 at 14.24
Aha, så det är här du gömmer dig! Jag hoppas allt är bra med dig och att du får en skön jul.
Idag har jag varit ultrabakis efter en Stummer-memorial tillsammans med bland annat Benge och Morre.
Nu ska jag hoppa i slafen, jag tittar förbi din blogg lite senare.
Ha det gott!
Picko
Posted by: Sånger från nedre botten | 2007-12-23 at 16.39
Ja, du har rätt Eas. Han VAR sina texter. Levde ut varenda ord på scenen. Finns säkert sångexperter som påstår att han inte kan sjunga men för mig finns INGEN bättre sångare.
Picko, grymt kul se dig här. Var ett tag sen sist.
Ska kolla in din blogg också.
Keep in touch!
Posted by: Thomas Nilsson | 2007-12-23 at 19.24