Jag får ofta frågan om vilka barer i New York som är mina favoriter och brukar till svar mumla något om att det finns så många. Dels vill jag ju inte avslöja hemliga ställen som jag vill ha för mig själv och dels känns det lite pinsamt att min absoluta favorit är en vanlig simpel irländsk pub.
Den heter Mulligans och ligger på Madison Avenue vid 39:e gatan. Det är absolut ingenting speciellt med den och det är en av många irländska barer som finns på Manhattan. Mörkbrun inredning och lite allmänt sjaskig. Inte tillräckligt gammal för att kvalificeras som sevärdhet för just den anledningen. Helt utan ambition att ens försöka konkurrera med alla trendiga ”Sex in the City barer” med designade inredningar och cocktailmenyer som tävlar i längd med en Tom Wolfe-roman. Just därför trivs jag på Mullys. Budweiser 4 dollar. Drinkar serveras i en slags spetsiga glas med fot som påminner om mormors vinglas av kristall och de har New Yorks bästa buffalo wings.
20 stycken för åtta dollar. De skulle helt klart vara på listan över möjlig sista måltid om jag någonsin skulle hamna på death row. Deras mozzarellasticks (friterade ostpinnar) är också helt suveräna. Kan man välja två sista måltider?
Det var några av mina första vänner i New York som introducerade stället för mig. Fredrik och Eivind. Svensk och norsk. Investmentbankers. De brukade hänga där med sina amerikanska kollegor efter jobbet. Enda anledningen att de hamnade på Mulligans var antagligen att det låg nära kontoret och att ölen var billig. Men med åren blev det en mötesplats som vi lärde oss att gilla. Visst vi har hängt på många andra barer som var mycket trendigare och modernare. Men många var de kvällar som vi skulle börja på Mullys och sen gå vidare. Resten kan ni räkna ut själva. Ja, vi kom aldrig därifrån. Och det var inte bara för att vi blev onyktra. Det kändes hemtrevligt där. Varmt och tryggt. Irländarna som jobbade i baren blev som vänner. Då och då bjöd de på en runda och man stannade gärna kvar. I varje hörn hänger TV-apparater med olika matcher på. Football, basket, hockey eller baseball. Men inte så där störande som i vissa sportbarer. Här lite i bakgrunden. Ingen volym. Man kan titta om man vill. Kolla hur mycket Islanders ligger under med lite då och då. Ljudet kommer från jukeboxen. Inte heller den gammal och fin. Det här är en väggmonterad sak med cd-skivor i. Men den har Clash, Mellencamp och Springsteen. Tre låtar, två dollar. Vad mer kan man begära?
Slink in en eftermiddag och byggjobbarna sitter med sin eftermiddagsöl intill ensamma gamla damen med sin bloody mary. Och ingen, absolut INGEN tycker det är det minsta konstigt. Den svenska ordningsmannen i min hjärna försöker göra mig uppmärksam med tankar som ”alkohol på arbetstid, inte bra” och ”dricka ensam på eftermiddagen…hmmmm”. Men sorry ordningsman, jag kan inte låta bli att ändå tycka att det finns en viss charm i det. Speciellt att en äldre dam kan ta en eftermiddagsdrink utan att bli klassad som galen eller alkoholist.
I december kan du fly från slask, mörker och måsten för en öl på Mulligans som då glimrar av juldekorationer. Glitter och ljusslingor runt flaskorna i baren och när du sitter där i värmen och ser människorna streta med julklappspåsar ute i snöyran känns det som du klivit rakt in i någon 40-tals komedi som utspelar sig på Manhattan i jultider.
Men den här texten handlar egentligen inte om Mulligans på Madison Avenue.
Du behöver inte skriva ner adressen på en lapp och lägga i fickan när du ger dig ut i Manhattans mångfald. Det finns som sagt hundratals barer som den i New York.
När du tröttnat på shopping och sightseeing. När du behöver en oas i storstadsdjungeln (klyscha jag vet, men en passande klyscha åtminstone). Smit in på närmsta irländska bar. Det finns minst en i varje kvarter. Sätt dig ner, beställ vad du vill ha. Prata Yankees med killen bredvid dig eller kanske Knicks med bartendern.
…eller sitt tyst, ta in atmosfären och njut av att vara på New Yorks Bästa Bar.
En irländsk pub eller en tysk ölhall? Båda har sin underbara charm. Men glöm aldrig bort den klassiska förortspizzerian, sitter man där och tar en öl tillsammans med en gammal dam som sippar på sitt rödvin, ja vad klassas man som då??? Dock är konversation mellan gästerna lika intressant där som på de härliga pubarna. Ser framför mig den klassika målningen av Edward Hopper "Nighthawks" från 1942. Ni som inte har sett den, gå in på google och titta!
Dan före dan...
Just nu spelar jag ramones gamla hit, Merry Christmas, i dont wanna fight tonight.
Dessutom visade tv4 film igår den gamla klassikern the warriors. En underbar film!!
Posted by: Jocke | 2007-12-23 at 11.42
Jocke, du är kung!
Älskar din optimism och dina träffsäkra referenser till populärkulturen (lät lite högtravande det där men hittade inget bättre ord).
Du borde starta en blogg själv!
Nästa gång jag kommer till Sverige ska vi ta en "förortsöl" tillsammans (eller två kanske...).
Nighthawks är en klassiker och Hoppers tavlor är fantastiska.
Så f.ö. filmen United 93 igår. Very disturbing. Fick mig att tänka på Stig Dagermans novell Att döda ett barn. Man vet hela tiden att det ska sluta i katastrof men ändå hoppas man att det inte ska göra det.
Felice Navidad!
Posted by: Thomas Nilsson | 2007-12-23 at 11.58