Presskonferens med Hugo Chavez

Pawel frågade i en kommentar om hur Chavez var på presskonferensen efter valförlusten. Eftersom det fanns en del att skriva i ämnet fick det bli ett nytt blogginlägg. Även fast vissa av er kanske har hunnit tröttna på Chavez och Venezuela. Lovar att försöka hålla mig borta från ämnet ett tag men måste erkänna att jag är lite fascinerad av det. Journalistiskt är det ett spännande land att bevaka just nu.

Så här var presskonferensen (och lite till):

Paula, vår fixare, tolk och chaufför kör som en galning på de ovanligt tomma gatorna i Caracas. Det är som om folk satt hemma och inväntade vilken väg Venezuela skulle gå i framtiden. Vi hade varit ute tidigare under dagen och fotograferat folk som röstade. De stod i långa köer som ringlade sig runt kvarteren för att komma in vallokalen. Sedan eftermiddag på hotellet. Sända hem bilder. Invänta valresultatet.

Vi fick reda ganska sent på att Chavez planerade att hålla en presskonferens. Den var endast för utländsk media. Paula faxade över våra passnummer och använde sina kontakter för att få in oss på listan. Egentligen var det inte jätteviktigt för oss att vara på presskonferensen, vi är hellre ute på gatorna och får vanliga människors reaktioner. Men vi hann nog både och tänkte vi. Presskonferensen skulle börja klockan 19:00. Något jag tvivlade starkt på. Men Paula tog inga chanser. Hon tog kurvorna i sin lilla bil som värsta F1-föraren.

Ett par kvarter från presidentpalatset ligger en död människa på gatan övertäckt av ett vitt lakan. Har han blivit skjuten? frågar jag Paula. Kanske borde jag ta en bild tänker jag. I minnet hade jag ett jobb vi gjorde om våldet i Venezuela förra året. Det mördas tydligen fler människor i Venezuela än i Irak-kriget under ett år. Vi beskrev det genom en stark historia om en fotograf som sköts till döds men som hann ta en sista bild av sin flyende mördare. Bilden ledde till att han greps. Vi träffade fotografens kollegor och hans son som också är fotograf.

Vi hinner inte stanna, det är nog bara en trafikolycka säger Paula.

Utanför presidentpalatset har Chavez-anhängarna gatufest men vi har inte tid att ta bilder av det heller. In förbi kravallutrustade militärer med maskinvapen. Genom ett antal säkerhetskontroller innan vi kom in i presskonferensrummet. Det är där Chavez håller alla sina presskonferenser. Såg ut som ett movie set, med en scen uppbyggd att se ut som ett stort kontorsrum med skrivbord och mörkbruna träpaneler. Inget konstigt med det. Samma i USA. När jag fotade Condi Rice på State Department i Washington DC kallade hennes medarbetare rummet skämtsamt för "the movie set".

Vi vet det inte då men vi ska få vänta nära sex timmar innan presskonferensen börjar. Under tiden kan vi umgås med en brokig skara människor. Hälften är utländska journalister andra hälften är en blandning av militärer och partifolk. En intressant detalj är att Chavez inte verkar lita hundra procent på landets militär. De som har hand om hans personskydd kommer alla från Kuba. Och när vi var på en militärparad förra året som Chavez närvarde på så var till och med generalerna tvungna att gå igenom metalldetektorer.

Bland karaktärerna på presskonferensen finns en amerikansk TV-reporter som bor i Miami och har Latinamerika som sitt bevakningsområde. Han hatar Miami men älskar sitt jobb så han bor kvar berättar han för oss. Där finns också ett team som jobbar på en dokumentär om Chavez. Fotografen ser ut som en heroinberoende rockstjärna och han filmar de väntande journalisterna hela tiden och irriterande nog väldigt ofta mig. Ljudkillen är tjock och har ett stort skägg och min reporter Kim är helt övertygad att han har spelat en biroll i Sagan om ringen-filmerna. Reportern ser ut som den flintskallige gaykillen i Sex in the city (Charlottes kompis) och han är totalt uppspelt. Han tycker vi bör stå upp denna historiska dag till ära och han jämför Chavez med Napoleon och Abraham Lincoln. En man långt före sin tid säger han om Chavez. De har tidigare gjort en dokumentär om Fidel Castro tillsammans med Oliver Stone. Den är så partisk att den aldrig har visats i amerikansk TV. När den amerikanska TV-reportern hör att det var de som hade gjort den så lämnar han samtalet i ren protest.

Men värst är nog ändå journalisten från den franska tidningen Le Monde. Han har dagen till ära satt på sig en röd skjorta. Det kan ju knappast tolkas på annat sätt än att det är för att visa sitt stöd för Chavez. Konstigt tänker jag, Le Monde är ju ändå en ganska etablerad tidning. Det skulle bli värre, efter presskonferensen går han upp på scenen och kramar om och pratar med Chavez som om för att trösta honom (se första bilden till vänster nedan).

Kvart över ett på natten kommer till slut Chavez in i rummet. Tjugo minuter tidigare har vi bestämt oss för att strunta i det hela och dra därifrån. Men precis när vi ska gå så märker vi att livvakter börjar prata i sina små mikrofoner i ärmarna och rummet fylls av energi. Så vi stannar.

Chavez är ovanligt ödmjuk i sitt nederlag och menar att detta visar att Venezuela är en fungerande demokrati. Men han säger samtidigt att han ska kämpa vidare för delar av reformförslaget. Jag är ganska säker på att han har en plan B.

När presskonferensen äntligen är över en timme senare drar vi ut på gatorna bland deppande Chavez-suportrar. Sedan till det torg där hans motståndare firar segern genom att dansa, tända på fyrverkerier samt halsa whisky direkt ur buteljerna. Tillbaka på hotellet strax före klockan fyra på morgonen. Eftersom det är långt efter deadline för papperstidningen så lämnar vi en artikel till VGNett. I säng vid strax efter fem.

I onsdags höll Chavez en ny presskonferens där han tydligen var mer på attackhumör. Läs mer i NYTimes. Ett par extra intressanta saker står i artikeln. Dels att han förlorade valet i de fattiga slumområdena i Caracas. Det är där hans starkaste stöd har funnits tidigare. Delas att en tidning i Venezuela påstår att militären tvingade honom att acceptera valresultatet. Det sistnämnda är dock svårt att veta om det är sant eller inte.

Det blev ett något långt svar på din fråga Pawel men förhoppningsvis kan det kanske vara intressant med en liten titt bakom kulliserna.

Comments

[Jocke]

Intressant läsning! Le monde killen visar ju bara på att det stämmer, fransmännen är puckon!!
Just nu snurrar Sandinista på skivspelaren....
När gör du ett rep om Kuba?(det var en seriös fråga) Jag har alltid velat åka dit, vi kanske kan göra det tillsammans.
Pawel, du kan få följa med....

[Thomas Nilsson]

Ja, Kuba är också fascinerande.
Jag har varit där flera gånger men vet inte om jag kan åka tillbaka på ett tag. Förra året när Castro blev sjuk åkte vi dit utan journalistvisum (eftersom de inte gav ut några). Vi lyckades ta oss in och stanna nästan en vecka innan de hittade oss och kastade ut oss ur landet.
Men du och Pawel kan ju åka :-)

På tal om Sandinista, som är en grym skiva, så bevakade jag valet i Nicaragua förra hösten. Tog bilder av Sandinista-ledaren Daniel Ortega som ju vann valet och nu är president.

Nu ska jag gå ut och äta italienskt.

[Pawel Flato]

Tack Thomas!

Det var mycket intressant!
Tror du har rätt om en plan B. Såna typer som Chavez blir man inte av med hur lätt som helst. Läste att han lagt ner landets mest populära TV-såpa och ersatt den med egna direktsända TV-tal.Nice!
Jag brukar fika med Le Mondes korrespondent för norden och Baltikum. Måste berätta om hans kollegas beteende, som du beskriver.

Kuba? Njaaa...jag är född i en kommunistdiktatur och har fått min dos tack...
Vi kan väl åka till något varmt och ljust, det är vad man behöver nu!

//Pawel