Bizarro World

Resan till Bolivia kom ju med väldigt kort varsel. Jag hade sett fram emot en lugn helg i New York efter en vecka på valturné. Men det är som det är med det här jobbet så det var bara att packa väskan igen. Kul för det mesta men tungt ibland. När vi landade tidig morgon i Cochabamba efter en nattflight via Miami och La Paz så var det inte bara ett stort fysiskt avstånd vi hade förflyttats utan även mentalt. Från den amerikanska valrörelsen till en norsk/boliviansk kriminalhistoria.

Det handlade alltså om tre unga norska tjejer som åkt fast med 22 kilo kokain i resväskorna på flygplatsen i Cochabamba. Det hände för tre veckor sedan och vi var det tredje VG-teamet från ”papperstidningen” i raden där. På plats när vi kom fanns Marianne från VGTV. Hon hade varit där i en dryg vecka och hade total koll på läget. Dessutom pratade hon spanska så utan henne hade vi varit helt hjälplösa.

Den här typen av historier är ju dessutom ofta en härva av information och desinformation. Källor som läcker saker som gagnar deras agenda och det är svårt att veta vad som är sant eller inte. Bästa sättet för oss att försöka få information var att stå hela dagarna utanför fängelset dit familjemedlemmar, advokater och ambassadfolk kom och gick i en strid ström. En samling individer som skulle visa sig innehålla en del färgstarka karaktärer.

Som till exempel en av de lokala advokaterna inblandade i fallet som föll hårt för en av de kvinnliga norska reportrarna på plats och som efter ett par dagar frågade om hon ville bli hans flickvän. Hon nekade såklart och sa att det gick absolut inte eftersom hon var där som reporter för att bevaka fallet (det fanns fler skäl än så). Men som den advokat han var så började han argumentera för sin sak; ”Du har ju rätt att känna närhet. Vill du verkligen förneka dig den rätten?”. Det ville hon men han är min nya hjälte!

Eller den där sydamerikanen i tajta byxor och casanova-look som påstod att han var släkt med en av de anklagade och försökte sälja exklusiva bilder inifrån fängelset till oss för åttahundra dollar. Vid en enklare koll visade det sig att bilderna var från polisutredningen och att flera av dem redan hade figurerat i media. Vi avböjde vänligen men bestämt och jag misstänkte att det inte var första gången han försökt lura till sig pengar.

Och så har vi en av de anhöriga som inte uppskattade vår närvaro utanför fängelset. Han verkade dock ha sett för många Hollywoodfilmer och försökte i en bisarr pose stirra ner oss igenom sina dyra solglasögon. Han gick sedan fram till oss och låg väldigt nära gränsen till hot när han uttryckte sin ovilja över att vi var där. Detta trots att vi inte hade närmat oss honom eller tagit bilder av honom. Jag kan i och för sig förstå att det är en stressfull situation för de anhöriga men samtidigt är det ju bättre att norsk media följer vad som händer och sätter press på den lokala polisen att allt går riktig till. Det kändes som att han kanske tänkte mer på sig själv än de i fängelset. Dessutom, hade de varit ifrån till exempel England eller USA så hade både de häktade och anhöriga varit namngivna och på bild i de ländernas media. Något vi ju inte gör i Sverige och Norge så länge någon inte är dömd.

Hotellet vi bodde på var en egen liten bizarro-värld. Där fanns en restaurang som oftast var tom men med ofattbart långsam service som förde tankarna till Fawlty Towers och i trädgården fanns en galen papegoja som bet Marianne i fingret. Varefter han uträttade sina behov på hennes dator och sedan stal hennes rumsnyckel.

Dag två checkade dessutom ett tjugotal bolivianska kvinnliga fotomodeller in på vårt hotell. De trippade sedan högklackat runt på hotellområdet under resten av vår vistelse. Reporter Kim såg glad ut och slutade för ett tag att hävda att det var dags att dra tillbaka till New York. De var i stan för någon slags modeshow och det var tydligen tillräckligt stort för att en av TV-kanalernas morgonshow sände direktsända intervjuer med några av modellerna vid hotellets pool medan vi åt frukost där.

Om ni vill veta mer detaljer om fallet kolla in VG:s artiklar om det här.

Jag landade på La Guardia-flygplatsen sent i går kväll och det är skönt att vara hemma i normala och lugna New York igen.

Bilderna nedan:

1. Fängelset där de tre norskorna sitter medan polisutredningen pågår.

2. VGTVs Marianne blir intervjuad om fallet av en lokal TV-kanal

Har även lagt till en bild av Kim och gamblern Ruy i förra inlägget.

 

Comments

[Stina]

"Innocent until proven guilty .... " Jo, så ska det vara tycker jag, MEN om jag helt plötsligt asade runt på 22.5 kg extra i min väska utan att fundera på om något gått snett i packningen -- ja, då vet e tusan. Bolivia har å andra sidan aldrig framstått som landet med den enorma shoppingen, så vad vet jag. Kanske skulle jag dra på mig en och annan alpaca poncho för mycke.

Hur som helst så kan jag leva utan upplevelsen av ett Bolivianskt fängelse.

[Thomas Nilsson]

Håller med om "Innocent until proven guilty", men, som du skriver, om man har 22 kilo i väskan så ska det ju ganska mycket till för att man inte skulle veta om det.

Däremot finns det en del som tyder på att en av tjejerna möjligen inte visste om det eller blev manipulerad in i det. Enligt uppgift så trodde hon att de skulle flyga till Spanien för att måla husväggar men på Gardemoen flygplats sa hennes kompisar att de skulle till Bolivia istället.

Märkligt nog har en av de andra tjejerna sagt att hon hellre sitter av straffet i Bolivia än i Norge.