Den legendariske krigsfotografen, och tillika en av Vll:s grundare, James Nachtwey stod på schemat men det var sagt att hans framträdande hade ställts in på grund av att han var på jobbresa i Kongo. Så vi blev nog alla förvånade när de efter Chris Morris föreläsning annonserade att Nachtwey trots allt var där. Det visade sig att han blivit klar tidigare än beräknat i Afrika och hade skyndat sig tillbaka till New York. En timme tidigare hade han landat på JFK-flygplatsen.
Nachtwey visade bilder från hela sin karriär och mest var det ju krig och elände. Han sa att han, liksom många andra, blev politiskt medveten på sextiotalet och han kallade sig själv en ”anti war photographer”. Han såg sitt fotograferande som ett sätt att få utlopp för sin ilska över orättvisor i världen.
James Nachtwey var i sitt hem på södra Manhattan när terroristerna flög de två passagerarplanen in i World Trade Center-tornen och tog sedan några av de bästa bilderna jag sett från den dagen. Han menade att det då gick upp för honom att han de senaste tjugo åren hade jobbat på samma story i den islamska världen i Afrika, Asien och Mellanöstern. Att allt hängde ihop.
Till skillnad från de andra fotograferna så pratade han inte fritt utan läste från ett manus. Visserligen väldigt välskrivna ord men det blev samtidigt lite stelt. Nästan som hans bilder och jag anar en man i behov av kontroll.
Hans bilder ja, vad ska man säga om dem? Det är omöjligt att säga att de är dåliga. De är nästan för bra. Men jag tycker ibland att de blir så kalla och registrerande i sin perfekta komposition att de tycks sakna själ. Att fotografens hjärta inte syns i dem. Vissa bilder är så starka att de knappt går att titta på. Till exempel den av en man i Afrika som nästan ser ut som ett skellett och som kryper på alla fyra. Men kanske är bilderna bara ärliga och kanske fyller de sin funktion och får folk att reagera. Och jag är absolut inte en av dem som tycker det är fel att ta estetiska bilder av elände. Estetiken hjälper ofta att lyfta fram ett budskap menar jag.
Han visade också några bilder från ett jobb han gjort nyligen om brott och straff i USA. Det var bilder från fängelser och ute med poliser på nattskiftet. Lite ovanligt att se Nachtwey-bilder tagna i USA men det såg bra ut.
Efter föreläsningen fick han bara två frågor från publiken. Den ena handlade om kriget i Irak och vad fotograferna där skulle göra för att kunna visa en ärlig bild av konflikten trots ”censur” från amerikanska armén och den andra frågan var om vad han jobbade på just nu. Nachtwey hade mycket svårt att höra frågorna och berättade att han nästan är döv och att den dåliga akustiken i det auditorium vi var i gjorde det ännu värre. Efter att ha fått frågorna repeterade för sig ett par gånger svarade han på den första att han tyckte att det fanns flera fotografer som gjorde ett bra jobb i Irak och att också flera Irakiska fotografer blivit väldigt duktiga. På den andra frågan sa han bara att han inte ville berätta vad han jobbade med för att hans uppdragsgivare antagligen inte ville att det skulle komma ut.
Det är ju lite märkligt att bara två personer ställde frågor till en av de mest framträdande bildjournalister i vår tid. Kanske var det för att han inte hörde så bra men mest tror jag det var för att folk var rädda att göra bort sig när ”Gud” var i huset.
Bilden ovan av tre Vll-fotografer är tagen på bok-signeringen efter seminariet. Från vänster: James Nachtwey, John Stanmeyer och Gary Knight.
Här kan ni se James Nachtweys bilder.
Läs tidigare delar i min serie om bildbyrån Vlls seminarier på New York Photo Festival:
Här följer en liten intressant detalj som jag glömde att ta med i Del 1 av den här serien:
Fotografen John Stanmeyer som bor i Bali och som jobbar mycket för National Geographic (antagligen den bästa bildtidningen i världen) sa under sin föreläsning, utan att ha fått frågan: ”Fråga mig inte vad jag hade för bländare eller slutartid när jag tog bilderna. Jag har ingen aning eftersom jag alltid fotograferar med programautomatik inställt på kameran”.
Jag vill tro att han skämtade men det lät inte så. Jag menar, han jobbar för f---ing National Geographic.
Mind boggling minst sagt.
Very interesting det du säger om Nachweys estetik, hans kyliga blick, avsaknandet av medkännande etc. Jag tycker också så om honom, och Salgado med för den delen, och Mary Ellen Mark. Dom lämnar mig fö. helt kall. Du har väl sett dokumentären om Nachtwey, War Photographer? Den säger mycket tycker jag.
Mycket bra och givande serie - TACK! K
Posted by: Kristina | 2008-06-13 at 11.23
Nu när jag tänker på det, att fotografera människor -- levande, döda, fred, krig, på cat walken -- blir det inte så att man till slut objektifierar personerna? Man vill få en snygg bild eller en dramatisk bild, en supervacker bild eller en sån där bild som sparkare en rakt i magen. På något sätt räcker det inte med att fotografera bara en människa. Det verkar som folk som plåtar djur eller blommor har mer kunskap om sina objekt, är mer intresserade av dem i sin miljö än vad en som fotar människor är.
Jag måste nog fundera på det här ...
Posted by: Stina | 2008-06-17 at 09.48
Tack själv Kristina! Kul att du gillade min lilla serie.
Har inte sett War Photographer ännu.
Ja, det blir ju nästan oundvikligen så att man objektifierar dem man fotograferar. Ofta verkar det ju handla mer om fotografen än dem som han/hon fotograferar. Är säkert skyldig till det själv.
Ska bli naturfotograf på gamla dar tänkte jag :-)
...men fundera gärna vidare och utveckla din teori.
Posted by: Thomas Nilsson | 2008-06-18 at 18.45