Vem har sagt att fotografer inte kan skriva?
Det finns minst fyra svenska fotografer som bloggar från OS i Kina (säg gärna till om jag missat någon). Intressant och underhållande läsning om hur det går till bakom scenen. Och många bra bilder att se också såklart.
Man får läsa om tidiga mornar och sena nätter med ständig hunger närvarande. Internetuppkopplingar som är sega, kameror som slutar att fungera i spöregn och missade bilder. Fula fotovästar som måste bäras och trängsel i de mixade zonerna. Och alltid på fel plats för man kan ju aldrig veta innan var det händer när det är så många evenemang samtidigt. Hur de hinner blogga är ett mysterium. Antagligen är det sömnen som förlorar ytterligare tid.
Jag tackar min fotogud för att det inte är jag som är där men å andra sidan har jag mitt lilla helvete framför mig. På söndag flyger jag till Denver för demokraternas partimöte och den officiella nomineringen av Barack Obama till partiets presidentkandidat. Veckan efter är det republikanerna och John McCain i St. Paul, Minnesota som gäller.
Det är såklart inte lika stort som OS men det pratas om 15 000 ackrediterade journalister i Denver. Och på tal om ackreditering så har jag fortfarande inte fått det där brevet som man måste ha med sig till Denver för att ens kunna hämta ut sitt press pass bakom alla säkerhetsbarrikader. Detta trots att man var tvungen att skicka in ansökan för ett halvår sedan. Jag ringde US Senate Press Photographers Gallery som har hand om det där och jo, jag har fått ackreditering säger de och brevet är på väg. Det sa de för två veckor sedan och det sa de i fredags. Vore ju kul om man fick det INNAN partimötena äger rum. Det ordnar sig säkert men känns som onödig stress som lätt hade kunnat undvikas.
Men back to the Olympics: Jag har inte följt OS så mycket i år. Verkar som om mitt sportintresse har avtagit de senaste åren. Kanske är det doping, kanske är det diviga sportstjärnors (läs: fotboll) tröttsamma uppträdande men kanske, och mer troligt, är det för att de amerikanska OS-sändningarna är jobbigt ”hjältekliché-aktiga”. De klämmer in massor av tårdrypande små porträttreportage om OS-deltagarna där alla framstår som de har vuxit upp föräldrarlösa och dessutom överlevt obotliga sjukdomar och nu alltså står på startlinjen mot alla odds. Detta trots att det mest dramatiska som hänt personen ifråga är typ att deras dvärgkanin dog när de var barn. Men med lite softade bilder, känslosam musik och en dramatisk speakerröst försäkrar de sig om att vi tittare ändå får gråten i halsen.
Dessutom sparar de många stora events till prime time så här i USA har man till exempel inte fått se hundrameters-finalerna live utan först ett halvt dygn senare vilket ju tar bort lite av spänningen.
Så jag följer OS via dessa fotografbloggar istället:
Keep up the good work guys!
Bildvalet ovan kan kanske tyckas vara något cyniskt men det är inte menat att förringa insatsen av årets OS-deltagare (eller fotografer) men det var den enda bild jag kom å tänka på när jag skulle bildsätta detta inlägg. Det är alltså friidrottsstjärnorna Marion Jones och Tim Montgomery (som då var ett par) som jag fotograferade i Las Vegas i februari 2004. Det var innan de blev avslöjade som fuskare. Marion sitter nu i fängelse för att under ed ha ljugit i en dopingutredning och hon har lämnat tillbaka sina OS-medaljer. Tim har åkt fast för doping och blivit av med sina rekord och blev nyligen dömd till fyra års fängelse för ekonomisk brottslighet.
Visste ar det mycke trams under OS. Hade varit roligare om dom visade mer sport, typ de sar man aldrig bryr som om i vanliga fall. Kanske finns nagon som skulle vara urkul att testa.
Marion Jones kommer visst ut fran finkan i september. Undrar vad hon ska pyssle med i framtiden.
Posted by: Christina | 2008-08-20 at 14.26
Hon kan kanske göra comeback i OS i London 2012.
...eller kanske inte.
Posted by: Thomas Nilsson | 2008-08-21 at 15.25