En restaurang stänger

 

Jag har en del favoritrestauranger i mina kvarter. En av de absoluta favoriterna var en italiensk restaurang med en atmosfär av gamla New York. I onsdags eftermiddag gick jag förbi där och såg till min förvåning att fönstrena var täckta med papp. Renovering tänkte jag men såg ingen skylt som sa det och anade genast oråd. Väl hemma så ringde jag dit för att höra om de gav något besked på telefonsvararen. Ägaren J svarade dock och han berättade att han hade sålt restaurangen och hade de hade stängt för gott på fredagen. Affären hade blivit klar på torsdagen och vid stängningsdags på fredagen informerades personalen om att det var sista kvällen. Hårda bud i New Yorks arbetsliv minst sagt. J som drivit restaurangen i 34 år var själv så upprörd att hans fru var den som fick ge det tunga beskedet. En av stamgästerna var kvar vid bardisken och han föll i gråt. Nu skulle det tydligen bli en indisk restaurang.

Jag hade vissa tankar på att gå dit den fredagen men det blev inte så. Och tur var väl det. Vi brukade alltid vara kvar sist och hade antagligen varit där när yxan föll. Nu blev sista besöket en vecka tidigare istället.

Jag var i chock efter att jag lagt på luren. Inga fler kvällar på min favoritrestaurang var en realitet som skulle ta ett tag att förstå. Personalen, stammisarna, samtalen och den goda maten. Vad skulle hända med allt det nu? Alla kvällar där flöt ihop till en film i mitt inre.

Vi klev ner de två trappstegen till entrén och gick in genom glasdörren. Kindpussar och kramar med ägaren J som var från Kroatien. Bardisken låg längs med den vänstra väggen. Till höger var garderoben och trappan upp till den eleganta matsalen. Bortom baren stod en flygel och bortom den en sju åtta bord för de som ville äta i en mer avslappnad miljö. K från Slovakien var bartender. Hon hade jobbat tio år där och hade alltid total koll. Det verkade vara hon som egentligen styrde stället utan att de andra riktigt förstod det.

Jag beställde en Margarita on the rocks och sa hej till B, en av stamgästerna. Han var 83 år ung och en kopia av Sammy Davis Jr. Han var alltid oklanderligt klädd i kostym och slips och var där varje fredag från tidig kväll till stängningsdags. Drack vitt vin hela kvällen utom sista drinken som alltid var en grappa med chokladsmak som han sedan ångrade dagen efter. D som stod bredvid var i ungefär samma ålder men från Tyskland. Han hade varit chef på ett flygbolag och flyttade till New York på femtiotalet. D spenderade nu sina gyllene år med att charmera varenda kvinna som kom i hans väg. Inte minst vid denna bardisk där han var flera kvällar i veckan. Det fanns också en kvinnlig stammis som var så lik Liza Minnelli att jag ibland undrade om det inte var hon på riktigt.

Bakom flygeln satt R och spelade gamla Evergreens. Han var från Chile och hade tidigare ägt en nattklubb på Saint Thomas i Karibien och innan det spelade han i många år på fartyget M/S Gripsholm på Svenska Amerikalinjen. En tid då kryssningar var glamorösa och som han gärna berättade om.

Längst bort i baren satt en man i femtioårsåldern som jag inte kände igen. Blank kostym, bakåtkammat hår. Guldklocka och klackring. Med tung New York-dialekt sa han saker som ”ge mig ett glas av det dyraste vinet ni har” samtidigt som han pratade i mobilen med sin älskarinna. Han spelade maffiarollen nästan lite för bra. I baren stod också en TV-reporter från Fox och skröt om sina bravader för två tjejer i likadana korta kjolar. De jobbade i baren på trendiga Hotel W som låg i samma kvarter och tog som vanligt sin middagsrast på J’s restaurant där de då drog ner den annars ganska höga medelåldern.

Middag vid ett av borden vid baren. Valmöjligheterna på menyn var många och de kunde dessutom laga till i princip vad man ville om de hade råvarorna och de hade de oftast. Jag tog i all enkelhet en Ceasar sallad och en Linguini pesto. M tog en tomat och mozzarella sallad följt av en hel grillad Branzini. Ett glas vitt följt av ett par röda glas kompletterade den goda maten.

Sedan tillbaka till baren där N som vanligt gav oss shots av Limoncello gratis. N var också från Kroatien och hans jobb verkade mest vara att prata med gästerna och gör dem glada vilket han oftast lyckades bra med. Det påstods att han tidigare i livet varit dansare i Chippendales vilket mycket väl kunde vara sant.

Sammy Davis Jr. och vi lämnade baren som sista gäster strax före midnatt efter några glas för många av citronlikören. Ute på gatan lastade renhållningsarbetare in fulla sopsäckar i den mullrande sopbilen. Sammy vinkade adjö och hoppade in i en taxi och vi promenerade hem längs med Lexington Avenue.

Filmen tog slut i mitt huvud och jag var tillbaka i den bittra verkligheten. Jag kände mig deprimerad. Hur skulle jag tackla det här?

Jag gick ner till  Dock’s på Tredje Avenyn där jag drack en Dry Martini och åt ostron.

Sedan kändes världen lite bättre igen.

Comments

[Jonas]

Fint inlägg.

[Sören Fröberg]

Kanske snart dax att satsa på en NYC skildring i bokform.
Anslaget och anlaget finns. Jag vill ha det första signade exemplaret.

[Johanna]

Visst var det dit ni drog med mig en regnig kväll i mars? Minns att nån från Kroatien jobbade där, och en tysk stammisgäst som gärna ville vara med på bild! Tror jag har lite festkort från den kvällen förresten, ska leta lite. En fin kväll, känns sorgligt att ni inte kan gå dit mer.

[patrick]

nu får vi väl hoppas att Docks inte stänger... de har en riktigt stor lokal med hörnläge, vilket inte kan vara billigt...

[Camilla Cherry]

Alltid lika roligt att läsa dina texter och titta på dina bilder, Thomas.
Har missat en del ett tag här, men ska snart ta igen allt, det blir intressant höstläsning...

Och så vill jag ha det andra signerade exemplaret av boken :-)

[Thomas Nilsson]

Tack Jonas!

Tack Sören! Kanske det får bli mitt nästa projekt. Har antecknat din beställning men kan ännu inte utlova något leverensdatum?

Hej Johanna! Jag, det var där vi var vill jag minnas. Maila gärna några bilder om du hittar dem. Och ja, det är mycket sorgligt.

Ja, det får vi verkligen hoppas Patrick. Det ryktades för något år sedan att Dock's skulle stänga eftersom deras kontrakt var uppe för förnyelse och hyran skulle gå upp. Dessutom öppnade samtidigt en ny fiskrestaurang mittemot av lite modernare snitt. Men Dock's blev kvar och det nya stället har redan slagit igen.

Hej Camilla. Kul att se dig här igen. Tack för snälla ord. Nu har jag alltså två beställningar på boken som inte finns. Måste kanske ta tag i det där projektet snart :-)

[Linda]

Stackare. Va tråkigt att den ska stänga. Men jag lovar dig du kommer hitta ett lika bra ställe att gå till en vacker dag. Men visst känns det förjävligt när nått man älskar stänger.

Tycker det är jätte kul och komma in här och läsa vad som händer i Usa och om ditt liv.

Hälsningar Linda

[Sören Fröberg]

Thomas, låt nu inte pressen av att du redan fått två beställningar hämma
ditt kontnärliga arbete. Förresten Camilla är du den Camilla ? alltså
Camilla från Megapix.

[Thomas Nilsson]

Hej Linda!
Jo det finns en hel del bra ställen här, men det var något speciellt med den här restaurangen. Dessutom så kom stängningen minst sagt hastigt. Om man åtminstone hade vetat om det innan så hade man ju kunnat "ta farväl".

Sören, jag ska försöka att inte bli stressad :-)

[Elisabeth]

Kan vara nog så viktigt att få ta farväl, på nåt underligt sätt. Både med människor och en del ting.
Beställning nummer tre kommer här!
Känn ingen stress... vi kan nog läsa när vi är pensionärer också... :-) (Annars får det väl bli i ljudboksform)

[Thomas Nilsson]

Ja Elisabeth, så är det nog.
Tack för beställningen!
Men angående ljudbok så är det ju svårt att göra med fotoböcker :-)