Jag har varit där och fotograferat två gånger. Första gången var i augusti 2002, då hade Camp Delta, som första delen av fängelset kallades, varit öppet i ungefär ett halvår. Den gången fick vi inte komma närmare byggnaden än ett par hundra meter och några fångar fick vi absolut inte se. Man får inte fotografera krigsfångar enligt Genevekonventionen sa vår ledsagare från den amerikanska militären. Men det är ju så många andra rättigheter i dessa konventioner som ni förnekar fångarna så varför bara följa vissa delar av den frågade jag. Fick aldrig något ordentligt svar.
Sanningen var att det hade blivit en sådan enorm PR-backlash från de första bilderna som kom ut från Camp X-Ray som det första provisoriska fängelset hette. Detta var i princip bara några gamla träbaracker med stängsel och taggtråd runt. Ni minns kanske bilderna där fångarna satt på knä i orangea overaller med ögonbindlar och handbojor bakom stängslet.
Så nu kom vi alltså inte i närhet av fångarna vilket även det skulle visa sig vara ett enormt PR-fiasko. Resultatet blev ju att media i brist på nyare bilder (från ett nybyggt och mer modernt fängelse) i flera år använde de där bilderna som togs av de första fångarna som kom till ön. Men vi fick ett okej reportage ändå. Och som bonus fick vi ett scoop som fick konsekvenser i norskt näringsliv.
VG:s alldeles färska USA-korrespondent Roy Freddy Andersen (detta var vår andra jobbresa ihop) såg att det stod Kværner på de bussar som fraktade folk på den ganska stora militärbasen. Han frågade vår press officer som bekräftade att det norska företaget Kværner hade ett kontrakt med den amerikanska militären och att de bland annat skötte transporter och diverse tekniskt underhåll på Guantanamo Bay. Vi frågade om han kunde fixa en intervju med den lokala platschefen för företaget. Inga problem sa han och några timmar senare satt vi i Kværners lokala kontor och intervjuade chefen där. Han berättade glatt om verksamheten och att de hade varit med och byggt de nya fängelsecellerna.
Vi visste ju såklart att detta inte var helt politiskt korrekt och efter att artikeln var publicerad i VG så reagerade Amnesty i Norge. De startade en kampanj för att Kværner, som ägs av den kända industrimannen Kjell Inge Røkke (en av Norges rikaste personer), skulle avveckla sin verksamhet på Guantanamo Bay eftersom verksamheten där stred mot mänskliga rättigheter. Och så blev det till slut. Ett kontrakt värt många miljoner som avslutades tackvare att Roy sett logotypen på en buss. Ett bevis på att journalistik fortfarande kan påverka.
Fem år senare, i maj 2007, var jag tillbaka. Den här gången med VG:s nästa korrespondent, Kim Riseth. Nu hade amerikanerna förstått att det var ett misstag att inte låta media fotografera fångarna i de nybyggda fängelserna. De erkände att det hade varit väldigt frustrerande att se de där gamla bilderna valsa runt i pressen så många år. Nu fick vi nästan komma in i cellerna med dem. Okej, inte riktigt så. Men nästan. De fångar som hade sköt sig bäst fick vara på en rastgård tillsammans med varandra. Dem kunde vi komma väldigt nära med bara ett stängsel mellan oss. Jag började prata med en fånge som visade sig vara från Irak. Det bara blev så naturligt eftersom jag tog bilder av honom och det kändes konstigt att inte säga någonting. Fängelsechefen blev nervös och sa ganska snabbt att nu måste vi gå vidare eftersom vi egentligen inte fick prata med fångarna. Men vi hade i alla fall fått några citat till vår artikel.
Det var inte heller helt fritt att fotografera vad vi ville. Inga ansikten av fångar eller fångvaktare var tillåtna. Och man fick till exempel inte ha med två olika vakttorn i samma bild och inte visa var fängelset låg i förhållande till havet. Varje kväll (ett besök varar tre dagar) var det en från presskontoret som gick igenom alla bilder jag hade tagit och sa ibland att jag var tvungen att radera några av dem. Detta kändes inte helt bra måste jag erkänna. En kul detalj var att han som kollade bilderna informerade mig om att det var bara en annan fotograf av alla de som han kollat bilder av genom åren som hade tagit lika många exponeringar som jag.
Sedan jag var där senast så hade det nu byggts ytterliggare ett par nya fängelser (i dessa sitter de som inte samarbetar eller som anses farligare och de är nästan helt isolerade) och militären visar oss gärna och skryter om hur bra standarden är. Vi fick bland annat se vilken typ av mat de får och att de har möjlighet att låna böcker (jordnötsmör och Harry Potter kan väl kanske anses som tortyr av vissa). Men det är ju inte däri det största problemet ligger med Guantanamo Bay. Förutom anklagelser om tortyr så är ju det grundläggande problemet att många av fångarna suttit i många år utan att vara officiellt anklagade för något eller att ha fått ta upp sin sak i en rättegång. När vi var där planerades det för militärrättegångar men mig veterligen har ingen ägt rum ännu. Och nu har de ju skjutits på framtiden av den nya administrationen. Men det verkar som om de vill lösa detta.
Även jag bär på spår av min vistelse på Guantanamo Bay. Vi var ute på en båt med Coast Guard som sköter bevakningen av militärbasen på vattnet. Det var ett par grabbar i 20-års åldern som körde båten och de ville väl stila lite för oss journalister så det gasade på för fullt över vågorna. Problemet var att jag, till skillnad från de andra, inte höll i mig och dessutom stod med ryggen mot färdriktningen eftersom jag tog bilder. Båten träffade en våg väldigt hårt och flög upp i luften. Vilket jag också gjorde. Ett par tre meter kändes det som och för ett ögonblick trodde jag att jag skulle landa i havet. Men jag landade i båten på min högra fot som vred sig och att jag inte bröt den är inget annat än ett ett under. Däremot måste jag ha sträckt muskler och senor, eller vad det nu är man sträcker, ganska kraftigt. Detta var första dagen där så jag haltade omkring på militärbasen resten av dagarna och jag kan faktiskt känna av det ibland fortfarande. Kanske borde jag stämma den amerikanska militären? Känns dock inte som det är så stor chans att man går vinnande ur en sådan process. Och vi skrev säkert på något papper där vi sa ifrån oss alla rättigheter.
Och nu stänger alltså militärfängelset på Guantanamo Bay snart. Men militärbasen, som funnits där i över hundra år kommer att finnas kvar. Det är en ganska intressant historia, inte minst med tanke på det ansträngda politiska läget mellan USA och Kuba. Men den här texten är redan för lång så det får vi ta en annan gång.
Texten må ha varit lång, men ruskigt intressant och bra (precis som bilderna givetvis)!
Posted by: Carl Andersson | 2009-03-17 at 16.40
Tack Carl!
Kul att höra :-)
Kanske lite väl många bilder också. Och varje bild är väl inte direkt "Årets Bild" men ville ge ett litet smakprov hur det var där både i bild och text.
Posted by: Thomas Nilsson | 2009-03-17 at 17.05
Jag blir riktigt glad när journalistiska vedermödor ger ringar på vattnet och påverkar åt rätt håll!
Det är väl för en önskan om detta som vi håller på? Att förändra det som är fel. Att "tala" för de som inte kan eller når dit besluten fattas.
Bra jobbat, och inte alls för lång text!
(Dag 17...)
Posted by: Elisabeth | 2009-03-17 at 20.41
Bra Thomas,
varje bild behöver inte bli "årets bild"
det finns högre syften med journalistiken ( men det vet du).
Guantanamo är en skam för mänskligheten.
Bush borde ställas inför krigsrätt.
Var för övrigt var jag på" årets bild" utställningen och blev riktigt besviken,
man har sett det förr om man säger så.
Posted by: Sören Fröberg | 2009-03-18 at 03.50
Du skriver så bra som vanligt. Interessant att få lite inside från ett sånt ställe som man bara läaser om i media. Och fina beskrivande bilder, inte alls för många, kunde även ha varit fler.
Guantanamo är ju en skamfläck i vår demokratiska värld. Varför låter vi USA göra vad som faller dom in? Det finns ju inte ord för att beskriva vad man känner inför detta förtryck. Dom vill gärna diktera agendan för hur andra länder ska agera med sina fångar, klagar på att det är omänskliga förhållanden i våra fängelser, tex på Kronobergshäktet. Det klingar ju väldigt illa i våra öron förståss. Ha en bra onsdag. Eva
Posted by: Eva | 2009-03-18 at 04.31
...So inspiring. Thank you...
Posted by: Sofi | 2009-03-18 at 11.01
Tack Elisbaeth!
Hoppas dag 18 går bra också. Kör du med Nicorette?
Jag vet det Sören. Årets Bild är vad det är. På gott och ont.
Och tack för vänliga ord.
Tack Eva.
Uppskattar dina ord.
Thank you Sofi!
I'm happy if I can inspire.
Posted by: Thomas Nilsson | 2009-03-18 at 13.05