Presidenten som tuggar kokablad

Bolivias president Evo Morales skriver i dag på New York Times OP-ED-sida att det var ett misstag av Bolivia att 1976 skriva under en internationell konvention som gjorde bruket av kokablad olagligt. Morales, som själv var kokaodlare innan han blev president, menar att det är en så lite mängd kokain att plantan själv inte är att betrakta som narkotika och att den kan jämställas med kaffe och att till exempel tobak är mycket farligare. Vidare skriver han att traditionen att tugga kokablad sträcker sig tillbaka åtminstone till 5 000 år tillbaka och att det bl.a. hjälper mot hunger och ger energi.

Det fick mig att minnas mina två besök till Bolivia. I november 2007 var jag och reporter Kim i huvudstaden La Paz som ligger på 3 660 meters höjd. Det är världens högst belägna huvudstad och jag kände av höjden ganska rejält. Hade huvudvärk och lätt yrsel under hela min vistelse där. Kändes som att ständigt vara bakfull. Vi jobbade hårt på att få en intervju med president Morales och kvällen innan vi skulle åka därifrån fick vi klartecken. Klockan fem morgonen efter fick vi en intervjutid. Det visade sig att Morales alltid börjar sina dagar så tidigt. Han sover tydligen bara tre fyra timmar per natt. Presidenten hade en kraftig förkylning när vi träffade honom men han svarade tålmodigt på våra frågor (bilden nedan) och verkade på det hela taget vara en trevlig man.

I juni 2008 besökte jag och Kim Bolivia för andra gången. Då var vi i staden Cochabamba där tre norska tjejer satt häktade för kokainsmuggling. En dag tröttnade vi på att sitta utanför fängelset där ingenting hände och hyrde en taxi som körde oss till ett område en fyra fem timmar från Cochabamba, där skulle det finnas lagliga kokaplantage (man kan få dispens för egen konsumtion). Ett bra reportage tänkte vi men vi hade ingenting inbokat och visste inte hur villiga folk var att prata om detta. Vi såg en tjej vid vägkanten som vi frågade om hon kände till var det fanns kokaodlingar. ”Visst, vår familj har en”, sa hon och hoppade in i bilen. Hon visade oss odlingen sedan vidare till en ung kusin som stod och trampade kokablad framför sin familjs hus. Därefter tog hon oss till kokabladsmarknaden (bilden ovan) där det köptes och såldes stora säckar med kokablad. Vårt jobb var i hamn men sedan insisterade hon på att vi skulle följa med till hennes föräldrar och äta middag.

Väl där bjöds vi in med öppna armar, trots att de verkade ganska fattiga, och vi tillbringade ett par timmar med att njuta av grillat kött, kyckling och fisk på deras bakgård. Vi introducerades också till den för mig nya blandningen av Coca-Cola och öl. Det var faktiskt ganska gott.

Det är det här jag älskar med mitt jobb. Möten med människor. Presidenter såväl som fattiga människor på landsbygden. Alla har sin historia att berätta. Och den där sköna känslan när ett reportage som man är osäker på om det ska bli något av är i box. Oslagbart.

Det är en stor värld och det finns så mycket att berätta om. Det vill jag fortsätta med så länge jag kan. 

     

Comments

[Larry]

Du har, minst en, bok att berätta, om jag nu inte sagt det förr. Med bilder i.

Såg du förresten dessa bilder i Time:

http://www.time.com/time/photogallery/0,29307,1884100,00.html

Snacka om dystopi. Man riktigt ser en överlevnadsfilm, typ Road Warrior, gjord där. Burr!

[Thomas Nilsson]

Tack Larry!

Ja, verkligen bra bilder. Snart ser hela USA ut sådär.
Har haft lite tankar på något liknande reportage.
Har ju varit inne på det tidigare med mitt reportage förra året om fattigdom i USA. Men nu är det ju ännu mer aktuellt.