LAX är en enormt stor flygplats och när jag stegar ut i den svala Kaliforniakvällen minns jag mitt första besök i delstaten för nitton år sedan. Jag hade tillbringat några dagar i New York innan jag flög vidare över kontinenten. På LAX hade jag stämt träff med några kompisar från Ljusdal. Vi skulle med deras hyrbil ta oss till Lake Havasu City i Arizona för att se Tony Larsson från just Ljusdal tävla i Jet Ski VM.
Vi hade bestämt att ”ses vid utgången” på flygplatsen. Behöver väl inte skriva att ingen av dem heller hade varit i LA tidigare. Det finns typ hundra utgångar på LAX. Jag gick från utgång till utgång i hopp om att hitta mina vänner. Minuterna gick och jag blev alltmer uppgiven. Detta var ju innan alla hade mobiltelefoner. Jag försökte till och med att ringa en av killarnas mamma i Ljusdal för att se om de hade kontaktat henne. De hade de inte och efter någon timme var det bara att inse att jag inte skulle hitta dem och att jag var tvungen att försöka komma upp med en plan B. Efter lite efterforskningar så visade det sig att man kunde ta en Greyhound buss från Downtown Los Angeles till Lake Havasu. Väl framme vid bussterminalen visade det sig att den låg i ett av stadens mer slitna kvarter och taxiföraren varnade mig med orden ”gå snabbt in i byggnaden utan att titta på, eller prata med dem som står utanför”. Aldrig har tio meter känts så långt. Jag försökte se oberörd ut samtidigt som jag passerade den samling ruggslitna karaktärer som samlats på trottoaren utanför Greyhound-byggnaden. Nu för tiden hade jag säkert till och med kunnat börja prata med dem, men detta var mitt första besök i USA och jag tänkte inte utmana ödet i onödan.
Att åka bil från LA till Lake Havasu tar ungefär fyra timmar. Med bussen skulle det ta hela natten och halva dagen. En längre väg togs. Människor skulle släppas av och på. Jag la beslag på ett säte nästan längst bak i bussen och i freestylens hörlurar hade jag albumet Sandinista med The Clash. Jag var övertygad om att minst hälften av mina medpassagerare var massmördare. En hip hop-kille frågade om han fick låna min bandspelare. Ja sa nej men tänkte sen att det var kanske inte så smart. Och några säten bakom honom satt en hillbilly-typ som hade något galet i blicken när han sneglade på mig. Jag vågade inte sova.
Ändå måste jag ha slumrat till. Jag minns att jag vaknade när bussen hade stannat vid ett litet kasino mitt i öknen. Klockan var sju på morgonen och där inne satt människor på rad vid de enarmade banditerna. Märkligt land tänkte jag.
Ett par timmar senare stannade vi vid en bensinmack. Medpassagerarna strömmade ut ur den silverfärgade bussen. Man gick på toaletten. Man köpte kaffe. Man köpte godis. Tillbaka i bussen överraskade hillbillyn med att slita upp ett sexpack Budweiser ur en brun papperspåse. Han frågade om jag ville ha en öl. Jag tordes inte säga nej. Hip-hopparen fick också en. Innan första flaskan var slut var vi alla bästa vänner och jag lånade utan problem ut min freestyle (han var dock lite skeptisk till Clash). Det visade sig att ölbjudaren också skulle till Lake Havasu. Han bodde där. När jag berättat om min situation och att jag inte visste på vilket hotell mina vänner och jag skulle bo på så erbjöd han sig att hjälpa mig.
När vi framåt lunchtid kom fram så körde han runt mig till de olika hotellen med sin Hot Rod liknande folkvangsbubbla. Jag hittade ganska snabbt mina vänner i lobbyn på ett Best Western hotell och tackade för hjälpen.
Det finns ju kanske några saker att lära sig från den här lilla historien. Till exempel att man inte ska döma människor som man inte känner samt att vara mer precis om man stämmer träff på Los Angeles International Airport.
Jet Ski VM ska jag berätta om en annan gång.
Bilden ovan, som jag tog idag, visar den ”jetson-futuristiska” restaurang som ligger vid LAX.
Fin historia.
Du har en grymt läsvärd blogg!
Posted by: Henrik Landström | 2009-04-27 at 08.15
Intressant historia. Låter som ett minne för livet. Jag var med om samma sak när jag var i LA senast. Fast då var vi upphämtarna så att säga. Inresenären hade gett oss flightnummer och flybolag, men vi struntade i denna informationen, naiva som vi va. När vi kom dit trodde vi inte att det var sant. Terminalerna tog aldrig slut och numreringarna av dem började om. Efter en 40 minuters letade hittade vi mot all förmodan våran kompis. Då måste det tilläggas att vi redan anlände en timme försent till flygplatsen. Han var inte glad.
Ha en trevlig vistelse!
Posted by: Niclas | 2009-04-27 at 10.53
En härlig historia! Man lär sig fler saker: Den effektivitet mobiltelefoner kan förmodas skapa förloras i minskad såväl uppfinningsrikedom som oväntade händelser.
Posted by: Claes Thureson | 2009-04-27 at 11.03
Hot rod liknande folka hmm kanske california looker... Någon bild?
Posted by: Tommy Samuelson | 2009-04-27 at 15.36
Tack Henrik!
Niclas, jag står på inresenärens sida ;-)
Men visst är det en grymt stor flygplats.
Det har du rätt i Claes. Hade inte riktigt tänkt på det ur det perspektivet.
Bild finns Tommy, men i form av dia i en av många flyttkartonger i Sverige. Googlade just "California looker" som var ett nytt uttryck för mig.
Ja, kanske något åt hållet. Den liknade nästan en beach buggy, men med taket intakt.
Posted by: Thomas Nilsson | 2009-04-28 at 02.21
Men idag spelar det ingen större roll om man inte är så noga med vägbeskrivningen och platsen man ska träffas. Det finns ju mobiler. ;-) Ha en skön tisdag. Eva
Posted by: Eva | 2009-04-28 at 07.25
Undrar om det inte är en Baja bug? Nytt utryck
:-o /T
Posted by: Tommy Samuelson | 2009-04-28 at 15.48
Det har du rätt i Eva. Ha en skön onsdag :-)
Verkar finnas många olika uttryck för folkabubblor jag inte känner till :-)
Efter en ny googling kan jag konstatera att det nog var något åt Baja bug hållet han hade. En vacker dag ska jag leta fram bilden och publicera den här på bloggen.
Posted by: Thomas Nilsson | 2009-04-29 at 12.58