Jag och reporter Anders bodde i juni på ett fint Bed & Breakfast i den lilla staden Philadelphia i Mississippi. När vi kom tillbaka dit efter förmiddagens jobb så pågick en klassträff där. Deltagarna hade gått ut byns high school 1946 och nu hade de samlats för en lunch för att prata gamla minnen. De flesta bodde fortfarande i den lilla staden men en del hade flyttat till andra stater. Vi träffade ett par från Texas redan vid frukosten. Mannen hade gått i klassen och frun som var från Texas påpekade ett antal gånger att makens gamla ungdomsflamma skulle vara med på klassträffen. Hon gjorde det med glimten i ögat men jag kunde ändå ana ett litet stråk av svartsjuka. Ungdomsflamman hade dessutom växt upp i det hus som numera alltså var ett B&B. Jag fick reda på att jag hade sovit i det rum som hade varit hennes (bilden nedan).
Medan de åt lunch inne i matsalen satt jag och Anders på verandan och jobbade i datorerna. Men jag var lite nyfiken på klassträffen och smög mig så småningom in. Lunchen var nu över och de hade satt sig på stolar i en stor ring. De välkomnade mig glatt och började sedan läsa upp brev från de som inte kunde komma. Någon var för dålig för att lämna pensionärshemmet i Florida. En annan var på semester i Australien med sin son som varit militär i Irak. Hon skrev att det var första gången hon reste sedan terrorattackerna den 11 september, 2001. En tredje skulle på ett barnbarns barns bröllop.
Sedan kom den lite sorgligare uppläsningen av de som gått bort. Någon hade dött av cancer och en annan hade blivit mördad. I ett fall viskades det om självmord. Diskussioner utbröt om vem som var vem. ”Kommer du inte ihåg honom? Han var rödhårig och hans föräldrar ägde bokaffären” eller ”Det var hon som bodde i det stora huset på andra sidan stan. Vi var ju i deras trädgård när de sa på radion att Pearl Harbor hade bombats”.
Jag klev ut i den varma och fuktiga luften som hör den amerikanska södern till, fascinerad över att fått ta del av dessa främmande människors minnen av en svunnen tid och deras glädje över att träffas igen. Det hade inget med vårt uppdrag att göra men var inte desto mindre spännande för det. En av alla dessa bonusupplevelser man ofta får vara med om på resa i detta stora land.
...och ni som kan er amerikanska nutidshistoria (alternativt filmhistoria) vet förstås vad Philadelphia, Mississippi är ökänt för?
Fräckt att verkligen träffas så lång tid.
Kul för dig att få ta del av det, kanske var det också lite krydda för dem med en svnorsk fotograf på besök.
Posted by: Elisabeth | 2009-10-26 at 19.03
Mississippi Burning! :-)
Posted by: Kenta | 2009-10-26 at 20.55
Ja Elisabeth, de verkade uppskatta min närvaro :-)
Kenta, grattis till snabbt svar och rätt svar.
...och jag tar för givet att Google inte var inblandat :-)
Vi var där och gjorde jobb på deras nyvalda borgmästare, James Young.
Den första svarta borgmästaren där någonsin.
Så vissa framsteg har gjorts sedan 60-talet.
Posted by: Thomas Nilsson | 2009-10-27 at 00.12
Hittade din blogg för ungefär ett år sedan. Va´ då just hemkommen efter några veckor på resande USA fot. Behövde all inspiration jag kunde hitta!
Har sedan fortsatt att läsa, och inspirerats.
Du bjuder på fantastiska bilder, och störtsköna inlägg!
Är nu äntligen tillbaka på några veckors semester. Laddar USA batterierna så att säga. Tyvärr lyckades jag inte fullt lika bra i Casinot på MGM...
Ser med spänning fram emot nästa inlägg...!
Posted by: eva b | 2009-10-27 at 04.22
Google? Jag? :-)
Posted by: Kenta | 2009-10-27 at 04.44
mississippi brinner, utan google men för att jag såg den på jobb i söndags!
Posted by: anna | 2009-10-27 at 14.19
Tack Eva!
Ser att du är i Vegas. Kul!
Satsa på 28 ;-)
Kenta: kanske Yahoo? :-)
Anna, vilken slump att du såg den dagen innan jag skrev om detta!
Stark film är det i vilket fall som helst.
...och kanske framförallt, stark verklighet!
Posted by: Thomas Nilsson | 2009-10-27 at 19.32