Tankar från 39:e gatan...: Fyra fulla sjuksköterskor

Jag är tillbaka i New York nu men här är en liten historia från förra veckans resa som jag av någon anledning känner mig manad att dela med mig av.

Efter Kentucky hamnar vi i Atlanta-området där vi på torsdagskvällen checkar in på ett nybyggt hotell som bara har varit öppet i en månad. Allt är skinande blankt. Jag och reporter Anders bestämmer oss för att inta en sen middag i den ganska tomma baren som ligger i den bortre delen av det stora utrymme som utgör lobbyn. En bar som enligt min standard har en något för stark ljussättning men vi vill ju bara ha en snabb middag så vem är jag att börja klaga på sådana petitesser. Övriga gäster består av fyra sjuksköterskor som sitter i den andra änden av baren iklädda sina ljusblåa sjuksköterskekläder samt en strandraggartyp som sitter mellan dem och oss. Han har blekt hår, trendiga jeans och tajt t-shirt med ett stort snirkligt tryck på. Han är några år över fyrtio gissar jag men vill vara tjugotre. Innan vi ens har hunnit beställa är han borta vid tjejerna med sitt största leende. Shots beställs in och stämningen är uppåt. Vi håller oss på vår kant trots att sjuksköterskorna försöker få oss att komma över med skämtsamma, antar jag, tillrop som ”köp en drink till oss, min kompis kommer att klä av sig naken om hon dricker mer men då måste du lova att du ser till att hon kommer hem”.

Vår pasta är oväntat god och ölen serveras i kylda glas vilket ju alltid är trevligt.

Den kvinnliga bartendern jobbar för högtryck med att hinna servera alla drinkbeställningar från den alltmer högljudda gruppen. Tequila shots, apple martinis, öl och mycket annat letar sig bort till dem. Två av kvinnorna är runt trettio. Den ena rödhårig och den andra blond. Båda två har en stor diamant på sitt vänstra ringfinger. De två andra sköterskorna är fyrtio pluss och mörkhåriga. Den ena var väldigt smal och ganska kort och den andra lite större. Ingen av dem bär några vigselringar. Som det proffs strandraggarn är står han nu såklart mellan de två äldre damerna. En sekunden med sin hand på den ena kvinnans hand, nästa sekund en arm runt den andres axlar. ”Can we have another round here” hörs med jämna mellanrum från honom. Men när en gruppbild ska tas glider han diskret in bakom en pelare just när blixten går av. Vilket leder till att jag och Anders genast spekulerar i att han är en seriemördare eller åtminstone en solochvårare.

Jag beställer in ett glas Zinfandel och Anders en öl till.

In på scenen kommer ytterliggare en man. Han har ett lite pojkaktigt utseende och bär glasögon samt ett kort mörkt hår som ligger välkammat på huvudet. Kavaj, skjorta och chinos. Ser ut som trettio men är antagligen fyrtioett. Han går förbi oss och sätter sig i motsatt del av baren i förhållande till sjuksyrrorna. Anders säger till pojkmannen att han känner igen honom från Hertz hyrbilsbuss på flygplatsen. Visst det kan stämma säger han. Det visar sig att han är doktor som i normala fall jobbar i Texas men ska nu besöka sjukhuset här. Han intar en snabb middag i sin ensamma hörna av baren innan han ropas över till det alltmer högljudda partyt i andra änden.

Den korta mörkhåriga är nu så full att ögonen går i kors och att stå stilla rakt upp en omöjlighet. Bartendern berättar för oss att de fyra tjejerna jobbar på sjukhuset alldeles intill och att de är ute för att fira att hon som nu är så full har skiljt sig efter 18 års äktenskap. När en ny runda beställs in viskar kvinnan bakom baren till oss att hon inte kommer att hälla i någon alkohol i drinken till den nyskilda. ”Hon kommer ändå inte att märka någon skillnad och jag vågar inte servera henne mer” säger hon.

Vi betalar notan och går mot hissen som ska ta oss upp till våra rum samtidigt som vi ser den fulle ledas in till toaletten av den blonda (hon vars kläder enligt väninnan skulle tas av), i baren sitter strandraggaren omslingrad med den något mulliga mörkhåriga damen. Bredvid dem fingrar den rödhåriga på sin ring samtidigt som hon tittar beundrande in i doktorns ögon när han berättar vad som verkar vara en historia utan slut. Det sista vi hör är hur ytterligare en runda beställs in.

----

Denna historia har antagligen ingen sensmoral eller kanske ens någon poäng. Den är bara ett snapshot av helt vanlig kväll i en helt vanlig bar dit några helt vanliga amerikaner sökt sig en helt vanlig torsdagskväll.

Eller kanske det var en helt ovanlig kväll i en helt…

Comments

Fast den var väldigt underhållande att läsa! hahaha!

//Daniel

Posted by: Daniel Nilsson | 2009-11-16 at 17.24

Jag tycker den är sorglig på något sätt.
Det kändes så fattigt...
Inte ekonomiskt, utan känslomässigt.

Posted by: Elisabeth | 2009-11-16 at 19.04

Underhållande och kanske sorgligt på samma gång.

Som livet självt.

Tack för era tankar.

Posted by: Thomas Nilsson | 2009-11-17 at 00.36

Fin skildring. Livet är vackert och fult. Samtidigt. Det viktigaste för oss betraktare [fotografer] är väl att se. Ta bilderna vi inte förstår men känner i magen. Eller skriva dem ner efteråt.

Posted by: Kekke | 2009-11-17 at 17.38

Tack Kekke!
Ja, det handlar om att se.
Och vissa saker funkar mycket bättre i text än i bild.
Som den här lilla historien till exempel.
Tycker jag.

Posted by: Thomas Nilsson | 2009-11-17 at 18.24