Tankar från 39:e gatan...: Mediaghetto i Louisiana

Ibland kommer det över mig att det ändå är en ganska underlig tillvaro man för.

På fredag morgon ringde chefen från Norge och väckte mig. Res till Louisiana var beskedet. Annalkande naturkatastrof i form av en läckande oljerigg. Packade väskan. Igen. Visade sig att dagens alla flighter till New Orleans var utsålda. Den årliga och berömda jazzfestivalen var i stan vilket också gjorde det svårt att hitta hotell. Ett sunkigt Holiday Inn fick det bli och vi flög via Atlanta till Mobile, Alabama. Hertz hade förvandlat vår bokade SUV till en pick up-truck modell gigantisk. Den tog oss sedan med stor komfort de två timmarna till New Orleans.

Morgonen efter körde Anders och jag mot Venice längst ut på den södra udde, två timmar från New Orleans, dit oljan först väntades. På vägen körde vi om en bil och bakom ratten satt min norska kollega Ørjan Ellingvåg och vinkade. Senast vi sågs var över ett middagsbord på en fiskrestaurang i Reykjavik en dryg vecka tidigare. Nu kändes det inte det minsta konstigt att träffa på honom på en motorväg ute på Louisianas landsbygd. De kommande dagarna såg vi dessutom många av övriga journalister vi hade träffat på Island. Som vore vi en cirkus på turné. Kanske vi är det?

Dags att utföra våra konster: Intervju med upprörda fiskare och orolig lokalbefolkning första dagen. Ingen olja i sikte från land ännu. I marinan hade journalister från hela världen samlats. Ståuppor på olika språk levererades sida vid sida med hamnen som bakgrund. Hamnrestaurangen var ockuperad av murvlar som skrev, redigerade och åt om varannatt. Servitriserna verkade stressade och aningen oorganiserade. Lobbyn till ett närliggande motell var lika belägrad. Golvet var fullt av intensivt knattrande reportrar och koncentrerade fotografer som sände hem det lilla av bilder de hade. Alla djupt koncentrerade inne i deadlinezonen. Den där zonen man både hatar och älskar. Klart beroendeframkallande är den i vilket fall som helst. Ännu mer så när man har något att rapportera om.

För dåligt väder för att flyga helikopter. För dåligt väder för att åka ut med båt till oljan. Vartefter dagarna gick desto mer sammanbitna ansikten och nervöst flackande blickar stod att finna i det temporära pressrummet. Hur många fiskare kan man intervjua undrade de antagligen samtidigt som redaktörer i olika länder desperat och samstämmigt efterlyste ”OLJA!!!” över knastriga mobiltelefoner. Motellpersonalen hade stora problem att förflytta sig genom lobbyn. Vi drack alla deras gratiskaffe med stor aptit.

President Obama kom på söndagseftermiddagen men det var bara Vita Husets presskår fick access till det mycket korta besöket hos kustbevakningen. En arrogant man från Secret Service hade en lång, och smått bisarr, utläggning för mig och en liten grupp journalister som gick ut på att det var bara om vi ägde marken vi stod på som vi kunde stå kvar var vi stod för att få en skymt av presidentens kortege av svarta bilar. Ett enkelt ”vi har bestämt att ni inte får stå här” hade räckt bra för mig.

En dag när jag stod utanför entrén till det motell där pressen hade belägrat lobbyn kom ett TV-team från ABC. Producenten tog en snabb titt in genom glasdörren och sa sen till sin fotograf och reporter ”There is no one to interview in there. It’s a media ghetto”. Det hade han ju rätt i och jag fick på köpet lära mig ett nytt ord. Några journalister kom sen tillbaka från wild life-kontoret och suckade uppgivet. De hade bara samma oljeskadade fågel som dagen innan att visa upp. En lokal fiskare som hängde vid pressrummet för att om möjligt få lite inkomster i form av båtturer med journalister sa skämtsamt att han kunde åka ut och döda några fåglar och hälla olja på dem. Jag tyckte mig ana en gnutta allvar i uttalandet. Vi började alla bli desperata antog jag.

De få motell som fanns i Venice var fulla så vi fick pendla till New Orleans varje dag. Det var fyra timmar fram och tillbaka men värt det. Venice var, trots sitt namn, nog så långt ifrån Rialto man kan komma. Tänk slitna hamnkvarter med rost, förfall och träskmarker (det fanns fortfarande spår av orkanen Katrina i form av förstörda hus och båtar). Det hade fungerat perfekt som backdrop till någon B-skräckfilm och jag med min förkärlek för slitna miljöer kunde nog uppskatta det. I små doser. En kollega sa med något desperat i rösten till mig att ”nu drar jag österöver mot Mississppi och Albama för att leta stories”. Att det var ännu längre bort från oljan verkade inte bekomma honom. Han ville bara vidare. Bort. Vartsomhelst. Bara han slapp stanna i Venice.

Nu är frågan när och var jag kommer att träffa Ørjan och de andra bekanta ansiktena nästa gång. I Cleveland eller Mexico City? Nästa vecka eller i augusti?

Ingen vet.

En underlig tillvaro som sagt.

---

Bilden ovan: Till vänster sitter Aftenpostens New York-korrespondent Alf Ole i motellobbyn och skriver.

Bilderna nedan:

1: Franska journalister på väg ut till en hotad fågelö.

2: TV-reportern från den lokala FOX-kanalen lämnar en rapport från samma ö.

3: Lobbyn till motellet i Venice. Till höger står Sveriges Radios New York korrespondent Daniel Alling. VG:s Anders Giævers jeansjackerygg syns i mitten och på golvet i rödvit-randig tröja sitter Dagbladets korre Randi. Alla tittar på Obama’s direktsända tal. Ett tal som för övrigt ägde rum i kustbevakningens byggnad bara ett hundratal meter från motellet.

4: Båtarna fick samsas med TV-kanalernas satellitbilar i hamnkvarterna.