Detta är den norska författaren Karl
Ove Knausgård. Jag tog bilderna här i New York i samband med en intervju i
slutet av april. Han skulle då vara med på ett bokbad (fint norskt ord som jag
inte hittar någon bra svensk översättning till) på den skandinaviska
restaurangen Smörgås Chef i Greenwich Village. Han är ju just nu en av de mest
omtalade och bäst säljande författarna i Norge med sin självbiografiska serie
av totalt sex böcker. De går under titeln ”Min kamp” och fyra har publicerats
hittills. Jag har inte läst dem ännu men de ska tydligen vara väldigt
självutlämnande och också ganska utlämnande av människor i hans närhet.
Knausgård är väldigt medieskygg och hade inte gett någon intervju till VG på väldigt länge så jag var, om inte nervös, så i alla fall lite spänd på vilken attityd han skulle ha. Han visade sig dock var väldigt trevlig och verkade lite extra glad att jag var svensk då han bor i Malmö med sin svenska fru. När han senare, sittandes på baren, pratade till de församlade om sitt författarskap sa han något som jag inte kan få ut ur mitt huvud. Han menade att det var först när han slutade söka efter perfektion som det blev lättare för honom att skriva. Han sa visserligen också att det var mycket som då blev dåligt, men det var nog bara lite ödmjukhet från hans sida. Uppenbarligen så skriver han ju bra.
Och som sagt, de där orden lever kvar i mig då jag oftast söker just perfektion i mina bilder och texter. Utan att någonsin uppnå det. Kanske det blir en boja som tynger och hämmar? Troligen.
Ska försöka följa Knausgårds exempel.
Håller helt med författaren (jag vill vill vill också gå på bokbad! Vilken bra grej för oss som i vanliga fall är riktiga badkrukor). Tänk om allt och alla gick omkring och var perfekta. Ve.
Kom att tänka på ett TED-prat om prestation och genialitet.
http://www.ted.com/talks/elizabeth_gilbert_on_genius.html
Kasta upp allt i luften och se vad som händer!
Posted by: Anna | 2010-05-24 at 03.30
Bilden tagen genom fönstret är jäkligt bra I gotta say. Blicken, miljön, allt. Om jag skulle ändra på något så skulle den om möjligt blivit ännu bättre i svartvitt. Ett angenämnt problem dock. Snyggt jobbat Thomas!
Posted by: Pontus | 2010-05-24 at 10.50
Känner igen mig i det du beskriver. Unfortunately.
Trots att jag vet att det är dumt och trots att pefektionism är det sista jag skulle avkräva någon annan människa här på klotet.
Intressant TED-talk med Elizabeth Gilbert.
Fantastisk bild på Knausgård överst på sidan. Närvaron i den bilden är perfekt! ;) Den är säkert mycket stark som svartvit men jag gillar den som den är här...allt harmonierar.
Very good, mr Nilsson!
Posted by: Susanne | 2010-05-24 at 19.51
Ja Anna, bokbad är ett bra ord! :-)
Perfektion är antagligen ouppnåligt och troligen tråkigt.
Ändå vill man dit.
Tack för länken.
Det var väldigt intressant.
Tack Pontus.
Är ganska nöjd med den.
Speciellt då det är en "spontan" bild.
Testade den i svart/vitt men tyckte faktiskt den blev bättre i färg.
Tack Susanne, hans blick gör bilden.
Man borde kanske inte kräva av sig själv vad man inte kräver av andra?
Fast bättre så än tvärtom. Kanske.
Posted by: Thomas Nilsson | 2010-05-25 at 00.18
Det där med perfektion stämmer väldigt bra. Har själv varit duktig på att ställa för höga krav på mig själv och söka något som kan liknas vid perfekt i olika sammanhang utan att komma nära. Det tynger mest och det blir lätt att vika ner sig (det där sista erkänner jag bara en gång!)
Man ska släppa på det där och gå in för att ha roligt istället. Resultatet blir bättre då.
Bilden är grym, liksom den i California Boy här ovanför.
Posted by: Kenta | 2010-05-25 at 04.34
Searching for perfection is admirable as long as we don't become enslaved by it and start measuring everything in those terms.
Posted by: Fionna | 2010-05-25 at 10.27
Exakt Kenta!
Så är det.
Och tack för bildberöm.
Exactly Fionna!
Posted by: Thomas Nilsson | 2010-05-26 at 20.40
Usch ja. Jag spyr på alla par i trettioårsåldern som ska vara så perfekta hela tiden, om det är inne att skaffa tre barn istället för två så gör dom det. Har liknande bilar, kläder, grillar, tv:ar, mobiler osv. osv. Men grupptrycket är oerhört stort på oss människor och man måste vara otroligt stark för att leva som man vill speciellt om det innebär att gå emot strömmen. Usch det är så skrämmande när man känner att man inte riktigt passar in. Men fan ta mig, jag är 32 och vill nog inte ha ett enda barn ;) Revolution!
Posted by: Jenny Kristiansson | 2011-07-02 at 21.34
Ja Jenny. Man måste vara stark.
..eller flytta till New York.
Revolution!
Posted by: Thomas Nilsson | 2011-07-16 at 16.38