Arizona och invandringen – Del 6

Vi ger oss ut i den tuffa terrängen vid den mexikanska gränsen tillsammans med Kathryn Ferguson. Hon jobbar frivilligt för organisationen Samaritans med att ge mat och vatten till de illegala invandrarna som går i dagar för att nå sitt mål i USA. Landskapet brukar kallas öken och större delen av året är det ganska kargt men när vi är där efter kraftiga monsunregn så är bergen och fälten vackert gröna. Skönheten är dock missledande. Sommarmånaderna är enormt varma. En värme som kan vara livsfarlig.

Vi spenderar en dag med Kathryn och går på samma stigar som mexikanerna kommer på. Hon ropar ut på spanska: ”Vi har mat och vatten, vi är här för att hjälpa. Vi har första hjälpen och medicin med oss”, men ingen svarar. Vi hittar några vattendunkar som hon ställt ut vid ett tidigare tillfälle. De är nu tomma men lockets plombering är obruten och i botten ser vi hål i räta vinklar. Kathryn säger att det är gränspoliserna som skär hål på dunkarna och häller ut vattnet (något de förnekar när vi senare ringer dem).

Terrängen är ganska svårforcerad på sina håll och efter bara någon timme är vi helt genomdränkta i svett. Ibland är stigarna väldigt branta och på eftermiddagen sen får vi själva uppleva hur farligt det kan vara att ta sig fram i det här området. Kathryn faller och gör illa sin fot. Först tror hon att den är bruten men det är antagligen en kraftig stukning. Det gör så ont att hon inte kan gå och vi får bära henne de tre kilometerna tillbaka till bilen. Vårt sökande är därmed över och vi träffade inte på några illegala invandrare. Däremot många gränspoliser, fler än vanligt enligt Kathryn. Antagligen hänger det samman med att det politiska klimatet just nu kräver hårdare tag.

Jag är lite besviken över att inte ha fått några bilder av de som kommer över gränsen. Men vi ser många spår av dem i form av kläder som dumpats. Tomma vattenflaskor. Någon har sytt ett fodral av jeanstyg till en vattendunk. Antagligen för att hålla vattnet kallt längre. Jag ser också en tandkrämstub, ett halvfullt paket bindor, en deodorant och en sådan där tång kvinnor använder för att locka ögonfransarna.

När jag fotograferar dessa saker, dessa spår av drömmar om ett bättre liv som är spridda längs med stigen så slår det mig att kanske berättar de här efterlämnade ägodelarna historien bättre än om jag skulle trycka upp min kamera i ansiktena på några stackars vettskrämda mexikaner som gömmer sig bakom en buske. Vanliga vardagliga saker som visar att de är vanliga människor. Att packa ner en deodorant för en fyra fem dagar lång ökenvandring är så sorgligt mänskligt på något sätt.

Några veckor tidigare var vi på ett valmöte och hörde Arizonapolitikern JD Hayworth prata om hotet mot rikets säkerhet och terrorister som väller in över gränsen från Mexiko.

Vid en ryggsäck ligger några prydligt vikta kalsonger och ett par strumpor. En T-shirt och ett litet paket kakor. En tom vattenflaska. Jag ser framför mig en mamma eller flickvän som packar den lilla ryggsäcken följt av ett tårfyllt farväl och jag kan inte låta bli att undra var klädernas ägare nu är. Kom han fram dit han skulle? Blev han gripen? Eller gick han ett ännu värre öde till mötes och blev ännu en siffra i den snabbt växande statistiken över de som dött på gränsen?

Det är svårt för oss att förstå hur desperata de är och hur mycket de offrar för ett bättre liv. När jag står och ser på dessa små vardagliga ting kan jag inte låta bli att känna att det finns ett visst glapp mellan Hayworths ord och verkligheten.

Som vår guide Kathryn sa: ”Tror du att terrorister skulle ta med sig småkakor?”

       

       

     

Comments

[Niclas]

Mycket bra och intressant inlägg!

[Anna]

Starkt. Jag tror som du, i det här fallet blev nog bilderna ännu mänskligare just p g a avsaknaden av människor. När jag ser en ögonfransböjare kommer jag hädanefter alltid att skicka en tanke till mexikanska illegala invandrare. Det är väl vad alla vill, ha ett okej liv och böja fransarna i fred. Eller, för oss som inte hakat på just den grejen, något annat som inte handlar om direkt överlevnad. Jag undrar vad man själv skulle packa ner...

[Johanna Syrén]

Rakt i hjärtat! Tack.

[Pontus]

Smart idé att fota spåren efter de illegala invandrarna. Kom dessa bilder till användning i tidningen?

[Thomas Nilsson]

Tack Niclas.

Tack Anna!
Ja, som du skriver, det är vad nästan alla vill ha. En vardag som inte endast handlar om överlevnad.

Tack Johanna.
Jag är tacksam att det berör.

Tack Pontus.
Vi hade ett annat upplägg i tidningen.
Två sidor med bårhuset och två sidor med Kathryn där vi använde en stor bild på henne + några små bilder varav en var en av de med tillhörigheterna.