En uppskjuten rymdfärjeuppskjutning är också en rymdfärjeuppskjutning…
..eller kanske inte.
Jag har nästan sett allt här i USA sedan jag flyttade hit för 14 år sedan. Well…det kanske är en viss överdrift, men jag har i alla fall varit i alla 50 delstater och haft förmånen att få vara med vid en rad stora nyhetshändelser. En sak som dock saknas på min resumé och som jag väldigt gärna vill se är en rymdfärjeuppskjutning.
Det har varit nära.
Jag var plats på Kennedy Space Center i Florida när Christer Fuglesang skulle upp i rymden första gången. Den blev inställd två minuter innan launch på grund av låga moln. Det var en torsdagkväll och NASA sa att de skulle försöka igen troligen tidigast på måndagen. Jag och reporter Kim Riseth hade varit på jobb i Kalifornien en vecka och rest direkt till Florida därifrån. Vi valde att resa tillbaka till New York på fredagen. Tanken var att vi kunde dra ner på söndagskvällen igen. På lördagskvällen sen på en julfest hos vänner i Queens satt jag ensam framför TV:n i ett sovrum och såg hur den förste svensken (och 25% norsk!) började sin resa till den internationella rymdstationen. Kul för honom. Inte så kul för mig.
För oss som var unga på 80-talet är det något magiskt med rymdfärjorna. I alla fall för mig. Det var framtid. Det var Amerika. Jag minns när min morfar reste till Florida och skickade vykort med en rymdfärja på. 1979 eller 1980 tror jag det var. Jag tittade fascinerat på den märkliga farkosten. Han berättade sedan hur han haft turen att få se en landning när han var på Kennedy Space Center. I januari 1986, på min 19-årsdag, exploderade Challenger kort efter take off. En sammanbiten president Ronald Reagan på TV sen höll ett av sina bästa tal och fick nationen, och världen, att känna förtröstan mitt i chocken. Själv väcktes jag en tidig lördagsmorgon i februari, 2003. Rymdfärjan Columbia hade exploderat ovanför Texas när den gick in för landning. Jag och reporter Roy Freddy Anderson kastade oss på en flight till Houston och när vi gick in för landning såg vi hur det rök från olika platser i skogen. Vrakdelar från rymden. En bonde vi träffade senare hade fått en av besättningens hjälmar i hagen.
I höstas fick jag då återigen chansen att se en take off när jag och reporter Lars Christian Wegner skulle göra ett större reportage för VGHelg om NASA och nedläggningen av rymdfärjeprogrammet. Något som påverkar den lokala ekonomin något enormt i området kring Cape Canaveral. Tusentals förlorar sina jobb på NASA och många andra påverkas såklart också. Restauranger och hotell får färre kunder osv. Vi tajmade vårt besök med den planerade uppskjutningen av rymdfärjan Discovery. Tyvärr blev den inställd ett antal gånger den veckan vi var där. Ena dagen var det dåligt väder, nästa var tekniska problem. Till slut sköt de upp launchen till december och sedan till den 24 februari.
Så imorgon är det alltså dags. Detta är den sista rymdfärden för Discovery och den näst sista (eller möjligen tredje sista, beroende på om NASA får pengar av kongressen till den sista som är planerad till sommaren) någonsin. Så nu har jag varit i valet och kvalet om jag ska åka ner. Pressackrediteringen från i höstas gäller fortfarande men vårt reportage har redan publicerats och det är inte något uppenbart nyhetsvärde för en skandinavisk tidning i denna uppskjutning. Så det blir som min egen uppdragsgivare jag måste åka ned. Av någon anledning har jag väldigt svårt att göra sånt. Känns som att jag slösar bort tid. Sån är jag. Måste ha ett uppdrag. Måste ha en deadline.
Men nu har jag ändå bestämt mig för att flyga ner i kväll. Klockan 16:50 lokal tid i morgon är uppskjutningen planerad. Då vill jag att ni håller alla tummar ni har för att jag äntligen får se en rymdfärjeuppskjutning.
Jag har för övrigt även varit närvarande på en inställd rymdfärjelandning, men den historien kan vi ta en annan gång.
---
Bilderna tog jag på Kennedy Space Center och i Titusville, som är den närmaste staden, i november förra året. De två männen som syns på varsin bild är uppsagda från rymdfärjeprogrammet. Han med skägg hade jobbat där i 31 år och han började att gråta när vi intervjuade honom. Några av bilderna visar nedlagda hotell och butiker i Titusville som kommer att drabbas hårt av nedläggningen.
Tycker du gör alldeles rätt i att åka dit när du har chansen, uppdrag eller inte. Jag var som du vet med på Fuglesangs rymdfärjeuppskjutning 2006. Man fick rysningar. Ett minne för livet. Jag håller tummarna för att du får uppleva det till slut.
Posted by: Pontus | 2011-02-23 at 15.48
Som en gammal rymdfantast (och trogen läsare av din blog) så tycker jag att du gör helt rätt. Det känns trist att jag trots mitt stora intresse för rymden aldrig kommer bevittna en launch i verkligheten, riktigt avundsjuk är jag då med andra ord.
Posted by: Gustav | 2011-02-23 at 16.59
Alltid kul när du skriver lite längre texter. Alltid läsvärt! Lycka till i Florida.
Keep up!
Posted by: Kristofer | 2011-02-23 at 17.23
Helt rätt Thomas!
Det finns vissa saker som man bara måste göra. Det kanske inte är ett jobb nu, men vem vet i framtiden vad bilderna är värda? Kanske mest i affektionsvärde men kanske även kommersiellt?
Det viktigaste är att vi lever bara en gång och vissa saker vill vi helt enkelt uppleva (och föreviga). Och det är inte alla som har chansen, så bara ta den!
Lycka till!
Posted by: Elisabeth | 2011-02-23 at 19.39
Vi som stannade den där lördagen när Fuglesang skickades upp kan fortfarande inte låta bli att le när vi tänker på VG:s vankelmodiga team kvällen före...
Posted by: Per Georg | 2011-02-23 at 21.18
Kul att du åker ner och kollar. För alla vi som varit där och missat ett uppskjut pga förseningar (Atlantis 2006) så hoppas jag att du äntligen får se en.
Tack för en kanonbra blogg!
Posted by: Eddie | 2011-02-24 at 03.17
Håller tummarna!
Posted by: helene | 2011-02-24 at 04.07
Tack alla ni för verkligt uppmuntrande ord!
(...ja, alla utom Per George då ;-) )
Det hjälpte mig att känna att jag tog rätt beslut.
Posted by: Thomas Nilsson | 2011-02-26 at 23.39