Tankar från 39:e gatan...: Fear and Loathing on the Campaign Trail

I veckan var jag i Ohio och Kentucky för valjobb.

Kom hem i fredags kväll. Har inget emot att jobba helger men ändå, alltid en skön känsla att flyga hem en fredag och sen sitta i taxin på väg in mot Manhattan i köerna av "bridge and tunel-folket" på väg in mot storstadens löfte om förlustelser som en läkande salva på de av vardgstristessen sargade själarna.

För att nu vara lite högtravande.

Man kan också säga att de bara vill in och dricka sig fulla.

Onsdag morgon var det, som vännen Per på 38:e gatan brukar säga, bagarväckning för en tidig flight till Columbus, Ohio. Och som alltid, när man ska upp så där tidigt, 05:45 i det här fallet, så kan man såklart inte somna. Men det blev i alla fall fyra timmars sömn.

Strax utanför Columbus höll republikanernas presidentkandidat Mitt Romney ett valmöte. Det var på en restaurang och han höll ett kort tal, tillsammans med New Jerseys populära guvernör Chris Christie, på uteserveringen för en relativt liten skara människor. Det var ett sådant valmöte som är mer anpassat för (lokal) media än nödvändigtvis för publiken på plats. Gäller att få med kandidaterna på de lokala TV-nyheterna och tidningssidorna så ofta som möjligt i en sådan viktig vågmästarstat som Ohio. Romney har ju fått ett enormt uppsving i opinionsundersökningarna efter sin lyckade insats i den första presidentdebatten som sågs av 80 miljoner amerikaner. Ohio såg innan det ut som en hopplös uppgift för honom men nu är det väldigt jämnt där i opinionsundersökningarna.

Efter att ha sänt bilder och text från det sedvanliga "kontoret på resa", kaffekedjan Starbucks, så körde jag och reporter Eirik Mosveen ner till Lexington i Kentucky. En resa som tog nära fyra timmar men det var fyra timmar som var väldigt trevliga då Eirik, sin vana trogen, köpte en CD på ett truck stop och därmed introducerade den svarta countryartisten Charley Pride i mitt liv. Jag säger bara WOW! Vilken röst. Vilka låtar. Den gick på repeat hela resan.

Vi lyckades precis hinna beställa en sen middag i hotellbaren innan köket stängde. Duck quesadillas var oväntat gott.

Torsdag morgon åkte vi ut på Kentuckys landsbygd, till en liten stad som heter Paris, och pratade med väljare om hur det är att bo i en stat som inte betyder något i presidentvalet. Eller rättare sagt, som det redan är klart vilken kandidat som vinner och därför inte besöks av kandidaterna (vilket är fallet för ungefär 40 av USA:s 50 delstater).

Sedan på kvällen var det dags för visepresident-debatten på Centre College in Danville, Kentucky. Cirka 45 minuter söder om Lexington. Vi var lite sena efter att ha sänt hem dagens story och att det var världens längsta strip mall med 500 stopljus på vägen hjälpte ju inte. Vi kom fram till Danville vid 17:45, ackrediteringskontoret stängde 18:00 så vi var lite stressade. Mellan polisens avspärningar och var GPS:en sa åt oss att köra så hamnade vi "on the wrong side of the tracks". Bokstavligt talat. Byggnaden som vi skulle hämta pressackrediteringarna låg 100 meter ifrån var vi hade parkerat. Men det var en järnvägsstation med fem järnvägsspår mellan oss och dit vi skulle. Men inga tåg i sikte så vi gick snabbt över dem. På andra sidan stod ett par poliser och en secret service-man. En av poliserna sa åt oss att vi hade gått över privat mark och att han var tvungen att skriva en rapport på oss. Han ville ha namn, adress, vikt och längd. Men han kollade aldrig legitimation konstigt nog och jag ljög lite om vikten. Oklart varför. Men vi blev inte arresterade och dessutom hann vi precis hämta ackrediteringen. Man måste fokusera på det positiva.

Och vi blev inte skjutna som vi höll på att bli i Ohio för ett par veckor sedan. Vi hade varit på ett annat valmöte med Romney strax utanför Columbus och hade en idé om att köra efter Romneys poliseskorterade bilkortege till Cleveland där nästa möte skulle vara. Vi var alltså inte en del av kortegen, så inte ett helt lätt projekt. Innan vi hade kommit ut på motorvägen hade två bilar lyckats klämma in sig mellan oss och de bakre polisbilarna i kortegen. Till skillnad från Romney och Co. så stannade de såklart för rött ljus. Men inte Eirik, han bestämde sig för att inte bara köra mot rött utan även mot trafiken. Vilket resulterade i att vi var tvungna att stanna mitt i korsningen. En man hoppade ut ur en bil och sprang emot oss. Eirik vevade ner rutan och mannen visade en polisbricka samtidigt som han frågade vad vi sysslade med. Mosveen hade inget riktig bra svar. Efter en utskällning så lämnade han oss med orden "do you know how close you were to beeing shot?" (för att "jaga" en presidentkandidat). Nej sa vi och körde skamfullt därifrån samtidigt som en kvinna i en minivan skrek "fucking idiots" till oss. Vi sa inte emot.

Men sen körde Eirik som en gud på motorvägen och mot alla odds hann vi upp kortegen i god tid innan Cleveland och jag tog bilden vi var ute efter (se nedan). Romney i uppförsbacke. Fast det var då som sagt. Nu är det Obama som har uppförsbacke men allt kan ändras redan på tisdag då nästa presidentdebatt är. Då i New York så vi behöver inte resa. Blir första veckan efter sommaren som jag inte reser i så fall. Fast veckan har ju fler dagar så vem vet.

Visepresident-debatten då? Jo, de flesta i pressrummet verkade tycka att Joe Biden vann ganska klart. Han gick ju verkligen på knock och påminde om en Mike Tyson när han var som bäst. Direkt attack 10 sekunder in i matchen. Jag satt bara och väntade på att Biden skulle bita öronen av sin motståndare Paul Ryan. Dock glad för hans skull att han inte gjorde det. Kan lätt missuppfattas.

Men sen visade det sig att folk i TV-sofforna menade att Ryan vann eller att det möjligen blev oavgjort. Kanske var det Bidens ständiga hånskrattande när Ryan pratade som inte gick hem i stugorna men det är ändå svårt att påstå att Biden förlorade DEBATTEN. Argumentation osv.

Men det mest chockerande under denna resa var dock ändå att reporter Mosveen inte drack en enda margarita. Eller öl. Eller vin heller för den delen. Han satt där med sitt mineralvatten vid middagarna som vore han Mitt Romney själv. Hunter S, mannen med facit på hur amerikansk valbevakning ska bedrivas, hade roterat i sin grav om det nu inte vore så att, på egen begäran, hans aska blev uppskjuten av en kanon över bergen i Colorado.

Ur led är tiden.