Tankar från 39:e gatan...: En kärleksförklaring till vinylskivan

En torsdagseftermiddag tidigare i år i Colorado Springs hände det. Jag köpte en vinylskiva för första gången på ungefär 25 år. Eller snarare ett trettiotal skivor. VG:s USA-korrespondent Eirik Mosveen är en mycket hängiven musikälskare och är det inte obskyra rockklubbar han släpar med mig på när vi är ute och reser så är det extremt välsorterade vinylskivaffärer. Men fram till den här dagen hade jag lyckats stå emot impulsen att köpa. Litet som man ju bor i New York, och nu när man kan få in hela sin, och säkert sina grannars också, skivsamling i en liten iPod, eller ännu hellre kanske bara lyssna på allt på Spotify, så borde jag verkligen inte köpa på mig vinylskivor som ju tar så mycket mer plats.

Men någonting hände när jag stod där och kollade in skivorna. Någonting kom tillbaka som jag hade saknat. Ljudet av bläddrandet, doften, att ta upp en skiva och granska omslaget. Läsa på på baksidan och titta på bilderna. Ta ut innerfickan och skumma igenom texterna. Det är något helt annat än det digitala. Det har själ.

Minnen sköljde över mig där i skivbutiken.

Skivaffären i Vällingby Centrum, på hörnan där O’Learys är nu, där jag köpte Ebba Gröns första LP samma dag som den kom ut och Domus (som hade en mycket mer välsorterad skivavdelning än Tempo) där jag köpte The Clash’s trippelalbum Sandinista (som det iof tog ett tag för mig att förstå hur briljant den var).

Och inne i stan på Pet Sounds, som då låg på Jakobsbergsgatan i City, där Ulf Lundell skulle signera sin nya LP 12 sånger men när jag kom för att köpa den sa de att han vara ute för lunch. Senare har det ju kommit fram att han låg bakfull i rummet bakom. Och alla obskyra punksinglar jag köpte i den där lilla skivaffären på Gamla Brogatan. Vad var det den hette? Wolfies någonting. Eller när jag köpte mina första skivor av Lundell och Springsteen (Kär & Galen samt Nebraska) och expediten i skivaffären på Drottninggatan titta lite konstigt på mig där jag stod i min Sex Pistols T-shirt och en hatt full av punkmärken.

En varmkorv i Jonnes Grill först sen hem med buss 541 från Vällingby Centrum. Fingrandes på skivpåsen. Förväntan. Lycka. Myggjagarna skaver lite på fötterna. Kan inte komma hem snabbt nog till pojkrummet i Backlura. Väl där tar jag upp skivan ur påsen, tar ut innerpåsen och sedan försiktigt skivan. Utanför fönstret regnar det. Kraftledningen anas mot den svarta himlen. På parkvägen, i gatlampans sken, står en man med en hund. Kragen uppfälld. Skogen en mörk tyst fondvägg. De andra i familjen sitter i vardagsrummet och tittar på TV. Jag har stängt dörren till mitt rum. Med en hand håller jag den svarta runda vinylskivan som kan innehålla så mycket magi. Tummen på kanten och pekfingret på etiketten i skivans mitt. Viktigt att inte ta på själva skivan. Lägger den på skivtalriken, startar skivspelaren och för försiktigt picuppen till skivans ytterkant, som liksom området mellan låtarna och det i slutet är lite mörkare än resten av skivan (vissa artister, som t.ex. Lundell, brukade ibland ha något litet ingraverat handskrivet medelande i den svarta vinylen längst in mot etiketten i mitten). Det knastrar till lite när den möter vinylen. Några sekunders tystnad sen innan de första tonerna i den första låten kommer. Jag på sängen under läslampan. På väggen sitter John Lennon vid sitt vita piano i ett vitt rum och Pennie Smiths fantastika bilder av Clash på New Yorks snöfyllda gator, klippta ur Vecko Revyn. På en av de andra väggarna hänger två av George Barris oförglömliga bilder av Marilyn Monroe från hennes sista fotosession på en strand i Kalifornien samt mina egna bilder av Dag Vag i Södertälje folkets park. Den första “riktiga” konsert jag fotograferade. Jag följer texterna på innerpåsen (allitd de två första lyssningarna så att de sitter sen) och det var som oftast magi. Musiken lyfte mig från skolans och förortens vardagstristess ut i den stora världen. London, New York, Los Angeles. Vyerna vidgades. Inte bara geografiskt. Det fanns inga gränser. Jag kan bli vad jag vill. Göra vad jag vill.

Som Springsteen sjunger: “I learned more from a three-minute record than I ever learned in school”.

Men även innan jag själv började köpa skivor så hade jag ju tillgång till vinylens magi. Det var ju inte bara musik som kunde förmedlas genom detta fantastiska medium. Som barn tillbringade jag åtskilliga timmar med bland andra Anita och Televinken, Pippi Långstrump (utan tobak försmäktar vi på denna öde ö), Spöket på Canterville (Stig Järrel perfekt som uppläsare) och Tintin. Tröttnade aldrig att lyssna på dem. Av föräldrarnas sparsamma skivsamling minns jag mest en live dubbel-LP med Elvis där den ena sivan var väldigt bucklig efter att ha legat framme för länge i solen (ok, vinyl har sina nackdelar som lagringsmaterial, å andra sidan, lägg en iPod i vatten..) samt en liten singelsamling som stod utan omslag i ett sånt där ståltrådställ (antagligen inte så bra för vinylen heller). Där var min favorit Bill Haleys Rock Around the Clock som ju inte stod där som något vintage fynd utan som antagligen hade hängt med från pappas pojkrum. Troligen mitt första möte med Rock’n’Roll och ett värdigt sådant. Minst sagt.

Innan punken dundrade in i våra liv så hade jag och min bror varsina favoriter. Jag de amerikanska hårdrockarna i Kiss och han det brittiska glamrockbandet Sweet. Kiss såg ju grymt tuffa ut på skivomslaget till livedubbeln Alive som jag hade köpt men samtidigt tittade jag avundsjukt på min brors Sweetskiva där man kunde dra upp innerpåsen till effekten att ena ögat på omslaget blinkade. Försök att få den effekten på en iPod…

Sen kom som sagt punken och tur var väl det. Vi satt hemma hos Jonas på lunchrasrerna i mellanstadiet och lyssnade på hans storesyrras skivor (livrädda att hon skulle komma hem). Jag minns speciellt singeln Mona Tumbas Slim Club med Ebba Grön och Sex Pistols LP Never Mind the Bollocks. Den sistnämnda bytte jag en liten stund senare till mig mot ett par rullskridskor från en annan kompis. På pappret verkar det väl som jag blev lurad men i verkligheten var det ju såklart tvärtom eftersom den skivan gav mig så enormt mycket mer än ett par rullskridskor kunde ha gjort. Och jag hade ju dessutom kvar min skateboard.

Lika mycket gav kanske inte de där 50 LP-skivorna vi fick på köpet med stereon vi övertalade mamma att berställa på avbetalning via annons i en veckotidning. Jag och brorsan slet upp paketet och hade väl hoppats på ett gäng punkskivor eller åtminstone rock’n’roll. Istället var det obskyra gamla soulgrupper från USA som vi aldrig hade hört talats om (samtliga skivomslag var dessutom “jackade” – alltså sådana som inte skulle säljas längre). Och stereon var säkert inte av högsta kvalitet heller men den såg snygg ut där i den stora “möbel” som följde med för att husera skivspelare, förstärkare och kassettdeck.

Jag gick också med i Scandinavian Music Club där man fick välja fem, eller om det var tio, skivor för ett väldigt lågt pris när man gick med. Sedan fick man automatiskt månadens skiva (till fullpris) om man inte avbeställde den. Vilket man ju glömde allt som oftast så där satt jag sen med Mikael Wiehes album Kråksånger och fattade ingenting.

Sedan startade vi en egen liten informell skivklubb som bestod av en skivpåse som skickades runt bland sju, åtta vänner. Varje gång man fick påsen tog man ur den skiva man lagt i förra gången och la in en ny innan man skickade vidare påsen. Bra sätt att kunna lyssna på, och spela in, musik man kanske inte hade köpt annars. En primitiv föregångare till Spotify kanske? För man hade ju aldrig råd att köpa ens en bråkdel av alla de skivor man ville ha. Och det gjorde ju, i alla fall för mig, också att de skivor man väl valde att köpa kom att betyda så mycket mer än en skiva man lyssnar på via t.ex. Spotify (men det som är bra med Spotify är ju såklart att man kan upptäcka mycket ny musik).

I slutet av 80-talet kom ju CD-skivan och vinyl kändes genast väldigt mossigt. CDn var ju helt fantastisk, det gick ju inte att repa den. Tidningarna visade bilder när man körde över en CD med en bil och ändå gick det att spela skivan. Fungerade ju inte riktigt så i verkligheten upptäcktes ju ganska snart. Dessutom är det ju svårare med en CD–skiva som hakar upp sig, vinylspelaren kan man ju bara knuffa till lite så spelar den vidare. Men det var nya tider och jag ville ju inte vara en dammig stofil så jag gav helt sonika bort samtliga mina vinylskivor till min bror Johnny och min kompis (och bror) Joakim. Båda hade ju den insikten att de behöll både vinylskivor och skivspelare genom både CD-trenden samt MP3-filerna. (Jag smider dock på planer om hur jag ska övertala dem att sälja tillbaka skivorna till mig.)

Jag var också väldigt tidig med iPod, köpte den första generationen som kom hösten 2001. Det kändes helt revolutionerande och CD blev lika omodernt som vinyl.

Men nu har alltså cirkeln slutits och här sitter jag med mina nyinköpta vinylskivor, gjorde dessutom ytterligare några inköp på den enormt stora och väldigt välsorterade Amoeba Music i Los Angeles, men jag har ännu ingen vinylspelare. Onekligen en viktig detalj i ekvationen. Ingen brådska dock. Njuter av vetskapen om att jag snart kommer att köpa en. Det är liksom något att se fram emot.

Knastret precis innan musiken börjar. Magin.

Det sägs visserligen, från säker källa i Hell’s Kitchen, att man dricker mer alkohol när man lyssnar på vinyl jämfört med digitala filer men hey, det är en risk jag är beredd att ta..

---

Bilden ovan har, som det brukar heta, inget med den här texten att göra. Tog den för tre år sedan på Manhattans Upper West Side. Någon hade tröttnat på sina vinylskivor och bara ställt ut dem på trottoaren (som man ju gör i den här stan med saker man tröttnat på).

Bilderna nedan:

1. Några av de skivor jag köpte i Colorado.

2. Eirik i skivaffären i Colorado Springs.

Comments

Pippi skulle nog också handlat Lundell och Springsteen iklädd 'Sex Pistols T-shirt och en hatt full av punkmärken' om det bara hade funnits någon välsorterad skivaffär i närheten av Villa Villerkulla.

:-)

Posted by: Susanne | 2012-11-26 at 02.44

Jag ler igenkännande, för jag är uppvuxen med en rockpappa som samlar vinyl och så många gånger som jag varit med och bläddrat vinyl på olika håll. Det är ju en viss känsla med vinyl, som bara kan upplevas, inte förklaras.

Posted by: Linnea | 2012-12-20 at 13.32