Åk!

Det är ett underligt jobb man har.

Måndag för två veckor sedan skulle jag egentligen träffa en kompis för middag vid sjutiden. Tre timmar innan det bildades en megastor tornado strax utanför Oklahoma City. 18:30 ringde jag och ställde in middagen. En halvtimme senare satt jag i en taxi på väg till flygplatsen och klockan 20:30 var jag och reporter Eirik Mosveen uppe i luften på väg mot Dallas. Närmsta större flygplats som var öppen. Flera andra journalister ombord. 

Hur många middagar har man ställt in genom åren? Luncher? Dejter? 

Många.

I december förra året skulle jag äta lunch med min gode vän Finn. Han flyttade från New York för några år sedan och vi hade inte setts på ett bra tag. Vi ses på en fin liten sushirestaurang på Lexington Avenue. Hans favorit. Småpratar lite. Catching up. Efter en kvart kommer den stora sushi-tallriken ut. Ser väldigt gott ut. Mobilen ringer. Många skolbarn skjutna i Connecticut. Jag måste dit så fort som möjligt. Ber om ursäkt tar två sushibitar och springer ut. 

En hemsk nyhet. En inställd lunch. Ett samtal som aldrig blev.

Terrorattacken i Boston. Fabriken som exploderade i Texas. Hugo Chavez död. Kidnappade tjejerna i Cleveland.

Åk!

De första minuterna känner man ett visst motstånd. Vill hellre stanna och äta upp sushin och kanske gå och ta en kaffe någonstans efteråt i stället för att snabbpacka väskan och försöka boka första bästa flight och stressa till flygplatsen så fort som möjligt. Inte sällan i rusningstrafik. Men sen när man sitter där på planet på väg till DEN STORA NYHETEN så vill man inte vara någon annanstans och man inser att man ändå inte hade kunnat njuta av den där middagen samtidigt som DEN STORA NYHETEN pågick. Så är det bara. Det är ett gift. En drog. Man vill vara där det händer. Rapportera. 

Det är mycket ond bråd död och andra inte helt positiva nyheter som ni ser på uppräkningen här ovan. (som såklart skulle kunna vara mycket mycket längre men nu tog jag bara med det som hänt senaste månaderna). Inte sällan upplever jag en del kluvna känslor på plats också. Vårt fokus är att berätta vad som hänt. Eller snarare hitta berättelser från de som var med om DEN STORA NYHETEN som på ett personligt sätt beskriver vad som har hänt. Det är ofta den värsta dagen i deras liv när vi kommer och knackar på. Man är hänsynsfull. Många vill ändå prata. Behöver kanske. Men så står jag där och tänker på att skuggorna är lite för hårda för att bilderna ska bli riktigt bra samtidigt som de har förlorat allt de äger och har. Då kan jag få ett sting av dåligt samvete. Men det försvinner fort för nu närmar sig deadline med stormsteg och vi måste sända hem bilder och text. Fungerar internet? Var finns el? Är vägarna avstängda? Ska vi försöka hitta en person till att intervjua? Och jag ser en fantastiskt bra bild där borta. Nej, vi hinner inte. Vi måste hitta någonstans att redigera, skriva och sända ifrån. Och så hinner man precis med några minuters marginal och känslan sen efteråt. Utmattning.Tomhet. Lättnad. Också det beroendeframkallande.

Vi landar i Dallas närmare midnatt. Kör ett par timmar, norrut mot Oklahoma City. Tar in på ett Holliday Inn. Sover. Går upp tidigt och kör den sista timmen mot området där tornadon träffade. En lätt nervositet någonstans i bakgrunden. Hur nära kommer vi? Kommer vi att hitta någon att intervjua?

Massiva bilköer sedan. Avstängda gator. Poliser som säger "Nej, här får ni inte köra". Tråcklar oss igenom ett bostadsområde. Kommer till en av de inre avspärrningarna. En polis släpper igenom oss. Vi är mitt i området som blev värst drabbat. Inte mycket annan media där. Oklart om vi egentligen får vara där eller inte. Det regnar massivt. Vi går bland de raserade husen. Mosveen trampar på en spik (tydligen en väldigt vanlig skada dagarna efter en tornado) men fortsätter att jobba trots haltande gång. Vi intervjuar en man som sitter på taket till sitt totalförstörda (trots att taket var kvar) hus. Efter ett tag kommer en polisbil. "Här får ni inte vara". Ok, ok…ska bara ta ett par bilder till säger och gör jag. Han tar upp handbojorna och börjar dingla med dem framför mig och säger att han kommer att arrestera mig om jag inte går därifrån omgående. Jag lyder order. Regnet öser ner. Objektiven immar. Sätter oss i bilen och torkar upp. Deadline närmar sig men vi bestämmer oss för att gå åt andra hållet och kolla.  Några poliser står vid vägen men säger inget när vi går förbi dem. Ännu mer förstörelse här. Husen jämnade med marken. Folk står och gräver i ruinerna efter de få saker som inte blivit förstörda. En man har hittat en videokassett med tornadofilmen Twister i sitt totalförstörda hus. Aldrig har väl klyschan ödets ironi passat bättre. Regnet har upphört. Ljuset är fint. Inga poliser eller annan media i området. Finns hundratals människor att intervjua och tusentals bilder att ta. Jag vill stanna men redan efter en halvtimme måste vi gå därifrån. 45 minuter till deadline. Missar man den spelar det ingen roll hur bra bilder man har.

På tisdagen skulle jag egentligen ha träffat Oslo-baserade VG-reportern Jon Magnus i Denver för en reportageresa upp i norra USA. Han blev omdirigerad till Oklahoma och jobbade också med tornadon (liksom duktige VG-fotografen Kyrre Lien som flög in från Oslo). På torsdagen kunde dock Jon och jag, några dagar försent, påbörja vår reportageresa i Idaho och South Dakota som varade fram till i går. Många spännande möten med intressanta människor blev det även på den resan men det får jag berätta om en annan gång (reportagen kommer att publiceras i VG Helg framöver).

Nu hemma igen efter nästan två veckor på turné. Skönt! Men snart blir jag rastlös och längtar iväg igen. Och snart ringer nog telefonen mitt i en lunch igen och rösten i luren som säger "Åk!".

Det är ett underligt jobb man har.

Världens bästa.

För mig.

---

Bilderna nedan:

Bild 1-4 är tagna i Moore, Oklahoma den 21 maj i år, dagen efter att en tornado orsakade stor förstöresle och tog livet av 24 människor.

1. Alla hus var totalförstörda i detta villaområde.

2. Jonathan Gosvener vid det som tidigare var hans hus. Han evakuerade 20 minuter innan tornadon kom.

3. Kraftiga stålstolpar för ellednnigar som blockerar vägen.

4. Don Piatt på taket till sitt hus.

5. Connecticut, 14 december 2012: Polisen i närheten av skolan i Sandy Hook där Adam Lanza tidigare på dagen sköt ihäl 20 barn och sex vuxna innan han tog sitt eget liv.

6. Caracas, Venezuela, 8 mars, 2013: Sörjande vid Hugo Chavez begravning.

7. Boston, 15 april, 2013: Avspärrningar på den gata där två bomber tidigare på dagen exploderade vid Boston Marathons målområde.

8. Cleveland, 8 maj, 2013: Gina DeJesus kommer hem, omfamnad av sin syster, efter att ha varit kidnappad och inlåst i nio år i ett hus inte så långt därifrån.

   

    

Comments

[Lotta]

Jag kan tänka mig att det är ett beroendeframkallande jobb, men även ett svårt jobb där man får offra mycket och dessutom uppleva svåra saker. Tycker att du tar bilder som förmedlar en stark känsla av det som upplevs i de händelserna du täcker. Tack för att du delar med dig här på bloggen!