Livet är ju en rad möten med människor och i New York möter man folk från hela världen. Alla med sin historia. Vissa mer dramatiska än andra men aldrig någonsin intetsägande.
I morse när jag kom ned till taxin jag beställt för att åka till La Guardia-flygplatsen hade föraren precis fått en parkeringsbot på 39:e gatan. Trafikpolisen hade blockerat vägen för honom så att han inte kunde flytta bilen och skrev därefter ut boten. 130 dollar. Mycket pengar. Föraren berättade det för mig och skakade uppgivet på huvudet men var glad och trevlig ändå.
Det visade sig att han var från Tibet. Hans farfar, som var munk, blev mördad av kineserna när de invaderade landet. Hans föräldrar satt fängslade i 18 år. Han själv fängslad också fast han bara var tonåring. Såg sina föräldrar bli slagna. Deras brott var att farfadern kände Dalai Lama.
Till slut lyckades han fly berättade han. 16 år gammal gick han i 18 dagar över Himalaya-bergen till Nepal. Fick mat från folk som bodde längs med vägen. Bönder. Många kastade diskret maten till honom på vägen. Ville hjälpa men inte bli inblandade. Han tog sig till det munkloster där Dalai Laman var i exil. Hade aldrig träffat honom tidigare. Dalai Lama sa åt honom att han saknade den döda farfadern. Han berättade att han ville spara ihop pengar till en atombomb och sända den till Kina. Dalai Lama sa då; "Du ska inte tänka så. Vi kan inte vinna över dem med vapen. Vi måste göra det på fredlig väg." Ilskan försvann och han stannade där i många år och vävde mattor.
För 14 år sedan flyttade han till USA. Först jobbade han på bank. Hanterade checkar. Men som han sa; "folk använder inte checkar så ofta längre så jag blev av med jobbet." Då började han sälja handgjorda smycken från Tibet på gatumarknader runtom i USA. Men kinseserna sålde sina smycken, som var av lägre kvalitet, mycket billigare och han kunde inte konkurrera med priset. Så han började köra taxi i New York istället.
Jag frågade om han tycker illa om kineser. Han svarade nej. Han beundrar dem, tycker att det är ett hårt jobbande folk. Det är bara de som styr landet han tycker illa om. Sedan frågade jag vad han tycker om USA. "Fantastiskt! Här har man frihet" sa han och menade att nästan allt var bra här "utom det där" lade han till och pekade på parkeringsboten. Men med ett leende.
Tänk vad mycket man får veta bara genom att lyssna på människor man möter. Just det att ta sig tid att lyssna är kanske den egenskap som saknas mest i vår tid. "Everybody's talking at the same time", som Tom Waits sjunger. Och pratar vi inte så sitter vi och fibblar med våra iPhones.
På eftermiddagen sedan träffade jag en amerikansk veteran från Andra världskriget som drog den ena häpnadsväckande historien efter den andra. Men de får jag berätta om en annan gång...
Recent Comments