Jag skrev ju här för ett tag sedan om en taxiförare från Tibet med en fascinerande historia och om den utdöende konsten att ta sig tid att lyssna på andra människor. Senare samma dag fick jag höra ännu en fascinerande berättelse av en gammal man i en bar i Fort Lauderdale. Kanske inte en lika rörande historia, men intressant icke desto mindre.
Han hade mor- och farföräldrar från fyra olika europeiska länder. Växte upp i Brooklyn och jobbade i yngre tonåren med att köra ut varor med häst och vagn. Hästen hittade tydligen tillbaka till stallet på Upper West Side av sig själv när arbetsdagen var slut.
Han var 16 år då han, som så många andra, förfalskade sina identitetspapper och gjorde sig två år äldre så han kunde bli militär. Och när USA var på väg att invadera Japan var han ombord på ett av krigsfartygen. De var bara några dagar från invasionen när alla soldater kallades upp på däck. Ett befäl läste upp en lista med en handfull namn. Min nyfunna vän berättar att hans namn var det första som lästes upp. De blev flugna tillbaka till USA medan skeppet fortsatte mot kriget i Japan.
Under grundutbildningen i USA hade några festsugna soldater övertalat de soldater som jobbade i garaget att låna ut en jeep så att de kunde köra till närmsta bar. Oturligt nog var det något slags bygge där de av någon anledning hade spänt en stålvajer över vägen med resultatet att ett par av de i den öppna jeepen blev halshuggna.
Nu skulle ansvar utkrävas av den eller de som olovligen lånat ut jeepen och de som hade flugits hem från krigsfartyget på väg mot Japan jobbade alla i fordonsgaraget. Min vän blev frikänd, han hade fått frågan men nekat dem jeepen. De hade lyckats övertalat någon annan.
Istället för Japan blev han och många andra soldater skickade till Chicago där det pågick en vild järnvägsstrejk. Arbetarna stoppade tågen för bättre löner och villkor. Stod på spåret och vägrade flytta på sig. Militärer kom och min ”vän” berättar att han använde gevärskolven och slog ledaren för de strejkande över munnen med den så att hans tänder flög ut. ”Vi var ju tvungna att få tågen att gå igen. De var fyllda av stål till krigsindustrin och om de inte kom fram så hotade det vår militära insats”.
Sedan blev han kommenderad till ett av alla de fångläger i USA där tyska nazister fångade i Europa förvarades. Det här låg i Mississippi. Han blev något av en vän med en av fångarna. ”Han var trevlig men han var ju fienden så jag körde med honom. Bland annat beordrade jag honom att skura toaletterna med tandborste medan jag stod och såg på”. När kriget sedan var över och han blev frisläppt flinade han mig rakt i ansiktet och sa ”hoppas vi aldrig ses igen”".
Det började bli dags för mig att lämna baren i Fort Lauderdale men precis innan jag reste mig för att gå sa den gamle krigsveteranen till mig ”vet du vad det här är?” och höll fram det halssmycke han bar. Det var en medaljong med en liten mörk träbit i mitten. Nej svarade jag. Såklart. ”Det är en bit av det kors som Jesus dog på” sa han allvarligt, utan att för en sekund verka tvivla på det riktiga i det påståendet. Han förklarade vidare att smycket hade varit i hans familj sedan i början av det förra seklet. Var det hade varit de övriga ettusen niohundra åren framgick inte och det kändes inte som att det var läge att nämna möjligheten att den lilla träbiten kanske inte var från Jesus kors.
Och vem vet, kanske hade han rätt.
Jag satte mig sedan i min hyrbil och körde rakt in i den vackra Florida-skymningen, återigen överbevisad att det gamla talesättet om att varje människa har en historia verkligen stämmer.
Det gäller bara att ta sig tid att lyssna.
Recent Comments