Förra söndagen satt jag framför min dator i New York och såg videobilder från Kärrtorps Centrum. Ett gäng nazister som attackerar en fredlig antinazistisk demonstration. Det berörde mig starkt på många plan. Dels det uppenbara, rasism är oaceptabelt. Likaså våld. Och bara att se nazister på Sveriges gator år 2013 är djupt oroande. Hur få de än är.
Men det var också något med scenen för överfallet. Den var min. Ett sömningt förortscentrum i decembers grådis. 50-tals arkitekturen. Tunnelbanestationen. Det var så jag växte upp. Där jag blev vuxen. Längs med tunnelbanans linje 17 och 18. Den gröna linjen. Vår livslinje. Hässelby Gård. Bagaramossen. Blackeberg. Hökarängen. De där förortscentrumen ser ungefär likadana ut. Där var vi på ungdomsgårdarna. Spelade och gick på rockkonserter i all enkelhet. Hängde vid korvkiosken. Väntade på bussen. Det var vårt universum.
Visst fanns det skinheads på vår tid också som man gjorde allt för att undvika att möta på nattomma gator. Men det känns värre nu. Inte minst för att Sverigedemokraterna sitter i riksdagen.
I torsdags kom jag till Sverige för julfirande. Jag visste att jag var tvungen att ta mig till Kärrtorp för söndagens demonstration.
Jag var ute på lördagskvällen. Middag på Teatergrillen med goda vänner. Kronprinsessan Madeleine ett par bord från oss. Sedan till Snövits källare på Ringvägen där det var Joe Strummer-hyllning med banden Dubplate Connection och Wall of Clash. Kontraster minst sagt. Men jag gillar att röra mig i olika världar. Det är liksom mitt jobb. Mitt liv. (Madde namedroppar jag bara för att beskriva den absurda kontrasten, jag är ju inte direkt rojalist.)
Joe Strummer är en av mina största förebilder och hans ord tog alltid avstånd från fördomar och förtryck.
Det blev sent igår kväll och kunde sedan inte sova på grund av jet lag. Blev bara ett två tre timmars sömn och borde väl ha sovit vidare när jag äntligen lyckades somna men till Kärrtorp ville jag. Skulle jag.
Och där fick jag se närmare 20 000 människor tåga ner från tunnelbanestationen på gatorna mellan de trevåniga funkishyreshusen till fotbollsplanen som var platsen för manifestationen. Det var unga och gamla. Barnfamiljer och tonårigar. Det var svenskar från många olika länder. Det var helt enkelt ett genomsnitt av Sverige och det fanns en kraft i det som gjorde mig varm i hjärtat. 28 nazister attackerade ett hundratal antirasister och en vecka senare kommer 20 000 svenskar och säger att det är inte ok och att vi inte tolererar det.
Det finns en liten falang som menar att man ska bekämpa dessa rasister med våld. Jag såg dem dock inte i Kärrtorp idag och det är fel väg att gå. Om du använder dig av samma metoder som du kritiserar din fiende för, då blir du din fiende själv.
Det jag såg var vackert och det gjorde mig stolt att vara svensk. Jag går normalt inte i demonstrationståg men har bevakat många som fotograf. I dag var jag inte i första hand där som fotograf (vilket antagligen syns på bilderna) utan som människa. Som svensk. Och jag är glad att jag gick dit.
Det finns hopp i dessa mörka tider trots allt. Vi är många många fler än dom, det får vi inte glömma. Och vi har ett ansvar att säga ifrån.
Så sant, så rätt!
Tycker om ditt sätt att beskriva vad så många känner.
"Det var svenskar från många olika länder"
"kommer 20 000 svenskar och säger att det inte är ok"
Och vad jag också känner...
"Vår livslinje. Hässelby Gård. Bagaramossen. Blackeberg. Hökarängen"
God fortsättning Thomas!
Posted by: Elisabeth | 2013-12-24 at 20.40