Tankar från 39:e gatan...

Orkanen Katrina - 10 år

 

Snabbt hopskrivet och inte perfekt men ville publicera det i dag ändå:

I dag är det tio år sedan orkanen Katrina träffade USA:s gulfkust. VGs korrespondent var då den mycket kompetenta Kim Riseth. Vi visste att en stor orkan var på väg mot den amerikanska gulfkusten. Kim råkade vara i Miami just då medan jag var hemma i New York men vi höll kontakt om orkanen. Det är inte sällan orkanvarningar i USA och ofta blir det inte så farligt som de varnar för. Vi bestämde oss för att inte dra till New Orleans och vänta på orkanen där utan avvaktade. Men ju närmare orkanen kom, desto allvarligare verkade det vara. Så till slut bestämde vi oss för att dra dit. Flygplatsen i New Orleans var stängd, så vi möttes upp på flygplatsen i Tallahassee i nordvästra Florida. Där hyrde vi en SUV och drog till närmsta Walmart och bunkrade upp med mat, vatten och andra förnödenheter.  

Detta var på eftermiddagen måndagen den 29 augusti, samma dag som orkanen nådde land. Vi körde till Mobile, som ligger på kusten i Alabama. Då var vi i utkanten och slutändan av orkanen. Det blåste och regnade väldigt mycket och det började bli mörkt. Vi bestämde oss för att stanna där och sedan morgon efter dra dit det skulle visa sig att orkanen hade orsakat mest skada.

Det fanns inga lediga hotellrum då många lokala invånare hade evakuerat till hotellen. Vi förbereddes oss på att spendera natten i en hotellobby när en kvinna frågade om någon behövde ett hotellrum. Hon vågade inte stanna på hotellet utan ville köra västerut. Så vi fick hennes rum.

Morgonen efter fick vi reda på att Mississippi hade drabbats värst. Vi drog till kuststaden Biloxi och där var förödelsen stor. Husen längs med kusten, och ett par hundra meter upp, hade blivit totalt förstörda av en enorm flodvåg. Kim, som hade bevakat Tsunamin i Thailand något år tidigare sa att det påminde honom om det. Vi jobbade där hela dagen, tisdagen den 30 augusti. 

De första mediarapporterna indikerade att New Orleans hade klarat sig. Orkanens öga hade träffat strax öster om staden. Men det blåste och regnade ändå mycket kraftigt och det orsakade att de skyddsvallar som byggts för att skydda den lågt liggande staden mot översvämningar till slut kollapsade på många olika ställen (p.g.a. felaktig konstruktion, de skulle egentligen hålla för dessa väderförhållanden). Katastrofen kom långsammare i New Orleans än i Mississippi men blev än mer katastrofal. Vattnet steg i flera dagar och översvämmade till slut över 80% av New Orleans och mer än 100 000 hus förstördes. Över 1500 människor dog i New Orleans (totalt krävde orkanen över 1800 dödsoffer).

Vi körde ner till New Orleans på morgonen onsdagen den 31 augusti. Det var en polisavspärrning ett par mil från staden och först ville de inte släppa igenom oss men vi lyckades övertyga polisen att släppa igenom oss (sa att vi hade mat och bensin och skulle inte bli något problem för dem).  Efter ett tag visade det sig att motorvägen var översvämmad men vi lyckades hitta småvägar som låg högre och som inte var översvämmade. När vi väl kom in till stan så möttes vi av scener som jag aldrig hade trott att jag skulle se i USA. På motorvägen som går rakt genom stan satt tusentals med människor och väntade på hjälp (motorvägen låg högre än de översvämmade gatorna under). De som satt där var de som inte hade evakuerat innan orkanen det var de fattigaste och resurssvagaste, gamla och sjuka. Många utan mat och vatten.

Vi tog oss till the Superdome, inomusarenan för amerikansk fotboll som hade fungerat som evakueringscenter dagen innan stormen och som nu var omgiven av vatten och full av strandsatta New Orleans-bor. Där var om möjligt förhållandena ännu värre. Värmen var olidlig. Apatiska människor överallt. Stopp i alla toaletter och stormen hade rivit upp två stora hål i taket. Många frågade oss när hjälpen kommer. Frånvaron av myndigheterna var påtaglig. En handfull (och det menar jag bokstavligt) National Guard-soldater var allt vi såg. Och det var inte mycket de kunde göra. 

Dagarna som kom såg vi mer av detsamma och vi såg döda som låg och flöt i vattnet och många döda på motorvägen. De hade dött i väntan på hjälpen. De var gamla och de klarade inte väntan. De kan ha varit värmen och bristen på mat och vatten eller det kan ha varit att de inte hade sina mediciner med sig. Eller både och. Vi träffade människor som var kvar vid sina översvämmade hus och väntade på hjälp. Vi såg brandmän som stod och såg på när hus brann ned. Ironiskt nog hade de inget vatten att släcka bränder med. Istället för vattenslangar höll de i gevär. När räddningsmanskapet äntligen kom så var många av dem tungt beväpnade. Rykten gick om plundringar och våld. Det förekom säkert en del sådant och vi såg några enstaka händelser. Men mest minns jag tre killar som hade blivit stoppade av två, med automatvapen beväpnade, poliser. Killarna hade en kundvagn full med vatten, sportdryck och diverse matvaror. I polisens ögon var de plundrare. I mina ögon försökte de bara överleva.

Vi jobbade nio dagar i sträck med detta. De första fyra fem nätterna sov vi hos en privatperson i Baton Rouge som vi hyrde rum av. Det är en stad som ligger ca. 1,5 timme med bil från New Orleans. Där var restauranger och affärer öppna som vanligt. Det kändes extra absurt att se dessa två olika världar så nära varandra och det verkade obegripligt att myndigheterna inte bara körde in och hämtade de strandsatta New Orleans-borna. Vi körde ju fram och tillbaka mellan städerna varje dag. De sista dagarna lyckades vi få hotellrum vid flygplatsen i New Orleans. De hyrde egentligen inte ut rum längre men hade ett par tomma rum där evakuerade New Orleans-bor hade bott men som nu hade dragit vidare. Vi fick rena handdukar och lakan i receptionen och fick städa rummet själva. Men de hade ström och vi var glada att ha lyckats hitta rum i New Orleans.

Jag har varit tillbaka till New Orleans och fotograferat många gånger genom åren och det har varit påtagligt hur långsamt återuppbyggnaden har gått. Jag minns när vi var tillbaka inför ettårsdagen av katastrofen och mycket av staden såg ut som om det kunde ha varit dagarna efter orkanen. Minus vattnet. Och de hundratusentals människor som hade evakuerats till andra platser i landet (många hamnade i Houston och Atlanta) blev ofta kvar där i flera år. Ett år efter orkanen bodde det ungefär 200.000 människor i New Orleans jämfört med över 450.000 före katastrofen. Infrastrukturen var nästan obefintlig på många håll och den hjälp som de federala myndigheterna hade utlovat tog lång tid och var omgärdad av krånglig byråkrati. För de som hade blivit av med sina hus följde en lång kamp med försäkringsbolagen som menade att det inte var en naturkatastrof utan en “man-made disaster” eftersom det var den felaktiga konstruktionen av stadens skyddsvallar som orsakade översvämningen. 

I dag, 10 år senare, har stora delar av New Orleans återhämtat sig relativt bra och antalet turister förväntas i år för första gången att bli fler än innan Katrina (French Quarters som är det område flest turister besöker klarade sig egentligen helt och häller från översvämningar då det ligger på högre mark) Befolkningsmängden är dock fortfarande 18% lägre än innan orkanen, det är ungefär 80.000 färre människor nu. I några av de värst drabbade områdena, som till exempel Lower Ninth Ward (ett av de fattigaste områdena och nästan uteslutande afroamerikanskt) är ärren från katastrofen fortfarande synliga. Där har många av de över 4 000 förstörda husen i stadsdelen inte byggts upp igen och befolkningen har minskat med drygt 60%. New Orleans East är ett annat område som drabbades hårt, när jag var där för ett par veckor sedan såg jag många förstörda hus som fortfarande stod orörda. Jag var inne i ett hus där allt var som direkt efter stormen. Möbler låg huller om buller, det hängde fortfarande kläder i garderoben och i skafferiet stod rostiga konservburkar med bland annat kycklingsoppa.

Det finns även ljuspunkter i Lower Ninth Ward där skådespelaren Brad Pitt genom sin organisation Make it Right har byggt drygt 100 nya hus. De är arkitektritade och miljösmarta. De är färglada och ser väldigt futuristiska ut jämfört med de flesta andra hus i området. 

Men man ser också väldigt många tomma tomter med bara en farstutrappa av sten kvar som påminner om där stod ett hus fram till för tio år sedan.

Men historien om orkanen Katrina är så mycket mer än bara historien om en naturkatastrof, det är en historia om de amerikanska myndigheternas handfallenhet och också en historia om fattigdom i USA. De som inte hade evakuerat innan orkanen var de fattigaste och resurssvagaste som nu helt plötsligt hamnade på TV-skärmarna i de amerikanska medelklasshemmen. Det var ett chockartat uppvaknande för ett land där de 15 procent som lever under fattigdomsgränsen ofta varken syns eller hörs i det offentliga samtalet. 

—

I dag är det vernissage för min Utställning “New Orleans - Katrina 10 år” på Galleri Kontrast. Kl. 12-16.

 

Se mer bilder på min hemsida.

Hör mig berätta om orkanen via ett bildspel som gjordes två år efter orkanen av VG.

 

Vad för typ av stad är New Orleans?

 

 

På lördag är det tio år sedan orkanen Katrina skapade stor förödelse på den amerikanska Gulfkusten. Jag var där då och har varit tillbaka många gånger genom åren. Och nu ett par gånger de senaste veckorna och jag är djupt fascinerad av staden och dess invånare. Mina många besök har nu blivit till en fotoutställning på Galleri Kontrast på Hornsgatan i Stockholm. Den 29 augusti kl. 12-16 är det vernissage och du är varmt välkommen. 

Vad för typ av stad är det frågar reporter Marianne (som inte varit där tidigare) när vi kör in mot New Orleans. Jag kunde ju ha citerat vad jag själv skrev här på bloggen för ett par år sedan, att staden är “ett långfinger rakt upp i Mitt Romneys coporate America” men kanske bytt ut den tidigare republikanske presidentkandidaten mot Jeb Bush eller Donald Trump. Jag tycker dock New Orleans förtjänar ett något mer sofistikerat svar än så. Men orden tröt. Som de gör ibland trots att man vet svaret inne i sitt huvud. Vissa vetskaper är svåra att formulera i ord. En halv dag senare kommer ett par slumpmässiga konversationer med ett par olika New Orleanians att förklara den här stan och vilka som söker sig hit så mycket bättre: Mannen bredvid mig i hotellbaren är en high school-lärare med en Old Fashion framför sig och som ska på en Emergemcy Response-konferens arrangerad av Federal Emergency Management Agency - FEMA  (Det var för övrigt FEMA som fick massiv kritik för att ha misslyckats kapitalt med sitt jobb efter Katrina) dagen efter och som nu flirtar med den kvinnliga bartendern. Eller om det var tvärtom. Efter att hon berättat att hon är från Massachusetts så frågar han henne hur hon hamnat i New Orleans. Det visar sig att hon hade bestämt sig för att flytta men visste inte vart så hon gav sig ut på en fem månader lång roadtrip till 15 städer. “New Orleans vann” säger hon med ett skratt. Precis så. Precis den typen av människor bor i New Orleans. Bland annat. Men de flesta verkar skippa att besöka de 14 andra städerna innan. I bland får jag känslan att det finns många New Orleans-bor som egentligen var på tillfälligt besök men som bara blev kvar. Jag kan förstå dem.

Senare, under middagen, så vänder sig plötsligt en kvinna vid bordet bredvid oss och kommenterar min efterrätt (som jag fått på köpet och som jag egentligen inte vill ha). Hon äter samma och tycker att portionen var väldigt mycket för stor. Vilket jag höll med om. Vad hennes man tycker är oklart. I konversationen som följer kommer det fram att hon är från Brasilien och hennes man är amerikan. De gifte sig i slutet av 90-talet och hade bott en lång tid i Washington DC men sedan några år bor de i New Orleans. “Det är är den enda staden i USA som liknar mitt hemland” säger hon. “Folk är öppna och avslappnade och det är inget konstigt att bjuda hem folk man inte känner på lunch eller middag. Det händer hela tiden”. Det är sant att New Orleans är så väldigt olikt resten av USA. Jämfört med Skandinavien är ju visserligen hela USA ett stort Rio de Janeiro av öppenhet och spontanitet men vår nyfunna brasilianska vännina ser nog andra nyanser än vi gör. Och jag gillar beskrivningen av New Orleans som en bit Sydamerika i USA. Närmare glädjen. Närmare livet. Och för all del närmare döden också. Men det behöver nödvändigtvis inte vara dåligt. Och också jag har faktiskt blivit hembjuden på brunch till några New Orleanians jag inte kände och tackade, tillsammans med reporter Kim Riseth, mot mina instinkter ja. Och hade såklart väldigt trevligt (“Våga ett ja bland alla nej” som Ulf Lundell sjunger).

Den enorma kreativitet som finns i New Orleans är också fantastisk. I varenda liten hål i väggen-bar spelar musiker som om varje kväll vore den sista och som om musiken vore lika viktig som luften vi andas. Och det är den här. På Frenchman Street finns en konst-bazaar som har öppet på kvällarna där konstnärer säljer sina verk och i jämförelse så verkar konsten man kan  köpa på New Yorks-gator gjorda av talanglösa byråkrater som gått en påtvingad helgkurs i att teckna med kritor. Okej, kanske jag överdrev lite, men ni fattar nog vad jag vill ha sagt.

Och nere i Lower Ninth Ward, ett av de fattigaste kvarteren och ett av de områdena som drabbades värst av orkanen, är människor otroligt vänliga och tillmötesgående. Trots den börda de blivit valda att bära. Harry driver en liten boxningsklubb på tomten till sitt hus. Där i en boxningsring under bar himmel får han de unga pojkarna att hålla sig borta från alla de dåligheter som står till buds på gatorna i dessa fattiga, och många gånger farliga kvarter. Hans hus och en tidigare boxningsring blev förstörda av orkanen men är nu återuppbyggda. Jag var där en vecka tidigare och fotograferade och hade nu kommit tillbaka mer eller mindre oanmäld för att komplettera med lite videofilmande. Men boxningsringen stod tom och jag knackade på. Harry sa att träningen hade blivit inställd i sista stund men nu började han ringa runt för att se till att jag skulle få mitt videomaterial. En annan coach kunde egentligen inte komma över, han hade barn att passa och skulle snart till jobbet. Harrys fru hade tagit bilen så han gick runt och knackade dörr för att få tag på några av ungdomarna. Helt plötsligt kommer den andra cochen körandes med två boxare och Harry kommer gående med en lite kille som också tillhörde boxningsklubben. Och sen körde de ett oplanerat träningspass trots att de egentligen inte hade tid bara för att de ville hjälpa mig. Jag kände mig lite skyldig och såg till att tacka dem ordentligt. Många gånger. Och jag kände inte en enda negativ vibb från dem. Bara värme och hjälpsamhet. Och detta är något jag stött på många gånger under mina besök till New Orleans. Inte minst i de allra fattigaste kvarteren. 

Det är sant att det finns många fel och brister i New Orleans. Kriminalitet och våld är ett stort problem. Liksom korrupta politiker (förra borgmästaren sitter nu i fängelse) och en infrastruktur som minst sagt behöver uppdateras (vissa vägar är så ojämna att de knappt går att köra på) men de allra flesta av människorna i New Orleans är väldigt väldigt bra.

Det har verkligen varit ett privilegium att ha haft möjligheten att återvända så många gånger de senaste tio åren och förhoppningsvis så blir det många besök i framtiden också.

---

På mitt Instagram-konto kan du se fler bilder från New Orleans: @nilssontnyc