Tankar från 39:e gatan...

Vad för typ av stad är New Orleans?

 

 

På lördag är det tio år sedan orkanen Katrina skapade stor förödelse på den amerikanska Gulfkusten. Jag var där då och har varit tillbaka många gånger genom åren. Och nu ett par gånger de senaste veckorna och jag är djupt fascinerad av staden och dess invånare. Mina många besök har nu blivit till en fotoutställning på Galleri Kontrast på Hornsgatan i Stockholm. Den 29 augusti kl. 12-16 är det vernissage och du är varmt välkommen. 

Vad för typ av stad är det frågar reporter Marianne (som inte varit där tidigare) när vi kör in mot New Orleans. Jag kunde ju ha citerat vad jag själv skrev här på bloggen för ett par år sedan, att staden är “ett långfinger rakt upp i Mitt Romneys coporate America” men kanske bytt ut den tidigare republikanske presidentkandidaten mot Jeb Bush eller Donald Trump. Jag tycker dock New Orleans förtjänar ett något mer sofistikerat svar än så. Men orden tröt. Som de gör ibland trots att man vet svaret inne i sitt huvud. Vissa vetskaper är svåra att formulera i ord. En halv dag senare kommer ett par slumpmässiga konversationer med ett par olika New Orleanians att förklara den här stan och vilka som söker sig hit så mycket bättre: Mannen bredvid mig i hotellbaren är en high school-lärare med en Old Fashion framför sig och som ska på en Emergemcy Response-konferens arrangerad av Federal Emergency Management Agency - FEMA  (Det var för övrigt FEMA som fick massiv kritik för att ha misslyckats kapitalt med sitt jobb efter Katrina) dagen efter och som nu flirtar med den kvinnliga bartendern. Eller om det var tvärtom. Efter att hon berättat att hon är från Massachusetts så frågar han henne hur hon hamnat i New Orleans. Det visar sig att hon hade bestämt sig för att flytta men visste inte vart så hon gav sig ut på en fem månader lång roadtrip till 15 städer. “New Orleans vann” säger hon med ett skratt. Precis så. Precis den typen av människor bor i New Orleans. Bland annat. Men de flesta verkar skippa att besöka de 14 andra städerna innan. I bland får jag känslan att det finns många New Orleans-bor som egentligen var på tillfälligt besök men som bara blev kvar. Jag kan förstå dem.

Senare, under middagen, så vänder sig plötsligt en kvinna vid bordet bredvid oss och kommenterar min efterrätt (som jag fått på köpet och som jag egentligen inte vill ha). Hon äter samma och tycker att portionen var väldigt mycket för stor. Vilket jag höll med om. Vad hennes man tycker är oklart. I konversationen som följer kommer det fram att hon är från Brasilien och hennes man är amerikan. De gifte sig i slutet av 90-talet och hade bott en lång tid i Washington DC men sedan några år bor de i New Orleans. “Det är är den enda staden i USA som liknar mitt hemland” säger hon. “Folk är öppna och avslappnade och det är inget konstigt att bjuda hem folk man inte känner på lunch eller middag. Det händer hela tiden”. Det är sant att New Orleans är så väldigt olikt resten av USA. Jämfört med Skandinavien är ju visserligen hela USA ett stort Rio de Janeiro av öppenhet och spontanitet men vår nyfunna brasilianska vännina ser nog andra nyanser än vi gör. Och jag gillar beskrivningen av New Orleans som en bit Sydamerika i USA. Närmare glädjen. Närmare livet. Och för all del närmare döden också. Men det behöver nödvändigtvis inte vara dåligt. Och också jag har faktiskt blivit hembjuden på brunch till några New Orleanians jag inte kände och tackade, tillsammans med reporter Kim Riseth, mot mina instinkter ja. Och hade såklart väldigt trevligt (“Våga ett ja bland alla nej” som Ulf Lundell sjunger).

Den enorma kreativitet som finns i New Orleans är också fantastisk. I varenda liten hål i väggen-bar spelar musiker som om varje kväll vore den sista och som om musiken vore lika viktig som luften vi andas. Och det är den här. På Frenchman Street finns en konst-bazaar som har öppet på kvällarna där konstnärer säljer sina verk och i jämförelse så verkar konsten man kan  köpa på New Yorks-gator gjorda av talanglösa byråkrater som gått en påtvingad helgkurs i att teckna med kritor. Okej, kanske jag överdrev lite, men ni fattar nog vad jag vill ha sagt.

Och nere i Lower Ninth Ward, ett av de fattigaste kvarteren och ett av de områdena som drabbades värst av orkanen, är människor otroligt vänliga och tillmötesgående. Trots den börda de blivit valda att bära. Harry driver en liten boxningsklubb på tomten till sitt hus. Där i en boxningsring under bar himmel får han de unga pojkarna att hålla sig borta från alla de dåligheter som står till buds på gatorna i dessa fattiga, och många gånger farliga kvarter. Hans hus och en tidigare boxningsring blev förstörda av orkanen men är nu återuppbyggda. Jag var där en vecka tidigare och fotograferade och hade nu kommit tillbaka mer eller mindre oanmäld för att komplettera med lite videofilmande. Men boxningsringen stod tom och jag knackade på. Harry sa att träningen hade blivit inställd i sista stund men nu började han ringa runt för att se till att jag skulle få mitt videomaterial. En annan coach kunde egentligen inte komma över, han hade barn att passa och skulle snart till jobbet. Harrys fru hade tagit bilen så han gick runt och knackade dörr för att få tag på några av ungdomarna. Helt plötsligt kommer den andra cochen körandes med två boxare och Harry kommer gående med en lite kille som också tillhörde boxningsklubben. Och sen körde de ett oplanerat träningspass trots att de egentligen inte hade tid bara för att de ville hjälpa mig. Jag kände mig lite skyldig och såg till att tacka dem ordentligt. Många gånger. Och jag kände inte en enda negativ vibb från dem. Bara värme och hjälpsamhet. Och detta är något jag stött på många gånger under mina besök till New Orleans. Inte minst i de allra fattigaste kvarteren. 

Det är sant att det finns många fel och brister i New Orleans. Kriminalitet och våld är ett stort problem. Liksom korrupta politiker (förra borgmästaren sitter nu i fängelse) och en infrastruktur som minst sagt behöver uppdateras (vissa vägar är så ojämna att de knappt går att köra på) men de allra flesta av människorna i New Orleans är väldigt väldigt bra.

Det har verkligen varit ett privilegium att ha haft möjligheten att återvända så många gånger de senaste tio åren och förhoppningsvis så blir det många besök i framtiden också.

---

På mitt Instagram-konto kan du se fler bilder från New Orleans: @nilssontnyc

Hektisk höst

Palm Springs, California

Cleveland, Ohio

Rio de Janeiro, Brazil

---

Ända sedan jag gjorde 16 jobb på en dag för Lokaltidningen i Stockholms norra förorter i mitten av 80-talet har jag jobbat mycket. Men under de sex veckor som gått sedan jag kom hem till New York efter sommarens Sverige-semester har det varit mer jobb än någonsin.

Wisconsin, Florida, North Carolina, Kalifornien, Arizona, Brasilien, Virginia, Ohio samt en del jobb i New York har jag hunnit med. Så mycket annat har jag inte hunnit med. Blogga till exempel. 

De flesta resor har haft med det kommande presidentvalet att göra. Utom Brasilien såklart. Jag var ute på Arizonas landsbygd och fotograferade när redaktionen ringde från Oslo och sa att prinsessan Ragnhild var död. Hon bodde ju sedan 50-talet i Rio de Janeiro så det var bara att kasta sig på första bästa plan fast svårt att hitta direktflighter från Arizona. Så det tog nära ett dygn från Phoenix via Chicago och Sao Paulo till Rio de Janeiro. 

Men jag klagar inte. Eller gör jag? Nej. Gillar att jobba mycket. Men det är klart, i bland behöver man ju lite andrum. Det har jag fått nu. Har varit hemma de senaste fyra dagarna. Det är rekord för höstterminen hittills. Och blir nog ett par dagar till innan nästa resa. Så försöker att hitta mig själv igen. För det kan man tappa om det blir för intensivt. Man behöver göra ingenting ibland. Fast jag är dålig på det. 

---

Bloggen ja, det ska erkännas att bloggtempot inte är lika frekvent som de första åren. Men den är fortfarande viktig för mig och ambitionen är att blogga oftare. Tack till er som trots allt har fortsatt att följa den. Det ska också erkännas att sedan jag gick med i Facebook för ett och ett halvt år sedan så har det som brukade vara "kortare inlägg" här på bloggen hamnat där istället för här, så bli gärna vän med mig på FB om du vill. Men som sagt bloggen lever vidare och målet är att kvalitetsnivån ska vara högre här än på FB. Såklart. 6 oktober fyller ju för övrigt bloggen fem år. Bara en sån sak!

Och så finns jag ju på twitter: @TNilssonNYC

Om än något sporadiskt.

Två timmar i huvudstaden

I onsdags var jag i Washington DC.

I två timmar.

Tog tåget klockan 07:00 från New Yorks Penn Station. 10:45 kom det fram till Union Station i DC. Därifån tog jag en taxi till svenska ambassaden som ligger vackert vid Potomac-floden. Där fotograferades jag och fingeravtryckades för min passansökan. Två månader tills mitt nuvarande pass går ut så lika bra att fixa detta nu.

Man brukade kunna göra det i New York men sedan lade de ner svenska konsulatet här och nu finns det bara ett litet honorary consulate. Man kan iof fortfarande ansöka om pass där men bara några få gånger i månaden och det fanns ingen tid förrän i april.

Därefter taxi tillbaka till tågstationen och hann med god marginal med tåget som gick klockan 12:00. Kvart i tre var jag tillbaka i New York.

Mitt kortaste besök i Washington någonsin men hann notera att det var vår i luften där.
I alla fall den här dagen.

Ännu ett hotell

Den lilla delstaten New Hampshire är såklart just nu överfull av journalister, politiker, kampanjarbetare och andra suspekta individer som inte har riktiga jobb. Detta leder ju följdaktningen till att de flesta hotell är fullbokade. Och jag borde verkligen ha bokat hotell när jag tänkte den tanken för två månader sedan.

Men så blev det inte och nu bor jag och reporter Eirik vid flygplatsen. Deprimerande. Men de har i alla fall försökt att pigga upp oss med festlig valrelaterad dekoration vid huvudentrén. Tveksamt om det hjälper. Men i sanningens namn så finns det inte speciellt många hotell i downtown Manchester så de flesta kollegor sitter på liknande hotell som vi. Om inte vid flygplatsen så i motorvägskorsningar. Men rummet är väldigt bra och jämfört med för tolv år sedan så är det rena drömmen.

Då var det McCain, W Bush, Gore och Bradley som slogs om att bli president och vi, jag och VG:s dåvarande korrespondent, Per-Olav Ødegård, hamnade på ett lågprishotell i det gamla industriområdet mellan floden som rinner förbi Manchester och motorvägen. Det enda som det fanns rum på. Och det var väl ok egentligen tänkte jag. Tills jag fick se rummet som förutom att det var slitet och spartanskt inte hade något fönster. Det har jag inte varit med om varken före eller efter. Då kan vi börja snacka om deprimerande.

Påmindes om detta när vi av en slump träffade på våra kollegor Vegard och Johannes från Dagbladet på en restaurang igår kväll. De bor nu på det hotellet jag bodde på för tolv år sedan (och som jag undvikit sedan dess). Johannes berättade att han fick rummet utan fönster men lyckades sen byta till ett med. Det lyckades inte jag med.

Så glamoröst kan det här jobbet vara ibland men jag klagar inte.

Bara lite.

Vekar ju för övrigt som att jag bloggar mer om hotellen än kandidaterna i detta val. Ska bli spännande att se om det fortsätter så.

Ett hotell med historia

Jag är i Iowa och bevakar republikanernas första nomineringsval för dem som vill bli partiets kandidat i höstens presidentval.

Vi bor på Hotel Fort Des Moines. Ett gammalt fint hotell som ligger downtown. Det har dock sett bättre dagar men trots korridorer som känns lite lagom förfallna för att fungera perfekt i någon skräckfilm, och rum som skulle behöva uppdateras, så trivs jag här. Hotellet bär på många historier och det känns faktiskt bättre att bo här än det mycket nyare och modernare Marriott-hotellet några kvarter bort.

Hotellet öppnade 1919. Charles A Lindbergh bodde här 1927, fyra månader efter att han flög över atlanten för första gången. Lobbyn var full av fans som ville få en skymt av hjälten. Danska kronprinsparet bodde här på 40-talet. 70 resväskor hade de tydligen med sig. Vad de gjorde i Iowa förtäljer dock inte historien. Den gamle kommunisten Nikita Kruschev bodde här 1959 när han besökte delstaten för att studera jordbruket i denna jordbrukstat. Mitt under kalla kriget icke desto mindre. Menyn från middagen han bjöds på är på en av bilderna nedan.

Men mest av allt är det en lång rad amerikanska politiker som bott här. Inte minst för att det är Iowa som är den stat som sparkar igång primärvalssäsongen (fast just här kallas det caucus, eller nomineringsval som det översätts ibland). George Bush bodde ofta på hotellet under valkampen 1979-80 och höll sitt segertal här när han vann över Ronald Reagan i januari 1980.

Jag var själv här för åtta år sedan när John Kerry bodde här och firade sin seger på hotellet. Andra presidentkandidater som har hållit segertal på Hotel Fort Des Moines är Walter Mondale (1984), Bob Dole (1988, 1996) och Al Gore (2000).

På tisdag kväll har Mitt Romney sin valvaka på hotellet. Om det blir ett segertal återstår att se men som den kunnige på amerikansk politik redan har sett så är det ingen av de kandidater jag nämner ovan som blivit president (undantaget George Bush, men det var åtta år efter han slog Reagan i Iowa). Så om Romney är vidskeplig så borde han kanske hoppas på att han inte vinner. Men å andra sidan om han vore vidskeplig så kanske han inte hade förlagt sin valvaka till Hotel Fort Des Moines.

   

  

Pennsylvania

Jag har varit i Pennsylvania ett par dagar och jobbat. En av mina favoritstater. 

Ett odramatiskt flygdrama

Jag flög hem från New Hampshire i dag med ett tvåmotorigt propellerplan som rymde ungefär 35 passagerare. Planet var dock bara halvfullt för resan som normalt tar 45 minuter. Piloten sa att det skulle bli turbulens och vi, liksom den enda flygvärdinnan, uppmanades att sitta fastspända hela resan.

Turbulensen var inte så farlig men när vi kommit till New York och flugit ett extra varv över Manhattan och sedan passerat La Guardia-flygplatsen utan att landa tog piloten till orda. Propellerljudet var dock så högt och högtalarsystemet så undermåligt att jag bara hörde två meningar i ett ganska mycket längre meddelande: ”called for an emergency” och ”probably no problem”.

Var det vårat plan han pratade om undrade jag? Eller kanske något annat som stoppade upp landningarna på flygplatsen? Jag tittade runt omkring mig och såg medpassagerare som fokuserade obekymrat på sina datorskärmar. Kändes ju lugnande men kanske hade inte de heller hört vad piloten sa? Vi flög norrut igen. Långt upp i Connecticut. För att göra av med bränsle misstänkte jag samtidigt som jag blev mer övertygad om att det var vårt plan som piloten pratat om. Borde jag fråga flygvärdinnan om vad som pågick? Men jag var märkligt obekymrad och istället funderade jag på vilka låtar jag skulle lyssna på i iPoden. Kändes som ett viktigare val än vanligt. Last songs liksom. Valet föll på de fyra sista låtarna på Lundells album Högtryck. Inte nödvändigtvis för att jag tycker att de är de bästa låtar som någonsin gjorts. De kändes rätt där och då. Musik att nödlanda till helt enkelt.

Äntligen vände planet söderut igen och efter ännu en cirkel runt Manhattan gick vi in för landning. Jag ignorerade för en gångs skull flygvärdinnans uppmaning om att ”turn off all your electronic devices before landing”. Baby Om Morgonen i hörlurarna. Inga fler meddelanden från piloten så det kunde ju inte vara så farligt tänkte jag. Men när vi landade så var det trots allt fullt pådrag med brandbilar och ambulanser. Rutin för någon varningslampa som blinkat i cockpit säkert. Men om de ändå gör sig besväret att köra fram sju åtta räddningsfordon borde vi åtminstone inte sitta så där framåtböjda som man ser i instruktioner för nödlandning? Just in case? Tydligen inte.

Vi landade utan problem men fick ingen mer förklaring från piloten så på väg ut frågade jag flygvärdinnan om vad som hänt. Hon sa ”something with that I think” och pekade mot en av motorerna. Eller om det var landningsstället. Oklart vilket och jag orkade inte fråga mer eftersom alla ombord verkade ganska ointresserade av detta lilla vardagsdrama. Konstigt nog även jag.

Vilken låt hade du valt?

Avstigning för samtliga passagerare

Penn Station

Genom tunneln under Hudson River

New Jersey

Slitna industriområden

Bister konduktör

Philly

En tom parkeringsplats vid ett nedlagt shoppingcentrum

Den blå himlen gör det ändå något mindre deprimerande

På ett tåg på väg mot Washington D.C.

I Wilmington står tre män med stora slitna sportväskor och väntar på något

På någon

Bearnie’s Tavern – Food and Spirits

Slitet ruckel

Två pojkar på en basketplan

Rastlös

Har varit ovanligt lite resor de senaste månaderna

Fokus på andra delar av världen

Såklart hade jag velat vara i Egypten

I Japan

I Libyen

Såklart jag vill

Men samtidigt är det ju en egoistisk tanke

Att just jag skulle behöva vara där

Människor dör

Slåss för sin frihet

Sörjer sina nära

Det handlar ju inte om mig

Om vad jag vill

Historien måste såklart berättas

Men många duktiga journalister på plats

Lyssnar på Toni Holgersson

Den där skivan som kom förra året

Så naket

Så vackert

Hudlöst

Där har du en man som varit på botten

Baltimore

En bilskrot

Pawn Shop

Cash Loans

Förra året reste jag hela tiden

Hösten var extrem

En vecka i New York var en sällsynt lyx

Nu har jag fått många veckor

Men blir rastlös redan efter några dagar

Sitter och vänder på samma papper igen och igen

Och jag glömmer viktiga födelsedagar

Men har ju jobbat i NY

Och det vänder

Snart kommer jag kanske längta efter en vecka i New York

Graffiti

En kyrkogård

Några affärsmän går av vid flygplatsen

Sista stoppet innan D.C.

Solen sjunker sakta över villorna i Maryland

Skuggorna blir längre

Union Station

Dåligt motell, bra dag!

Nu är jag tillbaka i New York efter den fantastiska upplevelsen att få se en rymdfärja skjutas upp. Hemresan gick dock inte helt enligt planerna. Enorma bilköer bort från området kring Cape Canaveral gjorde att det tog fyra och en halv timme till Orlando istället för normala knappa timmen. Trafiken kröp fram i snigelfart och det stod ganska tidigt klart att jag inte skulle hinna med min flight till New York klockan 21:10. Jag bokade om medan jag satt i kön. Med ett regnoväder på väg mot New York ville jag flyga tidigast möjligt och det fanns en flight klockan 06:00. Tidig uppstigning, men det fick det vara värt.

En halvtimme innan midnatt kom jag fram till Orlando och stannade vid första bästa flygplatshotell och frågade om de hade rum. De hade de inte. De hade inte något annat hotell där heller. Förbannade rymdfärjeturister! Efter fyra fem försök gav jag upp och åkte till det område i Orlando jag bott natten innan. 20 minuter från flygplatsen. Hungrig var jag. Hade bara ätit några bananer och en granola bar under dagen. Restaurangerna var ju på väg att stänga och det var förvånansvärt få snabbmatsställen längs med vägen jag åkte. Till slut hittade jag en McDonald’s och körde upp till drive inn-mikrofonen men innan jag han säga något kom en automatisk röst som meddelade att det var stängt och att de öppnade klockan fem nästa morgon.

Att köra genom Orlando vid midnatt är en märklig upplevelse. Det är hyfsad stor stad men den verkar övergiven. Ensamma själar som sitter hukade vid busshållsplatser. En rostig gammal Oldsmobil vars kvinnliga ägare fyller på bensin för tio dollar på en öde bensinstation. En ensam polisbils blåljus. Och dessa kusliga tomma industriområden mellan vad som kanske kan kallas stadsdelar. Turisterna sover och Disneys drömvärld som bara är några kilometer bort kunde lika gärna ha varit på månen.

Jag försökte att hitta något bättre hotell i detta område men de var fulla så jag hamnade på samma sunkiga Motel 8 som jag bott på natten innan. Det är aldrig ett bra tecken när man måste kommunicera med receptionisten från utsidan genom en stängd glaslucka. På hotels.com dagen innan hade rummen sett okej ut på bilderna. Där ser man vad några nya sängpaneler och en platt-tv kan göra. Allt som inte syntes på bilden var inte så okej. Men jag behövde sova och det var bättre än baksätet i bilen. Och för 59 dollar kan man kanske inte begära så mycket mer. Den sena middagen på rummet bestod av en inplastad banana pound cake (typ en sockerkaksskiva). Somnade vi ettiden och gick upp fyra. Helt plötsligt framstod de fem timmar sömn jag fått natten innan som rena lyxen.

Men jag klagar inte. Det var en mycket bra dag. En av de bästa.

Att jag sen höll på att bli arresterad när jag landade i New York är en helt annan historia. Och dessutom inte samma dag.

Tillbaka i New York

Efter att ha varit på resa i två veckor så kom jag tillbaka till New York sent i går kväll. Verkar som att det blir en vecka här innan nästa resa. Senaste månaderna har jag bara haft sporadiska stopp i New York på två tre dagar högst. Ska bli skönt att var hemma ett tag.

Fast hela helgen går i och för sig till att redigera bilderna från Florida. Återkommer till det jobbet när det är publicerat. I dag publiceras för övrigt reporter Jon Magnus och mitt reportage från Chile i VG Helg. Vi har träffat och intervjuat några av de räddade gruvarbetarna. Så om du befinner dig i Norge eller på Stockholms centralstation: Köp VG!

Skriver mer om det snart.

Bilden ovan är från Florida. Det hade inte regnat på en månad där vi var. Vilket ju syns på palmerna. Fast vi fick faktiskt en dag med regn så nu är nog palmerna lite gladare. 

Bra hotell i Las Vegas

 

 

Efter två nätter i Arizona reste vi till Las Vegas på tisdagskvällen för ett jobb. Den här gången lockade inte Vegas fram mitt vemod så som staden gjorde i september 09 och oktober 09. Kanske för att vi jobbade nästan hela tiden.

Så istället för grubblerier får ni ett hotelltips. Om ni ska till Las Vegas, bo på Wynn eller systerhotellet Encore. Ett av de bättre hotellen jag någonsin bott på. Och jag har ju bott på en del hotell. Den ekonomiska krisen har dessutom gjort att det inte är så dyrt just nu. 

Efter två nätter på Wynn kom jag hem till New York på torsdagskvällen där det liksom i Vegas och Arizona fortfarande var väldigt varmt.

Trevlig helg!

 

En smutsig diamant

För att citera mig själv:

 ” Men när jag kommer tillbaka från någon av mina resor till Kansas, Texas, Iowa eller gud vet var och den gula taxin från flygplatsen svänger ner mot midtowntunneln så ser jag staden resa sig upp som en enorm filmkuliss och ett lugn faller över mig. Jag vet att jag är hemma. Den står där som ett underbart löfte, som en smutsig diamant som väntar på att upptäckas om och om igen. ”

Hemma igen

Efter en vecka på Island kom jag hem till New York sent på fredagskvällen. Via Skottland.

Reporter Anders och jag var bokade att flyga hem till New York klockan 17:00 på fredagen med en direktflight till JFK-flygplatsen. Jag hade sett fram emot en dag med lite sightseeing i Reykjavik och/eller ett dopp i Blå Lagunen. Sent på torsdagen kom dock information om att flygplatsen i Keflavik (alldeles utanför Reykjavik) skulle stängas under fredagen. Detta på grund av att vulkanens askmoln hade ändrat riktning och börjat röra sig västerut. Flygplatsen i Reykjavik hade ju fram till detta klarat sig undan några avstängningar.

De som skulle flyga till Europa under fredagsförmiddagen fick sina flighter ändrade till 05:00 på morgonen. Vi som skulle till New York uppmanades att ta oss till den lilla flygplatsen i Akureyri på norra Island. Därifrån skulle en flight till Glasgow ta av klockan 13:30 sa Iceland Airs representant till mig i telefonen. Varifrån de sedan skulle flyga oss till New York.

Att köra bil till Akureyri skulle ta ungefär fyra och en halvtimme. Vi bestämde oss för att starta i god tid för att ha lite marginal. Jag satte mobilens väckarklocka på 05:30 och en timme senare var vi på väg. Resan gick genom ett bedövande vackert fjällandskap. Väl framme hade vi hyfsat med tid till flyget skulle gå. Trodde vi. Inne i den pyttelilla terminalbyggnaden upptäckte vi att avgångstiden var 12:00. Klockan var tjugo i tolv. Vi var de sista som checkades in och vi kom med flighten.

Lokalmedia var för övrigt på plats med kameror. Det var tydligen ganska ovanligt att se stora jetplan på den lilla flygplatsen. Flygplatspersonalen tog bilder av varandra framför planet.

I Glasgow sen var det grått, regnigt och allmänt brittiskt. På väg upp på flygplanstrappan till New York-flighten fick vi vända i duggregnet. Upp till terminalen igen. Ingen vettig förklaring gavs. En av passagerarna var en full hippie som vinglade omkring och pratade osammanhängande med allt och alla i vänthallen. När vi två timmar senare äntligen var tillbaka på planet noterade jag oroligt att han satt i sätet bakom mig. Men han sov gott hela resan.

Landade på JFK vid halv tio på kvällen och fick sedan spendera en och en halv timme i kön till passkontrollen. Härligt! Hemma strax före midnatt.

Ett halvt dygn senare snuvade ”min reporter” Anders Giæver alla pressfotografer som väntade på stackars Madde ute på Newark-flygplatsen. Han var den enda som fick bild av henne där. Gunilla Kinn bloggar om det.

---

Bilderna nedan, tagna från mitt flygplansfönster, visar i följande ordning:

Akureyri, Island.

Glasgow, Skottland.

Queens, New York.

    

Rapport från tåget

Efter några dagar intensivt jobbande i Kentucky kom jag hem till New York vid ettiden på söndagseftermiddagen. Men redan vid fyra skulle jag ta tåget till Washington DC. Så det fanns inte mycket tid till att göra annat än att packa om väskan och beställa chicken fried rice från min lokala Kinarestaurang.

Nu på tåget.

Passerar Philadelphia ungefär samtidigt som New York Rangers missar slutspelet efter en jämn förlust i just den staden. Följer matchen på min iPhone via resultatservicen på nhl.com samt Bjurmans blogg. Per var före nhl.com med slutresultatet!

Killen i sätet bredvid har ett lång, högt och mycket personligt samtal på sin mobil med en väninna. Bland annat avhandlas en tjej som han dejtade tidigare och vad han fick och inte fick göra på tredje dejten. Helt obekymrad om att nästan alla i vagnen kan höra vad han säger. Boken han har med sig är American Psycho. 

Han dumpade tydligen tjejen och det kan hon vara glad för.

 ---

Bilderna tog jag i fredags i Kentucky.

En hälsning från San Diego

Efter ett par dygn till i Los Angeles har vi nu kört ner till San Diego, som ju ligger alldeles på gränsen till Mexiko, för ytterligare några dagars jobb. Senast jag var här var med Kim Riseth när vi bevakade de stora skogsbränderna för ett par år sedan. Det var varmt.

Nu är det inte sådär jättevarmt här men jag har, som ni kan se på bilden ovan, en fin utsikt över kontorsbyggnaderna i downtown från mitt hotellrum. I LA bodde vi återigen på Grafton och man måste ju ändå säga att de har ganska intressant fotokonst på hotellrummens väggar (bilderna nedan).

Uppdatering: Som Anders mycket riktigt påpekade i kommentarspåret så var vi i San Diego förra året. Det är så många resor att man i bland glömmer bort var man har varit och när. En gång trodde jag att jag var i Nashville för första gången. Men sedan började jag känna igen mig och kom på att jag hade varit där tidigare. Hmmmmm....