Tankar från 39:e gatan...

Just like a woman...

Jag var på en konsert med Nick Lowe i fredags tillsammans med Eirik och Ingvild. På en fin gammal teater i Tarrytown strax norr om New York City. Väldigt bra. Upptäckte Lowe bara för några månader sedan tack vare vännen Eirik. Albumet The Convincer från 2001 är sensationellt bra. Hade någon skiva med honom på 80-talet med det fastnade aldrig riktigt. Men han har ju bytt stil nu. Lugnare. Fantastiska texter.

 ”I go to the bin, put the landuray in, and pick out the cleanest shirt, then I tell myself again, I don’t really hurt”  (Lately I’ve let things slide).

Läser Ulf Lundells senaste roman, Allt är i rörelse. Man säger att han är gammal, gnällig och bitter. Det stämmer inte. Han var det för tio år sedan. Nu är han resignerad och lite arg. Inget fel i det. Han skriver: ”Både socialdemokrater och sen borgare har spelat bort vårt gemensamma kapital, ja vår gemenskap. Vi har ingenting ihop snart. Vi ska ha ett sponssamhälle. Privatiserat ner till gräsrötterna. Det är ett omänskligt vidrigt samhälle. Och vi har det redan.”

Två personer jag känner har dött de senaste månaderna. Alltför unga. Jävla helvetets skitdöden. Varför måste man dö? Å andra sidan vore det ju också konstigt om man skulle leva i all oändlighet. Eller kanske vi alla ses i Nangijala?

Strindbergs novell Ett halvt ark papper kan i sin enkla elegans vara det vackraste, sorgligaste och mest precisa som skrivits om livets förgänglighet men också dess skönhet.

Nere på Femte avenyn går svenskfamiljerna med sina tonårsbarn, ryggsäckar och kompakta digitalkameror. De männen gjorde andra val än jag. Vuxna val.

Lite kall vår va?

Jag har inte sett Gudfadern.

New York Rangers slog Ottawa i sjunde och avgörande matchen i NHL-slutspelets första omgång. Jag satt tyvärr på ett plan från Phoenix till New York när matchen spelades i torsdags. Men piloten meddelade slutresultatet i högtalarna. Ett fint ögonblick.

Jag tycker inte att Kent är speciellt bra.

Jag såg början av Gudfadern 3 i början av 80-talet när vi på helgerna hängde hemma hos kompisar som hade videobandspelare och föräldrarfritt. Vi föredrog skräckfilmer. Den var så tråkig att jag somnade. Nuförtiden måste man låtsas att man sett Gudfadern-filmerna eftersom alla män refererar till dem HELA tiden. One of these days så ska jag väl se dem. Kanske.

Till för en vecka sedan visste jag inte vad uttrycket curlingföräldrar betydde. Vet dock fortfarande inte vad helikopterföräldrar betyder.

Den där skivan med flygplanet på omslaget var ok. Sedan tröttnade jag.

Varför har jag aldrig sett Tom Waits live?

Varför vill kvinnor alltid försöka ändra på oss män?

Ganska skönt ändå med en söndag då jag inte ska flyga iväg någonstans.

 

..but she breaks just like a little girl.

Kajsa Grytt

Lite sent, jag vet men kvalitet blir aldrig gammalt. Förra året kom rockartisten Kajsa Grytt ut med en väldigt bra självbiografi som heter Boken om mig själv. Om du är intresserad av den svenska punkscenen i slutet av sjuttio- och början av åttiotalet bör du läsa den. Kajsa var mitt i allt det där och beskriver det väldigt personligt och intressant. Också, om du är intresserad av livet, kärleken och människans kamp för att hitta en tillhörighet, ett hem och någon att älska bör du också läsa den. Kort sagt alla bör läsa den. Hon skriver utlämnande och personligt men inte på ett jobbigt sätt utan vackert och intressant.

Bra också om hennes jobb med rehabilitering av missbrukare samt fina New York-skildringar och, lite oväntat kanske, en stark beskrivning av missären i Nordkorea där hon faktiskt har spelat.

Kajsa kom förra året även ut med albumet En kvinna under påverkan. Även den sensationellt bra. Kanske hennes bästa skiva någonsin och låten Allt faller är en av de bästa svenska rocklåtarna ever. Väldigt bra texter och gillar också hur skivan börjar med en klassik rockgitarr, trummorna och sen basen som kommer in. Det var ju så musiken brukade låta när jag var ung och spenderade mina begränsade resurser i skivaffärer. Man saknar ju det. Sin ungdom såklart men kanske ännu mer hur musiken lät. Men det finns trots allt fortfarande bra saker mitt i det melodifestivalträsk som Sverige blivit. 

Extra kul är hennes framgång med skivan när man, efter att ha läst boken, förstår hur mycket hon har kämpat genom åren med att få fortsätta ge ut skivor.

Bilden ovan av Kajsa i bandet Tant Strul tog jag på Långholmsfestivalen den 22 augusti 1982. I mitt (outgivna) fanzine Ozon utnämner mitt 15-åriga jag Tant Strul tillsammans med Commando M Pigg till festivalens bästa band. Min korta text börjar så här: ”Sedan spelade Tant Strul, som hade hög klass på sin rock. De inledde med ”Vissna” och därefter ”Hetta” som var en kärleksförklaring till människan”.

Well, Kajsa håller högre klass än någonsin så se det här som en kärleksförklaring till hennes låt- och bokskrivande.

Köp! Lyssna! Läs!

Meg Ryan vann till slut

I dag stänger bokaffären Borders sin butik på Andra avenyn för gott.

Bokjätten Borders brottas med ekonomiska problem och stänger nu över 200 av sina stora bokaffärer runt om i USA. Inklusive den jag brukade gå till på Andra avenyn i området som kallas Kips Bay. Det känns sorgligt. Men å andra sidan så köper jag ju nuförtiden oftare böcker billigare via amazon.com så jag är väl en del av problemet för dem.

Lite ironiskt är ju att när dessa stora bokaffärer började etablera sig på Manhattan så möttes de av protester. Små bokaffärer kunde inte konkurrera med priserna och var tvungna att slå igen (minns filmen You've Got Mail från 1998). Nu sörjer New York-borna när giganterna stänger. Det var skönt att hänga där. Gott om utrymme. Bra sortiment. Man får bläddra hur mycket man vill i böckerna. Café finns.

De sista dagarna innan nedläggningen var det 90% rabatt. Men det verkade bara vara böcker från lagrets innersta gömmor som var kvar när jag var där. Känns som jag kan klara mig utan en biografi om Joe Biden eller en genomgång av Bat Boy’s fiktiva liv i Weekly World News spalter. Men hittade i alla fall en bok med Guy Taleses bästa sportkrönikor samlade som jag köpte. Som ett sista minne av Borders i Kips Bay.

Än så länge finns det ju ändå en del stora bokaffärer kvar här. Men det är väl kanske bara en tidsfråga innan de följer i spåren av de stora skivaffärerna i New York (Tower, Virgin, och HMV är alla borta). De skivaffärer som finns kvar är små och specialiserade. Kanske blir det likadant med bokaffärerna. Då har ju på något sätt Meg Ryans rollfigur i You've Got Mail vunnit till slut. Och nu är Meg ju ihop med musikern John Mellencamp som, på en föreläsning jag var på för ett par veckor sedan, sa att han hatar skivbolag och Internet.

Så allt hänger samman på något sätt.

Känns det som.

Eller?

Om perfektion

Detta är den norska författaren Karl Ove Knausgård. Jag tog bilderna här i New York i samband med en intervju i slutet av april. Han skulle då vara med på ett bokbad (fint norskt ord som jag inte hittar någon bra svensk översättning till) på den skandinaviska restaurangen Smörgås Chef i Greenwich Village. Han är ju just nu en av de mest omtalade och bäst säljande författarna i Norge med sin självbiografiska serie av totalt sex böcker. De går under titeln ”Min kamp” och fyra har publicerats hittills. Jag har inte läst dem ännu men de ska tydligen vara väldigt självutlämnande och också ganska utlämnande av människor i hans närhet.

Knausgård är väldigt medieskygg och hade inte gett någon intervju till VG på väldigt länge så jag var, om inte nervös, så i alla fall lite spänd på vilken attityd han skulle ha. Han visade sig dock var väldigt trevlig och verkade lite extra glad att jag var svensk då han bor i Malmö med sin svenska fru. När han senare, sittandes på baren, pratade till de församlade om sitt författarskap sa han något som jag inte kan få ut ur mitt huvud. Han menade att det var först när han slutade söka efter perfektion som det blev lättare för honom att skriva. Han sa visserligen också att det var mycket som då blev dåligt, men det var nog bara lite ödmjukhet från hans sida. Uppenbarligen så skriver han ju bra.

Och som sagt, de där orden lever kvar i mig då jag oftast söker just perfektion i mina bilder och texter. Utan att någonsin uppnå det. Kanske det blir en boja som tynger och hämmar? Troligen.

Ska försöka följa Knausgårds exempel.

Wall Street

Jag är tillbaka i ett varmt New York. Vädermannen kan rapportera att det var hela 27 grader varmt idag. Trots det fina vädret var det lite svajigt på Wall Street. Dow Jones på New York-börsen störtdök på eftermiddagen och vi blev skickade ner till södra Manhattan för att ta pulsen på finanskvarteren. Först talades det om att det var den ekonomiska krisen i Grekland som var orsaken men sen visade det sig att det till större del berodde på att någon börsmäklare hade slagit in en nolla för mycket på en order.

Jag har ingen aning om hur detta kan hända. Jag har i och för sig nästan ingen aning om hur börsen fungerar heller men lite skrämmande är det ju att ett litet misstag kan skapa så stora nedgångar.

Men som Lundell sjunger om börshandel i låten Folket bygger landet:

 ”En tiondel upp, en tiondel ner
Det är allt du hör, det är allt du ser
Det är som att stirra sej blind på vädret min vän
Fem grader igår, nu är det tre igen”

…å andra sidan har han ju stirrat sig ganska blind på vädret i sina senare alster.

Så vem ska man tro på?

Som Thomas Di Leva frågade sig en gång i tiden.

Fredrik Virtanen kanske? Jag kan i alla fall rekommendera hans väldigt personligt skrivna bok ”Kraschad” som jag precis har läst. Den handlar om hur han blev besatt av att sälja och köpa aktier och på kort tid förlorade en miljon kronor. Men det blev en väldigt bra bok istället för snabba pengar. Making lemonade from lemons I guess. 

Själv har jag några Telia-aktier som ligger och dammar på någon depå som jag nästan glömt var den är. Fortfarande långt under introduktionspriset. Möjligen några Ericsson B också (eller sålde jag dem?). De får ligga kvar där som en påminnelse om att aktier nog inte är något för mig.

Men vädret...

Julklappstips

Följande två böcker utnämns härmed till årets julklappar:

 

Min mamma är en persisk prinsessa - av Sanna Sjöswärd

Fotografen Sanna Sjöswärd har skrivit en fantastiskt stark bok som handlar om hennes sökande efter sina rötter i Iran och i förlängningen sökandet efter sin egen identitet. Sanna blev som fyraåring adopterad av en svensk familj efter att ha bott i flera år på ett barnhem i Teheran. I boken varvas berättelsen mellan hennes uppväxt på Lidingö och hennes besök till Iran i vuxen ålder. Sanna skriver mycket personligt och gripande om sina första möten med sin biologiska mamma och sina syskon men också om sin känsla av utanförskap under uppväxten i Sverige. Förutom det rent personliga fungerar boken också som ett dokument över hur en arbetarklassfamilj lever i dagens Iran. Den är även delvis också en beskrivning av Sverige i slutet av sjuttio- och början av åttiotalet från ett barns perspektiv. 

En mycket välskriven och gripande bok som jag tror att nästan alla kan uppskatta.

---

Det amerikanska löftet - av Martin Gelin

Den i New York baserade frilansjournalisten Martin Gelin bestämde sig redan två år innan presidentvalet för att följa Barack Obamas valkampanj. Långt innan någon av experterna verkligen trodde att han hade någon chans att vinna. Nu vet vi att Gelin satsade rätt och resultatet är en mycket underhållande och lärorik bok om ett historiskt val. Martin blandar det stora med det lilla. Han sätter saker i sitt historiska sammanhang, både kulturellt och politiskt, för att i nästa sekund beskriva hur det är att spendera en natt i en bil med frivilliga valarbetare på väg till Ohio. Dit de kommer kraftigt försenade och efter bara en timmes sömn på ett sunkigt motell går de ut och knackar på dörrar för Obamas räkning.

Jag träffade Martin på olika valmöten runt om i landet och brukade skämtsamt reta honom lite för att han reste med Greyhoundbussar och sov på vandrarhem eller i hotellobbies. När jag nu läser boken inser jag ju dock att det är precis så man bör bevaka ett presidentval.

Om du är intresserad av USA och amerikansk politik, eller kanske bara av nutidshistoria, så är den här boken ett måste.

---

Båda böckerna kom ut tidigare i år.

Full disclosure: Jag känner både Martin och Sanna.

…men böckerna blir inte sämre för det.

Tankar från en lördagseftermiddag

Den kalla våren har kapitulerat och det är 24 grader varmt i New York just nu.

Livet går vidare. En dag i taget.

Mot bättre tider känns det som.

Min bror Niclas med kamrater avslutar just nu sin jordenruntresa med ett stopp i New York. I går kväll såg de New Jersey Devils förlora mot Carolina Hurricanes ute i Newark. I kväll ska vi dricka Margaritas.

Läste häromdagen om kvinnorna som demonstrerade i Afghanistan mot några nyligen genomröstade lagar. Lagar som vilken normalt funtad människa som helst måste anse vara djupt kvinnoförnedrande och odemokratiska. De ger bland annat mannen rätt att våldta sin hustru. Kvinnorna började sin demonstration utanför en religiös skola vars ayatollah var en av de som låg bakom den nya lagtexten. Män strömmade ut från skolan och skrek åt kvinnorna som oberört marscherade mot parlamentsbyggnaden. Dessa kvinnor är mina nya hjältar!

Har precist läst ut Bengt Ohlssons roman Gregorius som kom ut 2004. Den är ju ett slags svar på Hjalmar Söderbergs bok Doktor Glas som publicerades 1905 (som jag läste om innan jag började med Gregorius). Gregorius är den pastor som Doktor Glas planerar att mörda eftersom han våldför sig på sin hustru. Pastorn utmålas som en allmänt vidrig person i Söderbergs bok. I Ohlsons bok, där Gregorius är berättar jaget, får man en mycket mer flerdimensionell bild av honom och han framstår som ganska sympatisk och kanske till och med som ett offer. Här känns Doktor Glas och i viss mån Helga, Gregorius unga och otrogna fru, som de onda.

Det understryker kanske att det sällan finns EN sanning men jag kan inte låta bli att undra vad Hjalmar Söderberg skulle ha tyckt om Ohlssons bok. Kanske hade han svarat med att citera sina egna ord i Doktor Glas; ”Ja, var sak har två sidor. Men man må aldrig så väl ha ögonen öppna för dem bägge, man måste dock till sist välja den ena.”

Ohlsson har med sin bok för alltid förändrat hur man uppfattar Doktor Glas. På gott och ont. Men Gregorius är en mycket bra bok skriven med ett språk som om den vore skriven för hundra år sedan. Lite kul att han till exempel använder den gamla stavningen av Visky. Varför slutade vi stava det så? Det är ju egentligen en logisk försvenskning av ordet.

Nu uppmanar jag Bengt Ohlsson att skriva en bok om Helgas öde efter den sommar som dessa två böcker utspelar sig under. Det skulle kunna bli en bra bok. Själv funderar jag på att skriva en bok som ger en mer nyanserad bild av den otrevliga kvällstidningsjournalisten Larsson-Persson i Ulf Lundells roman Hjärtats Ljus.

Nu ska jag gå till Lord & Taylor på Femte Avenyn och köpa boxer shorts samt till Amish market på 45:e gatan och köpa oliver.

Empire State Building

Det anses ofta, i mitt tycke ganska slentrianmässigt, att Chrysler Building är New Yorks vackraste skyskrapa. Kanske har jag till och med själv påstått detta. Och visst är den snygg, men är inte Empire State Building snyggare i sin lite mer återhållsamma Art Deco-design? Är inte Chrysler egentligen att likna med en tjej från New Jersey som dykt för djupt i sminklådan och som konsumerar alltför stora mängder hårspray? Medan Empire går efter devisen less is more och skulle kunna passa in i Manhattan svartklädda modeelit.

Bara en tanke som slog mig så här på söndagseftermiddagen när jag letade efter något att skriva om.

Empire State Building byggdes på bara ett år och var världens högsta byggnad från att den invigdes 1931 fram till 1972 då World Trade Center övertog den titeln. Sedan terrorattackerna den 11 september, 2001 så är Empire, om inte världens högsta byggnad, återigen den högsta skyskrapan i New York.

Det finns en väldigt bra roman om Empire State Buildings tillkomst ur perspektivet av en irländsk byggarbetare. Den heter Empire Rising och är skriven av Thomas Kelly. Läs den om du är intresserad av New Yorks historia.

Och om du vill läsa en välformulerad sågning av George W Bushs insats som president, läs krönikören Frank Rich i dagens New York Times.

Böcker lästa på stranden

Här kommer några snabbrecensioner av böckerna jag läste på semestern i förra veckan. Inkluderar ett citat som jag antigen gillar och/eller säger något om boken.

--

Bodil Malmsten – Mitt första liv

En vacker och ibland sorglig bok om Bodils uppväxt i Norrland där mormor var i centrum med matlagning och sånger från längesedan. Tonårstiden sen hos en fosterfamilj på Ångermannagatan i Vällingby var allt annan än lycklig. Bara på biblioteket i Trappan trivdes hon. Bodil har så vackert språk att hon nog kan skriva om vad som helst, eller ingenting, och det skulle ändå bli läsvärt.

”Den gudarna älskar dör inte. Inte alls.”

 --

Stieg Larsson – Flickan som lekte med elden

Okej, jag vet att jag antagligen är den sista personen i Sverige som bara har kommit till den andra boken i Millennium-triologin. Men så är det. Man kan ju inte säga annat än att det är underhållande och actionfylld läsning. Men jag tycker det är lite överdrivet att påstå att Stieg Larsson är ”2000-talets främste svenske författare av kriminalromaner” som en av recensenterna som är citerade på bokomslaget gör. Jag tycker till exempel att Leif G.W. Persson är mycket bättre. Nu är ju Larsson död så det kanske inte är helt politiskt korrekt att kritisera honom men, men, nu gör jag det ändå. En sak i boken som jag inte tycker fungerar är att skriva in en verklig person i handlingen. Boxaren Paolo Roberto spelar en ganska stor roll sista delen av boken. Visst kan det vara ett raffinerat grepp att låta någon känd person skymta till i handlingens periferi men när en existerande person tillskrivs tankar och känslor som man ju vet att han inte har haft så minskar det i mina ögon trovärdigheten för den fiktiva handlingen. Men det kanske bara är jag?

”Hon fingrade på hålet i kraniet och insåg med plötslig förfäran att hon rörde vid sin egen hjärna. (---) Vad hon inte kunde begripa var att hon överhuvudtaget stod på benen.”

--

Orhan Pamuk - The Black Book

Galip är en advokat som bor i Istanbul. En dag hittar han ett kort avskedsbrev hemma i lägenheten. Hans fru har lämnat honom och han ger sig ut på Istanbuls gåtfulla gator för att leta efter henne. Även hans kusin, en 20 år äldre tidningskrönikör, försvinner ungefär samtidigt. Sökandet blir till slut mer ett sökande efter hans eget jag och meningen med allt. Orhan Pamuk vann Nobel-priset 2006 och hans språk är poetsikt och har ofta dubbla meningar. Miljön är ett Istanbul fullt av tecken och historiska referenser till både Byzantine-tiden och efterföljande Ottoman Imperiet. Turkiet , i Pamuks version i alla fall, verkar vara ett land som lever nära sin historia och har ett längre perspektiv bakåt än många andra länder. Det får jag i alla fall för mig när jag läser rader som:  ”One spring evening in the not-too-distant past – three hundred years ago at the very most...” Boken är mycket bra och vackert skriven om än inte alltid lättläst.

 ”…and the dreamers whose gravestones are long vanished, whose dreams have yet to come true…”

--

Joseph O’Neill - Netherland 

Netherland är den enda av de fyra böckerna som kom ut i år. Den handlar om Hans, en holländare som flyttat från London till New York. Efter terrorattackerna i september 2001 lämnar hans engelska fru honom och flyttar tillbaka till London med deras unga son. För att inte tappa fotfästet helt så tar han då upp sin gamla ungdomshobby cricket. Detta leder honom till en miljö långt ifrån New Yorks finansvärld där han jobbar. Ute i en park på Staten Island där cricket spelas på helgerna är han den enda vita deltagaren. De andra är invandrare från länder som Indien, Jamaica, St Kitts, Sri Lanka och Pakistan. Hans blir vän med Chuck från Trinidad som är hans motsats. En entreprenör med galna idéer och en ”can do” attityd. Han är en man som inte spenderar onödigt tid att älta gårdagen eller fundera på frågor som ”how does that make you feel?”

Boken är ett stilsäkert porträtt av New Yorks, ibland osynliga, minoriteter samt USA i början av det nya seklet. Men liksom The Black Book så handlar den till sist mest om huvudpersonens sökande efter sin egen identitet i en värld som ibland verkar sakna mening och mål.

”…and that I see no good reason why his best self-manifestations should not be the basis of one’s final judgement. We all disappoint, eventually.”

Flickan med tatueringen

 

Stieg Larssons debutroman ”Män som hatar kvinnor” har i dagarna publicerats i USA. Här kallas den "The Girl With the Dragon Tattoo" och i går hade New York Times en recension av den. Han får beröm för sina miljöbeskrivningar och hur han beskriver de två huvudpersonerna, Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander. Däremot tycker de att porträttet av skurken är klichéartat och att sluten på boken är ”otillfredsställande”.

Recensionen avslutas trots allt på ett positivt sätt:

"It's the detectives who are the stars of "The Girl With the Dragon Tattoo," and the reader can only hope that Salander and Blomkvist put in return appearances in the two other novels Mr. Larsson completed before his death."

Läs recensionen här.

Bilden tog jag i måndags i Little Korea på 32:a gatan i New York.

Lundell och Linderborg

Har under sommaren läst Ulf Lundells nya roman Vädermannen samt Åsa Linderborgs bok Mig äger ingen.

Den sistnämnda är berättelsen om Åsas barndom i Västerås där hon växte upp med sin ensamstående och alkoholiserade pappa som jobbade på Metallverken som härdare. Det är dels en skildring av arbetarklassens uppgång och fall men kanske främst så är det en ömsint kärleksförklaring till pappan. Jag inbillar mig att den måste ha varit svår att skriva samtidigt som jag förvånas en aning över hur förlåtande hon är. Den är vackert skriven med många träffsäkra tidsbilder för oss som växte upp på 70-talet. Den är inte alls så deprimerande som ämnet kan antyda. Läs den!

En ny Lundell-bok är i min värld alltid intressant. Måste dock erkänna att jag ett tag funderade på att strunta i den nya (vilket skulle ha varit första gången) eftersom jag inte varit så övertygad av de senaste romanerna. Impulsköpte den dock när jag såg den i en bokhandel i Vällingby Centrum.

Han har stramat upp skrivandet lite känns det som. Man slipper de där monologerna och naturbeskrivningar på tre fyra sidor som funnits i de senare böckerna. Handlingen känns mer som ursäkt för att grubbla över livet och kvinnorna (vilket ju iof inte är helt oviktiga frågor). Som vanligt ligger miljön och personerna nära Lundell i verkliga livet. Hus i Österlen och enstaka turer till det hatade och älskade Stockholm. Den manliga huvudpersonen som närmar sig sextio är konstnär och hans sidekicks är en författare samt en rockstjärna (en variant av treenighet som vi ju bland annat också såg i hans bok Hjärtats Ljus som kom ut 1983 – f.ö. en mycket bra bok). Kvinnoporträtten är som vanligt så endimensionella att jag undrar om han inte gör det på rent djävulskap för att reta upp hans kvinnliga kritiker.

Boken innehåller åtskilliga detaljerade beskrivningar av matlagning, väderlek samt sex. Han använder ungefär samma sakliga ton för alla tre ämnen vilket är lite kul. Sexscenerna är nog de mest detaljerade jag läst om jag räknar bort ”läsarnas egna sexbrev” i tonårens herrtidningar. Men de är inte speciellt erotiska, mer kyligt beskrivande. Huvudpersonen verkar ha tröttnat men äter ändå Viagra.

Noterar att Lundell verkar ha börjat läsa Hjalmar Söderberg som nämns flera gånger i boken (i en intervju för ett par år sedan sa han att han aldrig läst honom). Lite kul tycker jag då de två böcker som påverkat mig mest är Lundells Jack och Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken som jag båda två läste i tonåren. Så läs dem om du vill ha en snabb psykoanalys av mig. Dessutom var Söderbergs debutroman, Förvillelser som kom ut 1895, dåtidens Jack. Den skapade en mindre skandal med sitt för den tiden ganska fördomsfria sätt att beskriva huvudpersonens kärleksaffärer samt hans dagdrivarliv som verkade sakna mening och mål.

Vädermannen är bra och jag rekommenderar den till alla utom hans allra mest ihärdiga kritiker.

Gerhard Jörén ger ut fotobok

Den svenska fotografen Gerhard Jörén som sedan många år tillbaka har Hong Kong som sin bas har precis kommit ut med sin första fotobok. ”first deadly sin” heter den och den handlar om sexindustrin. Bilderna har han bland annat tagit i Nevada, Manila, Pattaya, Rio de Janeiro, Tokyo, och Barcelona.

Det ligger mycket jobb bakom bilderna i boken och ibland har arbetet med dem tagit Gerhard in i miljöer som kanske inte alltid varit helt säkra. Han berättar i bokens förord att han vissa perioder jobbade under ett annat namn för att skydda sig själv och sina anhöriga. Han berättar vidare att han spenderade fem månader i Bulgarien för att försöka övertala en kriminell liga att få följa med en grupp prostituerade från Ukrania när de smugglades över gränserna i Europa. Han lyckades aldrig få till men inte för att han inte försökte som ni ser.

Boken, som kostar 500 kr + frakt, innehåller många starka bilder i svart/vitt och jag rekommenderar den till alla (utom de allra mest pryda kanske) som är intresserade av bildjournalistik på högsta nivå.

Läs mer om den här och skicka ett e-mail till Gerhard om du vill köpa den.

Den kommer också att finnas i välsorterade butiker i Stockholm som till exempel Galleri Kontrast.

Jag åt lunch med Gerhard i New York nyligen. Han berättade då att han förra året var med och startade en fotofestival i Bangkok som de lite skämtsamt kallade ”världens minsta fotofestival”. Fotograferna som var med då var förutom Gerhard, Vinai Dithajohn från Thailand, Jonathan Taylor UK, Jepser Haynes Sverige/USA, Nick Nostitz från Tyskland, Patrick Brown Australien och James Nachtwey från USA. Den gemensamma nämnaren är att de antingen bor i Bangkok eller reser dit med jämna mellanrum. Entréavgiften var ca. 3 dollar och då fick gästerna äta så mycket de ville.

Gerhard Jörén säger om festivalen:

“Vi vill göra det enkelt för alla. som vi jobbar så är det bara inbjudningar som gäller. Inga vackra bilder utan mer cutting-edge material. Fotografer gör sin egen slideshow på ca 5-10 minuter som de skickar in.

Vi vill främja och lyfta fram Bangkok som Asiens pärla när det gäller kreativa fotografer, främst inom dokumentärfotografi. Det viktigaste är att folk producerar ett bra material, skapar en skön stämning och går därifrån inspirerade.”

Nästa festival planeras till den 11 och 12 januari 2009.

Gerhard berättade att han känner fotografen James Nachtway mycket väl sedan de tidigare bodde i samma hus i Bangkok och att han dagen after vi sågs skulle äta lunch med honom.

Jag hoppas bara att han inte översatte mitt blogginlägg om Nachtwey som ju inte var helt positivt.

  

Pastrami + hockey = Nyström

Min vän Magnus Nyström är på besök i New York och vi åt lunch i dag på en diner på Tredje Avenyn. Magnus beställde som vanligt en pastrami sandwich. Pastrami som härstammar från den judiska traditionen är tunna skivor av rökt kött med örter och kryddor på. Portionerna är alltid generösa som ni ser på bilden här ovan. Som Magnus sa ”undrar hur en amerikan som är van vid det här reagerar när han får in en smörgås i Sverige”(tänk limpmacka med en skiva pålägg på).

Jag lärde känna Magnus när han bodde i New York från 1998 till 2002. Vi brukade spela tennis i Central Park och tog väl en och annan öl på Mulligan’s. Magnus är journalist med hockey som specialitet och har sett över 600 NHL-matcher live. Numera jobbar han för Expressen i Stockholm där han skriver krönikor och bloggar om hockey. Han ska bevaka hockey-VM i Kanada som börjar på fredag men hinner med ett par NHL-matcher innan.

Jag trodde ju att New York Rangers skulle kollapsa och åka ut mot New Jersey Devils i första slutspelsgången. Men som tur var så hade jag fel och de gick vidare. Nu har de förlorat två raka mot Pittsburgh i andra omgången. I kväll i New York är det den tredje matchen mellan lagen. Första hemmamatchen i serien för Rangers. De förlorade de två första och bör verkligen vinna ikväll om de ska ha någon chans att vinna serien som är bäst av sju matcher. Rangers svenska målvakt Henrik Lundqvist storspelade visserligen i söndags men vad hjälper det när Pittsburgh är så bra som de är just nu. Men å andra sidan är pucken rund och allt kan hända.

...eller är den platt?

Eftersom jag gillar att göra reklam för bra läsning här på bloggen så kommer här lite pluggar för Magnus (och om du vill se hur han ser ut så klicka på bilden nedan, den är tagen under vår lunch i dag).

Hans blogg.

Krönikorna

Magnus har även gett ut två böcker på Sportförlaget:

Drömmar och tacklingar – en bok om NHL

Utan Bromsar: Tommy Jansson – legend som dog ung

Den sistnämnda är en mycket stark bok om speedwaystjärnan Tommy Jansson som bara 23 år gammal dog i en olycka på på Gubbängens IP i ett VM-kval 1976. Faktiskt en bra bok även fast du inte är intresserad av speedway.

Den är också utgiven i England under namnet "Tommy Jansson: Legend Who Died Young" där den fått mycket bra recensioner. Engelska utgåvan finns på amazon.com

Miami

Tillbaka i Florida efter en helg i New York.

Bor på South Beach där Rivieran möter Havanna till en kuliss av Art Deco och pastell. En fascinerande plats som det vackra folket söker sig till. Allt ifrån ultralcoola rappare till supertrendiga gaypar. Vet det f-n hur vi blev insläppta.

Läste i lokaltidningen att författaren Tom Wolfe är här och gör research för sin nästa bok som alltså ska utspela sig i Miami. Can’t wait! Hans romaner The Bonfire of the Vanities (Fåfängans fyrverkeri) och Man in Full (En riktig man) är bland det bästa jag läst. Den förstnämnda utspelar sig i New York och den andra handlar mycket om Atlanta. Han skildrar vår samtid genom att skriva om klass, ras, girighet, och moral på ett mycket träffsäkert sätt. Städerna han skriver om och dess invånare brukar inte alltid framställas så positivt. I Atlanta var de ganska upprörda efter att boken kom ut men här i Miami tar de det med ro. All publicitet är bra publicitet verkar vara mottot.

Så när vi går ut i kväll och äter middag så ska jag hålla utkik efter äldre man i vit kostym. Mr. Wolfe bär nämligen alltid en sådan.

I morgon är det primärval här.
Sanningens ögonblick för Rudy Giuliani som måste vinna för att kunna fortsätta med någon slags realistisk chans till att vinna nomineringen.

Här några bilder jag tagit i all hast under dagen:

Bright Lights, Big City...

...heter Jay McInerneys lysande debutroman som jag som 17-åring läste. Kanske var det där tanken om att flytta till New York föddes?