Ja, jag vet att det har varit skandalöst dåligt med uppdateringar på bloggen. Efter att jag kom tillbaka till USA från Oslo så har jag varit på två reportageresor som jag återkommer till inom kort.
Den ena var till Memphis vars flygplats syns på bilden ovan. Jag gillar arkitekturen.
---
Fotografen Johanna Syrén intervjuar varje lördag en fotograf på sin blogg. I lördags var det min tur. Läs det här. Scrolla också gärna ner till tidigare intervjuer på hennes blogg.
Det finns budskap överallt.
...och i dag fyller den här bloggen två år.
Bara en sån sak.
Sedan ska jag ta på mig mina blå mockaskor, Blå Himlen Blues i högtalarna och en back Pripps Blå i baggageluckan. Jag ska köra till blåkulla där jag äter Blue Point-ostron och om iPhonen har täckning ska jag kolla in vad Lilla Blå har bloggat om.
Har jag nämnt att blå är min favoritfärg?
Hon har även en egen blogg kallad McCain Blogette.com där hon skriver om livet på campaign trailen. Den är ganska kul då man får se många behind the scenes photos och hennes språk är mer naturligt och inte lika styrt av budskapet som ska bankas in i huvudet på väljarna. Det vill säga det man hör från alla andra i kampanjen.
Hon verkar på det hel taget vara ganska cool. På bloggen lägger hon bland annat ut playlists och dagens låt. Där kan man bland annat hitta Sex Pistols, The Cure, Iggy Pop, The Clash och The Ramones. Och när jag ser att hon har med Sid Vicious version av My Way är jag nästan redo att lägga min röst på hennes pappa (om jag nu fick rösta).
Att hon sedan har en stjärna tatuerad på högerfoten gör att jag, lite fördomsfullt kanske, tvivlar på att hon ens är republikan. En känsla som förstärks när jag efter lite research upptäcker att hon röstade på demokraten John Kerry i presidentvalet för fyra år sedan. Anledningen säger hon är att George W Bushs kampanj smutskastade hennes pappa med falska rykten om att hennes syster Bridget, som är adopterad från Bangladesh, skulle vara resultatet av en otrohetsaffär med John McCain inbladad. Något som inte är sant och som hon inte kan förlåta Bush.
Det sägs ju för övrigt att pappa John inte riktigt har hängt med i teknikutvecklingen och att han inte ens vet hur man skickar e-mail. Megan sa till oss att det finns en viss sanning i påståendet att McCain inte direkt är i frontlinjen när det gäller ny teknik men att han vet hur man mejlar. Och inte minst viktigt, han följer Meghans blogg varje dag. Om han lyssnar på Sex Pistols eller inte framgick dock inte.
På tal om tatueringar så gick Meghan idag ut på sin blogg och sa att hon ska tatuera New Hampshires valspråk ”Live free or die” någonstans på kroppen om hennes pappa vinner den staten och dessutom blir President.
Meghan for President säger jag!
På bilden nedan kan ni se Meghans tatuering på foten. Bilden tog jag på ett valmöte med John McCain i förra veckan i Pennsylvania. Med på bilden är också vice president-kandidaten Sarah Palin samt McCains hustru Cindy. Ni får själva lista ut vem som är vem.
Klicka här för att läsa det första blogginlägget. Vet inte om det blev precis som jag beskrev det där men kanske något åt det hållet. Noterar också att jag konstigt nog inte hade någon bild till det första inlägget.
Det har verkligen varit ett givande äventyr att blogga och jag ångrar inte för en sekund att jag startade Tankar från 39:e gatan. Jag gillar att skriva här och det känns som ett bra sätt att kunna visa bilder och berätta om livet i New York och på turné runt om i USA.
Hoppas att ni hänger med i framtiden också. Den börjar i morgon!
Bilden tog jag i morse vid tågstationen i Philadelphia.
Vem har sagt att fotografer inte kan skriva?
Det finns minst fyra svenska fotografer som bloggar från OS i Kina (säg gärna till om jag missat någon). Intressant och underhållande läsning om hur det går till bakom scenen. Och många bra bilder att se också såklart.
Man får läsa om tidiga mornar och sena nätter med ständig hunger närvarande. Internetuppkopplingar som är sega, kameror som slutar att fungera i spöregn och missade bilder. Fula fotovästar som måste bäras och trängsel i de mixade zonerna. Och alltid på fel plats för man kan ju aldrig veta innan var det händer när det är så många evenemang samtidigt. Hur de hinner blogga är ett mysterium. Antagligen är det sömnen som förlorar ytterligare tid.
Jag tackar min fotogud för att det inte är jag som är där men å andra sidan har jag mitt lilla helvete framför mig. På söndag flyger jag till Denver för demokraternas partimöte och den officiella nomineringen av Barack Obama till partiets presidentkandidat. Veckan efter är det republikanerna och John McCain i St. Paul, Minnesota som gäller.
Det är såklart inte lika stort som OS men det pratas om 15 000 ackrediterade journalister i Denver. Och på tal om ackreditering så har jag fortfarande inte fått det där brevet som man måste ha med sig till Denver för att ens kunna hämta ut sitt press pass bakom alla säkerhetsbarrikader. Detta trots att man var tvungen att skicka in ansökan för ett halvår sedan. Jag ringde US Senate Press Photographers Gallery som har hand om det där och jo, jag har fått ackreditering säger de och brevet är på väg. Det sa de för två veckor sedan och det sa de i fredags. Vore ju kul om man fick det INNAN partimötena äger rum. Det ordnar sig säkert men känns som onödig stress som lätt hade kunnat undvikas.
Men back to the Olympics: Jag har inte följt OS så mycket i år. Verkar som om mitt sportintresse har avtagit de senaste åren. Kanske är det doping, kanske är det diviga sportstjärnors (läs: fotboll) tröttsamma uppträdande men kanske, och mer troligt, är det för att de amerikanska OS-sändningarna är jobbigt ”hjältekliché-aktiga”. De klämmer in massor av tårdrypande små porträttreportage om OS-deltagarna där alla framstår som de har vuxit upp föräldrarlösa och dessutom överlevt obotliga sjukdomar och nu alltså står på startlinjen mot alla odds. Detta trots att det mest dramatiska som hänt personen ifråga är typ att deras dvärgkanin dog när de var barn. Men med lite softade bilder, känslosam musik och en dramatisk speakerröst försäkrar de sig om att vi tittare ändå får gråten i halsen.
Dessutom sparar de många stora events till prime time så här i USA har man till exempel inte fått se hundrameters-finalerna live utan först ett halvt dygn senare vilket ju tar bort lite av spänningen.
Så jag följer OS via dessa fotografbloggar istället:
Keep up the good work guys!
Bildvalet ovan kan kanske tyckas vara något cyniskt men det är inte menat att förringa insatsen av årets OS-deltagare (eller fotografer) men det var den enda bild jag kom å tänka på när jag skulle bildsätta detta inlägg. Det är alltså friidrottsstjärnorna Marion Jones och Tim Montgomery (som då var ett par) som jag fotograferade i Las Vegas i februari 2004. Det var innan de blev avslöjade som fuskare. Marion sitter nu i fängelse för att under ed ha ljugit i en dopingutredning och hon har lämnat tillbaka sina OS-medaljer. Tim har åkt fast för doping och blivit av med sina rekord och blev nyligen dömd till fyra års fängelse för ekonomisk brottslighet.
Den ena målaren utbrast ”catastrophic” när han fick se i vilket skick lägenheten var i och jag kände mig lika skyldig som när jag i somras gick till tandläkaren fyra år sedan senaste besöket. Jag var förberedd på en 15-20 hål så ni kan tänka er lättnaden när min tandläkare bara hittade två väldigt små hål.
Så det ska nog gå bra med måleriet av lägenheten också.
Manhattan attackeras just nu av ett magnifikt ösregn. New Yorkers och turister söker springande skydd utanför fönstret jag sitter vid och 40th Street är numera en flod som verkar börja uppe vid Park Avenue.
Regnet får mig att tänka på den av filmen Taxi Driver inspirerade Clash-låten Red Angel Dragnet där ”Travis” säger:
"Thank God for the rain to wash the trash off the sidewalk, listen you screwheads: Here is a man who would not take it anymore. A man who stood up against the scum, the filth."
Låten är på albumet Combat Rock från 1982 och i min bok är det en av de bästa skivorna någonsin (i jämn konkurens med ett par andra Clash-album).
Ser på aftonbladet.se att Per Bjurman har skakat liv i sin valblogg igen.
Han har ju en mycket
bra penna (eller säger man tangentbord nuförtiden?) och bjuder ju ofta på en
mer personlig tolkning av sakernas
tillstånd än kanske mer traditionella politiska reportara gör. Klart läsvärd så
kolla in den här.
Nu ska jag gå och köpa en kopp kaffe till. Kan bli en lång dag det här.
Förra sommaren gick Pontus in i den ökända ”bloggarväggen” och upphörde med sitt skrivande. Men nu är han tillbaka med sina ofta lustiga funderingar om sakernas tillstånd nere i Greenwich Village där han bor men också från många andra platser i detta stora land som han oftast bevakar för Aftonbladets räkning.
Kolla in hans blogg här.
Istället för att ta mig till någon av de tre Apple-butiker som finns på Manhattan så beställde jag en ny Mac vi Apples hemsida. Via orderbekräftelsens tracking-link kan jag nu se att den lämnade Shanghai i torsdags. Fredagen tillbringade min nya dator i Anchorage, Alaska och klockan 02:14 i morse landade den på Newark-flygplatsen i New Jersey. Nu är det bara att hoppas att datorn kan ta sig in till Manhattan utan problem. Har ju hänt att långtradare blivit kapade i Tony Soprano-land. Nästa gång jag behöver en ny dator kanske jag helt enkelt tar en promenad upp till glaskuben som är Apples butik på 59:e gatan och Femte Avenyn.
På tal om The Sopranos så hade reporter Kim igår fest i sin lägenhet på 81:a gatan och Andra Avenyn. Meningen var att det skulle grillas på hans fina terrass men vad som närmast kan liknas vid svenskt midsommarväder satte stopp för de planerna. Vi fick nöja oss med iof ganska bra kallskuret inne i den också fina etagelägenheten. Vi hade som tur var innan festen mött upp med Wolfgang H och Pontus från Bladet och grundat med ostron, buffalo wings, calamari och quesadillas hos Bob i baren på Dock’s. Jag hade en viss misstanke om att det inte skulle bli så mycket grillat i ösregnet.
Bland gästerna på Kims fest fanns en italienare som äger en restaurang i samma kvarter.
Han hade med sig en kompis som visade sig vara den skådespelare som spelade Furio i Sopranos. Han var den långhårige italienaren som var Tony Sopranos chaufför och assistent och som Tonys fru Carmella blev kär i. Det är ju ändå ganska stort, inte minst för Kim som inte hade sett Sopranos förrän helt nyligen då han körde ett Sopranos-marathon och såg alla 86 avsnitten på DVD under en månad eller så.
Och på tal om TV-stjärnor så finns det en ny svensk paparazzi i New York. Mannen bakom bloggen lyxmannen har ett ledigt år i New York medan hans sambo sliter nere på Wall Street. I förra veckan rubbades hans lyxtillvaro då jag fixade om än ett ganska tillfälligt, men dock ett jobb. Företaget en amerikansk kompis jobbar för behövde hjälp att översätta en del svenska hemsidor (och nej, jag tror inte Googles översättartjänst är riktigt redo för prime time ännu). Bra så tänkte jag men istället för att gå tillbaka till lyxtillvaron så har mannen ifråga greppat en systemkamera med supertele och förföljt stackars TV-stjärnor i Central Park. En blev så upprörd att han gav fingret. Det är tacken för att man ger killen ett jobb, han börjar konkurrera med mig.
Läs han sida av storyn här.
Bara i New York barn, bara i New York!
Kristina Snyder har börjat blogga om livet som agent för fotografer och illustratörer i New York. Hon flyttade hit i slutet av åttiotalet och har en minst sagt imponerande CV. Time Magazine, Newsweek och Life är några av de tidningar hon har jobbat för. Hon har också, bland mycket annat, varit ansvarig för produktionen av stillbilder vid inspelningen av TV-serien The Sopranos. 2001 startade hon sitt eget företag Snyder & CO som är en agentur som alltså representerar fotografer och illustratörer i USA. Bland fotograferna finns kända svenska namn som till exempel Susanne Walström och Håkan Ludwigson.
Jag träffade Kristina första gången på fotomässan i Göteborg på mitten av nittiotalet. Hon var en de bildredaktörer som bedömde fotografers portfolios där. Kommer inte ihåg exakt vad hon sa om mina bilder men snäll som hon är så var hon säkert diplomatisk.
I dag flyger Kristina till Toronto för att sitta med och bedöma portfolios på den stora fotofestivalen Contact Photo Festival. Dessutom har Derek Shapton, som är en av ”hennes” fotografer, en utställning där. Så nu ser jag fram emot rapporter från Toronto på hennes blogg som går under namnet A New York Rep.
Den uppmärksamme läsaren av Tankar från 39:e gatan känner antagligen igen Kristinas namn från kommentarspåret här. Så jag tar mig friheten att önska dig lycka till från oss alla. Det kommer att bli jättebra!
Min vän Magnus Nyström är på besök i New York och vi åt lunch i dag på en diner på Tredje Avenyn. Magnus beställde som vanligt en pastrami sandwich. Pastrami som härstammar från den judiska traditionen är tunna skivor av rökt kött med örter och kryddor på. Portionerna är alltid generösa som ni ser på bilden här ovan. Som Magnus sa ”undrar hur en amerikan som är van vid det här reagerar när han får in en smörgås i Sverige”(tänk limpmacka med en skiva pålägg på).
Jag lärde känna Magnus när han bodde i New York från 1998 till 2002. Vi brukade spela tennis i Central Park och tog väl en och annan öl på Mulligan’s. Magnus är journalist med hockey som specialitet och har sett över 600 NHL-matcher live. Numera jobbar han för Expressen i Stockholm där han skriver krönikor och bloggar om hockey. Han ska bevaka hockey-VM i Kanada som börjar på fredag men hinner med ett par NHL-matcher innan.
Jag trodde ju att New York Rangers skulle kollapsa och åka ut mot New Jersey Devils i första slutspelsgången. Men som tur var så hade jag fel och de gick vidare. Nu har de förlorat två raka mot Pittsburgh i andra omgången. I kväll i New York är det den tredje matchen mellan lagen. Första hemmamatchen i serien för Rangers. De förlorade de två första och bör verkligen vinna ikväll om de ska ha någon chans att vinna serien som är bäst av sju matcher. Rangers svenska målvakt Henrik Lundqvist storspelade visserligen i söndags men vad hjälper det när Pittsburgh är så bra som de är just nu. Men å andra sidan är pucken rund och allt kan hända.
...eller är den platt?
Eftersom jag gillar att göra reklam för bra läsning här på bloggen så kommer här lite pluggar för Magnus (och om du vill se hur han ser ut så klicka på bilden nedan, den är tagen under vår lunch i dag).
Magnus har även gett ut två böcker på Sportförlaget:
Drömmar och tacklingar – en bok om NHL
Utan Bromsar: Tommy Jansson – legend som dog ung
Den sistnämnda är en mycket stark bok om speedwaystjärnan Tommy Jansson som bara 23 år gammal dog i en olycka på på Gubbängens IP i ett VM-kval 1976. Faktiskt en bra bok även fast du inte är intresserad av speedway.
Den är också utgiven i England under namnet "Tommy Jansson: Legend Who Died Young" där den fått mycket bra recensioner. Engelska utgåvan finns på amazon.com
Våren har väl kommit antar jag men den är seg. Vill inte dyka upp fullt ut ännu. Det blir säkert sommar direkt istället med vad allt det innebär här i New York. Typ 45 grader varmt och 99 procentig luftfuktighet. Nu har jag i och för sig den något vanliga egenskapen att jag faktiskt gillar de varma somrarna här. Kanske är det min barndoms regniga somrar i fuktskadade tält på svenska campingplatser där det aldrig blev varmare än tretton och en halv grad som gör att jag vägrar att klaga på att det är för varmt och för soligt.
Den här bloggen har för övrigt blivit bestulen. I fredags tog någon helt enkelt min text om den rappande taxiföraren och publicerade den som sin egen på en web-community. Bisarrt minst sagt. Man undrar ju om det är vanligt i bloggvärlden. Men kolla gärna tråden. Ganska kul läsning. En vaken läsare avslöjade bluffen efter ett dygn och länkade till min blogg. Tjuven har nu fått löpa gatlopp i kommentarerna på den aktuella hemsidan.
New York Rangers leder med 2-0 i matcher mot New Jersey i NHL-hockeyns slutspel. Så min förutspådda Rangers-kollaps visade sig vara helt fel än så länge, vilket jag är glad för. Kanske är det NHL-bloggaren Bjurmans slutspelslipsar som gör att Rangers spelar bra. Det är hans variant av slutspelsskägg att alltid bära slips på matcherna han bevakar i playoff. Dessutom köpte han ett par nya häromdagen när vi träffades för lunch. I kväll spelar de i Madison Square Garden och jag hoppas såklart att Per valt rätt slips så att Rangers vinner. Men jag kan inte skaka av mig känslan att det, liksom för det Demokratiska partiet, är theirs to lose. Att de alltså hittar ett sätt att förlora på trots att det inte ska vara möjligt. Kom ihåg de orden den 4 november.
Uppdatering:
Ungefär samtidigt som jag publicerade detta inlägg så stängde de den tråd på whoa.nu där min stulna text fanns. Vilket ju egentligen är bra förutom att ni nu inte kan se den där. Jag tog dock ett screen shot tidigare som jag lägger som tumnagel nedan. Tyvärr syns inte alla kommentarer där. Det är för övrigt tydligen en hemsida för de som är intresserade av hip-hop vilket kanske förklarar varför det var just texten om den rappande taxiföraren som blev stulen.
Uppdatering 2:
Rangers förlorade i sudden death. Kan det vara början på kollapsen?
På tal om Kina så har Expressens korrespondent Mats Larsson varit stationerad där sedan i höstas. Förutom att skriva intressanta artiklar i tidningen så bloggar han på expressen.se om vardagen i det stora landet. Vi får bland annat veta hur nudlar blir till och hur man (inte) botar en förkylning där. Kul läsning från ett land som i alla fall jag inte vet så mycket om. Läs den här.
Mats var korrespondent i New York från 1997 till 2001. På den tiden var jag Expressens fotograf här så Mats och jag reste runt i USA och gjorde många spännande reportage tillsammans. Han är en mycket kunnig och duktig journalist som jag lärde mig mycket av. Fast kanske inte på modefronten som ni ser. Bilden är tagen i närheten av George W Bushs ranch i Crawford Texas i november 2000. Just som omräkningen av röster pågick för fullt i Florida. En kort tid efter att bilden togs stoppade högsta domstolen omräkningen av rösterna och Bush blev USA:s 43:e president. Resten är historia som det heter.
Sorry Mats för bildvalet. Kunde inte låta bli :-)
Bonus bloggtips:
Johanna Syrén duktig fotograf samt bildredaktör på expressen.se är just nu i New York ett par månader och bloggar härifrån. Kolla in den här.
Och hennes egen hemsida med bilder.
/ T
PS. For the record, cowboyhatten var för en bylinebild (och inte vår idé), så Mats gick vanligtvis inte runt med en sådan på huvudet.
Recent Comments