Tankar från 39:e gatan...

Mera snö

Kraftigt snöfall i Montreal i dag. Så här ser det ut när jag tittar ut från mitt hotellrum.

Kanada

Jag är i Montreal och jobbar.

En bra sak här är att det finns gott om plats på uteserveringarna.

Tisdag i Toronto

Jag är i Kanada och jobbar. Toronto närmare bestämt. Bara en dryg timmes flyg från New York men icke desto mindre ett annat land. Bara en sån sak som att man använder kilometer och Celsius istället för miles och Fahrenheit som i USA. Och sportsidorna är fyllda av ishockey istället för amerikansk fotboll och basket.

Men en bildmässig Downtown á la USA har man. Bilden tog jag från mitt hotellrum på 34:e våningen. Det är minus fem grader men 30 våningar nedanför mitt fönster simmar folk i en utomhuspool. Kanadensarna är tuffa. Som tur är så har jag inte badbyxorna med mig.

Karl Johan

Bilden tog jag i Oslo i går. 

I morse åkte jag till Fredrikstad, en timme från Norges huvudstad, där alla VGs fotografer har träffats för ett två-dagars seminarium.

Slutrapport Island

Jag är ju som sagt tillbaka i New York sedan i fredags men det känns som jag vill uppsummera Islandsbesöket bildmässigt. Trots att jag inte är helt nöjd med min insats. Kom inte nära nog och levande motiv var en bristvara. Ja inte hästar kanske men människor. Det var helt enkelt inte så många som bodde i det av aska drabbade området. Vill minnas att jag hörde siffran ett åttiotal gårdar. En del var evakuerade andra var skeptiska till att prata med media på sitt isländskt kärva vis.

Vi prioriterade ändå de mänskliga berättelserna över att till exempel att flyga över vulkanen i en helikopter. Något jag för min personliga upplevelse verkligen hade velat göra. Sista dagen hade jag dock kommit överens med en dokumentärfilmare om att dela en helikopter som skulle landa uppe på vulkanen och låta oss vara där uppe en timme (dagarna innan hade ett par landningar genomförts för första gången).

När jag körde från Reykjavik tidigt på morgonen var himlen blå så det bådade gott för helikopterturen. Men alldeles vid glaciären Eyjafjallajökull där vulkanen var låg ett lokalt lågtryck med stora mörka moln. Det vara bara att vänta och hoppas på bättre väder. Och väntade gjorde vi. Med undantag för en kort paus när jag gick till bensinmacken och köpte två korvar så satt jag, dokumentärfilmaren och hans assistenter som klistrade hela dagen, i det tillfälliga pressrum som upprättats, framför dataskärmarnas väderrapporter och direktsändande webkameror som visade vulkanen. Ett tag på eftermiddagen såg det lovande ut men vid sjutiden på kvällen meddelade piloten att det inte var någon idé att vänta längre.

Trist.

Sen middag sedan med Ørjan och Randi från konkurrenten Dagbladet och dagen efter den långa hemfärden till New York som ni kunde läsa om i förra inlägget. Det var ju för övrigt lite kul att det nästan bara var korrespondenter från New York och Washington DC som var där och bevakade vulkanen. Kollegorna i Europa kunde ju av förklarliga skäl inte flyga till Island. På kvällarna så var det som små informella nordiska mediekonferenser bland korrespondenterna vid middagsborden.

I det skandinaviska vimlet syntes bland annat SVT:s Per Anders och Kyle, Expressens Axel och Annsofie, två tjejer från finsk TV, fotografen Peder och hans nya korrespondent på Danska TV2,  Norges två TV-kanaler: NRK och TV2, och ovan nämnda team från norska Dagbladet. Förutom de många Europeiska journalisterna (inklusive ryska) så hade Brasilien, Israel, USA och Kanada utsända på plats. Totalt 130 utländska journalister var på Island för att bevaka vulkanen under den första veckan. På tal om Expressens Axel Öberg så tog han helt fantastiska bilder av vulkanen från en helikopter. Se hans stillbilder och video här. En av Axels bilder publicerades även över ett uppslag i det franska nyhetsmagasinet Paris Match. Han och reportern Annsofie Näslund satte för övrigt upp sitt eget pressrum i en hörna i hotellobbyn på Radisson där de satt jobbade febrilt längre än oss andra eftersom de hade senare deadline. Bilden av dem här tog jag med lilla kameran strax efter de hade sänt dagens artiklar och bilder.

Här kan ni se mina bilder i ett album (inklusive några av de tidigare publicerade).

       

     

     

Hemma igen

Efter en vecka på Island kom jag hem till New York sent på fredagskvällen. Via Skottland.

Reporter Anders och jag var bokade att flyga hem till New York klockan 17:00 på fredagen med en direktflight till JFK-flygplatsen. Jag hade sett fram emot en dag med lite sightseeing i Reykjavik och/eller ett dopp i Blå Lagunen. Sent på torsdagen kom dock information om att flygplatsen i Keflavik (alldeles utanför Reykjavik) skulle stängas under fredagen. Detta på grund av att vulkanens askmoln hade ändrat riktning och börjat röra sig västerut. Flygplatsen i Reykjavik hade ju fram till detta klarat sig undan några avstängningar.

De som skulle flyga till Europa under fredagsförmiddagen fick sina flighter ändrade till 05:00 på morgonen. Vi som skulle till New York uppmanades att ta oss till den lilla flygplatsen i Akureyri på norra Island. Därifrån skulle en flight till Glasgow ta av klockan 13:30 sa Iceland Airs representant till mig i telefonen. Varifrån de sedan skulle flyga oss till New York.

Att köra bil till Akureyri skulle ta ungefär fyra och en halvtimme. Vi bestämde oss för att starta i god tid för att ha lite marginal. Jag satte mobilens väckarklocka på 05:30 och en timme senare var vi på väg. Resan gick genom ett bedövande vackert fjällandskap. Väl framme hade vi hyfsat med tid till flyget skulle gå. Trodde vi. Inne i den pyttelilla terminalbyggnaden upptäckte vi att avgångstiden var 12:00. Klockan var tjugo i tolv. Vi var de sista som checkades in och vi kom med flighten.

Lokalmedia var för övrigt på plats med kameror. Det var tydligen ganska ovanligt att se stora jetplan på den lilla flygplatsen. Flygplatspersonalen tog bilder av varandra framför planet.

I Glasgow sen var det grått, regnigt och allmänt brittiskt. På väg upp på flygplanstrappan till New York-flighten fick vi vända i duggregnet. Upp till terminalen igen. Ingen vettig förklaring gavs. En av passagerarna var en full hippie som vinglade omkring och pratade osammanhängande med allt och alla i vänthallen. När vi två timmar senare äntligen var tillbaka på planet noterade jag oroligt att han satt i sätet bakom mig. Men han sov gott hela resan.

Landade på JFK vid halv tio på kvällen och fick sedan spendera en och en halv timme i kön till passkontrollen. Härligt! Hemma strax före midnatt.

Ett halvt dygn senare snuvade ”min reporter” Anders Giæver alla pressfotografer som väntade på stackars Madde ute på Newark-flygplatsen. Han var den enda som fick bild av henne där. Gunilla Kinn bloggar om det.

---

Bilderna nedan, tagna från mitt flygplansfönster, visar i följande ordning:

Akureyri, Island.

Glasgow, Skottland.

Queens, New York.

    

Sommar i Island

Jag är fortfarande i Island.

I dag är det Förste sommardag här. En helgdag då man firar sommarens ankomst. 

Det var sju minus i natt. I morse hade det värmts upp till tre minusgrader.

Skolor och kontor är stängda idag och i går kväll såg jag väldigt många unga vuxna som var utklädda. Till exempel fyra killar som var utklädda till Ninja Turtles och två tjejer som var Sumobrottare. De gick från krog till krog. Verkade glada. Oklart om detta hänger ihop med helgdagen.

Andra iakttagelser:

Islandshästar springer konstigt.

Varmkorvarna är väldigt goda.

Isländare slösar inte tid på artigheter.

En skandinavisk frukostbuffé ger en bättre start på dagen än en amerikansk dito.

Rutten haj förekommer som dagens rätt.

Dricks är ett okänt begrepp.

Land Rover är ingen bekväm bil.

En pizza kostar 2 490 kronor.

Ett halvtomt hotell ger en viss Shining-känsla.

Karghet är vackert.

Vulkandamm blir man inte av med lätt.

Blå Lagunen är blå.

---

Jag har nu kommit ikapp med att kommentera kommentarerna.

Bland annat om frågan jag ställde om bloggens bildvisningsmetod.

Ett moln av aska

Vi kör in i vulkanens askmoln. Det är mörkt. Det är Armageddon, Hades och Mad Max i ett. Naturen visar sin urkraft. Lamslår den moderna människan. Men jag trivs där inne. Vinden viner men annars tyst och lugnt. 

När vi kommer ut på andra sidan vill jag tillbaks in.

---

Jag är fortfarande i Island och jobbar. Långa dagar med mycket jobb så bloggen blir tyvärr försummad. Ändring snart.

Islandshästarna och vulkanen

I New Orleans efter orkanen Katrina var det hundarna som blev lämnade. Här är det de berömda islandshästarna (men i objektivitetens namn så bör jag skriva att de verkar bli bättre omhändertagna än hundarna).

Många bönder får inte stanna i sina gårdar men djuren är kvar. Vi träffade en bonde som tog in sina fina islandshästar i ladan innan han evakuerades för natten. För att skydda dem från fallande aska. Eventuella (och inte helt osannolika) översvämningar från smältande glaciärer skulle de antagligen inte överleva.

Annars verkar vulkanen ha lugnat ner sig lite idag. Fast de påstår att den fortfarande har samma styrka. Mindre rök bara.

Vulkanutbrott i Island

När jag vaknade hemma på fredag morgon visste jag inte att jag skulle vara på väg till JFK-flygplatsen samma eftermiddag och att jag skulle landa i Reykjavik mindre än ett dygn senare. Men så blev det och här är jag. Det är en av anledningarna till att jag älskar mitt jobb.

Det ironiska är ju att en av få Nordeuropeiska flygplatser som är öppna är just Reykjavik. Den ligger väster om vulkanen och vinden styr den för flygplan så farliga askan österut. Vulkanen ligger en och en halv timme med bil från Reykjavik (där vi har inkvarterat oss på ett hotell) och här i huvudstaden märks ingenting av den aska som skapar sådant kaos i Europa.

Planet var fullt av skandinaviska reportrar och fotografer som är baserade i New York. Normalt skulle man ju ha sänt journalister från hemmaredaktionen för jobb i Island men det går ju inte nu.

Jag och Anders landade lördag morgon och har jobbat hela dagen på relativt lite sömn. Nu mat. Sedan sova. Återkommer med fler rapporter.

---

Här kan ni läsa vad Anders säger till VGNett om våra upplevelser idag.

Jag var där!

Norges kronprins Haakon och kronprinsessa Mette-Marit är i New York.

Här är bildbeviset.

Spilld mjölk

Man ska inte gråta över spilld mjölk heter det.

Varför kan man undra men gamla talesätt är till för att följas så jag gråter inte.

…och man har ju trots allt spillt en hel del mjölk genom åren.

Memorial Weekend i USA. Folk lämnar stan för at fira sommarens ankomst vid en utegrill. Perfekt tid att stanna kvar i stan. Och nu är det enligt modepoliserna tillåtet att bära vitt igen. Men en cool kille som författaren Tom Wolfe bär säkert sin vita kostym året om.

Kan för övrigt meddela att värmen har kommit. 28 grader just nu. Men på tisdag ska det bara bli 17. Skandal!

Svenska kungen dyker ibland upp på bild i New York Times. Uteslutande i dödsrunor över Nobelpristagare som han på bilden lämnar över nämnda pris till. Blir alltid lika stolt. I går var det dags igen (enlarge the image).

FBI har nyligen gripit tre terrorister som planerade att spränga en synagoga i Bronx samt att skjuta ner ett militärplan upstate New York. Gott så men är det verkligen terrorister? FBIs infiltratör, som är en före detta brottsling, framstår som väldigt pådrivande i hela planen. Och liksom i ett par tidigare liknande tillslag så verkar de så kallade terroristerna snarare inledningsvis varit småtjuvar som får Jönssonligan att framstå som sofistikerade. Läs mer här.

I går fotograferade jag den norska OS-hjälten Johann Olav Koss som gifte sig med sin Jeniffer i den Norska Sjömanskyrkan. Chelsea Clinton var en av brudtärnorna.

Ni ser vilken glamorös tillvaro jag för här.

Tankar från en lördagseftermiddag

Den kalla våren har kapitulerat och det är 24 grader varmt i New York just nu.

Livet går vidare. En dag i taget.

Mot bättre tider känns det som.

Min bror Niclas med kamrater avslutar just nu sin jordenruntresa med ett stopp i New York. I går kväll såg de New Jersey Devils förlora mot Carolina Hurricanes ute i Newark. I kväll ska vi dricka Margaritas.

Läste häromdagen om kvinnorna som demonstrerade i Afghanistan mot några nyligen genomröstade lagar. Lagar som vilken normalt funtad människa som helst måste anse vara djupt kvinnoförnedrande och odemokratiska. De ger bland annat mannen rätt att våldta sin hustru. Kvinnorna började sin demonstration utanför en religiös skola vars ayatollah var en av de som låg bakom den nya lagtexten. Män strömmade ut från skolan och skrek åt kvinnorna som oberört marscherade mot parlamentsbyggnaden. Dessa kvinnor är mina nya hjältar!

Har precist läst ut Bengt Ohlssons roman Gregorius som kom ut 2004. Den är ju ett slags svar på Hjalmar Söderbergs bok Doktor Glas som publicerades 1905 (som jag läste om innan jag började med Gregorius). Gregorius är den pastor som Doktor Glas planerar att mörda eftersom han våldför sig på sin hustru. Pastorn utmålas som en allmänt vidrig person i Söderbergs bok. I Ohlsons bok, där Gregorius är berättar jaget, får man en mycket mer flerdimensionell bild av honom och han framstår som ganska sympatisk och kanske till och med som ett offer. Här känns Doktor Glas och i viss mån Helga, Gregorius unga och otrogna fru, som de onda.

Det understryker kanske att det sällan finns EN sanning men jag kan inte låta bli att undra vad Hjalmar Söderberg skulle ha tyckt om Ohlssons bok. Kanske hade han svarat med att citera sina egna ord i Doktor Glas; ”Ja, var sak har två sidor. Men man må aldrig så väl ha ögonen öppna för dem bägge, man måste dock till sist välja den ena.”

Ohlsson har med sin bok för alltid förändrat hur man uppfattar Doktor Glas. På gott och ont. Men Gregorius är en mycket bra bok skriven med ett språk som om den vore skriven för hundra år sedan. Lite kul att han till exempel använder den gamla stavningen av Visky. Varför slutade vi stava det så? Det är ju egentligen en logisk försvenskning av ordet.

Nu uppmanar jag Bengt Ohlsson att skriva en bok om Helgas öde efter den sommar som dessa två böcker utspelar sig under. Det skulle kunna bli en bra bok. Själv funderar jag på att skriva en bok som ger en mer nyanserad bild av den otrevliga kvällstidningsjournalisten Larsson-Persson i Ulf Lundells roman Hjärtats Ljus.

Nu ska jag gå till Lord & Taylor på Femte Avenyn och köpa boxer shorts samt till Amish market på 45:e gatan och köpa oliver.

Britneyland

Eftersom det inte är så ofta jag har bilder i svenska tidningar nuförtiden så skriver jag om detta. Men kanske framför allt för att det är ett ganska kul reportage. Aftonbladets USA-fotograf Pontus Höök var hemma i Sverige för prisutdelningen i Årets Bild så jag hjälpte dem med ett jobb. Deras korrespondent Per Bjurman (ofta kallad Per Georg i dessa spalter) och jag begav oss igår till den lilla byhålan Kentwood i Louisiana. Den ligger en dryg timme norr om New Orleans och det var där popstjärnan Britney Spears växte upp. Hennes mamma bor fortfarande där, nu i ett jättehus som man får förmoda att Britney betalt. Det passar inte direkt in i omgivningarna som i övrigt är fattigt, fallfärdigt och eländigt.

Anledningen till att vi gjorde detta reportage just nu är att Britney hade premiär för sin turné i New Orleans på tisdagskvällen. En konsert som Bjurman ska recensera men jag är dock tillbaka i New York nu. Innan turnéstarten så passade Spears på att spendera några dagar med sin mamma i huset i Kentwood.

I vårt reportage över fyra sidor i dagens (onsdag) Aftonbladet kan ni bland annat läsa om invånarnas något skeptiska inställning till byns stora dotter och hennes livvakts något skeptiska inställning till en reporter och en fotograf från konungariket Sverige. Han (och en vakthund) gillade inte att jag tog några bilder av huset och konfronterade oss genom att blockera vägen utanför mamma Spears hus med sitt fordon. Han svamlade om att det var förbjudet att stanna där och att han skulle ringa polisen. Därefter blev vi rätt och slätt jagade ut ur stan som i en gammal westernrulle. Fast istället för hästar så satt vi i en vit Grand Marquis med automatväxel och alltför mjuk fjädring och vår förföljare styrde med säker hand en svart SUV strax bakom oss på de dammiga landsvägarna. Det var kul.

Vid stadsgränsen gav han upp men Per insisterade ändå på att jag inte skulle ta upp minneskortet (med bilderna på) från gömstället i min högra strumpa förrän vi rullade in i New Orleans igen. Jag lydde trots att det var lite obekvämt. Allt för bilden!

En fåtölj

De senaste tio åren har jag drömt om att ha en fet fåtölj i brunt läder där jag ser mig själv sittandes med en Hemingwayroman och en Whisky on the rocks på det lilla bordet bredvid. Drömmen har inte sträckt sig så lång som till sidenmorgonrock och cigarr. Men vem vet, det kanske kommer det med. På köpet liksom. Lägenheten här i New York tillåter tyvärr inte sådana extraavanser som feta fåtöljer. Inte smala fåtöljer heller för den delen. Vissa eftergifter får man trots allt göra om man vill bo här.

De enda fåtöljer som funnits i mitt vuxna liv var två slimmade snurrfåtöljer i svart skinn och krom från Ikea som inhandlades till första lägenheten. De var dock mer Martini Bianco och Bret Easton Ellis än Johnnie W och Papa men de gick perfekt ihop med tvåsittsoffan från OBS-Interiör. Också den i svart skinn och krom. Vi pratar 80-tal och min drömlägenhet vid den här tiden var ju trots allt Mickey Rourkes i 9 1/2 vecka.

Konstigt nog fanns dessa fåtöljer kvar i mitt liv ända fram till att jag flyttade till New York. Det känns mycket märkligt nu när jag tänker på det. Varför köpte jag inte nya? Det är i och för sig mycket man gjort som är märkligt men det kan vi ta en annan gång.