Tankar från 39:e gatan...

Vackert och märkligt

Årets första jobbresa blev till Los Angeles. Hade en 06:30 flight i morse. Uppstigning 04:15. Aldrig kul.

Här har det tydligen regnat sex dagar i sträck vilket är väldigt ovanligt. Men i dag sken solen. Bor i Santa Monica och ser en vacker solnedgång över havet från mitt hotellfönster. Senare när det blivit mörkt ser jag flygplanen komma in på rad mot Los Angeles International Airport. Åtta nio stycken på rad. Som ett glittrande pärlhalsband. Som eldflugor. Det är vacker men går inte att fånga i bild. Som så mycket annat. Du får ta mitt ord för det. Får mig att tänka på inledningen till filmen Short Cuts med helikoptrarna över LA. Eller är det LA Stories? I vilket fall som helst, två briljanta filmer som lyckas fånga denna märkliga stad.

Förra årets första resa var till Chicago. Om Obamas första år som president. Jag och Anders stövlade omkring i den djupa snön i den tomma Grant Park var Obama höll sitt tal efter att ha vunnit valet. Jag var där då också och kontrasten kunde inte ha varit större. Sedan Haiti kort därefter och efter det var det ett väldigt hektiskt år.

I går kväll avslutade jag urval och kopiering av mina bidrag till Årets Bild-tävlingen. Tar tid. Och i sista stund som vanligt. Deadline var på onsdagen. Alltid i sista stund. Nästa år ska jag gör det i tid. Typ november. Eller inte alls. Men jag vet hur det kommer att bli. Till årets tävling blev det såklart en del bilder från jordbävningen i Haiti. Till viss del var det att återuppleva det att gå igenom bilderna. Och tankar om allt man kunde ha gjort bättre. Om du bor i Norge, köp gärna VG på lördag. Då publiceras ett stort reportage i VGHelg om hur det är i Haiti nu. Mina bilder och text av Jon Magnus.

Ser på de lokala TV-nyheterna här att The Grilled Cheese Truck har blivit rånad i dag.

En märklig stad som sagt.

…men med vackra solnedgångar.

Florida

Ofta när jag bloggar från resor brukar jag inte skriva om vilka jobb vi gör. Vill ogärna göra det innan det publiceras. Speciellt om det är reportage till helgmagasinen som kanske kommer först flera veckor senare. Kanske borde jag skriva om det när det har blivit publicerat? Har varit lite dålig på det.

Jag var ju i Florida nyligen och här följer en liten redovisning av de tre jobb Anders och jag gjorde på den resan.

Först reste vi till Daytona Beach där Alaskas före detta guvernör Sarah Palin skulle signera sin nya bok. Hon var ju republikanernas vice presidentkandidat i förra valet och nu en superstjärna för partiets högerfalang. Närmare tusen personer stod i en lång kö utanför bokaffären för att få sina böcker signerade och kanske ett ord eller två med henne. Det var mer än vi i media fick. Bilder fick vi visserligen ta men som brukligt så svarade Palin inte på några frågor. Hon har ju en förmåga att säga fel saker som lätt blir negativa rubriker. Nu pratas det mycket om att Sarah Palin kanske kommer att försöka bli Republikanernas kandidat i nästa presidentval. Det hade varit kul!

Sedan hälsade vi på den norska skådespelerskan Liv Ullmann i Key Largo. Hon delar sitt boende mellan huset där och Oslo samt New York. Jag har träffat henne flera gånger och hon är väldigt trevlig och tillmötesgående. Det är fascinerande att höra hennes historier. Som den om när hon var på restaurang i New York med Ingmar Bergman och Woody Allen. De två regissörerna satt helt tysta och tittade på varandra under hela middagen. Men efteråt skall båda två på varsitt håll ha förnekat detta och sagt att de pratade hela tiden och hade jättetrevligt.

Eller historien om när hon på 70-talet träffade en trevlig man på ett party som var musiker. Han hette Gene Simmons och spelade i rockbandet Kiss. Liv, som inte kände till gruppen, dejtade honom några gånger och blev sedan inbjuden till en konsert. ”Det var ju helt fruktansvärd musik. Efter det slutade jag att gå ut med honom” sa hon till oss där vi satt på uteplatsen vid hennes hus. En mycket fascinerande kvinna minst sagt.

I höstas har hon regisserat den välkända pjäsen ”A Streetcar Named Desire” med Cate Blanchett i huvudrollen. Den har spelats i Sydney, Washington DC samt New York och uppsättningen har hyllats av recensenter och publik. Den kända skräckförfattaren Stephen King och låtskrivaren och rockmusikern John Mellencamp (en av mina absoluta favoriter) såg båda pjäsen och var helt hänförda. Så pass att de i slutet av januari ringde upp Ullmann och frågade om hon ville regissera den musikal som de gemensamt jobbar på just nu. Hon sa dock först nej på grund av tidsbrist men då sköt de upp projektet ett år för att de så gärna ville ha med henne. Stort! Och denna nyhet berättar hon för oss så vi får ett litet scoop. 

Floridavistelsen blev förlängd då det annonserades att Tiger Woods på fredagen skulle uttala sig för första gången sedan han krockade med ett träd på sin garageuppfart i november förra året. Det skulle ske på en golfklubb i Ponte Vedra i norra Florida. Men i själva rummet där han höll sitt anförande fick bara tre reportrar vara närvarande, utan att få ställa några frågor, samt ett par fotografer. Vi övriga trehundra journalister satt i ett stort ballroom på ett närliggande hotell och såg spektaklet på TV-apparater. Sedan intervjuade vi och fotograferade varandra. Smått bisarrt.

Dolph on Femte Avenue

Mitt favoritvaruhus Lord & Taylor (okej, jag shoppar inte så ofta men ett par gånger om året gör jag en commandoraid då jag köper så mycket som möjligt av vad jag behöver det närmaste halvåret) ligger på Femte avenyn och 39:e gatan. När jag gick förbi där en kväll nyligen så stirrade jag helt plötsligt rakt in i den svenska skådespelaren Dolph Lundgrens solglasögon. Mannen som gav svengelskan ett ansikte.

De visade sig att varuhuset kör på ett 80-tals tema just nu i sina skyltfönster och där hänger han alltså nu bland en del andra ikoner från det årtiondet. Bredvid honom sitter hans före detta flickvän, sångerskan Grace Jones. Fast på min bild skyms hon tyvärr av skyltdockan.

En gång åkte jag för övrigt med en taxichaufför som var ett superstort fan av Dolph och han berättade att han hade sett alla hans filmer många gånger. Hoppas att han handlar på Lord & Taylor.

Själv har jag sett honom som stjärngosse på en Luciafest i New York i slutet av nittiotalet.

Lundgren alltså, inte taxichauffören.

Hösten har kommit till stan

Det är den 1:a oktober i dag.

Så jag antar att sommaren definitivt är över. Ett minne blott.

Jag minns Ulf Lundell på scenen en vacker men något kylig kväll vid Sofieros Slott i Helsingborg i slutet av juli. Jag minns en Dry Martini i ensamhet på Söders Hjärta och jag minns ett par tunga (i ordets positiva bemärkelse) kvällar med goda vänner i Grand Hotells bar. Och jag minns en hel del andra saker som jag nu försöker att glömma.

New York har blivit kyligt.

Ser Robert Frank-utställningen på Metropolitian Museum of Art. Briljant såklart. Hans fotografier visade USA som det var. Inte som amerikanerna ville att det skulle vara i framtidsandans femtiotal. Född i Schweiz kunde Frank med en utomståendes blick skära rakt igenom myterna. Det blev en chock för många men hans bildspråk är inte slagordens skräniga retorik utan återhållsam poesi med en underton av melankoli. Budskapet finns där att upptäcka för den uppmärksamme och effekten blir desto större.

Tre långa resor med bil för Frank i USA under 1955 och 56 resulterade i 27 000 exponeringar varifrån han gjorde 1 000 kopior som sedan redigerades ner till 83 bilder (!) som blev boken The Americans. Med förord av Jack Kerouac.

Det blir inte bättre.

Om du är i New York under hösten bör du absolut gå och se den utställningen.

För ett par veckor sedan såg jag Richard Avedon-utställningen på ICP. Hans modebilder. Det var mycket bra. Speciellt hans tidiga bilder från 40- och 50-talet som hade en lättsam perfektion över dem. Hur man nu kan kombinera dessa två saker. Men han blandade humor och perfekt komposition i sitt bildspråk. Testade annorlunda saker, nya vinklar. Inspirerande även fast man inte är modefotograf. Den utställningen är tyvärr över nu.

Mörka moln över Manhattan idag.

Såg Tarantinos nya film, Inglourious Basterds, igår. Brad Pitt jagar nazister i Frankrike. Bra. Fyra plus. Vissa scener lite väl blodiga. Såklart.

Och så rekommenderar jag dig att läsa fotografen Martin von Kroghs blogginlägg från Irak om flyktingar och förutfattade meningar. Det bästa blogginlägg jag läst i år.

Jag tycker om hösten.

"Dom röda löven faller ner på gången där jag går med mitt kaos och min jakt efter hållbara svar"

En fri man i stan - Ulf Lundell