Tankar från 39:e gatan...

Even - en inspirationskälla

Jag blev mycket glad och stolt när bilden ovan för en vecka sedan vann 2:a pris i kategorin Människor i den norska Årets bild-tävlingen.

På bilden är 7-årige Even som för två år sedan brandskadades svårt i en tältbrand i Norge.

Evens farfar och kusin dog i samma brand medan hans farmor och två andra kusiner överlevde. Even var med sina 88-procentiga brännskador den svårast skadade av de överlevande och flögs snabbt över till specialisterna på Shriners Burn Hospital i Boston, där han under långa perioder har vårdats. Doktorerna säger att det är ett mirakel att han överlevde. 

Even har redan gått igenom ungefär 70 operationer men man räknar med att det kommer att behövas totalt 200 stycken innan de är klara och familjen pendlar mellan Norge och Boston. Läkarna tvivlade på att Even någonsin skulle kunna gå igen men nu är han som vilken aktiv sjuåring som helst som bland mycket annat gillar att spela fotboll. Even förlorade alla fingrar på vänster hand i branden, läkaren planerar dock att operera dit en konstgjord tumme så att han får greppförmåga.

Jag och VG:s reporter Thor Harald Henriksen var med familjen på sjukhuset i Boston våren 2010, bara någon månad efter olyckan. Då låg Even i koma och svävade mellan liv och död. Det var ett mycket känslosamt reportage att göra och nu när vi i oktober förra året gjorde en uppföljning så var jag spänd på hur jag skulle reagera på att tillbringa två dagar med någon som hade så svåra brännskador. Men det blev ett kärt återseende med Even, hans fina föräldrar, Karina och Krister samt nytillskottet lillebror Arn-Stein (1). 

Efter 10 minuter med Even tänkte jag knappt på hans skador för han själv gjorde inte det och hans fantastiska personlighet tog över mitt intryck av honom. Han är en tuff liten kille med en otrolig energi och ständigt på språng.

Reportaget, som publicerades i november förra året på 14 sidor i tidningens lördagsbilaga VG Helg, fick en enorm uppmärksamhet i Norge och Even blev något av en folkhjälte tack vare sin figtheranda och posivititet. Till och med statsminister Stoltenberg var imponerad och nämnde honom som en inspirationskälla i sitt nyårstal.

Även för mig är Even en inspirationskälla och jag är gald att jag lärt känna honom och hans familj som, tillsammans med reporter Thor Harald, är största anledningen att reportaget blev så pass bra som det blev.

---

Nedan är bildserien så som jag tävlade med den i reportageklassen (+ bilden ovan som är näst sist i serien av totalt tio bilder).

 

      

   

Jakten på bilden

Har precis avslutat några intensiva dagars valbevakning i Florida. Mitt Romney vann ju ganska klart över Newt Gingrich i går. Men kampen fortsätter. Bara fyra stater har ju röstat ännu. På lördag är det Nevadas tur.

Den här bilden tog jag i måndags innan ett valmöte som Gingrich hade i en flyghangar i Tampa. Ronald Reagans son Michael (i mitten) stödjer Gingrich och var på plats. Vi fick en intervju med honom men jag hade ingen bild med honom och Gingrich tillsammans. Reagan var uppe på scenen och talade men försvann backstage innan Gingrich hade kommit upp. Jag smög mig in i backstageområdet där jag egentligen inte fick vara. Visste att Gingrich var utanför hangaren och gav intervjuer till lokala TV-stationer före han skulle hålla sitt tal. Jag hoppades att han skulle komma in snart och att jag inte skulle bli utkastad innan. Stod och låtsades som jag hörde hemma där och försökte se upptagen ut med iPhonen. Helt plötsligt kom Gingrich och ställde sig bredvid Reagan och sekunderna senare började Newts fru Callista rätta till hans frisyr.

Kände direkt att jag hade bilden. Blev två sidor i VG dagen efter. Alltid kul om man kan få något annat än bilder från talarstolen med amerikansk flagga i bakgrunden.

The PGB Photo Award

 

Glöm inte att skicka in bilder till tredje upplagan av The PGB Photo Award som ju duktige och driftige Jonas Lemberg har startat.

Det är ju kul om vi kan få en internationell tävling av toppklass i Sverige.

Deadline är 31 januari.

Ett brev om en bild

Märklig känsla i New York idag, lördag. Svårt att beskriva. Mycket lugnare än vanligt. Men man känner att något är på gång. Det är något i luften. Längtar enormt efter måndag. Ändå är ju söndag bara en vanlig dag. Egentligen. Men ändå inte.

Och på Times Square kollar polisen efter bomber i alla skåpbilar. Nere vid Ground Zero står en grupp galningar som tror att attackerna är en konspiration. Att det var Bush, Giuliani och Cheney som låg bakom. Därefter kommer i tur och ordning en stor grupp Amish-kvinnor gåendes, ett svart MC-gäng sakta åkandes på sina motorcyklar samt ett par småfulla brandmän.

Alla vill vara med.

För ett tag sedan fick jag ett brev som jag tycker är fint och som det nu känns rätt att dela med sig av. Det är från en kvinna som jag inte alls känner och som bor i en helt annan del av USA. Det handlar om bilden jag tog av när det södra tornet rasar. Hon beskriver det mycket finare än jag kan.

Jag fick dessutom nyligen reda på att den bilden samt tre andra kommer att vara med i en permanent utställning i det nya museet som öppnar på Ground Zero nästa år. Det gjorde mig glad. Känns bra att bilderna används till något viktigt. Till att berätta historien om den 11 september.

---

Brevet översatt från engelska:

“Jag var i New York i oktober 2001 och gick till Here is New York-utställningen där jag blev särskilt träffad av din bild. För mig fångade den verkligen katastrofens fasansfulla skräck. När jag fick ditt foto med posten kunde jag inte se på det! Det var så otroligt upprörande. Jag lade undan det i en byrålåda.

För fem år sedan minns jag att jag tog ut bilden för att försöka se på den, men jag hade samma reaktion igen. Idag, nästan tio år senare, har jag tagit ut bilden ur byrålådan och nu kunde jag titta på bilden och se vad den innehåller. Vilket otroligt foto. Hur den är beskuren med vinkeln på det orörda vita och oskadade (för tillfället) tornet i kontrast till dess brinnande topp och det södra tornet som rasar……den lugna vackra blå himmel som skyms av eld, rök och förstörelse ... "livet" I form av den gröna trädtoppen, med döden bakom sig....”

The Mexican Suitcase

Går tillbaka till ICP och ser fotoutställningen The Mexican Suitcase för en andra gång innan de plockar ner den efter helgen.

Den legendariske krigsfotografen Robert Capas negativ från det spanska inbördeskriget försvann 1939. Tyskarna marscherade mot Paris och Capas assistent gav negativen till Chilenska konsulatet för att rädda dem. På nittiotalet lokaliserades de i Mexiko men det tog ända till 2007 innan Capas bror Cornell lyckades få dem till New York. Och nu visas de alltså för första gången.

En fascinerande utställning. Speciellt då man får se kontaktkartorna. Se hur han tänkte. Hur han närmade sig motivet. Förvånansvärt få exponeringar av varje motiv.

Bilder av fotograferna Gerda Taro och David ”Chim” Seymour visas också. Även deras negativ var i ”resväskan” (som egentligen inte var en resväska utan två papplådor). Taro och Capa var ett par och vissa uppdrag gjorde de tillsammans. Man kan jämföra deras olika kontaktkartor från samma tillfälle. Taro dyker upp i utkanten på någon av Capas bilder. Capa dyker upp i bakgrunden på några av Taros bilder. Också intressant att se hur de närmar sig samma motiv på olika sätt.

Det finns många starka krigsbilder men det är en annan bild som jag inte kan sluta att titta på. Gerda Taro som ligger på en säng och sover. På sidan. Täcket vid fötterna. I en pyjamas. Intimt. Försvarslöst. Ett vackert lugn. Bilden är tagen 1935. Två år senare dog hon i Spanien. Överkörd av en stridsvagn. 26 år.

Bara två bilder finns av Taro och Capa tillsammans. Tagna 1936 på Café du Dome på Montparnasse. Capa i slips och jacka. Taro med basker. De ser lyckliga ut.

Är det inte där man vill vara egentligen? I Paris på 30-talet. På en uteservering med en Leica på axeln och några glas vin på bordet. En tvillingsjäl vid sin sida och äventyret runt hörnet.

VGs fotografer

Här är några bilder från seminariet som VG hade för sina fotografer i slutet av förra veckan. Det ägde rum i Fredrikstad, ungefär en timme från Oslo. Vi var ett trettiotal som mötte upp på torsdagsmorgonen i en fotostudio som den före detta VG-fotografen Tom Egil (till höger på bilden ovan) har byggt upp i en gammal industrilokal. Den var otroligt fint renoverad med många intressanta inredningsdetaljer.

Första dagen var det kurser om hur vi kan försöka förnya porträttfotografiet samt om bildbehandling i Photoshop. På kvällen en trevlig middag i studion samt en rapport från bildredaktören, och tidigare New York-fotografen, Thomas Andreassen om arbetet inne på desken och en diskussion om hur vi kan få bilderna i VG att bli ännu bättre.

På fredag förmiddag berättade Andrea Gjestvang, som är VGs fotograf i Berlin, om sitt projekt om ungdomar i norra Norge. Väldigt bra bilder som gjorde att hon blev antagen till World Press Photos prestigefyllda Masterclass. Efter henne så visade VGs sportfotograf Bjørn S. Delebekk bilder och berättade hur han arbetar. Bjørn är en otroligt duktig sportfotograf som alltid tänker journalistiskt och också på hur layouten ska vara i tidningen. Nästan alltid levererar han det där lilla extra som gör att VGs sportsidor oftast har något helt eget.

Det var ett mycket inspirerande seminarium som vår bildredaktör och fotograf Espen Rasmussen (till vänster på bilden ovan) hade arrangerat. Och kanske lika viktigt är såklart de informella samtalen på kafferaster och annan ledig tid. Speciellt för mig som normalt är så långt borta från kollegorna. Så det är med ny energi och inspiration jag nu är tillbaka i USA. 

       

 

Berömd kyss på Times Square

Hur många fotografer har fått en åtta meter hög skulptur skapad från en av sina bilder? Och dessutom fått den placerad på Times Square!

Åtminstone två är svaret.

Den välkända fotografen Alfred Eisenstaedt tog en klassisk bild av en flottist som kysste en sjuksköterska på Times Square den 14 augusti, 1945. Det är den dag som kallas i V-J Day och som här i USA anses vara slutet på det andra världskriget. Eisenstaedts bild publicerades i Life magazine men även Victor Jorgensen, som var fotograf för den amerikanska flottan, lyckades fånga samma bild. Om man jämför bilderna så ser man dock skillnaden mellan en okej fotograf och en väldigt bra fotograf.

New York Times skrev om det i lördags, 65 år efter att bilden togs. De hade hittat en av sjuksköterskorna som syns i bakgrunden på Jorgensens bild. Hon heter Gloria Bullard, är 84 år och bor i South Carolina. Hon menar att bilden antagligen är tagen några timmar innan fredsbeskedet.

Så dessa bilder tog jag på 65-årsdagen av V-J Day. Jag vet inte hur länge statyn ska stå på Times Square men antar att det är tillfälligt.

 

Om perfektion

Detta är den norska författaren Karl Ove Knausgård. Jag tog bilderna här i New York i samband med en intervju i slutet av april. Han skulle då vara med på ett bokbad (fint norskt ord som jag inte hittar någon bra svensk översättning till) på den skandinaviska restaurangen Smörgås Chef i Greenwich Village. Han är ju just nu en av de mest omtalade och bäst säljande författarna i Norge med sin självbiografiska serie av totalt sex böcker. De går under titeln ”Min kamp” och fyra har publicerats hittills. Jag har inte läst dem ännu men de ska tydligen vara väldigt självutlämnande och också ganska utlämnande av människor i hans närhet.

Knausgård är väldigt medieskygg och hade inte gett någon intervju till VG på väldigt länge så jag var, om inte nervös, så i alla fall lite spänd på vilken attityd han skulle ha. Han visade sig dock var väldigt trevlig och verkade lite extra glad att jag var svensk då han bor i Malmö med sin svenska fru. När han senare, sittandes på baren, pratade till de församlade om sitt författarskap sa han något som jag inte kan få ut ur mitt huvud. Han menade att det var först när han slutade söka efter perfektion som det blev lättare för honom att skriva. Han sa visserligen också att det var mycket som då blev dåligt, men det var nog bara lite ödmjukhet från hans sida. Uppenbarligen så skriver han ju bra.

Och som sagt, de där orden lever kvar i mig då jag oftast söker just perfektion i mina bilder och texter. Utan att någonsin uppnå det. Kanske det blir en boja som tynger och hämmar? Troligen.

Ska försöka följa Knausgårds exempel.

Fotografiska

På fredag öppnar Fotografiska i Stockholm. Ett museum som helt koncentrerar sig på den fotografiska bilden. Något det i fotokretsar har pratats om sedan Dacketiden. Men inget har blivit av allt prat förrän nu tackvare att bröderna Per och Jan Broman vågade drömma stort och dessutom var duktiga nog att förverkliga drömmen.

Fantastiskt!

Per jobbade för övrigt tidigare i många år som fotograf och bildredaktör för Expressen varifrån jag känner honom lite grann.

Museet ligger i det gamla tullhuset på Stadsgårdshamnen. I de nyrenoverade lokalerna finns förutom flera olika utställningslokaler en butik som säljer fotoböcker samt en restaurang med bar.

Lennart Nilsson, och Annie Leibovitz, Vee Speers och Joel-Peter Witkin är de fyra fotografer vars bilder inviger museet.

Så gå dit. Se utställningar. Köp böcker. Ät och drick. Gå på seminarier.

Läs mer på deras hemsida.

Chris, Hunter S och heltäckningsmattor

Jag var på vernissage i går kväll. Den svenska New York-fotografen Chris Maluszynski ställde ut sin bilder av Las Vegas galna heltäckningsmattor i en cool källarlokal på galleriet CPW25. Ett av dessa tillfälliga gallerier som dyker upp i outhyrda butikslokaler. Så något positivt finns det med lågkonjunkturen.

Många människor på plats. De dracks vin. Svenskar, norrmän och amerikaner minglade. Det dracks öl. En av Chris bilder lottades ut. Bildjournalistik dryftades. Drinkar dracks.

En del av inspirationen till detta fascinerande projekt kom från boken och filmen Fear and Loathing in Las Vegas. Som ni ser på bilden ovan så gjorde Chris en ganska bra imitation av författaren Hunter S Thompson.

Efterfest på Rosa Mexicano och någon bar i Brooklyn sen. Sent.

På det hela taget en trevlig skärtorsdag.

The New Yorker skriver om projektet. Det är stort.

Mina bilder här är tagna med iPhone. Inte lika stort.

---

For the record: Fotopappret med lukt var ett aprilskämt.

  

Nyhet från Kodak

Kodaks stjärna har ju dalat något i den digitala tidsåldern men nu har de kommit med en ny produkt som kan revolutionera fotobranschen och som antagligen kommer att föra företaget tillbaka till toppen. De gick i dag ut med nyheten om att de har utvecklat ett fotopapper som förmedlar lukten av det som är på bilden. Helt fantastiskt. Läs mer här.

Jag hittade denna banbrytande nyhet via den alltid läsvärda bloggen A Photo Editor.

Glad påsk!

Homage till vind, regn och Georg Oddner

Solen har kommit åter efter ett antal tunga regndagar. 

Men jag dröjer mig kvar i regnet här på bloggen.

Sekunderna efter att de första regndropparna träffar New Yorks brokiga trottoarer dyker de upp i varenda gathörn. Paraplyförsäljarna. Fem för de små och tio för de stora. Båda storlekarna är av tveksam kvallitet. Speciellt om det blåser. Som i lördags då ösregnet kombinerades med stormvindar. Resultatet blir en paraplymassaker.

Själv gick jag omkring torrskodd under mitt röda golfparaply som jag 1997 inhandlade på golfklubben Pumpkin Ridge i Oregon. Där var jag var för att bevaka Annika Sörenstam och de andra svenskorna som spelade US Open. I regnet.

Jag är inte mycket för golf egentligen men måste erkänna att bra paraplyer, det kan de tillverka. Mitt har hållt bra i tretton år. I både storm och ösregn. Icke så de man köper på New Yorks gator. Så när jag vandrade hemåt i lördagsnatten i vad som närmast kan liknas vid ett paraplyslagfält tänkte jag att jag ville ta bilder av detta. Hade dock ingen kamera med mig. Fick bli på söndagen istället.

Men de är väldigt snabba på att städa upp här i New York nuförtiden. Så när jag kom ut nästa dag var nästan alla trasiga paraplyer uppsamlade och paketerade i plastpåsar som väntade på sopbilen. Men några hittade jag i alla fall.

Ni som kan er fotohistoria vet att en av Sveriges största fotografer redan för längesedan hade upptäckt det estetiska i New Yorks trasiga paraplyer. Den framlidne Malmö-fotografen Gerog Oddner har flera sådana bilder med (bland väldigt många andra motiv) i sin fina fotobok Genomresa. Köp den!

   

    

Två dygn i mitt liv

Ibland vore det praktiskt om det fanns flera versioner av en själv.

Det har som sagt varit mycket jobb senaste tiden och så här såg ett par dagar i mitten av den här veckan ut:

Blir väckt av telefonen tisdag morgon. Bildredaktör Strand på Aftonbladet undrar om jag kan flyga till Orlando med korrespondent Bjurman. En svensk landshövding har förts till sjukhus. Tillika Tiger Woods svärmor. Höök, deras ordinarie fotograf, kan inte ta jobbet. Jag har inget jobb inbokat för VG så säger ja med förbehållet att jag måste resa tillbaka till New York redan samma kväll.

Per och jag delar taxi till Newark-flygplatsen. En taxi som kryper oroväckande sakta genom trafiken i Manhattans midtown mot Lincoln tunneln. Men väl igenom den så flyter det på bra och jag hinner till och med kasta i mig ett par breakfast burritos från flygplatsens McDonald’s samtidigt som jag försöker få tag i någon fotograf som kan ta jobb för VG onsdag och torsdag då jag redan är bokad för andra jobb. Precis innan jag går ombord på vår 11:30-flight får jag tag på fotograf Axel som kan ta jobben.

Knappt tre timmar senare landar vi på Orlandos flygplats där vi kryssar mot hyrbilsbussen mellan alla barnfamiljer på väg till eller från Disney World. Klockan är nu halv tre på eftermiddagen Bilens GPS visar att det är cirka en halvtimme till sjukhuset som Elin Nordegrens mamma, Barbro, har lagts in på. På radion spekuleras det lite skämtsamt om att hon blivit matförgiftad av  gammal ”left over” pizza hemma hos Tiger och att svenskar inte är vana vid amerikansk mat. ”Vad äter dom i Sverige?” undrar den ena av radiopratarna. ”Mest säl tror jag” säger den andra. Den sistnämnda kommentaren låter allvarligt menad.

Väl framme vid sjukhuset möts vi av den förväntade klungan sattelitbussar och hårdsminkade män och kvinnor med mikrofoner i händerna framför TV-kameror. Vi får veta att Barbro Holmberg precis har lämnat sjukhuset. I brist på annat så intervjuar vi en del av de TV-journalister som är där och åker sedan till de som står i närheten av det område familjen Woods bor i. Inte mycket händer där heller. Därefter åker vi till det hotell Per har bokat. Jag väljer bilder och sänder hem dem till redaktionen och en timme senare, vid 18:30-tiden, är jag på väg till flygplatsen där jag tar en 20:15 flight till New York. Då har jag spenderat hela sex timmar i Florida.

En halvtimme före midnatt är jag hemma i lägenheten. Då är det dags att förbereda inför morgondagens jobb. Packa, ladda batterier, tömma minneskort etc. Det tar sin tid och jag kommer inte i säng förrän vid halv två. 

Fyra timmar senare ringer väckarklockan. Snooze. Snabb dusch och frukost.

Går de tre kvarteren till tunnelbanestationen. Det blåser hårt och ösregnar från sidan så jag blir genomblöt trots att jag har ett paraply. Byter till Path train vid Ground zero och går av vid Exchange Plaza i Jersey City på andra sidan Hudsonfloden. Klockan är 07:30 när jag möter min svenska kollega Paul Brissman i lobbyn till en modern kontorsbyggnad. Liksom förra året ska jag hjälpa honom med ett jobb som kräver två fotografer. Det är välgörenhetsdag hos en stor aktiemäklarfirma som Paul brukar jobba för. Kändisar kommer under dagen att dyka upp för att hjälpa till att sälja aktier och all vinst går till välgörenhet.

Fullt kör hela dagen. Springa mellan olika våningsplan och försöka få celebriteterna i olika situationer samt också välja ut pressreleasebilder som ska skickas ut under dagen.  Jon Bon Jovi, Bill Clinton, Annika Sörenstam, Jack Nicklaus, Justin Timberlake och Billie Jean King var några av de som dök upp. Strax efter fem är vi utmattade men klara. Laddar ner alla mina bilder i Pauls dator vilket tar sin tid. Nu är det dags för mig att börja koncentrera mig på morgondagens jobb som är i Texas.

Springer ner på gatan vid kvart i sex för att ta min förbeställda taxi till Newark-flygplatsen. Ingen bil där. Taxiväxeln försöker dirigera föraren rätt men till slut ger jag upp och springer gata upp och ner för att hitta en taxi. Lyckas till slut men efter fem minuter kör han in till ett hotell. Vad händer? frågar jag. Jag ska bara lämna något här säger han. Jaha säger jag och överväger att gå ut på gatan och försöka få tag på en annan taxi men jag stannar kvar eftersom det inte verkar finnas så många lediga taxibilar i Jersey City vid denna tidpunkt. Efter tio minuter kommer en äldre kvinna fram till bilen, hon pratar samma språk som taxichauffören. Oklart vilket. Hon får en ugnssäker form täckt av stanniol. Den verkar innehålla mat. Kvinnan ger föraren tjugo dollar och han kör vidare. Jag är irriterad.

På Newark missar jag springande 19-flighten till Houston med fem minuter. Men det är trots allt okej. Då hinner jag med en middag innan kvällens sista flight som går 20:15.

Till hotellet (där bilden ovan är tagen) vid midnatt och blir sen sittande vid datorn till halv två. Somnar vid två och väcks vid sju av telefonen. Det är chefen i Oslo som vill diskutera dagens jobb.

Dusch, frukost och iväg till fotograferingen.

Hösten har kommit till stan

Det är den 1:a oktober i dag.

Så jag antar att sommaren definitivt är över. Ett minne blott.

Jag minns Ulf Lundell på scenen en vacker men något kylig kväll vid Sofieros Slott i Helsingborg i slutet av juli. Jag minns en Dry Martini i ensamhet på Söders Hjärta och jag minns ett par tunga (i ordets positiva bemärkelse) kvällar med goda vänner i Grand Hotells bar. Och jag minns en hel del andra saker som jag nu försöker att glömma.

New York har blivit kyligt.

Ser Robert Frank-utställningen på Metropolitian Museum of Art. Briljant såklart. Hans fotografier visade USA som det var. Inte som amerikanerna ville att det skulle vara i framtidsandans femtiotal. Född i Schweiz kunde Frank med en utomståendes blick skära rakt igenom myterna. Det blev en chock för många men hans bildspråk är inte slagordens skräniga retorik utan återhållsam poesi med en underton av melankoli. Budskapet finns där att upptäcka för den uppmärksamme och effekten blir desto större.

Tre långa resor med bil för Frank i USA under 1955 och 56 resulterade i 27 000 exponeringar varifrån han gjorde 1 000 kopior som sedan redigerades ner till 83 bilder (!) som blev boken The Americans. Med förord av Jack Kerouac.

Det blir inte bättre.

Om du är i New York under hösten bör du absolut gå och se den utställningen.

För ett par veckor sedan såg jag Richard Avedon-utställningen på ICP. Hans modebilder. Det var mycket bra. Speciellt hans tidiga bilder från 40- och 50-talet som hade en lättsam perfektion över dem. Hur man nu kan kombinera dessa två saker. Men han blandade humor och perfekt komposition i sitt bildspråk. Testade annorlunda saker, nya vinklar. Inspirerande även fast man inte är modefotograf. Den utställningen är tyvärr över nu.

Mörka moln över Manhattan idag.

Såg Tarantinos nya film, Inglourious Basterds, igår. Brad Pitt jagar nazister i Frankrike. Bra. Fyra plus. Vissa scener lite väl blodiga. Såklart.

Och så rekommenderar jag dig att läsa fotografen Martin von Kroghs blogginlägg från Irak om flyktingar och förutfattade meningar. Det bästa blogginlägg jag läst i år.

Jag tycker om hösten.

"Dom röda löven faller ner på gången där jag går med mitt kaos och min jakt efter hållbara svar"

En fri man i stan - Ulf Lundell

Åtta år senare

Dagen innan åttaårsdagen av terrorattackerna mot World Trade Center hade de en presskonferens där de visade det nya ”9/11 Memorial Preview Site”. Det är ett slags tillfälligt litet museum som en försmak av det riktiga museet som ska öppna 2012 på platsen där World Trade Center stod. ”Bara” elva år efter tvillingtornen föll. Med tanke på all politik som är involverad i vad som ska bli av Ground Zero så kanske det trots allt måste ses som en bedrift att lyckas med detta.

Men then again, det är inte byggt ännu.

Måste dock rapportera att de nu, åtta år efter attacken, äntligen har lyckats bygga sig upp ur gropen och nått marknivå.

Det visade sig att det tillfälliga museet ligger på Vesey Street mellan Broadway och Church Street. Nästan exakt där jag stod när det södra tornet kollapsade på morgonen den 11 september 2001. Då jag för ett ögonblick trodde att jag hade gjort mitt i den här världen. Det visade sig också att de faktiskt har tre av mina bilder i museets utställning. Samt fem av mina bilder i den lilla minnesbok de säljer där.

Glad är kanske fel ord, men känner mig ändå lite stolt och kanske också tacksam över att något jag presterade den där hemska dagen kom till nytta.

Bilderna nedan:

1: Ground Zero 10 September, 2009.

2: Bilder på väggen i 9/11 Memorial Preview Site.

3-5: De tre av mina bilder som visas i 9/11 Memorial Preview Site.