Tankar från 39:e gatan...

Haiti - ett år senare

I onsdags var det ett år sedan den katastrofala jordbävningen drabbade Haiti. Fem timmar efter att den inträffade satt jag och reporter Anders på ett plan från New York till Dominikanska republiken. Vi landade mitt i natten, tog en taxi de fem timmarna till gränsen och sedan fick vi lift av ett par in till Port-au-Prince dit vi kom strax för klockan tio morgonen efter jordbävningen. Sedan väntade en av de tuffaste jobbveckorna i mitt yrkesliv men det var såklart också väldigt givande att som journalist få bevaka en sådan stor nyhet. Jag är tacksam att jag var där.

Jag hade tänkt publicera dessa bilderna på årsdagen men skjutningarna i Arizona kom emellan. Och inte bara för mig, CNN ställde in sin planerade direktsändning från Haiti med stjärnreportern/programledaren Anderson Cooper på årsdagen och koncentrerade sig i stället på dramat i Tucson. Tyvärr kan man väl kanske säga. Men de har faktiskt haft ganska bra bevakning från Haiti under hela detta år.

Bilderna här tog jag visserligen i slutet av november, alltså tio månader efter jordbävningen. Detta på grund att julhelgerna gjorde att det blev tidigare deadline på VG:s helgbilagor (detta reportage publicerades i VGHelg den 8 januari). Men det spelar inte så stor roll egentligen. Situationen i Haiti är lika hopplös två, fem, tio eller tolv månader efter och kommer att vara så inom en överskådlig framtid. Det var ju ganska jävligt där redan innan jordbävningen (jag var själv där 2007) men nu är det ännu värre. Över en miljon är fortfarande hemlösa. De bor i fallfärdiga skjul, under uppspända presenningar eller i bästa fall i tält. Folk har inga jobb. Inga pengar. Knappt någon mat och så drabbades man under hösten av en koleraepidemi som hittills 160 000 människor har insjuknat i och som har krävt 3 600 dödsoffer.

Bilden ovan är från soptippen strax utanför Port-au-Prince där haitier i alla åldrar letar efter något ätbart samt metall för att sälja.

Som jag skrivit tidigare, men det tål att upprepas, ens egna små problem ter sig ganska obetydliga i jämförelse.

 

Guantanamo Bay: Easy living?

Hösten har varit intensiv med många reportageresor. Tanken är att försöka skriva om dem här på bloggen. Jag vill ju dock inte göra det innan det har varit publicerat och många av jobben är för vår helgbilaga VG Helg. Då ligger ofta publiceringen flera veckor eller en månad fram i tiden så det kan ta lite tid ibland innan det dyker upp här. Också så är ju tidsbrist en faktor (som med detta jobb som var publicerat i vanliga VG över fyra sidor inför kongressvalet i början av november). Men förr eller senare dyker det upp här.

---

Sista veckan i september besökte jag och reporter Anders Giæver det amerikanska militärfängelset i Guantanamo Bay på Kuba där de  ”enemy combatants” som tillfångatagits i Irak och Afghanistan hamnar. Det är tredje gången jag är där och jag har ju skrivit om mina tidigare besök här på bloggen.

Obama lovade att stänga fängelset inom ett år efter att han blev president. Så blev det inte. Det har nu gått snart två år och någon stängning verkar det inte bli inom överskådlig framtid. Planen var ju att flytta de kvarvarande fångarna till något fängelse i USA men hemmaopinionen mot det verkar vara alltför stark för att det ska bli verklighet.

Man försöker också placera ut de frigivna fångarna i olika länder men det är inte helt lätt att hitta nationer som vill ta emot dem. I de läckta diplomatiska dokumenten som nyligen har publicerats av Wikileak kan man läsa hur USA erbjuder premiärministern i Slovenien ett 20 minuters möte med Obama som belöning om han låter en av fångarna från Guantanamo flytta dit. Det lilla örriket Kiribati i Stilla Havet blev erbjudna tre miljoner dollar för att ta emot 17 kinesiska muslimer som skulle släppas från fängelset.

När vi var på Guantanamo Bay drog en tropisk storm över området. Vi hade blivit lovade att få fotografera när fångarna spelade fotboll (de som sköter sig får göra saker som det medan andra fångar sitter isolerade större delen av dygnet). Men det kraftiga regnet gjorde att det blev inställt. Dagen efter fick vi dock istället se en teckningslektion. Något som hålls regelbundet. Och det är väl bra. Bra är också Dvd-filmerna (Tom&Jerry är en favorit bland de äldre fångarna) och böckerna de har tillgång till och som man gärna visar media liksom maten som serveras och så vidare. Men den viktigare frågan om hur länge de ska sitta där, vad de är anklagade för och om de kan få en rättvis rättegång, det berörs inte.

174 stycken fångar sitter där nu. Som mest var det 775.

Media beläggs med en del restriktioner och vi får till exempel inte fotografera ansiktena. Alla bilder som tas kollas varje kväll av en militär censor som raderar de bilder som inte är godkända. Något jag inte känner mig helt bekväm med men som är ett villkor för att alls få besöka fängelset.

---

Bilderna nedan:

1-3. Teckningsklass för fångarna, som då är bundna med fotbojor till golvet.

4. Med den här slangen tvångsmatas de fångar som hungerstrejkar. De kan välja att smörja in den med honung eller olivolja för att den ska glida ner i strupen lättare. I burkarna är den flytande föda de får. Smakerna är jordgubb. vanilj eller pecan nötter. Den amerikanska militären säger att de som hungerstrejkar villigt låter sig tvångsmatas. Några av försvarsadvokaterna och människorättsorganisationer säger att så inte är fallet med alla.

5. I Camp 4 sitter fångarna som är mest samarbetsvilliga och som därför har mest ”frihet”. De väljer att tvätta sina kläder (som på bilden hänger på tork) själva istället för att lämna in tvätten. Detta för att de vill ha sina ”egna” kläder.

6. De finns en del stora ödlor vid fängelset.

7. En soldat från Puerto Rico i ett av vakttornen.

8. I militärbasens presentbutik kan man bland annat köpa en T-shirt med texten ”Guantanamo Bay – Easy Living”.

Smutsigt vatten i Haiti

Lite mer från Haiti:

Jocelyn sköljer sitt ansikte med vatten från Artibonite-floden. Strax innan har hon diskat tallrikar där. En bit därifrån tvättar sig en naken man i samma vatten. Det är i denna flod som koleraepidemin startade i mitten av oktober.

Vattenkvalitén är ett problem på många platser i Haiti.

En kanal i centrala Port-au-Prince är så full av skräp att den mer ser ut som en soptipp. När jag fotograferar den är stanken nästan outhärdlig. I vattnet ser jag en död gris flyta förbi och lite längre bort ligger en död katt i vattnet.

Kolera i Haiti

Jag är hemma i New York efter sex dagar i Haiti. Ett besök i det landet ger onekligen perspektiv på tillvaron. Ens egna små futtiga problem ter sig tämligen patetiska i jämförelse med vad haitierna måste genomleva.

Det är första gången jag var tillbaka sedan jag var där direkt efter jordbävningen och som jag skrev i förra inlägget, inte mycket har hänt. Nära en och en halv miljon människor bor fortfarande i något av alla de tältläger som finns i Port-au-Prince. Bara tre procent av alla förstörda hus är bortrensade. Överallt står de kollapsade byggnaderna kvar och av allt det bistånd som lovades från världens alla länder direkt efter jordbävningen har bara fem procent hittills betalats ut till Haiti. Och som om inte allt detta var nog så har landet nu alltså drabbats av en koleraepidemi. 16 000 människor är smittade och minst 1100 döda hittills. Siffror som antagligen kommer att stiga snabbt för varje dag som går.

På en trottoar i Port-au-Prince, alldeles vid sjukhuset, ligger en kvinna utslagen av kolera. Folk går förbi utan att göra något. Rädda för smittan antagligen. En gammal sliten likbil kör in på sjukhuset samtidigt som en ung kvinna leds in till kolerakliniken av en kille. Hon är så svag att hon knappt kan gå.

Vår chaufför/fixare/tolk kör oss sedan upp till staden Saint Marc som ligger i det område där epidemin startade, ungefär tio mil norr om Port-au-Prince. Resan tar fem timmar för oss och då var det inte bara de dåliga vägarnas fel. En smärre krock med en annan bil och fyra stopp på grund av mekaniska problem efteråt gjorde att resan tar mycket längre tid än den borde ha gjort. Som tur är så finns det bilmekaniker i varenda litet skjul längs med vägarna som kan fixa skeva styrstångar och läckande kylare på en kvart eller så.

Väl framme i Sant Marc besöker vi det lokala sjukhuset som är överfullt av kolerapatienter. Provisoriska ”sjukhussalar” av modell presenning får komplettera de befintliga. Samtliga är överfulla och på gården jobbar ett tiotal snickrare med att göra flera ”kolerasängar” som har det där karaktäristiska stora hålet i mitten. Vi blir visade runt av en sjuksköterska från Läkare utan gränser. Salarna är överfulla av patienter. Barn och vuxna. Alla mycket sjuka. Hinkar töms. Golv svabbas. Hela tiden. Stanken är dock svårt att göra något åt.

Kolera är ju egentligen inte så svår att förebygga eller behandla. Rent dricksvatten och normal hygien vid matlagning förebygger. Och vätska med näring i en eller annan form botar om man får läkarvård i tid. Självklarheter i många länder men tyvärr inte i Haiti.

När vi lämnar sjukhuset möter vi en familj som bär in pappan sittandes på en stol. Han är för svag för att kunna gå. Det skulle kunna vara en passande metafor för landet Haiti. Men vem bär stolen i så fall?

----

Rättelse: Tio procent av de utlovade pengarna har betalts ut till Haiti.

Tillbaka i Haiti

Är i Haiti sedan slutet av förra veckan. Inte mycket har hänt sedan jordbävningen.

Återkommer.

...som jag ofta skriver, men också ganska ofta gör. Förr eller senare. Eller?

Så var det att jobba i Haiti – del 2

Första klunken öl, av märket Presidente, på restaurangen i Jimani på kvällen efter första dagen i Port-au-Prince ligger nog på både min och reporter Anders Giævers topp tio på ”ölklunkarnas topplista”. Maten kanske inte så. Restaurangen var ett hål i väggen som bara hade en maträtt. Oklart var det var eftersom vi inte pratar spanska och de inte förstår engelska (i Haiti pratar de ju franska så vi skulle behöva ha haft två tolkar). Det var en sallad med något vitt fiskliknande i som hade en konsistens av gummi. Gissar på bläckfisk.

Det fanns bara två "restauranger" att äta på i Jimani. Det andra var ett ännu mer spartanskt ställe som låg i ett gathörn vid stadens lilla park. Från dag två blev detta vårt stamställe. Det bestod av en grill utomhus och ett litet skjul samt några plastbord och stolar. Normalt hade jag sprungit därifrån men med tanke på vad vi såg varje dag inne i Port-au-Prince kändes detta som höjden av lyx. Inte heller här fanns det någon meny. Frukosten bestod av något falukorvliknande som de kallad salami. Middagarna bestod alltid av kyckling i olika former. I bland grillad. Ibland i någon slags gryta. Det var ganska okej men när jag åt försökte jag glömma synen av alla flugor som vandrade på kycklingarna där borta vi bordet där de tillagade dem.

Han som drev stället var en trevlig man med mycket energi. Vi blev snabbt hanns kompisar trots att vi inte kunde prata med varandra. Som de stammisar vi var fixade han alltid plats på något av de två bord han hade. Han hälsade alltid glatt på oss när vi kom och ibland slog hans sig ner vid vårt bord. Som Anders sa, hade han bott i New York hade han med framgång kunnat driva en trendig restaurang i SoHo. Men hans affärer gick bra här då det för varje dag blev det mer folk. Journalister, läkare (det låg ett litet sjukhus i Jimani dit skadade flögs in från Haiti) och diverse hjälparbetare. I brist på bord stod folk och åt ibland.

Andra dagen tog vi oss över gränsen när den öppnade klockan åtta. Vi hade ingen transport ordnad i Haiti men räknade kallt med att det skulle lösa sig. När vi passerat gränsen stod en klunga med motorcyklar och pick ups (som de hade byggt ett tak över samt satt upp två träbänkar på flaket – dessa fordon fungerade som små bussar) och väntade på kunder. En ung kille kom fram till mig och frågade på mycket bra engelska om vi behövde hjälp. Hans två kompisar hade en pick up. Vi bad dem köra oss till flygplatsen där vi hade tänkt fixa en annan, lite mer bekväm, bil. Men vi gillade vår engelskpratande vän och hans kompisar och under de 90 minuter det tog att ta oss in till Port-au-Prince bestämde vi oss för att hyra dem för hela dagen. Det slutade sen med att de jobbade för oss resten av vår tid där. Visserligen var det lite obekvämt att sitta på de hårda träbritsarna när bilen skumpade fram på de gropiga vägarna. Men man smälte in bra i omgivningen och det var lätt att fotografera från bilen samt att hoppa av och på. Så så fick det bli.

Varje morgon och kväll var vi alltså tvungna att ta oss över gränsen. Det gick relativt lätt. Nackdelen var att de första dagarna inte öppnade den förrän åtta på morgonen, men efter ett par dagar insåg de att de måste ändra sina rutiner och den förblev öppen dygnet runt. Efter det tog vi oss över klockan sex på morgonen. Det var ett slags ingenmansland mellan länderna på sju åtta hundra meter där taxin eller motorcykeltaxin vi tagit från ”hotellet ” (som låg cirka 7 minuter från gränsen) inte fick köra. Så antigen fick vi gå eller lifta med någon eller betala andra motorcyklar som tydligen fick köra där. Vi provade samtliga av de alternativen.

VG skickade efter ett tag ytterligare ett team för att lösa av oss, och kanske jobba dubbelt ett par dagar. Som vår erfarna utrikeschef Frode sa, efter fem sex dagar i ett jordbävningsområde börjar man bli ganska sliten. Reporter Per Olav Ødegård och fotograf Harald Henden samt VGNetts Erlend Skevik kom på lördagseftermiddagen. Vi möttes inne i Port-au-Prince där vi fick lite påfyllning av dollar som de hade med sig. Våra var nästan helt slut.

De tillbringade också sin första natt i Jimani där vi lyckats boka upp de återstående tre rummen på vårt hotell till dem (därefter slog de upp bas i Port-au-Prince). Den danska fotografen Jan Grarup hade kommit samtidigt med dem och var med när vi satt på vårt stamställe och åt på kvällen. Vi berättade lite om hur det hade varit att jobba och vad vi hade varit med om. Grarup frågade om jag kunde visa mina bilder. Jag hade datorn med mig eftersom jag kommit direkt från Internetcaféet. Det var lite smått nervöst att visa sina bilder för så erkända och erfarna krigs- och katastroffotografer. Men de var vänliga nog att säga att de tyckte mina bilder var bra (vad annat kunde de säga ;-).

På söndagsmorgonen följde de med oss på vårt flak in till flygplatsen i Port-au-Prince där de snabbt fixade en tolk, chaufför och bil. Våra vägar skildes åt olika håll (detta var dagen när vi hjälpte Torsten och hans familj över gränsen).

Måndag morgon skulle vi ringa tidningen för att höra om vi skulle stanna ytterligare ett par dagar eller om det räckte med ett team. Vår tolk och chaufför hade inga fungerande telefoner så vi hade bett dem vänta på andra sidan gränsen klockan sex på morgonen. Vi sa att vi inte var säkra på om vi behövde dem men att vi skulle komma dit och ge besked i vilket fall som helst.

Ingen frukost eftersom vi nu började dagarna tidigare och restaurangen var stängd. Bunkrade med vatten och kex i väskan i fall vi blev hungriga. Det var fortfarande becksvart ute när vi fick tag på några motorcykelkillar som var villiga att köra oss till gränsen för tio dollar var. Min stank av sprit och dessa motorcykelfärder var nog det farligaste vi gjorde under vår tid i området.

Vi lyckades ta oss över gränsen relativt snabbt men det var ovanligt få bilar och motorcyklar där denna morgon. Nästan inga alls. Så vi beslutade oss för att gå över till Haiti där vi planerade att ringa redaktionen i Oslo för att höra hur vi skulle göra. Halvvägs kommer två lösa hundar som började skälla och springa runt omkring oss. Vi ökade takten på stegen men samtidigt kändes det inte som en bra idé att börja springa. En av hundarna var alldeles intill mig och skällde högt mot mig. Den andra hunden gjorde samma sak mot Anders och helt plötsligt skrek han till. Hunden hade bitit honom. Jag lös med mobilen på bettet och såg inget blod och sa till Anders att det nog är okej. Men framme oss våra vänner på andra sidan gränsen tittade vi på benet i bilens strålkastarljus och såg nu att det hade börjat blöda. Vi ringde tidningen och förklarade läget att vi måste tillbaka till det lilla sjukhuset i Jimani så att Anders kunde få en stelkrampspruta.

Vi betalde killarna lite grann och sa att vi nog inte skulle behöva dem denna dagen. På sjukhuset fick Anders snabbt en spruta. Runt omkring honom låg människor som flugits in från Port-au-Prince. Med gipsade ben och allvarliga ansikten. 

Efteråt gick vi och åt falukorvsfrukost medan solen sakta letade sig upp. Vi diskuterade vad vi skulle göra. Vi var båda ganska slitna och hundbettet fick luften att gå ur oss.  Också så var det kanske inte helt bra att röra sig bland liken på gatorna i Port-au-Prince med ett öppet sår i benet. Vi pratade med vår chef som sa åt oss att det var okej för oss att packa ihop och åka hem.

I bilen på väg mot Santo Domingo kom Anders på att han nu borde skriva en bok med titeln ”The dogs of Haiti” som börjar med meningen ”The first dog attacked us at the break of dawn.”

---

Bilden ovan:

Vår tolk och Anders på gränsen en tidig morgon.

Bilderna nedan:

1. Från vänster: Vår chaufför, hans kompis och vår tolk med bilen vi åkte i varje dag.

2. Vårt stamställe. Restaurangens ägare i orange t-shirt.

3. Från vänster: Jan, Harald, Per-Olav, Erlend och Anders på vår restaurang.

4. Gränsen mellan Dominikanska Republiken och Haiti.

5. Anders får en stelkrampspruta efter hundattacken.

     

Bildspel från Haiti

Jag har satt ihop ett bildspel med mina bilder från jordbävningskatastrofen i Port-au-Prince som du kan se här på VG:s hemsida.

Varning för att en del av bilderna är ganska starka.

Så var det att jobba i Haiti – del 1

Här kommer lite om logistiken och om hur vi jobbade i Haiti. Det kanske blir en del upprepningar från tidigare inlägg men jag tror att det kanske trots det kan vara intressant läsning.

Vi kommer alltså iväg ganska snabbt från New York. Jag och reporter Anders Giæver sitter på ett flygplan på väg till Dominikanska Republiken mindre än fyra timmar efter jordskalvet. Det var en handfull andra journalister ombord men det fanns gott om lediga platser. Vi landar sedan klockan två på natten på flygplatsen i Santo Domingo. Där köper vi mat och vatten i ett nattöppet café. Provianten består av en plastpåse fylld med bananer och en annan fylld med muffins.Vi delar sedan taxi med Los Angeles Times prisbelönta fotograf Carolyn Cole, som jag hade börjat prata med redan på JFK-flygplatsen i New York (men inte känt sedan tidigare). Fem timmar tar det att komma fram till gränsstationen mot Haiti som öppnar klockan åtta. En kvart efter att vi kom dit och vi är först över. Taxin får inte köra över gränsen men ett medelålders par ger oss och Carolyn lift in till Port-au-Prince. De bor i Dominikanska republiken men är nu på väg till fruns föräldrar som bor i Port-au-Prince och som de inte vet hur de har klarat sig.

En och en halv timme senare och sjutton timmar efter jordbävningen rullar vi in i katastrofområdet. Det är människor överallt. På väg någonstans. Många med väskor. Det är konstigt nog en ganska lugn stämning. Många i chock antagligen. Döda och skadade på trottoarer och vägar. Många döda är redan täckta av vita lakan. Raserade hus bredvid byggnader som fortfarande står. Helt slumpmässigt urval av naturens krafter som det verkar.

När vi kommer fram visar det sig att pappan är död. Deras hus är visserligen nästan helt intakt men när jordbävningen startade gick han ut på terrassen och fick en fallande balkong över sig. Hade han liksom sin hustru stannat inne så hade han överlevt. Jag får ett tyst medgivande från dottern att fotografera pappan där han ligger upplagd på soffan i vardagsrummet. Hon vill visa vad som hänt med hennes älskade pappa. Han ser fridfull ut. En blodfläck har bildats på soffans dyna under hans huvud. Jag kommer på mig själv med att fundera på om den kommer att gå att få bort. Hon gråter.

Vi går runt lite i området och fotograferar och iaktar. Efter ett tag så bestämmer vi oss för att försöka hitta någonstans att sända hem bilder och text ifrån och eventuellt ett par hotellrum. Vi kollar med Hotell Montana som är det bästa hotellet i stan och egentligen det enda av internationell klass (jag och Kim Riseth bodde för övrigt där när vi var i Port-au-Prince och jobbade för några år sedan). Det ligger alldeles intill huset med den döda pappan men det visar sig dock att hotellet är totalförstört.

Vi tar oss till ett annat lite mindre hotell en halvtimmes bilfärd därifrån men där finns ingen el och inga rum. Lobbyn är full av strandsatta gäster. Bland annat träffar vi ett par från Frankrike som precis har hämtad sin adopterade pojke. De ber oss att skicka ett e-mail till deras släktingar i Frankrike för att berätta att de är okej. Vilket vi också gör senare samma kväll.

Vi bestämmer oss för att ta oss till flygplatsen. Om det är någonstans det kan finnas el och Internet så är det där resonerar vi. Hittar två killar med en bil som är villiga att köra oss för 80 dollar. Trafiken är kaotisk. Solen het. En man står och sjunger besvärjelser över en död kvinna på trottoaren vid foten av en brant backe som leder upp till en förstörd kyrka. En annan man sitter vid en bensinmack med ett dött barn i famnen. Ansikten överallt. Med ögon som vittnar om att de har sett för mycket. En del tårar men mest allvariga blickar och detta oförklarliga lugn.

Det tar en dryg timme innan vi kommer till flygplatsen bara för att upptäcka att det inte heller där finns någon el. Tidningens deadline närmar sig och vi tar beslutet att ta oss tillbaka till gränsen mot Dominikanska Republiken. Vi hittar snabbt en man som är villig att köra oss dit för 150 dollar i sin skrotiga gamla stadsjeep. Det är sen eftermiddag när vi kommer till gränsen och där börjar mobilerna att fungera igen. Anders ringer till redaktionen som är lättade att äntligen höra ifrån oss. Dels för att de nu kommer att hinna få med vårt material i tidningen men kanske mest för att vi är välbehållna.

Inte heller den här bilen får köra över gränsen men där står killar med motorcyklar redo att köra oss de åtta- niohundra meter som utgör ett slags ingenmansland mellan länderna. Jag får ner priset till från tjugo till tio dollar. Men innan de är klara så har de lurat av oss ett antal dollar. Det är något om en gränsavgift på femtio dollar som de kan betala till tulltjänstemannen för det går fortare att få oss över då. Och så vidare. Men nu är vi mindre än två timmar från deadline och om vi inte får hem materialet så har dagens insats nästan varit utan mening. Så vad spelar några extra dollar för roll tänker vi. Det visar sig sedan att vi har stor nytta av dem. De kör oss ända in till den lilla byn Jimani där de tar oss till ett fungerande litet Internetcafé och efter att vi i sista stund sänt hem bilder och text till mycket nöjda nattredaktörer i Oslo så lyckas våra motorcykelvänner till och med hitta två rum till oss på ett litet risigt hotell med fem rum totalt och gemensam dusch (en svag stråle kallt vatten som kom ut ur ett rör men som Anders sa, ”det är nog den skönaste duschen jag någonsin tagit") och toalett ute på gården. Visst var hotellet ganska slitet men det fanns trots allt en säng att sova i och det var mer en många andra journalister som kom senare hade. Några dagar efter det tog vi en öl med New York Daily News utsända och de verkade inte helt nöjda över att behöva tillbringa ännu en natt i hyrbilen.

Det var så det kom sig att vi förlade vår bas till den lilla gränsstaden Jimani. Trots att det var lite slitsamt att varje dag behöva spendera tre timmar i transport så fungerade det bra för oss. Där fanns säng, el, Internet, mobiltäckning och mat (återkommer till maten). Dessutom var säkerhetsaspekten en faktor de första dygnen. Man visste inte riktigt hur situationen var så det kändes skönt att ta sig ut ur Port-au-Prince innan kvällarna.

---

Bilden ovan visar Anders med en av våra motorcykelchaufförer utanför Internetcaféet i Jimani.

Bilderna nedan:

1. Anders ser på CNN på planet från New York till Dominikanska Republiken.

2-3. Gränsen mellan Dominikanska Republiken och Haiti första morgonen vi passerade den.

4. Vårt hotell i Jimani.

5. Jag sänder bilder från Internetcaféet som kom att bli vårt kontor.

   

Hemma igen

Jag är nu tillbaka i New York.

Först nu känner jag hur trött jag är. I kropp och huvud. Trots att jag vilade upp ett och ett halvt dygn i Santo Domingo.  Känner också en slags tomhet. Det känns märkligt att allt är som vanligt här i New York.

Återigen, stort tack för alla kommentarer och mail jag fått. Jag läste dem där borta och de betydde mycket för mig. Har ännu inte hunnit svara på dem men kommer att försöka göra det de närmaste dagarna. Det verkar som att mitt bloggande har fyllt en funktion för både mig och också för er som läste det.

Jag kände en skyldighet att blogga. Att förmedla en personlig bild av vad jag såg. Så jag avslutade kvällarna med att skriva blogginlägg. Visst var jag trött och ville egentligen bara gå och lägga mig men vad är ett par förlorade timmar sömn jämfört med vad människorna i Haiti genomlever?

Kommer att blogga mer om Haiti de kommande dagarna. Blanda annat om hur det var att jobba där rent praktiskt samt känslomässigt.

---

På lördag förmiddag kommer jag att vara med i radioprogrammet Medierna i P1 klockan 11:03. Det kommer att handla om mediabevakningen av jordbävningen i Haiti.

Uppdatering: Lyssna på programmet här.

Kontraster

 

Vi har nu lämnat Haiti. Anders drog direkt tillbaka till New York men jag tar ett par dagar i Santo Domingo i Dominikanska Republiken för att få en liten buffert innan jag kommer hem till New York. Samt också en chans att tvätta kläderna. Vill inte ta med mig stanken hem.

Jag vill verkligen inte trivialisera katastrofen i Haiti med dessa bilder och i sammanhanget är min komfort ganska oviktig. Men kontrasten var så stor att jag ändå vill blogga om den. Rummet på den översta bilden sov jag fem nätter i. Det finns på ett litet hotell utan namn i den lilla gränsbyn Jimani på den dominikanska sidan. Där hade vi vårt basläger. Rummet funkade faktiskt bra. Man fick vara glad att ha en säng över huvudtaget. 

Här i Santo Domingo lever folk som vanligt. Gamla män spelar domino på trottoarerna och turister sitter på uteserveringar med kalla öl framför sig. Det känns mycket märkligt. En slags overklighetskänsla. Som att jag är här men ändå inte.

Rummet på nedre bilden finns på ett hotell här som heter Hostal Nicolas De Ovando som ligger i en byggnad från 1500-talet. Det är kolonialstil och man får en känsla att kliva in i en Graham Greene-roman. Officerare i perfekta vita uniformer vid ett bord. Flyvärdinnor vid ett annat. Vid frukosten råkar jag höra några ord på bruten engelska från bordet bredvid ”I talked with the man from CIA…”

Det kommer också in en del folk från Haiti. Jag har bland annat träffat på en far och son från Danmark. Pappan bodde i Haiti men nu är hans hus totalförstört och han säger själv att han hade en otrolig tur som överlevde. Sonen, som bor i Los Angeles, blev frustrerad över att det tog så lång tid för danska UD att få till en räddningsinsats så han hyrde istället själv tre helikoptrar i Santo Domingo för att hämta ut sin pappa med vänner från den isolerade sydkusten.

Jag kommer att skriva mer om Haiti de närmaste dagarna tänkte jag. Bland annat lite om hur vi jobbade samt visa lite fler bilder.

Och glöm inte att skänka pengar till insatsen i Haiti. Själv ska jag skicka pengar till Läkare utan gränser.

Nedan kan ni se att det var en viss skillnad på duschrummen också.

  

Över gränsen

I går hjälpte vi norrmannen Torbjørn, hans haitiska fru Vanina (som hade förlorat många släktingar i jordbävningen) och hennes dotter Kristelle att ta sig ut från Haiti. Det var dem jag och Anders försökte ta oss till för en intervju häromdagen utan att lyckas. Nu mötte vi dem av en slump på flygplatsen där de utan någon framgång försökte komma ombord på vilket flygplan som helst som kunde ta dem därifrån. Norska UD hade de bara lyckats få sporadisk kontakt med och ingenting märkbart hade gjorts för att få dem ut ur landet. De är nyligen gifta och Vaninas och dotterns pass är på den norska ambassaden i Venezuela (som också har hand om Haiti) färdiga med norska visum.

Vi sa att vi kunde ta med dem, med vår förare och bil (eller snarare pick up), till den Dominikanska staden Jimani som ligger precis på andra sidan gränsen. Varifrån de kunde ta sig vidare till Santo Domingo dit passen sen kunde skickas till det norska konsulatet där. Problemet var ju då att de inte hade sina pass nu och kanske inte skulle bli insläppta i den Dominikanska Republiken. Men vi hade passerat gränsen flera gånger och trodde att det skulle gå. Kontrollerna var inte alltför noggranna som ett resultat av den ökade trafiken efter jordbävningen.

Efter en och en halv timme närmade vi oss gränsen och stämningen på flaket på den pick up vi satt på blev spänd. Först genom den Haitiska gränsen och det var som väntat inga problem. En bit bort låg den Dominikanska gränskontrollen. Där var det fullt kaos med människor och bilar. Vår förare från Haiti har normalt fått köra oss över gränsen men nu blev det strul. Bilen fick inte tas in i Dominikanska Republiken såg det ut som. Men det verkade mer vara de lokala taxiförarna som var förbannade och som klagade till gränsvakten. Ett slagsmål bröt ut mellan vår förare och en Dominikansk taxichaufför. Livrädda att det skulle attrahera oväntad uppmärksamhet skyndade vi att ta av deras väskor från flaket och kastade oss in i en taxi av modell minivan. Vi satt alla på helspänn när bilen långsamt passerade gränsen. Gränsvakten spejade in i bilen och såg bister ut. Det kändes som en scen ur filmen Midnight Express men han vinkade sen igenom oss utan att kolla våra pass. Lättnaden var stor och Torbjørn, Vanina och Kristelle mycket glada.

Vi gjorde såklart ett reportage om detta och visst kan man kritisera hur media ibland fokuserar mest på sitt eget lands medborgare i stora katastrofer som denna. Jag brukar själv känna så. Det som gör att jag ändå står för denna story är att inget av alla våra andra reportage från Haiti har handlat om norrmän samt att den kom dag sex och inte första eller andra dagen. Dessutom känns det som att vi gjorde en god gärning.

Mer hjälp behövs

Hjälpen har som sagt börjat landa på flygplatsen, i går såg jag bland annat ett flyplan från Spanien samt en stor fraktjumbojet från Kina. Den var omringad av kinesiska FN-soldater med automatvapen. Jag tog några bilder när de lastade ut förnödenheterna men det gillade inte soldaterna som stoppade mig. Konstig måste jag säga. Vill man inte visa att man hjälper? Eller är det bara av gammal "censurvana" man inte låter mig fotografera?

På gatorna i Port-au-Prince ser man nu några enstaka hjälppatruller men fortfarande alldeles för få. Förhoppningsvis kommer det att bli fler ganska snart.

Hjälpen kommer...

...sakta men förhoppningsvis säkert.

Vi spenderade en stor del av lördagen på flygplasten i Port-au-Prince. Där har hjälpgrupper och militärer från olika länder nu äntligen börjat anlända. Och strandsatta människor som hör hemma någon annanstans flygs nu ut.

US Air Force kommer i stora militärplan och först ut när dörren öppnas är två soldater med maskingevär beredda och vandrande blick. I kontrast till Jamaicas soldater som kommer med det färgglada planet från Air Jamaica och en något mer avslappnad attityd. Såklart! Två militärplan modell Hercules från Argentina landar och ett dito från Kanada. Ecuadors styrka har punktering på sitt avsevärt mindre flygplan och de kämpar med däckbyte. Norges plan skulle landa 12:30 men är försenat till 21:30. Quatar har ett lyxigt stort fraktflygplan på plats.

Det är fascinerande att tänka på hur komplicerat det måste vara att samordna allt det här och kanske man ändå kan förstå att det tar lite tid. Fast det känns som att de rika länderna i världen ändå borde kunna ha en snabb utryckningsstyrka som kan dra iväg till katastrofer inom 24 timmar. Men kanske det finns? Kanske de är här men inte syns för att det är en sån stor stad?

De som ska flyga ut får stå i inhägnader ute på flygplattan och vänta på en avgång som ingen verkar vet när den ska ske. En kristen hjälpgrupp från Ohio (de som på första bilden nedan vinkar och hurrar till ankommande militärer) som råkade vara i Haiti under jordbävningen har stått från tidig morgon och är fortfarande där i den stekande solen när vi lämnar vid 14-tiden. Deras byggnad hade inte förstörts och de menade att det var ett mirakel utfört av Gud. Men som Anders sa: ”God has a funny sense of humor”.

Några skadade på bårar ska flygas till Dominikanska Republiken. En amerikansk militär hjälper en ensam gammal och ganska svag man som vill flyga till sina släktingar i USA. Vid den provisoriska incheckningen utomhus säger kvinnan först att det inte går för han har inget visum. Soldaten ser uppgiven ut verkar mena att det borde gå att fixa. Kvinna säger att hon ska försöka. Soldaten ger mannen en förpackning med kex och en flaska vatten som i sin tur är så tacksam för hjälpen att han bjuder på en stor kram och några tårar. 

Vi ger oss också ut på en liten expedition för att försöka hitta en strandsatt norrman. Vägen går igenom några av de värsta slumområdena i Port-au-Prince. Där finns om möjligt ännu mindre representanter för myndigheterna, eller utländska räddningsgrupper. Noll! På den lilla mittremsa som finns mellan vägens olika körriktningar har hundratals hemgjorda tält, av pinnar och lakan, slagits upp för att husera hela familjer. Vi lyckades aldrig nå vårt mål på grund av avstängda vägar men det var en resa värd att göra ändå. För att se hur det är.

Men flygplanen landar ju så förhoppningsvis så ändrar det sig till det bättre. Men det kommer att ta tid.

I dag har vi fått förstärkning från redaktionen i Oslo. Det rutinerade teamet bestående av reporter Per-Olav Ødegård och fotograf Harald Henden har slutit upp. Vi jobbar antagligen dubbelt några dagar men sen väntar nog en flight hem till New York för mig och Anders i början av veckan. Batterierna börjar ta slut och jag kan behöva en ordentlig dusch. Samt en Dry Martini. Eller tre.

 ---

Jag var ju för övrigt i Port-au-Prince för några år sedan och gjorde ett par jobb. De bilderna ser ni i detta album (som också finns i spalten till vänster).

   

    

Bra människor

Bernadin sitter på en tom kista. Hon väntar på att några vänner ska komma dit med hennes syster som dog i jordbävningen. Hjärtskärande sorgligt. Men hon har ändå en kista. Och en kropp att lägga i den. Mer än de flesta anhöriga har här. Vid ingången till kyrkogården ligger kroppar dumpade. Insvepta i filtar och lakan. Den outhärdlig stanken dominerar området runtomkring. Där bostadshus och affärer finns. Hade tänkt gå in på kyrkogården och ta bilder men det är helt omöjligt. Till och med värre än lastbilsflaket.

På ett fält alldeles finns ett provisoriskt tältläger. De har alla mist sina hus och när vi kommer dit tror de att vi är hjälparbetare och frågar om vi har mat med oss. Den fräna lukten letar sig även ner dit. Jag kan inte gå många meter förrän jag har tjugo barn runtomkring mig som vill att jag tar deras bild. De verkar trots allt ganska glada.

Det börjar komma rapporter om plundringar, våldtäkter och mord. Jag vet inte om det är sant eller inte men jag misstänker att det är den typ av rykten som florera i dessa situationer. Jag tror att de är kraftigt överdrivna. Jag har under de tre dagar jag varit inne i Port-au-Prince aldrig känt mig hotad eller rädd. De människor som vi mött är stolta och bär på en stor värdighet. Visst, det finns en historia av kriminalitet och gängkrig men jag skulle gissa att det har varit färre brott efter jordbävningen än innan. Alla är drabbade av den.

De har råkat födas i ett väldigt fattigt land och är vana att klara sig själva. Ja, de väntar på hjälp men de sitter inte stilla. De hjälper varandra bäst det går.

Vill också passa på att tacka för kommentarer, mail och sms. Hinner som ni säkert förstår inte svara på allt nu. Tiden är knapp och kommunikationerna fungera ofta inte. 

Bilderna nedan:

1. En man har köpt vatten till sina 15 släktingar och betalt tre gånger så mycket som ordinarie pris.

2. På gatorna intill kyrkogården försöker förbipasserande stänga ute stanken.

3 - 5. Tältlägret.

    

Var är hjälpen?

Har spenderat ännu en dag i Port-au-Prince och sett ännu hemskare scener. I går valde jag att inte lägga ut några av de starkaste bilderna här på bloggen. I dag tog jag många som var värre än dessa. Man har börjat samla ihop de döda kropparna. Med lastbil. Jag var där. På flaket. Kommer nog aldrig att kunna glömma det. Besparar er från de bilderna.

Några få representanter har jag sett men frånvaron av internationella hjälporganisationer och till exempel den amerikanska militären är iögonfallande. Jag antar att de är på väg men borde det inte kunna gå snabbare? Haiti klarar inte detta själva.

Det är hett. Det är dammigt. Människor på gatorna. Överallt. På väg någonstans. Med väskor och påsar. Människor klättrar på ruinerna. Letar efter överlevande. Efter döda. Någon går omkring och lyfter på skynkena som täcker kropparna på trottoaren. Försöker antagligen hitta någon nära som saknas.

Men också. Mitt i detta försöker människor att leva sina liv. Och gör det. Grönsaksförsäljarna på trottoaren var i full gång igen på onsdagen. På bensinstationerna var det kaos. Alla ville fylla bensin i sina plastdunkar. Två män bär en kista på sina huvuden. En kvinna bär den påse med juiceflaskor på sitt huvud. Det är så de bär saker här.

Ett hotells parkeringsplats får fungera som fältsjukhus. Problemet är att det inte finns några doktorer. Eller sköterskor. En agronom utan någon som helst medicinsk utbildning fungerar som läkare. Barn som skriker. Svårt skadade människor. Medmänniskor. På en parkeringsplats. Två dygn efter jordbävningen.

Vid infarten har de lagt de som inte klarade väntan på en doktor.

Under vita skynken.

---

Anders bloggar också om våra upplevelser här.