Tankar från 39:e gatan...

Banksy i New York

Lite sent kanske, men fick mig åtmistone att blogga igen.

---

Intensiteten i ryktena tilltar sista timmen innan klockan 18. Den tid då den brittiske street artisten Banksy sagt på sin hemsida att dagens konstverk ska avslöjas. 17:40 ser jag på twitter att en vakt som står vid en inhängnad tom tomt vid Houston Street på gränsen till Soho har sagt till folk att de får vänta till 18:00. Jag ser det som en bekräftelse att ryktena  stämmer och kastar mig i en av New Yorks alla gula taxibilar. Det är sen fredag eftermiddag i slutet av oktober. Den tid på dygnet och i veckan då Manhattan andas ut och trottoaren är full av sänkta garder.

Jag hoppar snabbt ut ur taxin. En ansenlig mängd människor har samlats runt den inhägnad där twitter- och instagram-sfären påstår att nästa Banksy ska dyka upp. En presenning täcker stängslet. Vi hör att saker pågår innanför. Stämningen är spänt förfäntansfull. Främlinger spekulerar med varandra om vad det kan vara. Någon hittar ett hål och kikar in. Det känns som ett New York moment.

Mörkret har fallit och även presenningen faller. En man sitter där inne och spelar dragspel. Det är mörkt. Rök börjar komma och sedan kommer döden själv körandes i en radiobil som ser lite trång ut för honom. Folk fotar och förundras. Då och då överöstas dragspelsmusiken av låten (Don’t fear) The Reaper med Blue Oyster Cult samtidigt som blinkande discoljus sätts på och döden kör runt i cirklar, som om han dansade.

Det hela är ganska löjligt. Men kul. Som om det vore ett skämt från Banksy. “Se vad jag fick er att kasta allt ni hade för händerna och stressa hit för”.

Det är min första Bansky och medan jag står där och försöker bestämma mig för om detta är en bra konstupplevelse eller inte så inser jag helt plötsligt att det ju var förväntan, jakten, väntan som är en minst lika stor konstupplevelse som själva konstverket.

Kanske till och med den viktigaste delen.

Banksy var självutnämnd artist in residence i New York under hela Oktober. Varje dag lade han ut bilder eller video med dagens konstverk på sin hemsida (oftast var det “graffiti” men ibland även installationer). Det stod aldrig exakt adress, bara vilken stadsdel det var i. Banksy-fans på twitter och Instagram tog hand om resten (det gällde att vara snabb då många av konstverken förstördes ganska snabbt).

Genial marknadsföring i dessa tider av sociala medier. (Eller osociala medier som en vän till mig brukar säga när jag råkar kolla twitter då vi umgås.)

Jag kan mycket väl tänka mig att andra street art-konstnärer tycker att Banksy får alltför mycket uppmärksamhet. Att det finns de som är mycket bättre. De har antagligen rätt. Men som med mycket annat så handlar det om marknadsföring och det är något han länge har varit bra på. Bara som den detaljen att Banksy har lyckats hålla sin identitet hemlig i 20 år.

På grund av resor och annat så var jag lite sen på bollen och det var bara sista veckan jag följde Banksy i NY. Men å andra sidan tog det mig i alla fall till Greenpoint, Bronx, Coney Island, Queens och kanske inte lika exotiska 23:e gatan. I alla fall inte för mig som bor i närheten..

---

 

Bilden ovan:

Folk väntar spänt på att presenningen ska falla för det som ska visa sig vara The Grim Reaper.

Bilderna nedan:

1. The Grim Reaper.

2. “This site contains blocked messages” målat på vägg i Greenpoint, Brooklyn. Samma dag som Banksy fick en krönika om hur ful nya Freedom Tower är refuserad av New York Times.

3. Graffitisprejande robot sprejad på vägg i Coney Island.

4. “The banality of banality of Evil” – Banksy köper en billig landskaps-tavla i en second hand-affär som drivs av en välgörenhetsorganisation. Målar dit en nazist och ger tillbaka tavlan. Den säljs sedan för närmare en halv miljon dollar.

5. En cheetha målad på en vägg i Bronx, alldeles vid Yankee Stadium. Med på bilden är också en pojke i Halloween-dräkt som var där med sin pappa.

6. Sista dagens Banksy försvann lika fort som den kom upp och vi missade den precis. Det var en uppblåsbar grafitti-tag (i samma stil som de riktig) på den här väggen i Queens. Två killar försökte stjäla den, polisen kom och tog både dem och konstverket. Se video av det här.

 

7. Istället gick vi till en enormt stor och vacker kyrkogård alldeles brevid och jag tog den här bilden. Också det en konstupplevelse. Och som jag och min vän R, som var med på Banksy-äventyren har kommit fram till: Allt är konst! Bara man vill det.

-- 

På Banksys speciella hemsida för detta projekt kan du se alla konstverken dag för dag.

Min favorit är "Waiting in vain" (som jag tyvärr inte såg).

   

  

I betraktarens öga

Varför gå på konstmuseum när man kan se ofrivillig gatukonst på Delancey Street?

Fotografiska

På fredag öppnar Fotografiska i Stockholm. Ett museum som helt koncentrerar sig på den fotografiska bilden. Något det i fotokretsar har pratats om sedan Dacketiden. Men inget har blivit av allt prat förrän nu tackvare att bröderna Per och Jan Broman vågade drömma stort och dessutom var duktiga nog att förverkliga drömmen.

Fantastiskt!

Per jobbade för övrigt tidigare i många år som fotograf och bildredaktör för Expressen varifrån jag känner honom lite grann.

Museet ligger i det gamla tullhuset på Stadsgårdshamnen. I de nyrenoverade lokalerna finns förutom flera olika utställningslokaler en butik som säljer fotoböcker samt en restaurang med bar.

Lennart Nilsson, och Annie Leibovitz, Vee Speers och Joel-Peter Witkin är de fyra fotografer vars bilder inviger museet.

Så gå dit. Se utställningar. Köp böcker. Ät och drick. Gå på seminarier.

Läs mer på deras hemsida.

Street Art i SoHo

Tre bilder jag tog i torsdags i SoHo.

Street Art: Shepard Fairey

Jag kan inte var helt säker på att det är konstnären Shepard Faireys verk på bilden här ovan som jag tog i Soho för ett par år sedan. Men det verkar troligt. I vilket fall som helst är den i samma satiriska stil som hans street art brukar vara i och jag gillar det.

Fairey hämtar ju bland annat inspiration från propagandabilder i det gamla Sovjetunionen och Kina. Kanske har han även gjort den här nidbilden av Hillary? Han var ju en stor supporter av Obama och gjorde på eget bevåg den illustration som skulle komma att bli en den starkaste ikonen under valet (bilden nedan).

Det visade sig ju sedan att han hade använt en bild av AP-fotografen Mannie Garcia som förlaga. Så tidigare i år stämde nyhetsbyrån AP Fairey och han har faktiskt även stämt AP. Han menar att har använts sig av ”free expression rights” och vidare säger han att hans konstverk är mycket olikt orginalbilden (kul detalj är att Garcia fotograferade många valmöten där Obama-planschen hängde utan att se att det var hans bild). Shepard menar vidare att han inte tjänat några pengar på bilden och att hans enda syfte var att hjälpa Obama att bli vald till president.

Detta är inte första gången Fairey har hamnat i trubbel på grund av sin konst. Det ligger ju lite i sakens natur när man sysslar med street art. Han har blivit arresterad många gånger och nu senast i Boston tidigare i år. Han var på väg till invigningspartyt för en stor utställning med hans konst på Institute of Contemporary Art när polisen grep honom för en nio år gammal anklagelse om att utan tillstånd ha klistrat upp affischer i staden.

Men som så många andra rebeller verkar han gå mot mainstream. I våras designade han shoppingpåsar åt lyxvaruhuset  Saks on Fifth Avenue.

Så nu kanske jag måste gå dit och handla…

Det finns dagar

Det finns dagar som är underbara
Det finns dagar som är jobbiga
De flesta dagarna är vardag
Många försvinner i mängden

Vissa kommer man ihåg
Andra glöms bort
Några vill man glömma
En del vill man alltid minnas
Alla dagar har en sak gemensamt
De försvinner

Varje dag borde vara en fest
En hyllning till livet
I stort eller smått
Istället snärjs vi in
I intriger och måsten

Varje dag är en kamp emot slentrianen
Så denna dag höjer jag en näve, ett glas, en ros
För livet självt
För just den här dagen
Ta tillvara på den
Den kommer aldrig tillbaka

---

Titeln har jag lånat från en sång som Monica Zetterlund sjöng. Hon är en av de vackraste människor jag vet. Hennes dagar är tyvärr slut men hennes sånger lever kvar.

Bilden: Street Art på 7th Avenue.

Vattnet har slutat att falla

Sedan den 26 juni har den dansk-isländska konstnären Olafur Eliassons tre vattenfall forsat under Brooklyn Bridge samt från två fristående konstruktioner i närheten i East River. Installationerna, som kostade 15.5 miljoner dollar att bygga, har dragit hundratusentals besökare och de har enligt borgmästare Bloomberg genererat 55 miljoner i ”ekonomisk aktivitet”.

Ägarna av den kända restaurangen River Café som är beläget alldeles intill brofästet och vattenfallet var mindre roade. De sa att saltvattnet ofta blåste mot restaurangen och förstörde blommor, träd och buskar samt gjorde fönstrena smutsiga.

När jag i början av sommaren läste om installationen ville jag absolut se den. Jag gillar den här typen av storslagna konstprojekt. Men som så mycket annat så blev det aldrig av. Såg dem inte förrän i lördags då jag i skymningen råkade passera dem i en bil körandes norrut på FDR-drive. De upplysta vattenfallen var mycket vackra och jag tog bilder i farten genom bilens fönster (nej, det var inte jag som körde, men fler av min bloggs bilder än ni antagligen tror är faktiskt tagna från bilar som rullar).

Och det var i sista stund jag äntligen fick se vattenfallen. I går stängde de av dem. Konstinstallationen är över.

Klicka på bilden för större format.

Peter Åström

Jag var på vernissage i förra veckan. Den svenska konstnären Peter Åström (bilden) visar sin konst på RalphPucci på 44 West 18th Street. Jag älskar hans stora abstrakta tavlor. Önskar att jag hade en sån där lägenhet som folk har i filmer från New York så att jag kunde få plats med en av Peters tavlor på väggen.

Men som Lundell sjunger i låten Stora vägen: ”…det får inte plats några Warhol Marilyns på väggarna i din skrubb”.

Peter flyttade till New York 1973 och blev en del av den spännande konstscenen. Han hängde med Andy Warhol, Keith Haring, Jean-Michel Basquiat, Nan Goldin och många andra kända och okända på ställen som Studio 54 och The Odeon. Ska man tro tackordet i hans bok Åström, och det ska man väl, så har han haft en ung Lena Endre som roommate och diskhjälp i New York. Bara en sån sak!

På vernissagen syntes bland annat skådespelerskorna Susan Sarandon och Sylvia Miles samt designikonen Fabian Baron. 

Nuförtiden delar Peter tiden mellan lägenheten vid Union Square och en gård som han och hustrun Catarina köpt uppe i bergen i Catskills. Där har han en stor studio i något som i alla fall jag skulle kalla ladugård. Landskapet ser ut som i Dalarna. Catarina är för övrigt en duktig fotograf och de har tillsammans gett ut två svenska kokböcker i USA.

Se Peters hemsida här.

Och se Catarinas hemsida här.

     

Street Art ll

Jag har ju tidigare skrivit att jag gillar street art och här ett exempel till. Bilden tog jag på Spring Street i SoHo tidigare i veckan. Jag tycker inte det gör så mycket att det klottras på konstverket eller att det rivs sönder. Detta skapar ett nytt konstverk som också är spännande.

Det finns många anledningar att gilla street art. En är att den fungerar som motvikt till alla reklambilder som pockar på vår uppmärksamhet från husväggar, taxibilar och skyltar. Det blir en oas för ögonen i det offentliga rummet.

I like.

Kanske blir det en serie med bilder av street art här på bloggen.

Första delen hittar du här.

Rullande graffiti

De flesta av oss minns väl bilderna på de nerklottrade tunnelbanetågen i New York på sjuttio- och åttiotalet. På nittiotalet vann dock MTA (New Yorks motsvarighet till SL) kampen mot graffitiartisterna. Man tog helt enkelt tågen ur trafik så fort de blev sprayade och tvättade bort graffitin innan de sattes i trafik igen. Då var det inte lika kul att ägna timmar åt att spraya vagnarna när ingen såg resultatet förutom klottersanerarna och graffitin försvann från tågen.

På senare år verkar de dock ha hittat ett alternativ. Nästan alla de skåpbilar som levererar varor till butiker och kontor på Manhattan är numera fulla av graffiti. Jag tycker det är ganska snyggt men de som äger fordonen håller nog inte med. Dessutom är det ju antagligen omöjligt för dem att skåpbilarna ur trafik.

Nedan kan ni se några fler exempel på detta.

       

Kentucky – en sofistikerad stat

Ibland bekräftar jag fördomar på den här bloggen. Ett exempel på det är bilden på den tjocka polisen jag publicerade häromdagen. Men egentligen gillar jag bättre att göra det omvända. Punktera myter alltså. Och kanske detta möjligen kan vara ett exempel på det. Det är ju lätt att avfärda hela Kentucky som en hillbilly-stat bebodd av white trash som kör runt i pick ups och tuggar tobak. Och visst finns det väl en hel del av det men Louisville visade sig vara en ganska civiliserad liten stad som överraskade mig positivt. Hade aldrig förväntat mig att jag där skulle spendera en natt på ett av de coolaste hotellen jag bott på i USA. 

Hotellet heter 21C Museum Hotel och lobbyn var verkligen ett museum med mordern konst. Förutom en mer permanent utställning så visas nu också en utställning som heter ”Tangled Up In You” där olika konstnärer tolkar mänskliga relationer. Det är en blandning av fotografi, installationer och videokonst. Det var bra och upplevelsen gjorde mig upprymd och glad. Visst har jag sett många coola hotellobbys men det här hotellet tog det till en helt ny nivå. Men det är faktisk en trend som pågått ett tag nu. Att även mindre städer får så kallade Boutique Hotell samt bra restauranger, inte sällan i gamla lager- eller industrilokaler. 

Två svenska konstnärer fanns representerade. Anders Krisar, som ju vann SFF:s pris Årets Fotobok för några år sedan men också jobbar i andra media, visade här två ansikten gjutna av järn hängande i luften (se bild nedan). Aleksandra Mir visade en stor färgbild från serien ”The Big Umbrella, Paris Series”. Hennes bild skymtar i bakgrunden på bilden nedan av ”familjen vid matbordet”. Även den norska fotokonstnären Johan Simen fanns representerad med två bilder. Se dem nedan (de med djur).

 

Offentlig konst

Jag älskar offentlig konst. Speciellt bilder. Minns den där fotoutställningen som var i Stockholms tunnelbana för ett antal år sedan. Fantastisk! Sedan var det någon som hängde upp jättelika porträtt på Hötorgsskraporna.

Själv visade jag bilder från USA på centralstationerna i Stockholm, Göteborg och Malmö. Det var bland det läskigaste jag gjort. Jag minns fortfarande den skräckblandade förtjusningen när veporna bilderna var tryckta på hissades upp på Stockholms Centralstation en sen onsdagskväll i september 2004. Det är ju såklart att sticka ut hakan men jag gillar idén att nå ut till flera än de som besöker gallerier.

Bilden ovan är tagen på 49:e gatan och är egentligen inte offentlig konst utan reklam för en auktion av modern konst som ska hållas i veckan på Christie’s. Men effekten blir ju ändå en konstupplevelse.

Gillar också Robert Capa-bilderna de har dragit upp i jätteformat på International Center of Photography här i New York.

Tänk om man kunde täcka Stockholms slott i stora fotografier!
Det får bli mitt nästa projekt.

Street Art

Jag gillar den street art man ofta hittar på södra Manhattan och i Brooklyn. Konstnärer skapar sina verk direkt på väggar som ofta tillhör övergivna hus. Här på Elizabeth Street i Nolita.

Klicka på bilden nedan om ni vill se bilden större.

Champagne och da Vinci vid FN

Den norska konstnären Vebjørn Sand målar inte bara tavlor, han bygger isbroar också.

Bron här är byggd efter en ritning Leonardo da Vinci gjorde 1502. Den bron skulle ha stått i Istanbul men blev aldrig byggd (den skulle f.ö. inte vara av is).

På måndagskvällen avtäcktes bron utanför FN-högkvarteret. Vebjørn byggde en likadan bro i Antarktisk förra året. Den kommer såklart inte smälta som den i New York kommer att göra. Men det är poängen med New York-bron. Kontrasten är bron i Antarktisk som inte ska smälta. Gör den det har vi alla stora problem. Det är en kommentar till den globala uppvärmningen.

Jag träffade Vebjørn för första gången för ett par veckor sedan Red Hook, Brooklyn. Där ute i en lagerlokal höll han och hans medarbetare på att iordningställa den aluminumform. Den flyttades sedan till en frysbil där den fylldes med en blandning av krossad is och vatten. Som sedan skulle bli bron. Frysbilen stod sedan i ett fryslager i Yonkers i en vecka.

I söndags på eftermiddagen skulle de egentligen ha installerat bron utanför FN men det regnade så de beslutade att göra det på natten mellan söndagen och måndagen istället.
Så efter tre timmars sömn slöt jag upp med gänget klockan 03:30 utanför FN. En flatbed truck och ett par gaffeltruckar användes för att få bron från gatan till den plats bron skulle stå. Det var mycket som kunde gå fel men förutom ett par mindre missöden så stod bron till allas lättnad på plats vid 10-tiden på förmiddagen.

Jag tycker det är ett fantastiskt projekt med alla förberedelser, som nästan blir en del av konstverket, och sedan det vackra slutresultatet.

Det var dock en kall natt utanför FN och ibland funderade jag på att gå hem och lägga mig. Men jag stannade och det var värt det. När de hade tagit bort stålkonstruktionen och isbron stod utan något stöd utan att rasa tog Vebjørns bror Aune tog fram en väl kyld magnumbutelj Krug Champagne årgång 1989 ( á 1 000 dollar.)

När vi stod där i förmiddagssolen och kände de dyra dropparna ta fäste, lyckades inte ens den kalla vinden från East River att slå bort känslan att det trots allt var värt att stanna kvar så länge.